Den som klandrat en skiljedom får inte åberopa en ny grund för sin talan efter utgången av klanderfristen.


Lagrum:
21 § tredje st. lag (1929:145) om skiljemän; 13 kap. 3 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740); NJA 1990 s. 366

Den 21 okt 1993 meddelades skiljedom i tvist mellan Restaurangprodukter i Tyresö AB (Prefab) och KF/Procordia International AB (KFP). Prefab klandrade skiljedomen i en ansökan om stämning på KFP som inkom till Stockholms TR d 15 dec 1993. Till grund för klandertalan anfördes att sådana fel förelupit vilka omfattas av 21 § 4 skiljemannalagen.

TR:n beviljade Prefab anstånd med att precisera grunderna för klandertalan. Sedan anståndstiden förlängts inkom Prefab d 11 april 1994 med en skrift vari bolaget kompletterade grunderna för klandertalan med att åberopa även 21 § 3 skiljemannalagen enär en av skiljemännen påstods ha varit jävig att verka som skiljeman.

TR:n (rådmannen Järvstrand) meddelade d 19 april 1994 följande beslut: Klandergrunden jäv enligt 21 § 3 skiljemannalagen har framställts först efter utgången av den i skiljemannalagen angivna talefristen varför fråga är om den grunden över huvud kan prövas av TR:n.

Ett grundläggande drag för skiljeförfarandet är att det utgör ett eninstansförfarande där domen inte får överklagas på materiell grund. Förfarandet skall borga för en snabb och effektiv lösning av en tvist. Uttryck för denna tanke är bl a bestämmelsen i skiljemannalagen om tid för meddelande av skiljedom samt föreskriften i samma lag att en part, som under förfarandet uttryckligen eller indirekt får anses ha avstått från att åberopa visst fel, inte senare får åberopa detta fel som grund för klandertalan. I förarbetena till skiljemannalagen har också uttalats att klanderfristen för alla fall skall räknas från det parten fått del av skiljedomen samt att en ny frist inte börjar löpa om parten senare får kännedom om klandergrund (prop 1929:226 s 61). Syftet bakom skiljeförfarandet skulle motverkas om en part tillåts att åberopa nya klandergrunder efter det att klanderfristen löpt ut. Detta har också kommit till uttryck i bl a det refererade HovR:avgörandet RH 1992:43.

Till följd härav finner TR:n att den av Prefab efter klandertidens utgång åberopade klandergrunden jäv inte kan upptas till prövning. Prefabs påstående att skiljemannen varit jävig skall följaktligen avvisas.

Prefab överklagade i Svea HovR med yrkande att HovR:n skulle undanröja TR:ns beslut att tillåta Prefab att åberopa påståendet om jäv som grund för sin klandertalan.

KFP bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Cars samt hovrättsråden Rosenberg, referent, och Forss) anförde i beslut d 20 sept 1994:

HovR:n tar först upp frågan om TR:n självmant eller först efter invändning från KFP haft att beakta huruvida det förelåg rättegångshinder med avseende på den grund för klander av skiljedomen som Prefab anförde vid kompletteringen av sin talan i april 1994.

Av 21 § 3 st lagen (1929:145) om skiljemän följer att klander av en skiljedom skall instämmas inom 60 dagar från det att parten fick del av domen och att hans rätt att klandra den är förverkad, om han försitter denna tid. TR:n får i målet anses ha behandlat frågan, huruvida den kompletteringsvis anförda klandergrunden med hänsyn till nyssnämnda regler har anförts i rätt tid, som en sådan fråga om rättegångshinder vilken domstolen har att självmant beakta. Avvisningsbeslutet fattades sålunda utan att KFP hade fått yttra sig i målet.

Av handlingarna i målet framgår inte när Prefab fick del av skiljedomen. Klanderfristen hade i vart fall löpt ut när kompletteringsskriften kom in till TR:n, eftersom mer än 60 dagar då hade förflutit efter klandertalans väckande d 15 dec 1993.

Frågan huruvida i mål om klander av skiljedom nya grunder för klandertalan, som anförts efter klanderfristens utgång, inte skall tillåtas har i praxis behandlats som en fråga om rättegångshinder (se NJA 1990 s 633, jfr RH 1992:43; jfr även Skiljedomsutredningens delbetänkande Ny lag om skiljeförfarande, SOU 1994:81 s 313f). HovR:n finner därför att frågan huruvida Prefabs komplettering av grunden för klandertalan var tillåten utgör en sådan fråga.

