Fråga i mål angående ansvar för tillverkning av brandbomber i syfte att föröva grov misshandel om gärningen var fri från straff på grund av att bomberna var avsedda att användas endast i en nödvärnssituation. - Även spörsmål om faran för brottets fullbordan var ringa.


Lagrum:
3 kap. 6 § brottsbalken (1962:700); 3 kap. 11 § brottsbalken (1962:700); 23 kap. 2 § brottsbalken (1962:700); 24 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); NJA 1985 s. 757

Allmän åklagare yrkade vid Karlstads TR ansvar å turkiska medborgarna Ayhan A, Hisar B och Azad D, iranske medborgaren Farokh J, irakiske medborgaren Zyad F samt fyra andra personer för förberedelse till grov misshandel enligt följande gärningsbeskrivning:

"1 syfte att föröva grov misshandel har Hisar B, Azad D, Ayhan A, Farokh J och Zyad F gemensamt och i samråd kvällen d 5 juni och natten mot d 6 juni 1994 i en lägenhet på Jakthornsgatan i Karlstad förfärdigat tio stycken brandbomber genom att finfördela tvål och hälla bensin och den finfördelade tvålen i flaskor.

Hisar B, Azad D, Ayhan A, Farokh J, Zyad F och fyra andra (här ej namngivna; red:s anm) personer har därefter i samma syfte på kvällen d 6 juni 1994 gemensamt och i samråd skakat om de tio brandbomberna för att få dem i funktionsdugligt skick.

De nio har därefter i samma syfte på kvällen d 6 juni 1994 gemensamt och i samråd transporterat de tio brandbomberna, fem hyllkonsoler, tre batonger, tre baseballträn, en träpåk, ett järnrör, ett knogjärn och en kniv från lägenheten på Jakthornsgatan till centrala Karlstad."

Ansvar yrkades å Farokh J även för stöld d 20 maj 1994. Förverkande yrkades av tio brandbomber m m som tagits i beslag.

Åtalet mot de fyra ej namngivna personerna ogillades av TR:n; talan fullföljdes ej. Vad i målet förekommit beträffande dem redovisas ej i referatet.

TR:n (ordf rådmannen Widlund) anförde i dom d 20 dec 1994: Domskäl. Hisar B och Zyad F har erkänt vad åklagaren lagt dem till last och underkastat sig ansvar för förberedelse till misshandel. Ayhan A har medgett att de angivna faktiska omständigheterna förelegat men bestritt ansvar på den grund att han inte haft avsikt att utöva misshandel och att i vart fall faran för brottets fullbordan var ringa. Azad D har medgett att de i styckena ett och två angivna faktiska omständigheterna förelegat. Han har hävdat att han inte känt till att något av föremålen i fråga funnits med under biltransporten. Han har bestritt att han haft uppsåt att föröva misshandel. Farokh J har förnekat att han deltagit i förfärdigandet av brandbomberna. Han har medgett att han skakat en av brandbomberna och att han deltagit i transporten med kännedom om att konsoler, batonger och baseballträn funnits med. Han har bestritt ansvar på den grund att han inte haft uppsåt att föröva misshandel.

Natten mellan d 4 och 5 juni 1994 ägde omfattande ungdomsbråk rum i centrala Karlstad. Våld och handgemäng mellan s k skinheads, vilka uppskattats till över 100 personer, och bl a invandrargrupper uppstod. Bråket resulterade - utom annat - i att en kamrat till huvuddelen av de tilltalade, Carlos, blev svårt misshandlad av skinheads och omedelbart transporterad till centralsjukhusets intensivavdelning. De tilltalade känner varandra i varierad omfattning, i vissa fall uppenbarligen endast ytligt. De flesta av dem vistades i centrum under bråket. Under dagen d 5 juni besöktes Carlos på sjukhuset i omgångar av bl a Ayhan A, Hisar B och Azad D. Om vad som därefter inträffat har de tilltalade lämnat uppgifter som i huvudsak stämmer väl överens. Genom deras utsagor får följande anses utrett.

