En arbetstagare, som hade insyn i arbetsgivarbolagets ekonomi, erhöll under cirka sju månader inte lön för utfört arbete. Arbetstagaren har tillerkänts ersättning enligt lönegarantilagen (1992:497). 5 kap 2 § 1 st KL. Lönegarantimål utgör dispositivt tvistemål. Det rättegångsfel som förekommit genom att HovR:n ogillat arbetstagarens talan såsom uppenbart ogrundad har ansetts kunna utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HD.


Lagrum:
5 kap. 2 § 1 st. konkurslagen (1987:672); 7 § lönegarantilagen (1992:497); 50 kap. 8 § rättegångsbalken (1942:740); NJA 1986 s. 10

Special Design AB försattes i konkurs d 26 nov 1992. Agneta F yrkade betalning enligt lönegarantilagen (1992:497) med sammanlagt 180 640 kr avseende obetald lön, semesterersättning och lön under uppsägningstid.

Konkursförvaltaren, advokaten Rolf G:son Sjöberg, lämnade yrkandet utan bifall och anförde som skäl: Agneta F har haft anställning i företaget sedan 1985. Hennes arbetsuppgifter har bland annat bestått i att hon handhaft bolagets ekonomi och verkställt utbetalningar. Agneta F har fortsatt att arbeta i bolaget trots att hon inte erhållit lön under nästan ett års tid. Hon har haft kännedom om bolagets ekonomi. Hon har trots detta låtit sin lön innestå under mycket lång tid och inte heller omedelbart frånträtt sin anställning, vilket hon haft rätt till. Anståndet med utbetalningen har varit ett risktagande från hennes sida vilket den statliga lönegarantin inte är avsedd att täcka.

Agneta F, som var missnöjd med konkursförvaltarens beslut, väckte vid Stockholms TR talan mot staten med begäran om överprövning av beslutet, varvid hon yrkade betalning enligt lönegarantilagen, så som hon slutligt bestämde sin talan, med sammanlagt 95 568 kr. Beloppet avsåg lön för tiden d 26 nov 1991 till och med d 31 dec 1991, lön för tiden d 9 maj 1992 till och med d 30 juni 1992, lön under uppsägningstiden d 1 juli 1992 till och med d 30 sept 1992 och semesterersättning för tiden d 1 april 1991 till och med d 30 sept 1992. Som skäl för sitt yrkande anförde Agneta F: Hon har aldrig lämnat bolaget anstånd med utbetalning av lön. På grund av ekonomiska problem utbetalades inte någon lön till henne under hösten 1991. Under våren 1992 återhämtade sig företaget och Agneta F kunde åter erhålla lön. I slutet av juni stängdes företaget utan förvarning och Agneta F insåg att hennes anställning var förlorad. En stor del av lönen förföll till betalning sedan utestängningen från arbetsplatsen och anställning därmed upphörde.

Staten genom Tillsynsmyndigheten i konkurser bestred yrkandet. Tillsynsmyndigheten hänvisade till konkursförvaltarens beslut och anförde Ådare: Agneta F har uppgett att hon inte erhöll någon lön alls under hösten 1991 och att hon under perioden januari till juni 1992 erhöll lägre lön än avtalat. Agneta F har dessutom själv uppgett att lön under sistnämnda period till stor del tagits ut i maj 1992, efter det att en representant från moderbolaget i Finland besökt bolaget. Agneta F som varit anställd för att handha ekonomi och utbetalningar, borde ha varit fullt medveten om företagets ekonomiska ställning och att företaget hade lönsamhetsproblem. Hon borde också ha insett att det var förenat med viss risk att låta lönemedlen stå inne hos arbetsgivaren. Härtill kommer att Agneta F:s arbetsinsats med hänsyn till bolagets försämrade lönsamhet inte torde ha tillfört bolaget någon nytta motsvarande den yrkade ersättningen. Mot bakgrund av det anförda saknar Agneta F enligt 5 kap 2 § 1 st KL rätt till betalning enligt lönegarantilagen då hennes fordran överstiger vad som kan anses skäligt.

TR:n (hovrättsfiskalen Liljefors) företog med stöd av 42 kap 18 § 1 st 5 RB målet till avgörande utan huvudförhandling, sedan parterna beretts tillfälle att slutföra sin talan, och anförde i dom d 9 sept 1993: Domskäl. Agneta F har under lång tid inte uppburit någon lön eller endast en del av sin ordinarie lön för det arbete hon utfört i företaget. Orsaken till det är uppenbarligen företagets ekonomiska svårigheter.