Av 34 kap 1 § RB följer att ett rättegångshinder som huvudregel skall beaktas självmant av domstolen. Undantag från denna regel görs enligt nämnda § då något annat är föreskrivet. Enligt stadgad praxis utgör förekomsten av ett skiljeavtal ett sådant s k dispositivt rättegångshinder som skall beaktas först efter invändning av part (se t ex SOU 1994:81 s 96ff). Frågan om ett rättegångshinder, som består i att en klandergrund har åberopats först efter klanderfristens utgång, är dispositivt eller ej tycks dåremot inte ha fått sin lösning i praxis. HovR:n anser emellertid att övervägande skäl talar för att dessa båda typer av rättegångshinder bör behandlas på samma sätt, dvs som dispositiva, med hänsyn till att de skäl som talar för att partsinvändning bör krävas i princip är desamma. HovR:n vill här även peka på att det, vid den översyn av lagen om skiljemän som nu pågår, av Skiljedomsutredningen har föreslagits (SOU 1994:81) en uttrycklig lagreglering av denna innebörd utan att någon ändring i sak i förhållande till gällande rätt har angetts vara avsedd (se 34 kap 1 § 3 st i förslaget till ändring i RB samt 34 § 3 st i förslaget till ny lag om skiljeförfarande).

På grund av det anförda finner HovR:n att det nu aktuella rättegångshindret - huruvida Prefabs komplettering av grunden för sin klandertalan hade gjorts för sent och därför inte skulle ha tillåtits - borde ha beaktats av TR:n först efter invändning av KFP. Eftersom TR:n självmant tog upp och behandlade den aktuella frågan, förekom ett rättegångsfel vid TR:n. KFP har emellertid i HovR:n gjort en invändning av den angivna innebörden. Med stöd av grunderna för regleringen i 50 kap 28 § RB finner 1lovR:n därför att det inte möter något hinder mot att här ta upp frågan om det föreligger rättegångshinder i det avseende som nyss har berörts. HovR:n gör i denna fråga följande bedömning.

HovR:n anser att vad Prefab vid sin komplettering av klandertalan anförde om jäv för en av skiljemännen inte kan anses ha utgjort en vidareutveckling av det som i stämningsansökningen - med hänvisning till 21 1 st 4 lagen om skiljemän - angavs som grund för klandertalan. Prefab har således först efter klandertidens utgång anfört jäv som grund för klandertalan.

Frågan är då om den angivna grunden avseende jäv kan tas upp till prövning trots att den har anförts först efter klanderfristens utgång. I doktrinen har tidigare framförts olika uppfattningar i frågan om en grund, som har anförts till stöd för en klandertalan som i sig har väckts i rätt tid, kan tas upp till prövning trots att den har anförts först efter fristens utgång. I några HovR:avgöranden från senare tid har emellertid antagits att en part inte får åberopa en ny klandergrund i ett anhängiggjort mål sedan nämnda frist har gått till ända. I fallet RH 1992:43 uttalade HovR:n sålunda bl a att det var tydligt att syftet bakom skiljeförfarandet skulle motverkas, om en part tilläts att åberopa nya klandergrunder efter det att klanderfristen har löpt tut. Skiljedomsutredningen har i sak, av liknande skäl som HovR:n anförde i det nyssnämnda fallet (se SOU 1994:81 s 180f), anslutit sig till den ståndpunkt som HovR:n intog. Utredningen har emellertid ansett att det är tveksamt om avgörandet går att förena med ett uttalande av HD i rättsfallet NJA 1990 s 366 enligt vilket justering av talan i form av nya grunder kan göras efter utgången av en talefrist (fallet avsåg återvinning i konkurs) så länge inte saken därigenom ändras enligt vad som sägs i 13 kap 3 3 st RB. En uttrycklig regel i frågan borde därför enligt utredningens mening tas in i förslaget till en ny lag om skiljeförfarande (se 34 § 3 st i lagförslaget).

Omständigheterna i förevarande fall ger enligt HovR:ns mening inte anledning att inta någon annan ståndpunkt än den som har redovisats i rättsfallet RH 1992:43. Att Prefab först efter klandertidens utgång fick kännedom om de omständigheter som påstås grunda jäv förändrar inte heller denna bedömning. HovR:n finner således att den komplettering av grunden för klandertalan som Prefab gjorde vid TR:n inte kan tas upp till prövning.