Kvällen d 5 juni träffades Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F i en lägenhet på Jakthornsgatan i Karlstad. Lägenheten disponerades av Zyad F. Diskussioner hade förts om att de behövde försvara sig mot skinheadsen om det skulle bli ytterligare bråk på stan. Tanke hade uppkommit om att tillverka s k bensinbomber. Zyad F och ytterligare en av dem, av allt att döma Hisar B, hade tidigare under dagen inköpt bensin och tvål. Tomflaskor hade hämtats från Ayhan A:s flickvän. Bensinbomber tillverkades i lägenheten med samtliga fem nämnda personer närvarande. Azad D hade störst insikter i ämnet och synes ha lett arbetet. Bensin hälldes i tomflaskorna. Samtliga fem deltog i arbete med att hacka den inköpta tvålen i små bitar. Tvålbitarna förpassades därefter i bensinen. Ingen har närmare kunnat förklara tillvägagångssättet än att tvålen skulle ge bättre "effekt" åt bomberna. De bestämde sig för att pröva en av bomberna. Samtliga fem begav sig därefter i bil till Kil, bl a för att besöka ett diskotek. Vid en mindre skogsväg intill Kil provkastade Azad D en bensinbomb i de övrigas närvaro. Före kastet skakade Azad D flaskan för att få tvålen fördelad i bensinen. Bomben fungerade, men brann enligt Azad D inte med någon större intensitet. I Kil fann och tillgrep Hisar B och Azad D fem hyllkonsoler av metall. De har samstämmigt sagt sig ha haft avsikten att använda föremålen mot skinheadsen i försvarssyfte om detta skulle behövas. Under natten återvände alla fem till lägenheten och ytterligare tillverkning av bensinbomber skedde. Den 6 juni stod klart att den skadade Carlos far skulle hålla tal på Stora torget i Karlstad kl 22. I vart fall merparten av de tilltalade bestämde sig för att närvara vid talet. På eftermiddagen-kvällen d 6 juni samlades samtliga nio tilltalade i den lägenhet där brandbomberna tillverkats. Brandbomberna togs fram, tio till antalet, och det är klarlagt att samtliga nio utom --- skakade flaskorna för att få tvålen fördelad i bensinen. Flertalet av de övriga har berättat att tvålen snabbt sjönk till botten i flaskorna. Därefter färdades de nio personerna i två fordon från Kronoparken till centrala Karlstad. I en Volkswagenbil, som kördes av Farokh J, medföljde Ayhan A, Hisar B och Azad D. De övriga fem färdades i en Toyotabuss, körd av Zyad F. Frånsett ett längre järnrör transporterades de beskrivna tillhyggena, kniven och de tio brandbomberna, vilka förvarades i en papperspåse, i Volkswagenbilen. Det nämnda järnröret fanns i Toyotan. Annat har inte framkommit än att endast brandbomberna medfördes från lägenheten och att tillhyggena och kniven således sedan tidigare fanns i fordonen. Toyotan parkerades vid teatern i Klara. Åklagaren har gjort gällande att i samband därmed skett en omlastning av tillhyggen från Toyotan till Volkswagenbilen. Något belägg för detta har dock inte givits. De fem som färdades i Toyotan gick till fots mot Stora torget. Volkswagenbilen med de övriga fyra fortsatte för att söka parkering så nära torget som möjligt, enligt Azad D för att ha godset i fråga intill händelsernas centrum. Till följd av vittnestips ingrep polis mot Volkswagenbilen när den parkerades vid Stadshotellet. Ayhan A, Hisar B, Azad D och Farokh J greps och godset togs i beslag.

I följd av det ovan anförda finner TR:n styrkt att Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F gemensamt och i samråd på sätt åklagaren beskrivit förfärdigat tio brandbomber.

Vidare är visat att de tilltalade skakat om brandbomberna på kvällen d 6 juni. Åklagaren gör gällande att handlandet objektivt innefattar förberedelsebrott därför att skakandet bringat brandbomberna i funktionsdugligt skick. Om förfarandet haft sådan verkan ger den begränsade utredning som finns att tillgå inte annat vid handen än att effekten klingat av och det kan inte fastslås att åtgärden haft någon betydelse vid den tidpunkt brandbomberna skulle kunna ha kommit till användning. Skakandet av brandbomberna kan därmed inte anses utgöra sådan befattning med dem att detta innefattar förberedelse till brott.

