Fristen i 41 § lagen (1982:80) om anställningsskydd för väckande av talan om skadestånd kan iakttas genom att fordringen görs gällande i arbetsgivarens konkurs. Skadeståndstalan, som i rätt tid väckts vid domstol, har återkallats sedan arbetsgivaren efter fristens utgång gått i konkurs, men fordringen har anmälts i konkursen i sådan anslutning till återkallelsen att talans preskriptionsavbrytande verkan ansetts bestå. (Avser även mål Ö 4122/94 avgjort samma dag.)


Lagrum:
41 § lag (1982:80) om anställningsskydd; 42 § lag (1982:80) om anställningsskydd; 1 § lönegarantilagen (1992:497); 7 § lönegarantilagen (1992:497); 5 § preskriptionslagen (1981:130)

Per-Olof H avskedades d 18 mars 1992 från sin anställning hos Verktygsklippet i Höör AB, varvid såsom skäl angavs att han var illojal mot bolaget. Sedan lokal förhandling enligt lagen om medbestämmande i arbetslivet slutförts utan resultat d 14 maj 1992 och en ytterligare förhandling hållits d 19 aug 1992, vilken ajournerats utan att någon uppgörelse nåtts, väckte Per-Olof H d 12 sept 1992 talan mot bolaget med yrkande om utfående av ersättning för uppsägningslön, semesterersättning och allmänt skadestånd med belopp tillhopa väsentligt överstigande 100 000 kr. Bolaget försattes d 24 sept i konkurs. Per-Olof H återkallade då sin talan mot bolaget och begärde i stället d 28 sept hos konkursförvaltaren, advokaten Inge Sundin, ersättning enligt lönegarantilagen för sin fordran med 100 000 kr motsvarande högsta garantibelopp.

I beslut d 9 dec 1992 avslog konkursförvaltaren Per-Olof H:s yrkande, varvid såsom skäl anfördes att denne på skäl som arbetsgivaren anfört hade förfarit illojalt mot arbetsgivaren och därigenom grovt åsidosatt sina åligganden mot denne.

Per-Olof H väckte härefter, i december 1992, vid Eslövs TR talan mot staten genom tillsynsmyndigheten och begärde överprövning jämlikt 29 § lönegarantilagen av konkursförvaltarens beslut med yrkande bl a att han måtte tillerkännas begärda 100 000 kr (TR:ns mål T 529/92).

TR:n utfärdade d 11 jan 1993 stämning å staten genom tillsynsmyndigheten. I svaromål begärde staten i första hand att Per-Olof H:s talan skulle avvisas på grund av preskription. Som grund härför anförde staten att Per-Olof H:s anspråk blivit preskriberade till följd av bestämmelserna i 41 och 42 §§ lagen om anställningsskydd. Den i förstnämnda lagrum angivna fristen om fyra månader borde enligt statens uppfattning räknas från d 14 maj 1992, då lokal förhandling hållits. Staten vitsordade att en förhandling hållits även d 19 aug, men den förhandlingen hade enligt staten inte visats vara sådan central förhandling som begärts i anledning av den avslutade lokala förhandlingen.

TR:n (lagmannen Lidin) företog målet till gemensam handläggning med två av annan arbetstagare, Michael J, mot dennes arbetsgivares konkursbo resp mot staten instämda mål, vari likaså yrkats att arbetstagarens talan måtte avvisas på grund av preskription av fordringen å arbetsgivaren (TR:ns mål T 518/92 och T 525/92), samt meddelade vid muntlig förberedelse d 11 mars 1993 följande beslut rörande preskriptionsfrågan m m: TR:n finner att Michael J och Per-Olof H genom sina första stämningsansökningar i och för sig inom laga tid gjort gällande skadeståndsanspråk mot sina respektive arbetsgivare. När bolagen gick i konkurs - en konkurs anhängig vid denna TR - har Michael J och PerOlof H haft fog för sin åtgärd att återkalla sina stämningsansökningar och i stället inlämna anmälan om lönegaranti; detta i ljuset av att utdelning i konkurserna ej kunnat påräknas. Med anledning härav finner TR:n att Michael J:s och Per-Olof H:s respektive talan ej är preskriberade. Vid denna bedömning kan inget rättsligt intresse finnas av fastställelsetalan mot konkursboet och talan avvisas därför i denna del. --Beslutet innebär att i frågan om rättegångshinder skall anmälan göras om missnöje ---.