Det kan hållas för visst, med tanke på de arbetsuppgifter Agneta F hade, att hon haft god insikt i företagets ekonomiska förhållanden, liksom att det bör ha stått klart för henne i ett tidigt skede att företaget hade stora ekonomiska problem. Agneta F har tagit en risk, när hon ändå låtit sin lön innestå i företaget. Det har inte påståtts i målet att hon erhållit några ekonomiska garantier för sin lönefordran. Med hänsyn till dessa förhållanden, till Agneta F:s arbetsinsatser i bolaget och till verksamhetens lönsamhet finner TR:n enligt 5 kap 2 § 1 st KL att Agneta F:s lönefordran inte får göras gällande i konkursen. Käromålet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet ogillas.

Agneta F överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Frideen, referent, samt tf hovrättsassessorn Sandmark) anförde i dom d 21 jan 1994: HovR:ns domskäl. Agneta F har i HovR:n åberopat i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n.

HovR:n finner att Agneta F:s vadetalan är uppenbart ogrundad. Med stöd av 50 kap 8 § 2 st RB meddelar HovR:n därför genast dom i målet.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Agneta F (ombud advokaten Anders Elmer) överklagade och yrkade att HD skulle förklara att hon var berättigad till utbetalning enligt lönegarantilagen med 95 568 kr.

Riksskatteverket bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Staten svarar enligt föreskrifterna i lönegarantilagen för betalning av arbetstagares fordran hos arbetsgivare som försatts i konkurs. Som en allmän förutsättning för att sådan ersättning skall utgå gäller att fordringen skall kunna göras gällande i konkursen. I vilken utsträckning så kan ske framgår av 5 kap 2 § KL.

Det har i målet inte ifrågasatts att Agneta F under den tid som avses med lönekravet har utfört arbete i företaget som i och för sig berättigat henne till lön. Till grund för sin bedömning att fordringen jämlikt 5 kap 2 § KL inte får göras gällande i konkursen har TR:n i stället lagt bland annat den omständigheten att Agneta F haft god insikt i företagets ekonomiska förhållanden och att det borde ha stått klart för henne att företaget hade stora ekonomiska problem samt att hon trots denna insikt och utan några ekonomiska garantier för sin fordran låtit lön innestå i företaget. Även bortsett från den omständigheten, att Agneta F bestritt att hon lämnat arbetsgivaren anstånd med utbetalning av lönen och således i vart fall inte frivilligt låtit sin lön innestå i företaget, måste det ändå starkt ifrågasättas, om ovannämnda förhållande vid en bedömning enligt 5 kap 2 § 1 st bör föranleda att fordringen bedöms uppenbart överstiga vad som kan anses skäligt (jfr NJA 1986 s 10). Det kan också ifrågasättas om utredningen ger några säkra hållpunkter för bedömningen av Agneta F:s arbetsinsatser vilka TR:n även beaktat. Redan härav följer att Agneta F:s överklagande av TR:ns dom inte kan anses uppenbart ogrundat. HovR:n har därför inte ägt avgöra målet utan att höra motparten.

Det rättegångsfel som sålunda förekommit är av sådant slag som avses i 50 kap 28 § RB (jfr 55 kap 15 § samma balk). Enligt denna bestämmelse skall, såvitt här är av intresse, undanröjande av lägre rätts dom ske endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det nu aktuella felet rör en sådan grundläggande fråga att denna förutsättning får anses uppfylld.

På grund av det anförda skall HovR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till HovR:n för erforderlig handläggning.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig handläggning.

HD (JustR:n Vängby, Lind, referent, Lars Å Beckman, Svensson och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl.

Fråga om rättegångsfel. Enligt den av HovR:n åberopade regeln i 50 kap 8 § 2 st RB kan HovR:n meddela dom utan att kommunicera överklagandet med motparten under förutsättning att det är uppenbart att överklagandet är ogrundat. Lagregeln kan tillämpas i fall där målets utgång står så klar att kommunikation måste bedömas som helt överflödig. Det kommer i fråga främst i situationer när TR:ns dom överklagas för att fördröja ett lagakraftvunnet avgörande eller i annat otillbörligt syfte (se bl a Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 113).

Agneta F:s talan i TR:n och hennes överklagande till HovR:n har utformats och preciserats på sådant sätt att fog saknats för bedömningen att talan skulle vara uppenbart ogrundad. Det rättegångsfel som förekommit i HovR:n är av sådant slag som avses i 50 kap 28 § RB. Fråga uppkommer därmed om felet utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD.

