Fråga huruvida det är uppenbart att talan är ogrundad och, då denna fråga besvarats nekande, huruvida målet, som avgjorts utan att stämning utfärdats, skall återförvisas till TR:n. 47 kap 5 § och 51 kap 28 § RB.


Lagrum:
47 kap. 5 § rättegångsbalken (1942:740); 51 kap. 28 § rättegångsbalken (1942:740); 51 kap. 29 § rättegångsbalken (1942:740); 55 kap. 15 § rättegångsbalken (1942:740); Artikel 6.1 Europakonventionen; NJA 1989 s. 754

fråga besvarats nekande, huruvida målet, som avgjorts utan att stämning utfärdats, skall återförvisas till TR:n. 47 kap 5 § och 51 kap 28 § RB.

Jacob D väckte i ansökan om stämning vid Stockholms TR enskilt åtal mot ordföranden i Arbetsdomstolen Hans S. Han gjorde gällande att Hans S under och efter handläggningen av ett vid Arbetsdomstolen anhängigt mål hade gjort sig skyldig till grovt tjänstefel, oredligt förfarande, skyddande av brottsling, sabotage och underlåtenhet att avvärja rättsfel. I anslutning till åtalet yrkade Jacob D skadestånd av Hans S med 300 000 kr för ekonomisk förlust på grund av brotten och för personskada.

TR:n (rådmannen Camitx) anförde i dom d 3 aug 1995: Domskäl. Jacob D har i stämningsansökan tagit upp åtta punkter där han påstår att Hans S i skilda hänseenden gjort sig skyldig till brott. Jacob D har därvid anfört bl a att Arbetsdomstolens dom i målet meddelats på falska grunder, att viss bevisning och ett ombud felaktigt avvisats, att målet förhalats i onödan, att rätten varit felaktigt sammansatt samt att Hans S varit jävig eftersom han vid ett tidigare tillfälle - under den tid han var justitiekansler - avskrivit anmälningar som haft samband med tvisten vid Arbetsdomstolen.

I en punkt (punkten 7 i stämningsansökan) har Jacob D anfört att Hans S har på Arbetsdomstolens vägnar i ett beslut på falska grunder vägrat lämna ut bandupptagningar av vid huvudförhandlingen upptagna vittnesförhör och att Hans S innan tiden för överklagande av dessa beslut utgått och innan domen i målet vunnit laga kraft lämnat banden för avmagnetisering.

Jacob D har i en likalydande skrift anmält saken till justitieombudsmannen (JO). JO tog upp frågan om utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna till utredning men ansåg att övriga frågor i anmälan berörde domstolarnas självständighet och bedömningar som JO i princip inte gör uttalanden om. Anmälan i dessa delar togs därför inte upp till utredning. JO meddelade beslut i ärendet d 7 dec 1993.

Åtalspunkten avseende jänstefel (punkten 7 i stämningsansökan). Vad gäller frågan om Jacob D:s talan avseende Hans S:s åtgärd att avmagnetisera banden har av utredningen framgått följande.

Arbetsdomstolen lämnade i beslut d 8 jan 1993 Jacob D:s begäran att utfå kopia av bandinspelningar från huvudförhandlingen utan bifall. Jacob D överklagade beslutet i skrift som inkom till Arbetsdomstolen d 1 febr 1993. Efter att Arbetsdomstolen d 8 febr 1993 ej funnit skäl att ompröva beslutet överlämnades överklagandet till KammarR:n i Stockholm för prövning. KammarR:n, som efter kontakt med Arbetsdomstolen erhållit beskedet att banden lämnats till avmagnetisering, fann i beslut d 18 febr 1993 att Jacob D:s överklagande inte föranledde något KammarR:ns vidare yttrande.

JO fann i sitt beslut att Hans S var ansvarig för att bandupptagningarna kom att avmagnetiseras innan beslutet i utlämnandefrågan vunnit laga kraft. JO har i denna del anfört följande.