Tillsynsmyndigheten anmälde missnöje och TR:n beslöt att talan mot beslutet i fråga om rättegångshinder skulle fullföljas särskilt.

Riksskatteverket överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade till en början att HovR:n skulle bifalla statens vid TR:n framställda yrkande att avvisa Per-Olof H:s där väckta talan.

Per-Olof H bestred ändring.

I HovR:n uppkom fråga om ej TR:n hade bort pröva preskriptionsinvändningen genom dom, och parterna bereddes tillfälle att yttra sig om undanröjande av TR:ns beslut. Tillsynsmyndigheten hemställde att felet skulle avhjälpas i HovR:n genom att HovR:n prövade frågan om preskription i den för tvistemål stadgade ordningen. Per-Olof H överlämnade frågan till HovR:ns avgörande.

HovR:n (hovrättspresidenten Broomee samt hovrättsråden Nilsson och Pålsson, referent) meddelade d 6 juni 1994 följande beslut: Vid TR:n framställde PerOlof H yrkande om lönegarantimedel gällande skadestånd till följd av att han utan grund hade avskedats från en anställning hos det numera i konkurs försatta Verkstadsklippet i Höör AB. Mot yrkandet invände tillsynsmyndigheten bl a att Per-Olof H:s rätt till skadestånd var preskriberad enligt 41 och 42 §§ lagen (1982:80) om anställningsskydd och att dennes talan därför skulle avvisas.

TR:n har i det överklagade beslutet, som meddelats under förberedelse i målet, funnit att Per-Olof H:s talan inte är preskriberad. Även om det inte uttryckligen framgår av beslutet, måste dess innebörd anses vara att frågan om preskription blivit slutligt avgjord.

De av tillsynsmyndigheten åberopade preskriptionsbestämmelserna är att uppfatta som materiella rättsregler. Tillsynsmyndighetens invändning om preskription borde därför ha prövats av TR:n genom dom.

TR:n hade kunnat avgöra preskriptionsfrågan genom särskild dom enligt 17 kap 5 § 2 st RB. Det hade kunnat ske efter huvudförhandling i förenklad form i omedelbart samband med den muntliga förberedelsen. För att frågan skall få handläggas på det sättet krävs emellertid att parterna samtycker eller att saken är uppenbar. Ingendera förutsättningen har varit uppfylld. Ä andra sidan har parterna inte vid TR:n invänt mot att frågan avgjordes vid den muntliga förberedelsen och inte heller gjort någon invändning därom i HovR:n.

Vid sådant förhållande, och då felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HovR:n, bör inte det överklagade beslutet undanröjas och återförvisas till TR:n för förnyad handläggning. HovR:n förordnar i stället att detta mål skall handläggas i den för tvistemål stadgade ordningen.

HovR:n avser att avgöra målet utan huvudförhandling. Parterna föreläggs därför jämlikt 50 kap 22 § 2 st RB att senast d 13 juni 1994 slutföra talan i målet. HovR:ns beslut får överklagas endast i samband med talan mot HovR:ns dom. HovR:n (hovrättspresidenten Broomee samt hovrättsråden Nilsson och Pålsson, referent) anförde i dom d 18 aug 1994 bl a: Yrkanden i HovR:n. Staten har, såsom talan slutligt bestämts, yrkat att HovR:n ogillar PerOlof H:s yrkande om ersättning enligt lönegarantilagen. Per-Olof H har bestritt ändringsyrkandet. ---.

HovR:ns domskäl. - - -. Parternas talan i HovR:n.