Tvister om den statliga lönegarantin handläggs som tvistemål. Tvistefrågornas art är sådan att förlikning måste anses tillåten. Av målens dispositiva natur följer att dom bara får grundas på omständigheter som åberopats av part samt att parts vitsordande av omständighet i målet gäller mot parten utan någon prövning från rättens sida (17 kap 3 § och 35 kap 3 § RB).

Agneta F har i både TR:n och HovR:n angett grunderna för sin talan. Grunderna har utförligt preciserats i inlagor i HD. Från statens sida har - med ett undantag - inte gjorts någon invändning rörande de av Agneta F angivna faktiska omständigheterna. Undantaget gäller frågan huruvida Agneta F fick någon lön alls under tiden januari juni 1992. Staten menar att ingen lön utbetalades under det att Agneta F i HD uppgett att hon under den tiden fick sammanlagt 39 000 kr från sin förutvarande arbetsgivare. Parterna är däremot ense om att någon lön inte utbetalades för tiden d 26 nov-d 31 dec 1991.

Målet innehåller vissa frågeställningar av vikt från prejudikatsynpunkt. Skulle Agneta F:s talan kunna vinna helt bifall med utgångspunkt från statens ståndpunkt i frågan om löneutbetalning ägt rum kan det inte anses föreligga något hinder mot att talan i sak avgörs av HD på handlingarna; staten har förklarat att målet bör prövas på det sättet. Under sådana omständigheter kan rättegångsfelet avhjälpas i HD samtidigt som ytterligare tidsutdräkt undviks (ang önskvärdheten av skyndsam handläggning av lönegarantimål, se prop 1991/92:139 s 52).

Tvisten i sak. Agneta F har uppgivit att hennes månadslön uppgick till 12 000 kr och att hon under perioden januari-maj 1992 erhöll 39 000 kr. Med utgångspunkt häri har hon preciserat sin talan enligt följande. Lön för tiden d 1 jan-d 30 juni 1992 33 000 kr Lön under uppsägningstiden d 1 juli-d 30 sept 1992 36 000 kr Semesterersättning för tiden d 1 april 1991-d 30 sept 1992 26568k r 95 568 kr Staten har inte riktat någon invändning i och för sig mot beräkningen av lönekraven. Staten har inte heller ifrågasatt att lönekraven är förenade med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen i dess lydelse före d 1 juli 1994. Avgörande för målet är därför huruvida Agneta F enligt 5 kap 2 § 1 st KL har rätt att göra kravet gällande i arbetsgivarens konkurs.

Agneta F anställdes av konkursbolaget under 1985. Hennes arbetsuppgifter gav henne tämligen god insyn i bolagets ekonomi. Detta förhållande är emellertid ovidkommande vid bedömningen av huruvida hon kan göra sina krav gällande i konkursen (NJA 1986 s 10).

Statens ståndpunkt är att Agneta F inte fick någon som helst lön från d 26 nov 1991 till dess anställningen upphörde. Vid TR:n framhölls från statens sida att Agneta F borde ha insett att det var förenat med viss risk att låta lönen stå inne hos arbetsgivaren.

I och med att arbetsgivaren underlät att betala lön fick Agneta F rätt att med omedelbar verkan frånträda anställningen (jfr 4 § 3 st lagen om anställningsskydd). Agneta F valde emellertid att fortsätta att arbeta, tydligen i hopp om att konkursbolagets finska moderbolag, på samma sätt som skett tidigare år, i maj skulle reglera utestående lönekrav. Detta Agneta F:s handlande kan inte ha medfört att det framstår som oskäligt enligt 5 kap 2 § KL att kräva lön för utfört arbete (jfr prop 1986/87:90 s 135 samt NJA 1986 s 10). Vad nu sagts gäller även om någon lön över huvud taget inte skulle ha betalats från slutet av november 1991 till dess anställningen upphörde.

I TR:n anförde staten att Agneta F:s arbetsinsats med hänsyn till bolagets försämrade lönsamhet inte torde ha medfört någon nytta motsvarande den yrkade ersättningen. Staten har emellertid inte närmare utvecklat den synpunkten och det finns inte någon utredning som skulle kunna tyda på att Agneta F:s arbetsinsatser inte skäligen svarade mot en månadslön på 12 000 kr.

På grund av det anförda skall Agneta F:s talan bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förklarar HD att Agneta F är berättigad till utbetalning med 95 568 kr enligt lönegarantilagen (1992:497).

HD:s dom meddelades d 10 dec 1996 (mål nr T 814/94).

NJA 1986 s. 10; NJA 1987 s. 120; NJA 1989 s. 754; NJA 1991 s. 671; NJA 1994 s. 42; NJA 1996 s. 343

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-12-10

Målnummer:
T814-94