En dom, varigenom en man förklarats ej vara far till ett barn som fötts i hans äktenskap, har inte ansetts böra medföra att ett tidigare arvskifte efter mannen, i vilket barnet deltagit som mannens bröstarvinge, skall förklaras ogiltigt.

Uppslagsord:
Bördspresumtion; Återbetalning; Arv; Förutsättningsläran; Oskäligt avtalsvillkor

Lagrum:
1 kap. 1 § föräldrabalken (1949:381); 36 § avtalslagen (1915:218)

I äktenskapet mellan Elsa S och Gunnar S föddes döttrarna Grethe, Eva och Karin samt sonen Terje. Den 26 nov 1965 dömdes till äktenskapsskillnad mellan Elsa och Gunnar S. Enligt dom d 23 sept 1966 förordnades att Elsa S skulle ha vårdnaden om Eva och att Gunnar S skulle ha vårdnaden om Grethe, Karin och Terje.

Gunnar S avled d 12 jan 1987 och efterlämnade enligt inregistrerad bouppteckning såsom dödsbodelägare de fyra förut nämnda barnen. En kort tid efter Gunnar S:s frånfälle avled också Elsa S. Arvet efter Gunnar S delades år 1987 lika mellan de fyra syskonen.

Sedan Eva fått misstankar att hon inte var dotter till Gunnar S, väckte hon talan vid Stockholms TR i faderskapsfrågan. Genom dom d 27 sept 1991 förklarade TR:n dels att avlidne Gunnar S inte var fader till Eva, dels att Bert N i stället är fader till Eva. Terje S, Karin S och Grethe H yrkade efter stämning å Eva S vid Södra Roslags TR förpliktande för Eva S till dem betala dels 48 994 kr, dels motvärdet i svenska kr till 10 716 norska kr, dels ränta på båda beloppen.

Eva S bestred käromålet.

Terje S och medparter gjorde gällande att arvet efter Gunnar S skiftades under den förutsättningen att Eva S var helsyskon till kärandena och att en lika delning på fyra inte hade gjorts, om Grethe, Karin och Terje haft vetskap om att Gunnar S inte var fader till Eva. Kärandena framhöll att Eva insett denna förutsättning vid arvskiftet. Eftersom förutsättningen visade sig oriktig genom faderskapsfrågans avgörande på hösten 1991, var Eva S återbetalningsskyldig i fråga om sin arvslott. Alternativt hävdade kärandena att avtalet om arvets fördelning var oskäligt enligt 36 § avtalslagen till följd av det senare inträffade förhållandet att det visat sig att Gunnar S inte var fader till Eva, varom Eva S hyste misstankar vid tiden för skiftet och var i ond tro vid arvsmottagandet. Eva S var också på denna grund återbetalningsskyldig.

Eva S invände att hon av flera skäl hade rätt att behålla sin arvslott. Redan på grund av att hon vid Gunnar S:s frånfälle enligt lag var hans dotter hade hon rätt att ta arv efter honom. Eva S var vid arvsmottagandet i god tro om sin ställning som bröstarvinge. De övriga tre syskonen, som måste ha känt till att hon endast var halvsyskon, gjorde inget förbehåll vid delningen. Från skiftet dröjde det många år till dess full visshet förelåg om det rätta släktskapsförhållandet och det var därför orimligt att återkräva arvslotten, som Eva S numera förbrukat. Gunnar S, som kände till att Eva inte var hans dotter, betraktade trots detta Eva som sin dotter och vidtog inte några åtgärder för att utesluta henne från arv eller förmånstagarförordnande. Gunnar S:s vilja måste därför anses ha varit att Eva skulle ärva honom.