Till stöd för sin talan i HovR:n har staten anfört följande grunder. Lönegarantiersättning för arbetstagares fordran mot arbetsgivare förutsätter enligt 7 § lönegarantilagen (1992:497) att fordran har förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen (1970:979). Av 38 § lagen (1982:80) om anställningsskydd (LAS) framgår att arbetstagare har rätt till skadestånd om arbetsgivare bryter mot föreskrifter i LAS. Skadeståndsskyldighet föreligger för arbetsgivare som utan saklig grund avskedat arbetstagare. Förevarande krav på ersättning enligt lönegarantilagen omfattar således skadestånd på grund av anställningsförhållande. Sådant skadestånd omfattas av förmånsrätt såsom annan ersättning än lön enligt 12 § förmånsrättslagen. För att skadeståndsfordran skall kunna fastställas måste arbetstagaren emellertid iaktta de processuella regler om tidsfrister som finns i 41-42 §§ LAS. Talan om skadestånd måste enligt 41 § 2 st LAS väckas inom fyra månader efter det att förhandling avslutats. Om talan inte har väckts inom den föreskrivna tiden har parten, enligt 42 § LAS, förlorat sin talan. - Per-Olof H har enligt staten inom fyra månader från avslutad förhandling inlämnat stämningsansökan mot arbetsgivaren. Han har, sedan arbetsgivaren försatts i konkurs, återkallat sin talan. När fyramånadersfristen gick ut fanns således ingen talan om skadestånd anhängiggjord mot arbetsgivaren. Preskriptionstiden i 41 § 2 st LAS är i och för sig dispositiv enligt 2 § LAS. Den kan emellertid endast avtalas bort genom kollektivavtal som godkänts av arbetstagares centrala organisation. Reglerna om preskriptionstid kan inte frångås genom avtal mellan enskilda parter, och de gör inte heller något undantag för situationen att arbetsgivaren försatts i konkurs och att betalning därför kan yrkas via den statliga lönegarantin. Enligt statens mening finns det därför inget annat sätt för arbetstagaren att vidbli sin rätt enligt LAS än att vidmakthålla en rättidigt hos domstol anhängiggjord talan. Per-Olof H har sålunda haft en absolut skyldighet att följa den i 41 § 2 st LAS givna processuella regeln då han krävt skadestånd på grund av avskedandet. Då denna regel ej följts har Per-Olof H enligt 42 § LAS förlorat sin rätt att föra talan. Han har därmed också förlorat sin rätt att kräva ersättning enligt lönegarantilagen.

Per-Olof H har genmält följande. Genom att inom fyramånadersfristen väcka talan mot arbetsgivaren har han uppfyllt vad reglerna i lagen om anställningsskydd kräver. Efter det att arbetsgivaren försatts i konkurs, har han anmält sina krav på lön via lönegarantin till konkursförvaltaren. Fråga uppkommer om och när talan vid domstol skall återkallas. Eftersom konkursförvaltaren inte i lönegarantiärendet är bunden av utgången i den vid domstol väckta talan utan har att självständigt pröva lönegarantiärendet, torde det i princip vara klart att talan skall återkallas. Per-Olof H har valt att återkalla talan vid domstol samtidigt med att han riktat lönekravet via lönegarantin till konkursförvaltaren, vilket han haft fog att göra. I annat fall skulle domstolarna nödgas handlägga en mängd processer med därtill hörande kostnader utan någon faktisk eller praktisk betydelse. Han åberopar i övrigt vad han anfört vid TR:n.

HovR:ns bedömning.

De fordringar på Verktygsklippet i Höör AB, för vilka Per-Olof H begär ersättning enligt lönegarantilagen, utgör anspråk på skadestånd enligt LAS. HovR:n har i detta mål endast att pröva frågan, om eventuella fordringar är preskriberade i förhållande till bolaget. Är så fallet, kan inte Per-Olof H hävda något motsvarande anspråk mot staten enligt lönegarantilagen. Hans talan skall i sådant fall ogillas.

När det har påkallats tvisteförhandling enligt lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet rörande krav på skadestånd eller annat fordringsanspråk enligt LAS, skall enligt 41 § 2 st den senare lagen talan om anspråket väckas inom fyra månader från det att förhandlingen avslutades. I annat fall är enligt 42 § samma lag talan förlorad.

Sådan tvisteförhandling som nyss sagts har hållits och avslutats d 14 maj 1992. Så vitt visats har inte någon ytterligare sådan förhandling hållits vid en senare tidpunkt. Det är dock mellan parterna ostridigt att Per-Olof H väckt talan mot arbetsgivaren inom den i 41 § LAS angivna tiden av fyra månader.

