Tolkning av gärningsbeskrivning.


Lagrum:
30 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740); 46 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)

Allmän åklagare yrkade vid Ystads TR ansvar å Thomas P, född 1974, under åtalspunkt 1, för försök till mord enligt följande gärningsbeskrivning:

"Thomas P har på kvällen d 3 sept 1994 på Surbrunnsvägen i Ystad uppsåtligen försökt beröva den under tjänsteutövning varande polisassistenten Mikael J livet genom att med en revolver från nära håll avlossa ett skott mot honom som träffade i övre delen av bröstet.

Av våldet har Mikael J tillfogats skottskada i bröstet, bristning i yttre lungsäcksbladet med blödning till lungsäcken samt blödning i höger lungas ovanlob.

Genom att på detta sätt angripa polismannen Mikael J med ett skott mot bröstet har Thomas P förövat sådant livsfarligt våld som kunnat leda till att Mikael J berövats livet.

Brottet har ej kommit till fullbordan på grund av den slumpartade väg kulan tog i kroppen, skottkanalens djup och riktning samt att Mikael J snabbt kom under läkarvård. Fara har dock förelegat för att Thomas P:s revolverskott kunnat döda Mikael J."

Mikael J biträdde som målsägande åklagarens talan och yrkade därutöver för egen del ansvar å Thomas P för försök till mord enligt följande tillägg till åklagarens gärningsbeskrivning:

"Tillägg till 1 st. Efter att sålunda ha nedskjutit målsäganden, riktar Thomas P med enahanda uppsåt ånyo vapnet mot den då halvliggande Mikael J samt avfyrar ytterligare ett skott mot denne. Av en tillfällighet missar skottet Mikael J. Fara för att även detta skott skulle träffa Mikael J och därvid döda honom har förelegat.

Tillägg till 2 st. Skadan hade kunnat bli livshotande om inte Mikael J erhållit adekvat vård i tid."

Åklagaren förklarade vid huvudförhandlingen att han ansåg att det skott som Mikael J avsåg med sitt tilläggsyrkande skett av våda och att han därför inte biträdde Mikael J:s talan.

Av åklagaren yrkades, under åtalspunkt 2, ansvar å Thomas P även för olaga vapeninnehav, grovt brott.

Mikael J yrkade skadestånd.

TR:n (ordf lagmannen Lenter) meddelade dom d 17 nov 1994. Thomas P uppgav i fråga om ansvarsyrkandena angående försök till mord att han inte hade något minne av händelsen och att han därför kunde varken erkänna eller förneka gärningen.

Thomas P erkände att han gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav men ifrågasatte om brottet borde bedömas som grovt.

Thomas P bestred skadeståndsskyldighet.

Av utredningen framgår, enligt vad TR:n angav i domen, bl a att- sedan till polisen anmälts att Thomas P uttalat hotelser att skjuta en person, Mattias H, och setts beväpnad med en revolver - polismännen Mikael J och Göran S fått i uppdrag att spana efter Thomas P och eventuellt gripa honom. Polismännen var utrustade med lätt skyddsväst men i övrigt upptill iklädda civila kläder. När polismännen kom fram till en plats på Surbrunnsvägen där en grupp ungdomar befann sig, utspelade sig den händelse som föranlett åtalen.

I domskälen anförde TR:n, efter redovisning av muntlig och skriftlig bevisning: TR:n gör följande bedömning.

Åklagaren och Mikael J har båda yrkat att Thomas P fälles till ansvar för försök till mord. För sådant ansvar fordras i subjektivt hänseende - dvs i fråga om Thomas P:s avsikt och vilja - att det av utredningen i målet är ställt utom allt rimligt tvivel att han avsiktligen avlossat skotten, eller i vart fall ett av dem, samt, om så är fallet, att hans avsikt vid avfyrningen varit att döda Mikael J. I sistnämnda hänseende är s k eventuellt uppsåt tillräckligt.