Kärandena anförde till utveckling av sin talan: I bouppteckningen efter Gunnar S angavs de fyra barnen som dödsbodelägare. Under våren 1987 delades arvet efter Gunnar S formlöst i fyra lika delar mellan barnen. Eva S fick dels 38 450 kr kontant av Gunnar S:s tillgångar, dels 10 544 kr på grund av en försäkring med förmånstagarförordnande i AFA - Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, dels 10 716 norska kr på grund av en fastighetsförsäljning i ett norskt dödsbo, där Gunnar S var delägare. Den 19 febr 1987 tog Eva S emot ett telefonsamtal från sin moder Elsa, som nämnde att Eva inte hade något att göra vid bouppteckningen efter Gunnar S, eftersom han ej var hennes fader. På hösten 1988 berättade Eva för Grethe om sina misstankar att hon ej var Gunnar S:s dotter till följd av moderns telefonsamtal. Eva S avråddes från att gå vidare. På våren 1991 väckte hon emellertid talan om faderskapet. Resultatet blev att hon inte var dotter till Gunnar S. I stället förklarades Bert N vara hennes far. Grethe, Karin och Terje kände inte till att Eva inte var Gunnar S:s dotter vid tidpunkten för Gunnar S:s dödsfall.

Eftersom Eva S inte var bröstarvinge till Gunnar S, är hon skyldig att återbära arvet efter Gunnar S.

Till utveckling av sitt bestridande anförde Eva S: Hon var född i äktenskapet mellan Elsa och Gunnar S. I samband med föräldrarnas skilsmässa fick Elsa S vårdnaden om Eva. Efter skilsmässan träffade Eva endast sporadiskt Gunnar S. Arvet efter Gunnar S delades formlöst mellan syskonen. Eva fick från Grethe i olika omgångar postanvisningar på sammanlagt 23 800 kr. Därefter fick Eva kontant ytterligare 14 650 kr, som avsåg hennes andel för en försåld bil. Vidare fick hon 10 544 kr ur en AFA försäkring och senare 10 716 norska kr från ett norskt dödsbo. Eva mottog sin arvslott i tron att hon var Gunnar S:s dotter. Evas moder Elsa S hade alkoholproblem och drack periodvis. Den 19 febr 1987 fick Eva ett telefonsamtal från modern, som var berusad och yttrade en del osammanhängande saker. När bouppteckningen efter Gunnar S fördes på tal nämnde modern att Gunnar S inte var Evas fader. Senare samma dag avled Elsa S. Eva betraktade till en början inte uppgiften som allvarligt menad. Hon grubblade emellertid över vad hon fått höra och påbörjade vissa efterforskningar först på hösten 1988. Det förhållandet att hon var född på sjukhuset i Karlstad långt från hemorten förstärkte hennes misstankar. Fortsatta undersökningar visade vem som var tänkbar fader. Efter frivillig blodundersökning väckte Eva talan om faderskapet vid Stockholms TR år 1991. Genom domen d 27 sept 1991 stod det klart att Gunnar S inte var fader till Eva. Först härigenom fick Eva full visshet om hur det förhöll sig. Av Grethes och Terjes svaromål i faderskapsprocessen framgick att Gunnar S till dem sagt att han inte var Evas fader och nämnt Eva som "oäkting". För sina syskon berättade Gunnar S att han visste att han inte var Evas fader. Den 9 april 1990 avled Gunnar S:s syster Emma S. I samband med diskussioner om arvet efter henne berättade Eva för sin "faster" Anna M om sina då pågående undersökningar i faderskapsfrågan och sin motvilja att betraktas som arvsberättigad. Anna M framhöll att Gunnar S betraktade Eva som sin dotter och att allas önskemål var att Eva skulle ta emot arvet efter Emma S.

TR:n (rådmännen Rossipal och Löven samt hovrättsassessorn Englund) anförde i dom d 7 juni 1995: Domskäl. Båda parter har åberopat viss skriftlig bevisning. Sålunda har kärandena åberopat en dom d 20 okt 1992 av Vinger og Ogdal herredsrett i Norge angående "tilbakebetalningskrav". Av domen framgår att Eva S mottagit 11 643 kr 58 öre i arv efter Gunnar S:s syster Emma S och förpliktats att betala tillbaka beloppet med ränta till Grethe H, Karin S och Terje S.

Eva S har åberopat två svaromål i faderskapsprocessen samt ett yttrande d 20 aug 1993 av AFA.