Med hänsyn till att överlämnandet av bandupptagningarna fick som konsekvens att KammarR:n inte kunde sakpröva Arbetsdomstolens beslut i överlämnandefrågan, finner jag Hans S:s handlande förtjäna allvarlig kritik, särskilt mot bakgrund av att beslutet i utlämnandeärendet hade meddelats av honom själv och att han därför bort vara medveten om att klagotiden alltjämt löpte.

Jacob D har i JO-ärendet hävdat att Hans S gjort sig skyldig till tjänstefel. Hans S har å sin sida anfört att hanteringen av bandinspelningarna överensstämmer med den ordning som han normalt tillämpar och därvid bl a hänvisat till en dom d 7 juli 1993 av KammarR:n i Stockholm (mål 5561-1993) där KammarR:n slagit fast att bandupptagningar av det slag varom nu är fråga inte är att anse som allmän handling. KammarR:n ansåg att undantagsbestämmelsen i 2 kap 9 § tryckfrihetsförordningen var tillämplig och lämnade därför överklagandet i det målet utan bifall.

I denna del har JO i sitt beslut uttalat följande.

Det förhållandet, att KammarR:n i Stockholm i domen d 7 juli 1993 gett uttryck för uppfattningen, att bandupptagningar av det slag som det här gäller inte är att anse som allmänna handlingar hos Arbetsdomstolen, saknar enligt min mening i och för sig betydelse i sammanhanget. Jag kan emellertid inte utesluta att Hans S:s bedömning att bandupptagningarna inte utgjorde allmän handling kan ha spelat in, när Hans S lämnade ifrån sig banden utan att - såvitt utredningen visar - dessförinnan närmare reflektera över om de borde sparas med hänsyn till att avslagsbeslutet i utlämnandeärendet då ännu inte vunnit laga kraft. Eftersom bandupptagningarna inte bedömdes vara allmän handling kunde Jacob D enligt Hans S:s uppfattning ju inte vinna bifall till sin framställning att få kopior av dem. Även om min kritik mot Hans S i och för sig inte mildras med hänsyn till vad jag nu anfört, har jag emellertid mot denna bakgrund, och med beaktande av den praxis som domstolarna utvecklat vid tillämpningen av 20 kap 1 § BrB, bedömt, att det inte funnits anledning att inleda förundersökning i syfte att utreda om Hans S genom sitt handlande - som Jacob D hävdat - gjort sig skyldig till tjänstefel.

Med anledning av Jacob D:s anmälan till åtal rörande grovt tjänstefel m m har Överåklagaren i Stockholm meddelat ett beslut d 6 febr 1995 med följande lydelse.

JO har prövat anmälan i viss del. Det har inte framkommit några nya omständigheter som gör att förundersökning bör inledas i denna del. Anledning förekommer inte heller i övrigt att brott som hör under allmänt åtal har förövats. Förundersökning skall således inte inledas.

Jacob D har vidare ingett ett intyg d 8 febr 1995 från Riksåklagaren med följande lydelse.

Härmed intygas att Riksåklagaren denna dag beslutat att inte vidta någon åtgärd med anledning av en anmälan från Jacob D mot ordföranden i Arbetsdomstolen Hans S för oredligt förfarande, sabotage, underlåtenhet att avvärja rättsfel, skyddande av brottsling och grovt tjänstefel.

Beslutet innebär att åtal inte kommer att väckas av Riksåklagaren i de angivna hänseendena.