Per-Olof H har emellertid återkallat sin talan mot arbetsgivaren sedan denne d 24 sept 1992 försatts i konkurs. I stället har Per-Olof H - efter utgången av fyramånadersfristen, räknad från d 14 maj - hos konkursförvaltaren framställt anspråket på ersättning enligt lönegarantilagen. Frågan är om Per-Olof H genom återkallelsen gått förlustig rätten att hävda sina anspråk i bolagets konkurs. LAS innehåller inte någon särskild bestämmelse till ledning vid bedömningen av denna fråga. Denna får sålunda bedömas efter allmänna principer.

Vid sådan särskild preskription varom här är fråga, då för avbrott av preskriptionen krävs att borgenären skall väcka talan mot gäldenären om sitt anspråk, torde visserligen i vart fall i allmänhet även fordras att den väckta talan fullföljs. Meningarna synes emellertid vara delade om i vad mån avsteg från en sådan princip bör kunna göras (jfr Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 684f samt Lindskog, Preskription, 1990, s 315, med hänvisningar).

Att Per-Olof H i samband med återkallelsen uttryckligen gjort något särskilt förbehåll om att senare ånyo få väcka kravet har inte ens påståtts. Med ett sådant förbehåll torde han i alla händelser ha varit bevarad vid rätten att senare ånyo resa kravet (jfr Lindskog a a, s 314). Avsaknaden av ett sådant förbehåll kan emellertid enligt HovR:ns mening inte vara utslagsgivande. Det måste för Per-Olof H ha framstått som opraktiskt och föga meningsfullt att efter bolagets konkurs driva processen vidare. Han har i samband med återkallelsen utan dröjsmål anmält anspråket för konkursförvaltaren. Någon annan åtgärd har i denna konkurs inte krävts för att en fordran skall kunna göras gällande i konkursen. Att hans anspråk har betecknats som ett krav enligt lönegarantilagen bör inte tillmätas någon självständig betydelse. Den väg han har valt har varit processekonomiskt fördelaktig. Per-Olof H har sålunda haft vägande skäl för återkallelsen, och det måste ha varit uppenbart för konkursförvaltaren att han vidhöll anspråket. Till det sagda skall fogas anmärkningen att preskriptionsavbrott torde ha kunnat ske genom att fordringen anmälts till förvaltaren för det fall att konkursutbrottet ägt rum före preskriptionstidens utgång (jfr 5 § preskriptionslagen (1981:130) samt uttalanden i prop 1976/77:5, s 187, och i den till grund för lagen liggande prop 1979/80:119, s 60).

Med hänsyn till det anförda finner HovR:n att den rätt till ersättning som Per-Olof H må ha ägt i förhållande till bolaget inte skall anses ha gått förlorad till följd av preskriptionsbestämmelserna i 42 § LAS. Statens talan därom skall följaktligen ogillas.

Vinner HovR:ns dom laga kraft, ankommer det på TR:n att ta ställning till övriga i målet uppkommande frågor. ---.

HovR:ns domslut. HovR:n ogillar statens invändning om preskription.

Riksskatteverket (ombud kronofogden Bertil Andersson) överklagade och yrkade bifall till den vid TR:n framställda invändningen om preskription.

Per-Olof H (ombud advokaten Jan Gruvstad) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Riksskatteverket har hävdat att väckande av talan enligt bestämmelsen i 41 § 2 st anställningsskyddslagen (LAS) varit det enda sättet för Per-Olof H att bryta preskription enligt bestämmelsen i 42 § samma lag samt att återkallandet av den väckta talan medfört att dess preskriptionsbrytande verkan gått förlorad.