Utredningen är omfattande. Den har givit ganska klara besked beträffande huvuddragen av vad som inträffat men har varit oklar vad gäller enskilda och för bedömningen viktiga moment av händelseförloppet. Målsägande och vittnen har sålunda i flera detaljfrågor lämnat oförenliga uppgifter. Att händelsen uppfattats på olika sätt och att minnesluckor kan förekomma är förståeligt med hänsyn till att händelsen uppkom plötsligt och oväntat och att den därefter utvecklade sig mycket snabbt.

Genom utredningen är det till en början klarlagt att två skott avlossats från Thomas P:s revolver och att Thomas P vid båda tillfällena hållit i revolvern. Det är också klarlagt att Mikael J träffats i bröstet av ett av skotten och att risk för livshotande skador förelegat.

Det får vidare anses utrett att det var det första skottet från Thomas P:s revolver som träffade Mikael J. Av den muntliga bevisningen är det endast Tony Kempes uppgifter som motsäger detta och det mest troliga är att Tony Kempe misstagit sig genom att han inte uppfattat vad som hände från början.

Vad gäller bedömningen av händelsens första skede bör av skäl som angivits ovan bortses från Tony Kempes vittnesmål. I övrigt består den muntliga bevisningen i denna del av uppgifter som lämnats av Mikael J, Göran S, David Larsson och Sara Lindeborg. Av dessa uppgifter framgår att Mikael J - sedan han beslutat att ingripa mot Thomas P och misslyckats med sitt tjänstevapen - skrek "polis" och möjligen också "släpp vapnet", att han samtidigt. från någon meters håll bakifrån sprang mot Thomas P och att han i anslutning härtill blev träffad av ett skott från Thomas P:s revolver. Av uppgifterna framgår också att Thomas P omedelbart före Mikael J:s ingripande riktade revolvern mot David Larsson först en gång och därefter ytterligare en gång. Däremot ger den muntliga bevisningen inte något besked om hur avfyrningen tillgått. Ingen av de hörda har uttalat att de har sett skottet avlossas. De har också lämnat olika och oförenliga uppgifter om hur de uppfattat hur Thomas P stod i förhållande till Mikael J när de efter att ha hört skottet uppmärksammats på händelsen. Mikael J har för sin del förklarat att han inte vet med säkerhet om han träffades av skottet före eller efter det han bakifrån greppat tag om Thomas P.

Som framgår av utlåtandet d 5 okt 1994 från Statens kriminaltekniska laboratorium visar skadan på Mikael J:s träningsoveralljacka att revolverns pipa hållits mot eller omedelbart intill tyget när skottet avlossades. Av utlåtandet framgår vidare att revolvern i skottögonblicket synes ha hållits utmed jackans framsida med pipan ungefär vid Mikael J:s hals och med kolven mot hans vänstra axel.

Vad laboratoriet sålunda konstaterat leder, i förening med vad som i övrigt framkommit, till den troliga slutsatsen att Thomas P före avfyrningen inte var vänd mot Mikael J utan snarare hade ryggen mot honom och att armen vari revolvern hölls fördes över hans vänstra axel när Mikael J grep tag om honom.

Åtgärden att föra skjutarmen över axeln kan ha varit avsedd av Thomas P men kan i den hastigt uppkomna situationen också ha skett reflexmässigt och sålunda inte ha omfattats av Thomas P:s vilja. Liknande bedömning görs beträffande avfyrningen i momentet därefter när revolvern är nära intill Mikael J:s jacka. Skottet kan ha avlossats avsiktligen av Thomas P men kan i lika hög grad ha avlossats av våda. Som antecknats i det föregående har revolvern fungerat opålitligt och varit lätt att avfyra ofrivilligt. Av vad som uttalats tidigare framgår att Thomas P omedelbart före den nu aktuella situationen hade revolvern riktad mot David Larsson. Någon utredning om huruvida Thomas P då hade revolvern säkrad eller osäkrad föreligger inte. Revolvern kan emellertid ha varit osäkrad, dvs hanen kan ha varit spänd (läge 3). I sådant fall kan en ofrivillig avfyrning lätt ha kunnat ske i samband med Mikael J:s ingripande. Thomas P kan också ha haft revolverns hane ospänd (läge 1) och haft sitt finger på avtryckaren. Som framgår av laboratoriets yttrande d 31 okt 1994 har ofrivillig avfyrning kunnat ske även i detta fall.