Enligt 47 kap 5 § RB skall rätten, om stämningsansökan ej avvisas, utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart ogrundat får rätten dock genast meddela dom utan att stämning utfärdas. Bestämmelsen tillkom efter förslag av rättegångsutredningen. I dess betänkande Processen i tingsrätt (SOU 1982:26 s 295ff) har utredningen som motivering till sitt förslag bl a framhållit att ogrundade stämningsansökningar utgör ett stort problem för såväl svarandena som domstolar. En av utgångspunkterna för översynen av RB har varit att rensa bort allt överflödigt. Är det sålunda även utan svarandens hörande uppenbart att käromålet skall ogillas så bör han inte heller höras. Utredningen uppställer ett krav på att det föreliggande rekvisitet för ogillande skall vara uppenbart. Bestämmelsen skall således vara tillämplig bara i sådana fall där det inte kan råda minsta tvekan om att talan är ogrundad och där det således är uppenbart att talan skall ogillas. - Föredragande departementschefen framhöll (prop 1983/84:78 s 4111), att han fann det angeläget att finna utvägar att hantera ansökningarna på ett sådant sätt att onödigt mycket resurser inte behövde tas i anspråk, samtidigt som den enskilde kärandens rättssäkerhet tillgodosågs i tillbörlig mån. Han framhöll vidare att rätten bör kunna underlåta att utfärda stämning endast när hela käromålet är av sådan beskaffenhet att det inte kan föranleda bifall. Det skall slutligen sägas att med käranden och käromål enligt ovan skall jämställas en målsägande som vill föra talan om skadestånd eller ansvar för brott.

TR:n har att utifrån vad som nu anförts pröva om Jacob D har grund för sin talan.

Såsom JO närmare utvecklat i sitt beslut är frågan om bevarande och gallring av sådana bandupptagningar från huvudförhandling i Arbetsdomstolen som är aktuella här i målet oreglerad och domstolen kan därför själv bestämma hur den skall förfara med bandinspelningarna. Att med stöd av undantagsbestämmelsen i 2 kap 9 § tryckfrihetsförordningen hävda att bandupptagningarna inte utgjort allmän handling och på denna grund vägra lämna ut dem står således i överensstämmelse med lag.

Såsom framgått har avmagnetiseringen av bandupptagningarna inneburit att KammarR:n inte i sak kunde pröva Arbetsdomstolens beslut att inte lämna ut banden. Med hänsyn till den praxis som föreligger är det emellertid uppenbart att Jacob D:s begäran om utlämnande vid en slutlig prövning av överrätterna hade lämnats utan bifall. Oavsett Hans S:s handlande skulle Jacob D därför inte ha fått tillgång till bandupptagningarna.

Enligt 20 kap 1 § 1 st BrB skall den som uppsåtligen eller av oaktsamhet vid myndighetsutövning genom handling eller underlåtenhet åsidosätter vad som gäller för uppgiften dömas till ansvar för tjänstefel. Om gärningen med hänsyn till gärningsmannens befogenheter eller uppgiftens samband med myndighetsutövningen i övrigt eller till andra omständigheter är att anse som ringa, skall inte dömas till ansvar.

TR:n delar JO:s bedömning att Hans S inte borde ha låtit bandupptagningarna bli avmagnetiserade. Såsom JO anfört kan det inte uteslutas att Hans S:s bedömning att bandupptagningarna inte utgjorde allmän handling kan ha spelat in när han lämnade banden ifrån sig utan att dessförinnan närmare reflektera över om de borde sparas med hänsyn till avslagsbeslutet Enligt TR:ns mening är det uppenbart att Hans S:s handlande i vart fall inte är av den arten att det kan föranleda ansvar för tjänstefel.

Övriga åtalspunkter. Vad Jacob D anfört i dessa delar ger inte anledning till antagande att Hans S gjort sig skyldig till något av de påstådda brotten.

Det är uppenbart att Jacob D:s talan är ogrundad. TR:n meddelar därför med stöd av 47 kap 5 § 1 st RB dom utan att stämning utfärdas. Eftersom Jacob D:s talan om ansvar ogillas, skall även hans yrkande om skadestånd lämnas utan bifall.

Domslut. I målet förd ansvars- och skadeståndstalan ogillas.

Jacob D överklagade i Svea HovR och yrkade i första hand att HovR:n skulle, med ogillande av TR:ns dom, visa målet åter till TR:n för fortsatt handläggning samt i andra hand att HovR:n skulle ta upp målet till fortsatt rättegång.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom och tf hovrättsassessorn Alm, referent) anförde i beslut d 30 okt 1995: Jacob D får anses i första hand ha yrkat att TR:ns dom skall undanröjas på grund av att rättegångsfel föreligger och att målet skall visas åter till TR:n för fortsatt behandling. TR:n har avgjort målet utan att utfärda stämning. Frågan är om detta har varit möjligt eller om TR:n härigenom har gjort sig skyldig till rättegångsfel.

