HovR undanröjde, med hänvisning till överrättens allmänna skyldighet att sörja för att mål blir på lämpligt sätt handlagda, TR:s dom, återförvisade målet och angav att beslutet inte fick överklagas. Ansökan om resning och klagan över domvilla avseende beslutet har ansetts inte skola avvisas utan prövas i sak. Fråga, vid denna prövning, om HovR:n hade bort undanröja TR:ns dom.


Lagrum:
17 kap. 7 § 1 st. 4 rättegångsbalken (1942:740); 50 kap. 25 § rättegångsbalken (1942:740)

Det tyska företaget Belvedere Hotel GmbH förde vid Stockholms TR talan mot AB Sicklaön och Fredrik G med yrkande om förpliktande för svarandena att solidariskt utge 3 450 000 DM eller dess motvärde i svenska kronor.

TR:n meddelade dom i målet d 23 jan 1996. Parternas ståndpunkter redovisades genom att som bilagor till domen fogades omfattande skriftliga sammanställningar vilka hade utgjort underlag för ombudens sakframställningar vid huvudförhandlingen. TR:n ogillade Belvederes talan mot såväl Sicklaön som Fredrik G.

Belvedere överklagade i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle, med undanröjande av TR:ns dom, återförvisa målet till TR:n för ny handläggning. Enligt Belvedere hade TR:n på avgörande punkter till grund för sin bedömning lagt andra omständigheter än dem som parterna åberopat till stöd för sin talan. TR:n hade alltså förfarit i strid mot 17 kap 3 § RB och enligt Belvedere gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel.

HovR:n beredde parterna tillfälle att yttra sig i frågan om återförvisning. Sicklaön och Fredrik G förnekade att det hade förekommit rättegångsfel i TR:n och motsatte sig återförvisning.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Grobgeld, referent, samt tf hovrättsassessorerna Johansson och Abrahamsen) anförde i beslut d 11 mars 1996: Skäl. HovR:n har förståelse för de svårigheter som kan uppkomma i ett mål av den art och omfattning som nu är föremål för prövning. HovR:n noterar dock följande.

Redan i den av Belvedere vid TR:n ingivna stämningsansökningen har Belvedere väckt frågan om tillämpning i målet av tysk rätt. Det framstår som anmärkningsvärt att TR:n i sin dom närmast har förbigått denna fråga.

Enligt den grundläggande principen i den svenska civilprocessrätten får, i dispositiva mål, dom inte grundas på omständigheter som inte har åberopats av parten till grund för hans talan, 17 kap 3 § andra meningen RB. Under förberedelsen i målet åligger det TR:n att klarlägga vilka dessa omständigheter är, 42 kap 6 § 2 st 1 och 8 § 2 st RB. För det fall att en part tämligen ostrukturerat anger en rad förhållanden av olika dignitet, är det ett oeftergivligt krav att TR:n ser till att parten preciserar de omständigheter - rättsfakta - på vilka han grundar sitt yrkande i målet; omständigheter vilka enligt gällande rätt leder till den av parten yrkade rättsföljden.

I mål av det komplicerade slag som det förevarande framstår det också som särskilt värdefullt att TR:n, innan förberedelsen avslutas, gör en sådan sammanfattning av parternas ståndpunkter som anges i 42 kap 16 § RB. - Av handlingarna i målet framgår inte att TR:n under förberedelsen har aktualiserat någon sådan sammanfattning.

Enligt 17 kap 7 § 1 st 4 RB skall en dom ange bl a parternas yrkanden och invändningar samt de omständigheter som dessa har grundats på. I den överklagade domen förekommer emellertid inte någon redovisning av dessa omständigheter. I stället har TR:n valt att hänvisa till material som utgjort underlag för parternas sakframställningar under huvudförhandlingen. Enligt HovR:ns uppfattning torde av detta material endast med stor svårighet och med betydande inslag av osäkerhet kunna utläsas vilka omständigheter parterna åberopat till stöd för sin talan och detta gäller i synnerhet beträffande Belvederes talan. Det skall här också noteras att Belvedere i sin klagandeskrift till HovR:n påpekar att grunderna för Belvederes talan framgår av en annan handling än den som TR:n har fogat som bilaga till domen.

Tyngdpunkten i processen vid allmän domstol måste enligt HovR:ns mening ligga vid TR:n. Det kan inte godtas en ordning där den högre instansen, då det gäller att utläsa innehållet i parternas talan, har att söka sig fram i ett så ostrukturerat material som det nu är fråga om. Till bilden hör också att det i förevarande fall aldrig går att se bort från de bestämmelser som - rent allmänt - reglerar en parts möjligheter att i högre instans åberopa nya omständigheter eller bevis, 50 kap 25 § RB.