På grund av vad sålunda anförts är det inte ställt utom allt rimligt tvivel att Thomas P avsiktligen avlossat det skott som träffat Mikael J. Följaktligen kan åtalet för försök till mord såvitt avser detta skott inte vinna bifall.

Vad gäller det andra skottet som avlossats från Thomas P:s revolver framgår av utredningen, att Göran S snabbt ingrep efter det första skottet, att han då också tog ett kraftigt tag om den hand vari Thomas P hade revolvern och att Göran S höll i Thomas P:s hand när avfyrningen skedde. Det kan inte uteslutas att skottet avfyrats av våda när Göran S var i färd med att avväpna Thomas P På grund av vapnets dåliga funktion har inte, såsom påståtts, hanen behövt spännas och avfyrning med avtryckaren behövt göras för att det andra skottet skulle kunna avlossas.

Följaktligen kan åtalet för försök till mord såvitt gäller detta andra skott inte heller vinna bifall.

Åklagaren eller Mikael J har inte lagt Thomas P alternativt till last att han av vårdslöshet vållat Mikael J:s skador. TR:n är därför enligt 30 kap 3 § RB förhindrad att ta upp denna fråga till bedömning. Se härom bl a NJA 1990 s 361.

Domslut. TR:n dömde Thomas P enligt 37 § 1 st vapenlagen (1973:1176) för olaga vapeninnehav till fängelse 3 mån.

Åtalet för försök till mord ogillades.

Mikael J:s skadeståndsyrkanden lämnades utan bifall.

Åklagaren och Mikael J överklagade i HovR:n över Skåne och Blekinge. Åklagaren yrkade att HovR:n skulle döma Thomas P även för försök till mord samt kraftigt skärpa fängelsestraffet. Alternativt yrkade han att Thomas P skulle fällas till ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott, enligt 3 kap 8 § 2 st BrB med följande tillägg till gärningspåståendet:

"Thomas P har i vart fall genom att avlossa revolverskott av oaktsamhet åsamkat Mikael J en skottskada i bröstet, som ej kan bedömas som ringa kroppsskada. Detta brott skall bedömas som grovt då Mikael J:s skada orsakats av ett livsfarligt vapen samt inneburit risk för att en livshotande skada skulle uppkomma."

Mikael J biträdde åklagarens ändringsyrkanden samt yrkade för egen del att Thomas P skulle fällas till ansvar jämväl för försök till mord alternativt framkallande av fara för annan, med följande tillägg till första stycket i åklagarens gärningsbeskrivning:

"Efter att sålunda ha nedskjutit målsäganden, motsätter sig Thomas P det ingripande som sker av polismannen Göran S och inlåter sig i ett handgemäng med denne, varunder Thomas P uppsåtligen - eller i vart fall av grov oaktsamhet - ånyo riktar vapnet mot den då halvliggande Mikael J samt avfyrar Thomas P uppsåtligen eller av grov oaktsamhet ytterligare ett skott mot Mikael J. Av en tillfällighet missar skottet Mikael J. Fara för att även detta skott skulle träffa Mikael J och därvid döda honom eller i vart fall skada honom svårt har förelegat. Såväl genom att ånyo rikta vapnet mot Mikael J som genom att ånyo avfyra detta har Thomas P utsatt Mikael J för livsfara eller fara för svår kroppsskada."

Mikael J yrkade även att Thomas P skulle förpliktas utge skadestånd i enlighet med vid TR:n framställt yrkande.

Thomas P bestred ändringsyrkandena.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Elmqvist och tf hovrättsassessorn Tansjö, referent) meddelade dom d 8 juni 1995.