Bestämmelser om rätt att genast meddela dom i ett mål, som omfattar enskilt åtal, finns i 47 kap 5 § RB. Enligt dessa bestämmelser får rätten genast meddela dom i målet om det är uppenbart att ett enskilt åtal är ogrundat.

Rätten är i sådant fall inte skyldig att meddela dom; bestämmelsen är fakultativ. I tveksamma fall bör rätten välja att utfärda stämning. Uppenbarhetsrekvisitet bör med andra ord tolkas restriktivt (jfr Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl s 37).

HovR:n anser, liksom TR:n, att det endast är ett av de olika brottspåståendena som gjorts i målet som bör granskas närmare; nämligen det som rör frågan om utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna vid Arbetsdomstolen.

Av utredningen i målet framgår i denna del följande.

Några bestämmelser om hur Arbetsdomstolen skall förfara med bandupptagningar av vittnesförhör som ägt rum inför domstolen finns inte. KammarR:n i Stockholm har i ett fall liknande det förevarande (se mål nr 5561-1993) funnit att bandupptagning i ett mål vid Arbetsdomstolen inte var att anse som allmän handling och att skyldighet att lämna ut bandupptagningen därför inte förelåg.

För att ansvar för tjänstefel skall kunna föreligga krävs att den tilltalade vid myndighetsutövning, uppsåtligen eller av oaktsamhet, genom handling eller underlåtenhet har åsidosatt vad som gäller för uppgiften. Om gärningen med hänsyn till omständigheterna är att anse som ringa skall inte dömas till ansvar.

Eftersom bestämmelser om bevarande av bandupptagningar av vittnesförhör inför Arbetsdomstolen saknas finner HovR:n uppenbart, att Hans S:s åtgärd att inte utlämna de ifrågavarande bandupptagningarna och att låta avmagnetisera dessa, innan beslutet att inte lämna ut dem hade vunnit laga kraft, inte kan föranleda ansvar för tjänstefel, även om viss kritik kan riktas häremot.

En grundlig utredning i saken hade efter anmälan av Jacob D företagits av Justitieombudsmannen. I utredningen redovisas utförligt Hans S:s synpunkter i ärendet. Mot bakgrund härav kan inte antas att ett av Hans S avgivet svaromål med åtföljande huvudförhandling skulle ha tillfört målet ytterligare synpunkter i sak.

På anförda skäl finner HovR:n att rättegångsfel inte har begåtts genom att TR:n meddelat dom utan föregående stämning. HovR:n lämnar därför yrkandet, om att TR:ns dom undanröjes och att målet återförvisas till TR:n, utan bifall. TR:ns domslut står därför fast.

Hovrättslagmannen Sanmark var skiljaktig och anförde: Enligt min mening borde skrivningen i själva beslutet fr o m det stycke som börjar med orden "Rätten är i sådant fall inte skyldig" ha fått följande lydelse.

Uppenbarhetsrekvisitet bör tolkas mycket restriktivt (jfr Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl s 37 samt NJA 1989 s 754).

Så snart det kan anses råda minsta tveksamhet om huruvida det enskilda åtalet uppenbart är ogrundat eller ej bör stämning utfärdas. När rätten prövar uppenbarhetsrekvisitet bör därför redan den omständigheten att denna prövning visar sig innehålla en avvägning av olika omständigheter som kräver en längre motiverad skrivning anses innebära att det enskilda åtalet inte kan anses vara uppenbart ogrundat.

Ett av de olika brottspåståenden som Jacob D har gjort i målet avser frågan om utlämnande och avmagnetisering av vissa bandupptagningar vid Arbetsdomstolen.

Mot bakgrund av hur uppenbarhetsrekvisitet bör tolkas har TR:n inte haft rätt att avgöra målet i denna del och därmed inte heller i övriga delar (jfr prop 1983/84:78 s 44) utan att utfärda stämning i målet.

Genom att avgöra målet utan att utfärda stämning har TR:n därför gjort sig skyldig till rättegångsfel. Frågan är om detta rättegångsfel är sådant att TR:ns dom bör undanröjas och målet visas åter till TR:n för fortsatt handläggning.