HovR:n har möjlighet att undanröja ett avgörande av en TR så snart vid TR:n har förekommit rättegångsfel som avses i 50 kap 26 § eller 28 § RB. Av överrättens allmänna skyldighet att sörja för att mål blir på lämpligt sätt handlagda följer dessutom att den högre rätten kan undanröja och återförvisa ett överklagat avgörande utan att det föreligger rättegångsfel.

Mot denna bakgrund och vid en samlad bedömning finner HovR:n att TR:ns dom bör undanröjas och målet visas åter till TR:n för erforderlig behandling.

Slut. Med undanröjande av TR:ns dom visar HovR:n målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HovR:ns beslut får enligt 54 kap 3 § 2 st RB inte överklagas.

Sicklaön och Fredrik G (ombud advokaten Rolf Andrell) ansökte om resning och klagade över domvilla.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Alvsing, föreslog i betänkande följande beslut: HovR:ns beslut är inte av beskaffenhet att kunna bli föremål för resning. HD avvisar därför resningsansökningen.

Sicklaön och Fredrik G har inte anfört någon omständighet som utgör domvilla. HD avslår därför deras klagan över domvilla.

HD (JustR:n Knutsson, Nyström, Munck, Lennander, referent, och Regner) fattade följande slutliga beslut: Sicklaön och Fredrik G har som grund för sin domvilloklagan anfört att HovR:n vid handläggningen av målet gjort sig skyldig till grovt rättegångsfel som kan antas ha inverkat på målets utgång. Som grund för resningsansökningen har de gjort gällande att HovR:ns rättstillämpning uppenbart strider mot lag.

Även om målet, sedan TR:ns dom undanröjts och målet återförvisats, blir föremål för ny prövning i TR:n får ett avgörande i extraordinär väg rörande HovR:ns beslut om undanröjande och återförvisning anses fylla en funktion. Sicklaöns och Fredrik G:s talan skall därför inte avvisas.

Efter det att HovR:n beslutat bereda parterna tillfälle att yttra sig över frågan om återförvisning inkom dels Sicklaön och Fredrik G, dels Belvedere med sådant yttrande. Till stöd för sin domvilloklagan har Sicklaön och Fredrik G anfört, att de först efter telefonförfrågan hos HovR:n erhållit Belvederes inlaga och att de inte fått något föreläggande att yttra sig över denna.

Vad Sicklaön och Fredrik G sålunda anfört innebär inte att HovR:n gjort sig skyldig till domvilla.

Till stöd för sin ansökan om resning har Sicklaön och Fredrik G angivit att HovR:n felaktigt har undanröjt TR:ns dom och återförvisat målet.

HovR:n har undanröjt TR:ns dom och återförvisat målet med hänvisning till överrättens allmänna skyldighet att sörja för att mål blir på lämpligt sätt handlagda. Härvid har HovR:n framhållit bl a, att det i TR:ns dom inte finns någon redovisning av de omständigheter som parternas yrkanden och invändningar har grundats på, att TR:n i stället valt att hänvisa till material som utgjort underlag för parternas sakframställningar under huvudförhandlingen samt att det, enligt HoAR:ns uppfattning, av detta material endast med stor svårighet och med betydande inslag av osäkerhet torde kunna utläsas vilka omständigheter parterna åberopat till stöd för sin talan och att detta i synnerhet gäller beträffande Belvederes talan.

En HovR anses ha viss befogenhet att utan lagstöd undanröja TR:s dom på annan grund än rättegångsfel. Denna befogenhet bör utövas med stor restriktivitet. (Se prop 1988/89:95 s 53 och 55 samt Welamson, Rättegång VI, 3 uppl 1994 s 127ff. Jfr rättsfallet NJA 1989 s 646.) Även om de av HovR:n påtalade bristerna i TR:ns dom skulle ha försvårat målets prövning i HovR:n, kan, med hänsyn till den restriktivitet som således bör iakttas, HovR:ns återförvisande av målet ifrågasättas. HovR:ns rättstillämpning kan dock inte anses uppenbart oriktig.

Inte heller i övrigt har Sicklaön och Fredrik G visat någon omständighet som utgjort domvilla eller kan föranleda resning.

På grund av det anförda lämnar HD klagan över domvilla och ansökningen om resning utan bifall.

HD:s beslut meddelades d 13 nov 1996 (mål nr Ö 4042/96).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-11-13

Målnummer:
Ö4042-96