Efter redovisning av förebragt bevisning och HovR:ns bedömning av denna anförde HovR:n i domskälen:

Mot bakgrund av det anförda kan det inte uteslutas att det första skottet avfyrats genom någon oavsiktlig åtgärd med avtryckaren eller genom någon stöt mot eller annan oavsiktlig påverkan av revolvern i samband med att Thomas P reagerade på Mikael J:s ingripande. Även om sannolikheten för fler än en oavsiktlig avfyrning torde vara mindre - särskilt med tanke på den tomma kammaren mellan tomhylsorna efter de båda skotten - kan det inte heller uteslutas att också det andra skottet avfyrats efter det att hanen under tumultet mellan de båda skotten utan Thomas P:s vetskap hakat i något, varvid hanen spänts och trumman rullat. Genom det anförda är det inte ställt utom allt rimligt tvivel att Thomas P avsiktligen avfyrat skotten. Åtalet för försök till mord skall därmed ogillas.

Vad gäller det alternativa ansvarsyrkandet för vållande till kroppsskada, är gärningspåståendet formulerat så att det läggs Thomas P till last att han avsiktligen avfyrat det första skottet och därvid av oaktsamhet vållat Mikael J:s skottskada. Den påstådda oaktsamheten får förstås så att det inte görs gällande att han avsett att skottet skulle träffa Mikael J men att det varit oaktsamt att skjuta så att Mikael J ändå kunde träffas. Då det emellertid inte är ställt utom allt rimligt tvivel att Thomas P avsiktligen avfyrat skottet, skall även åtalet för vållande till kroppsskada ogillas.

Beträffande det andra skottet och Mikael J:s alternativa ansvarsyrkande för framkallande av fara för annan, läggs det Thomas P till last att han avsiktligen eller av grov oaktsamhet riktat revolvern mot Mikael J och av grov oaktsamhet avfyrat skottet. Såsom tidigare anförts är det oklart var Mikael J vid det andra skottet befann sig i förhållande till skottlinjen. Mikael J har visserligen berättat att han sett revolverns pipa riktad rakt mot sig då Göran S brottades med Thomas P Det har emellertid inte framkommit i hur nära anslutning till det andra skottet detta var. Mikael J:s uppgifter är inte tillräckliga för att styrka att Thomas P:s revolver varit riktad mot honom vid avfyrningen. HovR:n ogillar därmed även åtalet för framkallande av fara för annan.

Utgången i ansvarsdelen föranleder att även skadeståndsyrkandet skall ogillas.

HovR:n instämmer i TR:ns bedömning i fråga om påföljdsval och straffmätning för det olaga vapeninnehavet.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemannen Isgren var skiljaktig och anförde: Genom utredningen är det styrkt att Thomas P, som var väl förtrogen med sin revolver, avsiktligen avfyrade båda skotten samt att han vid det andra skottet riktat revolvern mot Mikael J. Det är dock inte visat att han haft uppsåt att döda Mikael J. Jag dömer därför Thomas P för vållande till kroppsskada, som är att bedöma som grovt brott, och för framkallande av fara för annan samt bestämmer påföljden för den samlade brottsligheten till fängelse ett år sex månader.

Nämndemannen Persson var skiljaktig och anförde: Thomas P:s hantering av sin revolver i samband med det första skottet har varit grovt oaktsamt. Det kan hållas för visst att han vid Mikael J:s plötsliga polisingripande avfyrade revolvern reflexmässigt, dock utan avsikt att döda Mikael J. Jag dömer därför Thomas P för vållande till kroppsskada, som är att bedöma som grovt brott. Beträffande det andra skottet är jag ense med majoriteten. I fråga om påföljden anser jag Thomas P vara i behov av det stöd och den kontroll som en skyddstillsyn innebär. Jag bestämmer därför påföljden till skyddstillsyn med samhällstjänst 200 timmar.