Det rättegångsfel som har förekommit är av sådant slag som avses i 51 kap 28 § RB. Enligt denna §:s ordalydelse gäller att det för att TR:ns dom skall undanröjas krävs att felet kan antas ha inverkat på målets utgång.

Vid sin prövning härav har HovR:n att ta del av vad som har förts in i målet samt även att överväga om ytterligare material av betydelse för utgången kan tänkas föras in i målet om stämning skulle utfärdas.

Vid denna prövning är det endast frågan om utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna vid Arbetsdomstolen, som behöver granskas närmare. Såsom TR:n har angett ger nämligen inte vad Jacob D har anfört beträffande övriga av honom angivna åtalspunkter anledning att anta att Hans S skulle ha gjort sig skyldig till något av de i dessa delar påstådda brotten.

HovR:n konstaterar först att det inte kan antas att ytterligare material, som skulle kunna medföra en annan syn än den TR:n har kommit till, skulle tillföras målet om stämning utfärdades och Hans S skulle få möjlighet att bemöta vad Jacob D anfört.

Av den utredning som Jacob D har fört in i målet beträffande frågan om utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna framgår följande.

Några bestämmelser---se HovR:ns beslut---till ansvar. Bestämmelser om bevarande av bandupptagningar av vittnesförhör inför Arbetsdomstolen saknas. Hans S:s åtgärd att inte lämna ut de ifrågavarande bandupptagningarna och låta avmagnetisera dessa, innan beslutet att inte lämna ut dem hade vunnit laga kraft, kan därför i vart fall inte föranleda ansvar för tjänstefel.

Med hänsyn till det anförda kan det inte antas att det rättegångsfel som föreligger har inverkat på målets utgång.

HovR:n lämnar därför yrkandet, om att TR:ns dom undanröjes och målet återförvisas till TR:n, utan bifall. TR:ns domslut står därför fast.

Jacob D överklagade och yrkade bl a att HD skulle undanröja HovR:ns beslut samt visa målet åter till TR:n för erforderlig handläggning.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr facobsson, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt 47 kap 5 § 1 st RB skall TR:n, om stämningsansökningen inte avvisas, utfärda stämning på den tilltalade att svara på åtalet. Om målsägandens framställning inte innefattar laga skäl för åtalet eller om det annars är uppenbart att detta är ogrundat, får rätten dock genast meddela dom utan att stämning utfärdas. Möjligheten att meddela dom utan föregående stämning infördes genom prop 1983/84:78 och tar bl a sikte på fall där den rättsliga hållbarheten i de anspråk som framställs brister, a prop s 43. Någon närmare definition av uppenbarhetsrekvisitet ges inte i förarbetena men en mycket sträng tolkning av uppenbarhetsrekvisitet har förordats i doktrinen (Ekelöf, Rättegång V, 1988 s 37f; jfr NJA 1989 s 754). I det föreliggande målet har det i stämningsansökningen ingående åtalet för tjänstefel grundats bl a på ett beslut av JO som utmynnat i kritik när det gäller Hans S:s hantering av de berörda banden. Kritiken har åtminstone i viss mån delats av underinstanserna. Åtalet för tjänstefel kan därför inte anses ha varit uppenbart ogrundat i RB:s mening. Stämning borde därför ha utfärdats. Underlåtenheten att utfärda stämning kan emellertid inte anses ha påverkat utgången i målet. HovR:ns beslut skall därför fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Vängby, Gregow, Lennander, referent, Thorsson och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan Jacob D förlorat ett mål i Arbetsdomstolen väckte han enskilt åtal mot domstolens ordförande Hans S. I sin stämningsansökan gjorde Jacob D gällande att Hans S under och efter handläggningen av målet i Arbetsdomstolen gjort sig skyldig till grovt tjänstefel, oredligt förfarande, skyddande av brottsling, sabotage och underlåtenhet att avvärja rättsfel. I anslutning till åtalet yrkade Jacob D skadestånd av Hans S med 300 000 kr jämte ränta för ekonomisk förlust på grund av brotten (motsvarande vad Jacob D förlorat i det nämnda målet inklusive rättegångskostnader) samt för personskada.