Av AFA:s yttrande framgår att det oavsett utgången i målet saknas anledning för AFA att återkräva utbetald ersättning. Enligt yttrandet framhåller AFA att Stockholms TR:s dom om upphävande av Gunnar S:s faderskap inte i sig föranleder att något återkrav riktas mot Eva S. Vidare sägs: Det avgörande vid bedömningen av om AFA skall återkräva utbetald försäkringsersättning är frågan om mottagaren kan antas ha varit i god tro vid erhållande av försäkringsersättningen. I förevarande fall skulle AFA troligen ha gjort den bedömningen att det svårligen kunnat visas att Eva S var i ond tro om sitt släktskap med den avlidne, varför talan om återbetalning inte hade blivit aktuell.

Parterna har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran samt har vittnesförhör hållits dels på kärandenas begäran med Alice A, som sammanbott med Gunnar S och haft tillsyn av dennes barn, och dels på Eva S:s begäran med hennes make Odd-Finn O och Anna M, syster till den avlidne Gunnar S.

Till en början konstaterar TR:n att det är först genom Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 som full visshet vunnits om att Gunnar S inte var Eva S:s fader. Under förhören med Grethe H och Terje S har enligt TR:ns mening godtagbara förklaringar lämnats till varför de uttryckt sig på det sätt svaromålen i faderskapsprocessen visar. Även om Gunnar S:s syskon känt till hur det förhöll sig med faderskapet, finns inget som talar för att barnen insett hur det låg till. Ett stöd härför utgör Alice A:s vittnesmål. Utredningen ger snarare vid handen att Gunnar S själv varit mån om att betrakta och behandla Eva S som sin dotter. TR:n anser det inte visat att kärandena vid tiden för Gunnar S:s dödsfall och vid det därefter gjorda arvskiftet känt till att Eva S inte var dotter till Gunnar S.

Enligt TR:ns mening berättigar utredningen till slutsatsen att arvskiftet efter Gunnar S förrättats under den bestämda och för parterna väsentliga förutsättningen att Eva S var kärandenas syskon och i denna egenskap dödsbodelägare. Denna förutsättning måste ha stått klar för Eva S och framgår för övrigt av vad hon berättat om sin avsikt att inte delta i skiftet efter Emma S, ehuru Eva S övertalats att motta sin del av arvet efter sin "faster". Den nyssnämnda förutsättningen visade sig senare genom faderskapsdomen vara oriktig.

För arvskifte gäller skriftlig form. Det är upplyst att skiftet i detta fall förrättats formlöst. Kärandena har i målet i första hand gjort gällande att skiftet är ogiltigt enligt förutsättningsläran och att Eva S därför är återbetalningsskyldig.

I rättspraxis har en försiktig användning av förutsättningsläran som en ogiltighetsanledning godtagits. TR:n anser det rimligt att i föreliggande fall pröva om ogiltighet föreligger på den grund kärandena i första hand åberopat. Det är klarlagt att förutsättningen att kärandena och svaranden varit syskon brustit. TR:n anser därför att arvskiftet inte är bindande mot Eva S. Det saknar enligt TR:ns mening rättslig betydelse att Eva S har varit i god tro vid sitt mottagande av arvsandelen. Annan bedömning föranleds inte heller av det förhållandet att Eva S må ha förbrukat arvet.

På grund av vad sålunda anförts finner TR:n att arvskiftet efter Gunnar S inte är giltigt på åberopad grund och att Eva S är skyldig att till kärandena gemensamt betala tillbaka yrkade belopp med ränta på det sätt kärandena yrkat. Kärandenas talan skall därför vinna bifall.

Domslut. TR:n förpliktade Eva S att till kärandena gemensamt betala dels 48 994 kr, dels motvärdet i svenska kr till 10 716 norska kr på betalningsdagen gällande kursjämte ränta på båda beloppen.

Eva S överklagade i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla Terje S:s och medparters vid TR:n förda talan.

Terje S och medparter bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Palmcrantz, Rexed och Röst Andreasson samt tf hovrättsassessorn Petra Bengtsson, referent) anförde i dom d 4 april 1996, efter redogörelse för förebringad bevisning: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

Frågan om parternas eventuella kännedom om faderskapet.

Det kan inledningsvis konstateras att när bouppteckning och arvskifte efter Gunnar S förrättades under våren 1987 var Eva S att betrakta som legal bröstarvinge till Gunnar S.