Lönegarantilagen (1992:497) innehåller inte någon preskriptionsregel för den i målet aktuella situationen, utan bestämmelsen i 42 § LAS blir tillämplig genom hänvisning i 7 § 1 st lönegarantilagen till bestämmelsen i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) om vilka fordringar på lön eller annan ersättning som har förmånsrätt enligt denna bestämmelse. Preskriptionsregeln i 42 § I-AS tar dessutom i första hand sikte på tvister direkt mellan en arbetstagare och en arbetsgivare och innehåller inte någon närmare föreskrift om hur talan skall väckas. I de fall av specialpreskription där liksom i det nu aktuella fallet sådan föreskrift saknas bör man såvitt gäller sättet för brytande av preskription kunna tillämpa de allmänna bestämmelserna i preskriptionslagen (1981:130) om preskriptionsavbrott (se prop 1976/77:5 s 186f och prop 1979/80:119 s 60). Det sagda innebär att preskriptionsavbrott i dessa fall kan åstadkommas med samtliga metoder som anges i 5 § tredje punkten preskriptionslagen; alltså även genom att t ex annars åberopa fordringen gentemot gäldenären vid domstol eller vid konkursförfarande.

Mot bakgrund av det ovan anförda bör inte Per-Olof H:s återkallande av sin talan mot arbetsgivaren utan vidare få som effekt att hans fordran på skadestånd enligt 38 § LAS skall anses preskriberad enligt bestämmelsen i 42 § LAS. Han har således både åberopat fordringen gentemot arbetsgivaren vid domstol inom föreskriven tid och, i form av ett i nära anslutning till återkallelsen framställt anspråk på ersättning enligt lönegarantilagen, vid konkursförfarande. Per-Olof H har visserligen framställt anspråket på lönegarantiersättning efter fyramåndersfristen enligt bestämmelsen i 41 § 2 st första meningen LAS räknat från förhandlingen d 14 maj 1992. Eftersom det dock inte varit fråga om att Per-Olof H genom återkallelsen givit upp sin fordran, utan tvärtom vidhållit densamma genom sitt anspråk på lönegarantiersättning, bör inte heller denna omständighet medföra att fordringen skall anses vara preskriberad enligt bestämmelsen i 42 § LAS (se Lindskog, Preskription, 1990, s 315). Riksskatteverkets talan skall därför inte vinna bifall. ---.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut. ---.

HD (JustR: n Lars K Beckman, Solerud, Nilsson, Westlander och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Den avgörande frågan i målet är om Per-Olof H:s anspråk på skadestånd enligt anställningsskyddslagen (1982:80) (LAS) preskriberats i förhållande till arbetsgivaren. I så fall har han inte någon fordran mot arbetsgivaren som staten svarar för enligt lönegarantilagen (1992:497).

Riksskatteverket har hävdat att det enda sättet för Per-Olof H att avbryta preskription enligt bestämmelsen i 42 § LAS har varit att enligt 41 § 2 st samma lag väcka talan vid domstol samt att återkallandet av den väckta talan medfört att dess preskriptionsavbrytande verkan gått förlorad. Talefristreglerna i 41 och 42 §§ LAS anger inte vad som avses med att talan skall väckas. I sådana fall av specialpreskription kan preskriptionen avbrytas - förutom genom talan vid domstol - genom att fordran görs gällande i gäldenärens konkurs (jfr prop 1976/77:5 s 186f och prop 1979/80:119 s 60 samt Rodhe, Obligationsrätt, 1956, s 680 vid not 57 och Lindskog, Preskription, 1990, s 313).

Per-Olof H har åberopat sin skadeståndsfordran gentemot arbetsgivaren genom att väcka talan vid domstol inom den fyramånadersfrist som föreskrivs i 41 § 2 st första meningen LAS, räknat från den lokala förhandlingen d 14 maj 1992. Denna talan har visserligen återkallats. Och om fristen, som HovR:n ansett, skall räknas redan från nämnda förhandling har Per-Olof H anmält sin fordran hos konkursförvaltaren först efter utgången av fristen. Anmälningen har emellertid gjorts i sådan anslutning till återkallelsen att Per-Olof H inte genom återkallelsen kan anses ha givit upp sin fordran. Återkallelsen upphäver därför inte den preskriptionsavbrytande verkan som hans talan vid domstol har haft (jfr Lindskog a a s 315). Per-Olof H:s skadeståndsfordran mot arbetsgivaren är på grund härav inte preskriberad. Riksskatteverkets överklagande skall alltså lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 7 maj 1997 (mål nr T 4121/94).

Samtidigt och på samma sätt avgjordes mål mellan Riksskatteverket och Michael J (mål nr T 4122/94).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1997-05-07

Målnummer:
T4121-94