Jacob D sammanfattade de brottsliga gärningar som han anklagade Hans S för under åtta punkter. Han anförde under punkterna 1-6 och 8 bl a, att Arbetsdomstolens dom meddelats på falska grunder, att viss bevisning och ett ombud felaktigt avvisats, att målet förhalats i onödan, att rätten varit felaktigt sammansatt och att Hans S varit jävig eftersom han vid ett tidigare tillfälle - under den tid han var justitiekansler - avskrivit anmälningar som haft samband med tvisten vid Arbetsdomstolen. Under punkten 7 i stämningsansökningen anförde Jacob D, att Hans S på otillräcklig grund egenmäktigt å domstolens vägnar vägrat att lämna ut kopior av bandupptagningar av vittnesförhör vid huvudförhandlingen och att Hans S innan tiden för överklagande av besluten gått ut lämnat banden för avmagnetisering.

Frågan om utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna blev, efter anmälan av Jacob D, utredd av justitieombudsmannen som gjorde bedömningen att Hans S:s handlande förtjänade allvarlig kritik men att det inte fanns anledning att inleda förundersökning i syfte att utreda om Hans S gjort sig skyldig till tjänstefel.

TR:n fann det uppenbart att Jacob D:s talan var ogrundad och meddelade dom utan att stämning utfärdats. Sedan Jacob D överklagat domen med yrkande i första hand att HovR:n skulle undanröja TR:ns dom på grund av rättegångsfel och återförvisa målet till TR:n för fortsatt handläggning och i andra hand att HovR:n skulle ta upp målet till fortsatt rättegång, lämnade HovR:n - som inte uttryckligen prövade andrahandsyrkandet och därmed inte meddelade någon dom - i sitt beslut förstahandsyrkandet utan bifall och förklarade att TR:ns domslut därför stod fast.

Har en målsägande väckt enskilt åtal får rätten, om det är uppenbart att åtalet är ogrundat, enligt 47 kap 5 § 1 st RB genast meddela dom i målet utan att utfärda stämning. Uppenbarhetsrekvisitet skall tolkas restriktivt. Regeln är endast avsedd för sådana fall där det inte kan råda minsta tvekan om att talan i sin helhet är ogrundad. (Se SOU 1982:26 s 301, jfr t ex Ekelöf, Rättegång V, 6 uppl 1987 s 37, liksom rättsfallen NJA 1989 s 754 och NJA 1994 s 42.)

Såsom domstolarna funnit är det uppenbart att Jacob D:s talan under punkterna 1-6 och 8 i stämningsansökningen är ogrundad.

Vad Jacob D anfört angående utlämnande och avmagnetisering av bandupptagningarna under punkten 7 i stämningsansökningen har föranlett en utredning av justitieombudsmannen. Både TR:n och HovR:n har också funnit anledning att behandla denna punkt relativt utförligt i sina skäl. Jacob D:s talan kan sålunda inte anses "uppenbart" ogrundad i denna del. TR:n skulle därför inte ha meddelat dom i målet utan att utfärda stämning.

Det rättegångsfel som sålunda förekommit är av sådant slag som avses i 51 kap 28 § RB (jfr 55 kap 15 § samma balk). Enligt denna bestämmelse skall, såvitt här är av intresse, undanröjande av lägre rätts dom ske endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång. Det nu aktuella felet rör en sådan grundläggande fråga att denna förutsättning får anses uppfylld (jfr artikel 6.1 i den europeiska konventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna).

På grund av det anförda skall HovR:ns beslut och TR:ns dom undanröjas och målet återförvisas till TR:n för erforderlig handläggning.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut och TR:ns dom återförvisar HD målet till TR:n för erforderlig handläggning.

HD:s beslut meddelades d 4 juni 1996 (nr SÖ 108).

NJA 1989 s. 754; NJA 1994 s. 42

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-06-04

Målnummer:
Ö5196-95