På grund av det anförda finner HovR:n att TR:ns avvisningsbeslut skall fastställas.

HovR:n fastställer TR:ns avvisningsbeslut.

Prefab (ombud advokaten Jan Abelsson) överklagade och yrkade att HD skulle undanröja HovR:ns beslut och tillåta Prefab att åberopa påståendet om jäv som grund för klandertalan.

KFP (ombud advokaten Stefan Lindskog) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Evers, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Prefab har, utöver vad som förekommit i HovR:n, anfört bl a. När TR:n meddelade Prefab anstånd att inkomma med precisering av grunderna för klandertalan fördes bolagets talan av dess styrelseledamöter Jan L och Gabriel F. Det är självklart att Jan L och Gabriel F, om de känt till att alla preciseringar av grunder måste ske innan klanderfristen gick ut, skulle ha åberopat att de ansåg skiljedomarna vara jäviga. TR:ns beslut om fortsatt anstånd med att precisera grunderna för klandertalan måste därför uppfattas som att man hade hela anståndstiden på sig för att göra sina slutliga preciseringar och eftersom påståendet om jäv åberopats före anståndstidens utgång måste det tillåtas. Vad Prefab vid sin komplettering av klandertalan vidare anförde om jäv måste anses ha utgjort en vidareutveckling av det som i stämningsansökan - med hänvisning till 21 § 1 st 4 lagen (1929:145) om skiljemän - angavs som grund för klandertalan. Även om påståendet om jäv anförts efter klanderfristens utgång är detta i allt fall inte en sådan ny grund för talan som gör att saken därigenom ändras. Med hänvisning till rättsfallet NJA 1990 s 366 bör därför jävspåståendet tillåtas. Det. är inte ens visat att den formella klanderfristen utgått när jävspåståendet åberopas.

Lika med HovR:n finner HD att vad Prefab anfört om att en skiljeman varit jävig inte är en vidareutveckling av den i stämningsansökan angivna grunden för klandertalan "att sådana fel förelupit vilka omfattas av 21 § 4 p skiljemannalagen", eftersom 21 § 1 st 4 avser klander på grund av annat fel än bl a det under 21 § 1 st 3 angivna att skiljeman varit jävig. På det av HovR:n anförda skälet har klandergrunden jäv åberopats i skrift som inkom till TR:n efter klanderfristens utgång. Denna i lag föreskrivna frist kan rätten inte, genom att medge anstånd, förlänga. Fråga är då om jävsgrunden skall få åberopas.

Såsom HD uttalade i NJA 1990 s 366 torde frågan, om rätten enligt RB att ändra en väckt talan i fall då särskilda bestämmelser finns om att talan skall väckas inom viss tid, få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. Vidare uttalade HD att en utgångspunkt för tolkningen synes böra vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. Vad uttalandena hänför sig till är alltså undantagen i 13 kap 3 § 1 st RB från huvudregeln om att väckt talan inte får ändras. Uttalandena torde dock, efter en prövning av det särskilda fallet, äga motsvarande tillämpning även på 3 st som innehåller en legaldefinition på vad som inte skall anses utgöra en ändring av talan, bl a att ny omständighet åberopas.

Klander mot skiljedom, som enbart kan göras på formella grunder för att häva domen, skall instämmas inom 60 dagar från det parten fått del av skiljedomen. Ny frist börjar ej löpa om part senare får kännedom om klandergrund. Syftet med talefristen är att den skall bereda part tillräcklig tid att undersöka om klanderanledning föreligger och att överväga om denna förtjänar att läggas till grund för en klandertalan. Om man, inom ramen för 13 kap 3 § 3 st RB skulle få åberopa en ny grund för klandertalan efter klanderfristens utgång för det fall en klandertalan redan är instämd inom rätt tid skulle det ovan påtalade kringgås. Detsamma gäller även om part skulle tillåtas åberopa en ny klandergrund som den fått kännedom om först efter klanderfristens utgång. Främst på grund av detta, men även för att tillgodose att ett skiljeförfarande skall innebära en relativt snabb tvistelösning, bör vid klander av skiljedom ej tillåtas att ny grund åberopas efter talefristens utgång.

Med hänsyn till det anförda skall HovR:ns beslut fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det avgörande som HovR:ns beslut innehåller.