Riksåklagaren och Mikael J (ombud advokaten Lars Edman) överklagade. Riksåklagaren yrkade att HD måtte undanröja HovR:ns dom såvitt avsåg gärningen under åtalspunkt 1 och påföljden samt i dessa delar återförvisa målet till HovR:n för erforderlig behandling.

Mikael J, som förklarade att han biträdde åtalet även i HD, yrkade att HD skulle undanröja domen i dess helhet och återförvisa målet till HovR:n eller, i andra hand, döma Thomas P för vållande till kroppsskada, grovt brott, och för framkallande av fara för annan samt förplikta Thomas P att utge skadestånd till honom med belopp som han yrkat i HovR:n.

Thomas P (offentlig försvarare advokaten Leif Björnberg) bestred ändring.

HovR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Riksåklagaren har till stöd för överklagandet anfört bl a: HovR:n har ansett att alternativpåståendet formulerats så att det läggs Thomas P till last att han avsiktligt avfyrat det första skottet och därvid av oaktsamhet vållat Mikael J:s skottskada. HovR:ns uppfattning om vad som påståtts strider enligt min mening mot gärningsbeskrivningens utformning. I denna har inte angetts att avlossandet skulle ha skett avsiktligt. I stället görs endast gällande att Thomas P avlossat skottet. Vad som sägs i gärningspåståendet måste också ses mot bakgrund av utredningen i TR:n och vad som anförts av TR:n i domskälen i fråga om möjligheten att skottet avlossats av våda. Den naturliga tolkningen av alternativyrkandet- som inte heller i något avseende strider mot ordalydelsen - har varit att uppfatta yrkandet på det sättet att åklagaren gjort gällande att gärningen i dess helhet inneburit att Thomas P oavsiktligt och av våda avlossat skottet, till skillnad från förstahandsyrkandet enligt vilket gärningen i sin helhet varit uppsåtlig. Jag gör mot denna bakgrund gällande att HovR:ns dom inte omfattar hela den alternativa gärningsbeskrivning som åklagaren uppgett i HovR:n. - HovR:n har vid sin tolkning av alternativyrkandet vidare uttalat att den påstådda oaktsamheten "får förstås så" att det inte gjorts gällande att Thomas P avsett att skottet skulle träffa Mikael J men att det varit oaktsamt att skjuta så att Mikael J ändå kunde träffas. Enligt min mening ger uttryckssättet "får förstås så" vid handen att HovR:n varit tveksam i fråga om vad alternativyrkandet innefattat för påståenden. Jag gör gällande att HovR:n, om tveksamhet förelåg om i vilket eller vilka hänseenden åklagaren menat att Thomas P varit oaktsam, borde med tillämpning av 46 kap 4 § 2 st RB ha tillfrågat åklagaren om dennes uppfattning. En sådan materiell processledning från HovR:ns sida hade kunnat undanröja den eller de eventuella oklarheter som HovR:n ansåg föreligga.

HovR:n anför i ett yttrande till HD bl a följande. Åklagaren har såväl i sitt förstahandsyrkande som i sitt andrahandsyrkande hävdat att den tilltalade avlossat skott från sin revolver. HovR:n har i domen slagit fast att åklagaren härigenom påstått att den tilltalade handlat avsiktligt i den meningen att han företagit en aktiv handling som lett till att det avgått skott från skjutvapnet. HovR:n uttalar sig alltså i detta led inte om det subjektiva rekvisitet i förhållande till effekten. HovR:ns ordval "får förstås" är inte ett uttryck för någon osäkerhet om vad åklagaren menat. Det är inte heller fråga om någon tolkning av oklara eller flertydiga uttryck. Ordvalet innebär endast att HovR:n redovisat sin bedömning av hur åklagaren avgränsat den åtalade gärningen enligt gärningsbeskrivningen. Avgränsningen bygger på den klara innebörden av avlossa såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade. Eftersom gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande av den tilltalade kan den inte rimligen anses i oförändrat skick innebära även motsatsen, ett icke aktivt handlande eller eventuellt andra omständigheter som inte är nämnda. För att gärningsbeskrivningen skall täcka mer än ett aktivt avlossande från den tilltalades sida måste den kompletteras med ytterligare gåmingsmoment som den inte innehåller och som inte ens Riksåklagaren synes hävda att den innehåller.