Terje S, Karin S och Grethe H har själva uppgivit att de vid tidpunkten för arvskiftet våren 1987 inte förstod eller ens misstänkte att Eva S inte var barn till Gunnar S. Deras uppgifter vinner stöd av Alice A:s utsaga. Om syskonen hade haft sådan kunskap eller misstanke skulle de - enligt egen uppgift - inte ha delat arvet lika mellan alla fyra. Uppgifterna om att de saknat misstanke motsägs i viss mån av de skriftliga svaromålen i faderskapsprocessen. De förklaringar de lämnat till varför de uttryckt sig som de gjort i faderskapsmålet kan enligt HovR:ns mening ifrågasättas. Härtill kommer att Grethe H inför HovR:n uppgett att Gunnar S sommaren 1982 fällt ett yttrande till henne som skulle kunna tolkas som att han kanske inte var far till Eva.

I likhet med TR:n anser HovR:n dock att det mot Terje S:s, Karin S:s och Grethe H:s bestridande inte kan anses visat att Terje S, Karin S och Grethe H vid tidpunkten för Gunnar S:s bouppteckning och arvskifte kände till att Eva inte var dotter till Gunnar S. Syskonen har under alla förhållanden inte kunnat få full visshet i denna fråga förrän i och med Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 i faderskapsmålet.

Av Eva S:s egna uppgifter har framgått att det var vid telefonsamtalet d 19 febr 1987 från modern som hon för första gången hörde talas om att Gunnar S inte var hennes far. Det har vidare framgått att hon - eftersom modern var berusad vid samtalet - inte reagerade särskilt över detta, utan att hennes misstankar därefter successivt har förstärkts. Inte heller hon kan ha erhållit full visshet i faderskapsfrågan förrän i och med TR:ns nyssnämnda dom. Vid sådana förhållanden har annat inte visats än att även Eva S vid arvskiftet var i god tro om att Gunnar S var hennes far.

Frågan om ogiltighet på grund av förutsättningsläran, alternativt jämkning enligt 36 § avtalslagen.

Det kan konstateras att förutsättningsläran - som är en del av ogiltighetsläran - inte endast avser omständigheter som förelåg vid avtalets tillkomst utan även omfattar fall av avtals ogiltighet på grund av efter rättshandlingens tillkomst inträffade omständigheter, s k bristande förutsättningar. Den omfattar med andra ord även verkan av ändrade förhållanden (se Axel Adlercreutz, Avtalsrätt 1, 1995 s 270ff). I praxis har förutsättningsläran ansetts analogt tillämplig inom familjerätten (NJA 1916 s 297 och NJA 1948 s 244). Av NJA 1985 s 178 kan utläsas att 36 § avtalslagen inte har varit avsedd att ersätta förutsättningsläran helt.

Arvskiftet efter Gunnar S har förrättats under den för parterna bestämmande och väsentliga förutsättningen att Eva S var bröstarvinge till Gunnar S. Av Terje S:s, Karin S:s och Grethe H:s uppgifter har framgått att de i annat fall inte skulle ha delat arvet på fyra.

Såsom TR:n funnit - bl a mot bakgrund av att Eva S, sedan hon börjat forska i faderskapsfrågan, ställt sig tveksam till att ta emot arv efter Gunnar S:s syster Emma S - måste det ha stått klart för henne att förutsättningen för att hon skulle vara arvsberättigad efter Gunnar S var att hon var barn till honom. Förutsättningen har således varit synbar för Eva S och hon måste även ha insett att motparterna inte skulle ha godkänt arvskiftet om de känt till det rätta förhållandet. Sedan det konstaterats att Gunnar S inte är far till Eva S är, som TR:n funnit, arvskiftet inte bindande mot Eva S.

Vid bedömningen av frågan om Eva S skall vara skyldig återbetala vad hon uppburit på grund av arvskiftet konstaterar HovR:n att utredningen ger vid handen att såväl Terje S, Karin S och Grethe H som Eva Svid tidpunkten för arvskiftet var i god tro om att Eva S var arvsberättigad efter Gunnar S. Misstaget har för Eva S:s del framstått som lika ursäktligt som för de övriga inblandade. Eva S har vidare i god tro förbrukat beloppet. Gunnar S har betraktat Eva S som sin dotter och under hela sin levnadstid jämställt henne med de övriga barnen. Vid sådana förhållanden framstår det som obilligt att Eva S skall nödgas återbära hela beloppet. En begränsning av återbäringsskyldigheten till hälften utgör enligt HovR:ns mening en skälig avvägning av parternas intressen (jfr NJA 1948 s 244).