HD (JustR:n Knutsson, Munek, referent, Lambe, Lennanderoch Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I sin till TR:n d 15 dec 1993 inkomna ansökan om stämning i målet har Prefab yrkat att den mellan parterna meddelade skiljedomen skall hävas på den grunden att "sådana fel förelupit vilka omfattas av 21 § 4 p skiljemannalagen". Sedan TR:n på begäran beviljat Prefab anstånd med att precisera grunderna för sin talan, har Prefab i en till TR:n d 11 april 1994 inkommen skrift även åberopat att en av skiljemännen varit jävig.

Jäv för skiljeman omfattas inte av punkt 4 i 21 § 1 st lagen (1929:145) om skiljemän utan av punkt 3 i stycket. Med hänsyn härtill och till det sätt varpå Prefab i stämningsansökningen angivit grunden för sin klandertalan måste det anses att Prefab genom den till TR:n d 11 april 1994 inkomna skriften åberopat en ny omständighet till stöd för sin talan. Eftersom själva saken inte blivit ändrad, innebär visserligen inte detta någon ändring av talan i den mening som avses i RB (se 13 kap 3 § 3 st RB). Då emellertid Prefab - som måste antas ha fått del av skiljedomen innan bolaget ansökte om stämning - först efter utgången av den i 21 § 3 st skiljemannalagen angivna klanderfristen 60 dagar gjort gällande jävet, är i målet fråga om rätten för Prefab att klandra skiljedomen på sådan grund har blivit prekluderad.

Frågan huruvida rätten enligt RB att ändra en väckt talan skall, i fall då särskilda bestämmelser finns om att talan skall väckas inom viss tid, anses prekluderad efter utgången av denna tid på samma sätt som själva rätten att väcka talan behandlas i rättsfallet. NJA 1990 s 366, som gällde återvinning i konkurs. Enligt vad HD konstaterade i rättsfallet torde frågan få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist. En utgångspunkt för tolkningen borde vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning. I enlighet härmed har i rättsfallet NJA 1990 s 660 ansetts att en enligt RB tillåten taleändring i mål om klander av arrendesyn får göras efter utgången av den frist som gäller för en sådan klandertalan.

De principer som sålunda ansetts gälla i fråga om ändring av en talan för vilken en särskild talefrist är föreskriven får anses vara tillämpliga även när fråga är om åberopande av en ny grund för en sådan talan. Frågan blir då om det vid klander av skiljedom föreligger särskilda ändamålsskäl som talar mot att tillåta en kärande som instämt sin talan inom klanderfristen att i målet åberopa en ny klandergrund efter utgången av denna frist.

Skiljemannalagen bygger på tanken att en skiljedom i princip skall vara slutgiltig. En sådan dom får således inte, om det ej är särskilt föreskrivet, klandras på materiell grund utan endast vid sådana formella fel i förfarandet som anges i 21 § skiljemannalagen. Inte ens ett formellt fel av detta slag får emellertid åberopas, om parten genom att utan gensaga inlåta sig på förhandling eller på annat sätt bör anses ha avstått från att åberopa felet. Till skillnad från vad som för vissa fall gäller i fråga om de extraordinära rättsmedlen enligt RB är talefristen vidare absolut så till vida att en ny frist inte börjar löpa i det fallet att en part först efter det att domen delgetts honom får kännedom om en klandergrund (jfr NJA II 1929 s 50).

Med det regelsystem som sålunda gäller och som syftar till att främja en snabb och slutlig konfliktlösning inom skiljeförfarandets ram skulle det vara mindre väl förenligt att tillåta en part att i ett pågående mål om klander av skiljedom åberopa en ny grund för sin talan efter utgången av klanderfristen. I den juridiska litteraturen får också den härskande uppfattningen anses vara att detta inte bör vara möjligt se Hassler-Cars, Skiljeförfarande, 1989 s 1471, Lars Heuman i Current Issues in Swedish Arbitration, 1990 s 1811 samt SOU 1994:81 s 181; jfr dock Bolding, Skiljedom, 1962 s 222f. Det slut som HovR:n har kommit till bör därför fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det avgörande som HovR:ns beslut innehåller.

HD:s beslut meddelades d 16 dec 1996 (mål nr Ö 4519/94).

NJA 1990 s. 366; NJA 1990 s. 660

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-12-16

Målnummer:
Ö4519-94