Enligt 30 kap 3 § RB får dom i brottmål inte avse annan gärning än den, för vilken talan om ansvar förts i behörig ordning. Det åvilar åklagaren att ange det händelseförlopp som den tilltalade enligt hans mening bör fällas till ansvar för. I gärningsbeskrivningen skall presenteras såväl de yttre faktiska omständigheterna som de subjektiva moment som ingår i gärningen. Domstolens prövning får inte utsträckas till att avse något annat än som omfattas av gärningsbeskrivningen. Å andra sidan bör allt som innefattas i gärningsbeskrivningen bedömas (Olivecrona, Rättegången i brottmål, 3 uppl 1968, s 144). Utöver de gärningsmoment som åklagaren uttryckligen angett finns utrymme för att göra en tolkning av gärningsbeskrivningen i belysning bl a av hur åklagaren rubricerat brottet och vilket lagrum han hänför sig till. En sådan tolkning måste göras med försiktighet med hänsyn till den tilltalades berättigade krav på att få veta vad prövningen i målet kommer att avse för att han skall kunna förbereda sitt försvar. (Jfr NJA 1987 s 194 och NJA 1988 s 665.)

Materiell processledning i brottmål måste med hänsyn till den tilltalades rättssäkerhetskrav bedrivas med försiktighet och omdöme. I fråga om rättens möjligheter att genom sådan processledning komplettera åklagarens gärningsbeskrivning anförde rättegångsutredningen (SOU 1982:26 s 133) att rätten måste ingripa när gärningsbeskrivningen är ofullständigt eller otydligt utformad på det sättet att det inte framgår vad som läggs den tilltalade till last. I det följande lagstiftningsarbetet uttalade departementschefen - med hänvisning till att rätten har det slutliga ansvaret för att ett brottmål blir tillräckligt utrett - att det inte kunde undvikas att rätten tar initiativ för att undanröja någon oklarhet utan att i förväg säkert bedöma till vilken parts förmån eller nackdel initiativet visar sig bli (prop 1986/87:89 s 110).

Prövningen i TR:n kom endast att avse om Thomas P gjort sig skyldig till försök till mord. TR:n fann efter en omfattande utredning - bl a med avseende på vapnet som befanns ha varit opålitligt och gått lätt att avfyra ofrivilligt - att inte något av skotten avfyrats avsiktligt av Thomas P Rätten uttalade vidare beträffande det första skottet att det i lika hög grad kunde ha avlossats av våda som avsiktligen. HovR:n har haft att pröva åklagarens alternativa påstående mot denna bakgrund. HovR:n har uppfattat uttrycket avlossa såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade. Att lägga en sådan otvetydig innebörd i gärningspåståendet är inte förenligt med grundsatsen att en tolkning av gärningsbeskrivningen alltid är möjlig bl a i belysning av hur åklagaren rubricerat brottet och med hänsyn till utredningen i målet. Härtill kommer att HovR:n i frågan om hur skott kommit att gå av från vapnet kommit till samma slutsats som TR:n, nämligen att det inte kan uteslutas att skotten avfyrats av våda. En tolkning av alternativyrkandet som inneburit att Thomas P oavsiktligt och av våda avlossat skottet bör ha legat nära till hands. Det hade därför ålegat HovR:n att genom materiell processledning skaffa sig klarhet på denna punkt. HovR:ns åtgärd att, utan att klargöra åklagarens och målsägandens inställning till saken, begränsa sin prövning som skedde måste anses innebära sådant rättegångsfel som bör föranleda att HovR:ns dom såvitt avser prövat åtal och påföljden undanröjs.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom såvitt avser åtalspunkten 1 och påföljden samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Vängby, Lars Å Beckman, Danelius, Westlander, referent, och Thorsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Riksåklagaren har som skäl för sitt överklagande anfört bl a att den gärningsbeskrivning som åklagaren i HovR:n lagt till grund för sitt alternativa yrkande om att Thomas P skall fällas till ansvar för vållande till kroppsskada, såväl enligt sin ordalydelse som tolkad mot bakgrund av TR:ns domskäl, innefattar ett påstående om att Thomas P oavsiktligt avlossat det första skottet. Enligt Riksåklagaren har HovR:n genom att uppfatta gärningsbeskrivningen på så sätt att däri lagts Thomas P till last att denne avsiktligen avfyrat det första skottet inte dömt över hela gärningsbeskrivningen, vilket utgör grovt rättegångsfel.