Mot bakgrund av dessa överväganden anser HovR:n således - som TR:n också funnit - att det formlösa arvskiftet inte har varit för Terje S, Karin S och Grethe H bindande gentemot Eva S, men att det belopp som Eva S skall återbära till dem kan begränsas till hälften.

TR:ns dom skall ändras i enlighet härmed.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktade HovR:n Eva S att till motparterna gemensamt betala dels 24 497 kr, dels motvärdet i svenska kronor till 5 358 norska kr på betalningsdagen gällande kurs, jämte ränta på båda beloppen.

HovR:ns dom överklagades av såväl Eva S som Terje S, Karin S och Grethe S (tidigare H).

Eva S (ombud advokaten Thomas Hall) yrkade att Terje S:s och medparters talan skulle helt lämnas utan bifall.

Terje S och medparter (ombud advokaten Anders Samuelson) yrkade helt bifall till sin i målet förda talan.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Lars Å Beckman, Svensson, referent, Danelius och Lambe) beslöt följande dom: Domskäl. HD har hållit huvudförhandling i målet. Parterna har därvid åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som i HovR:n.

Frågan i detta mål är vilka rättsverkningar som skall tilläggas Stockholms TR:s dom d 27 sept 1991 varigenom TR:n förklarade att avlidne Gunnar S inte var fader till Eva S. Närmare bestämt gäller frågan om förklaringen över huvud taget kan ha någon verkan på det våren 1987 förrättade arvskiftet efter Gunnar S.

Är vid ett barns födelse modern gift, skall enligt 1 kap 1 § FB mannen i äktenskapet anses som barnets fader. Denna presumtion gäller sedan gammalt i svensk rätt och har förebild redan i romersk rätt. Den bygger på uppfattningen att mannen i äktenskapet normalt är biologisk fader till de barn som hustrun föder. Med denna presumtion tar barn i äktenskapet utan vidare arv efter mannen (jfr 2 kap 1 § AB).

Presumtionsregeln bygger på en sannolikhet att mannen i äktenskapet också är biologisk far till de barn som föds under äktenskapet. Regeln är ägnad att förebygga faderskapstvister och därmed stärka familjebanden och får tolkas som uttryck för lagstiftarens vilja att främja ett sådant intresse.

Det skulle också leda till en besvärande rättsosäkerhet om arvskiften som skett med faderskapspresumtionen som grund skulle kunna förklaras ogiltiga på grund av ändrade förutsättningar eller jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom oskäliga om presumtionen senare undanröjdes. En sådan ordning skulle kunna leda till att arvtagare, i vissa fall sedan lång tid förflutit från arvskiftet och i ett läge då arvet helt konsumerats, måste återbetala detta. En följd skulle dessutom kunna bli att de som med stöd av faderskapspresumtionen tagit arv får mindre intresse att klarlägga sitt biologiska ursprung. Det anförda talar starkt för att arv endast under speciella omständigheter kan frånhändas mottagaren till följd av att faderskapspresumtionen senare hävs. Några sådana omständigheter föreligger inte i detta mål.

Arvskiftet år 1987 efter Gunnar S verkställdes med tillämpning av faderskapspresumtionen. Ett arvskifte med uteslutande av Eva S kunde ha skett endast om hon avstått från sin arvsrätt. Det kan därför inte anses att Grethe S, Karin S och Terje S godkände arvskiftet under den förutsättningen att Eva S var dotter till Gunnar S. Inte heller bestämmelsen i 36 § avtalslagen om oskäliga avtalsvillkor kan anses tillämplig på arvskiftet.

På grund av det anförda skall Grethe S:s och medparters talan i målet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD Grethe S:s, Karin S:s och Terje S:s talan.

HD:s dom meddelades d 2 okt 1997 (mål nr T 2127/96).