HovR:n har i yttrande till HD anfört att det uttalande som HovR:n i sin dom gjort angående avgränsningen av den alternativa gärningsbeskrivningen bygger på den klara innebörden av ordet "avlossa" såsom ett uttryck för ett aktivt handlande av den tilltalade samt framhållit att även sammanhanget stöder uppfattningen att gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande och att det är den tilltalade som är subjektet, den handlande. HovR:n har vidare anfört bl a att eftersom gärningsbeskrivningen anger ett aktivt handlande av den tilltalade den inte rimligen kan anses i oförändrat skick innebära även motsatsen, ett icke aktivt handlande, eller eventuellt andra omständigheter som inte är nämnda.

Enligt den alternativa gärningsbeskrivningen, som avsåg ansvar för vållande till kroppsskada, grovt brott, har Thomas P genom att avlossa revolverskott av oaktsamhet åsamkat Mikael J en skottskada. Ordet "avlossa" kan i vissa sammanhang användas som beteckning på ett avsiktligt handlande men har långt ifrån alltid en sådan innebörd. I förevarande fall är det exempelvis tydligt att TR:n i sin dom på flera ställen använt ordet "avlossa" så, att det också omfattat vådaskott. Enbart formuleringen i gärningsbeskrivningen är därför inte tillräcklig som grund för HovR:ns uppfattning att vad som i denna del läggs Thomas P till last är att han avsiktligen avfyrat det första revolverskottet. I stället måste gärningsbeskrivningen tolkas med ledning av det sammanhang i vilket den förekommer.

Den direkta anledningen till att åklagaren i HovR:n framställde det alternativa ansvarsyrkandet var att hans primära yrkande om ansvar för försök till mord hade ogillats av TR:n. I sin dom hade TR:n tämligen utförligt uppehållit sig vid frågan om revolverskottet kunde ha avlossats av våda och inte funnit det kunna uteslutas att så varit fallet. Det var därför enligt TR:ns mening inte ställt utom rimligt tvivel att Thomas P hade avlossat det första skottet avsiktligt.

Mot denna bakgrund måste åklagaren genom att framställa det alternativa ansvarsyrkandet antas ha åsyftat att säkerställa att Thomas P skulle kunna dömas för brott även om HovR:n skulle dela TR:ns uppfattning att revolverskottet inte med säkerhet hade avlossats uppsåtligt. Att under sådana förhållanden tolka detta ansvarsyrkande som ett vidhållande av att Thomas P avlossat skottet uppsåtligt ter sig främmande. Fastmera måste gärningspåståendet i sitt sammanhang uppfattas så, att det inbegriper också ett händelseförlopp där Thomas P utan uppsåt avlossat revolverskottet.

Genom att begränsa sin prövning av den alternativa gärningsbeskrivningen på sätt som skett har HovR:n således inte prövat gärningsbeskrivningen i hela dess vidd. Härigenom har grovt rättegångsfel förekommit. HovR:ns dom, såvitt avser åtalspunkten 1, påföljden och skadeståndsfrågan, skall därför undanröjas.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns dom såvitt avser åtalspunkten 1, påföljden och skadeståndsfrågan samt visar målet åter till HovR:n för erforderlig behandling.

HD:s beslut meddelades d 27 dec 1996 (mål nr B 3188/95).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-12-27

Målnummer:
B3188-95