När det därefter gäller transporten av godset har detta, såvitt framkommit frånsett ett järnrör, skett i Volkswagenbilen. Zyad F har uppgett sig vara ägare till en träpåk. --

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F har tillverkat brandbomberna och medverkat i funktionsprövning av en av dem. Av deras egna uppgifter framgår, att Hisar B och Azad D försett sig med de fem konsolerna, att Ayhan A själv förfärdigat två metallbatonger genom att såga itu ett järnrör och förse delarna med handtag av tape, att han dessutom var ägare till två av baseballträna, att Farokh J var ägare till kniven och att Zyad F var ägare till träpåken. De måste ha varit införstådda med att godset i övrigt funnits med vid bilfärden. De har sålunda gemensamt och i samråd transporterat godset från Kronoparken till centrala Karlstad.

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F har förfärdigat ett med sprängämne jämförbart hjälpmedel och transporterat detta tillsammans med ett antal tillhyggen av farlig art och en större kniv. De flesta har medgett att de avsett att använda föremålen såsom försvar mot skinheadsgruppen om det skulle behövas och det är uppenbart att detta varit samtligas mening. Flertalet av dem har besökt den skadade Carlos på sjukhuset och de måste rimligen under sina förberedelser ha tagit intryck därav. De har därefter uppsökt centrala Karlstad, där de enligt egna uppgifter förväntade sig att stöta på skinheads. Åklagaren har som bevisning i målet spelat upp en videofilm över provkastning av en av de tillverkade bensinbomberna. Bevisningen leder till bedömningen att ett användande av bomberna måste vara i hög grad riskfyllt och om det skett under sådana förhållanden som beskrivits ha ägt rum natten till d 5 juni kunnat få allvarliga följder. Även ett defensivt brukande av den utrustning som medförts måste till följd av dess beskaffenhet ha innefattat misshandel av svårare grad än ringa brott. Här berörda tilltalade måste också ha insett detta. TR:n finner på grund av det anförda att Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F förfärdigat brandbomberna och transporterat dessa samt tillhyggena och kniven med i vart fall eventuellt uppsåt att begå misshandelsbrott. Faran för brottens fullbordan har inte varit ringa. De skall därför fällas till ansvar för förberedelse till misshandel.

TR:n fann att Farokh J skulle fällas till ansvar för stöld.

I fråga om påföljden anförde TR:n: Ayhan A, Hisar B, Azad D och Zyad F var vid brotten mellan 18 och 21 år. Ingen av dem förekommer i kriminalregistret. Den brottslighet de visats skyldiga till är emellertid av så allvarlig art att den bör föranleda frihetsberövande påföljd.

Farokh J var vid brotten 19 år. Han dömdes d 30 mars 1993 av TR:n för misshandel till villkorlig dom. Av skäl som anförts beträffande de övriga bör även Farokh J ådömas frihetsberövande påföljd. Brotten är begångna under prövotid för villkorlig dom avseende misshandelsbrott. Skäl saknas att låta den villkorliga domen bestå. Den skall därför undanröjas och skall fängelsestraffet avse även brottet i den domen.

Domslut. TR:n dömde Ayhan A, Hisar B, Azad D och Zyad F jämlikt 3 kap 5 och 11 §§ samt 23 kap 2 § BrB för förberedelse till misshandel till fängelse 3 mån.

Farokh J dömdes jämlikt nyssnämnda lagrum samt 8 kap I § BrB för förberedelse till misshandel och stöld till fängelse 5 mån. Tidigare ådömd villkorlig dom undanröjdes.

Förordnande meddelades om avräkning av tid under vilken de tilltalade varit berövade friheten.

I beslag tagen egendom förklarades förverkad.

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för förberedelse till misshandel, Hisar B dock endast såvitt avsåg brandbomberna. Samtliga yrkade att HovR:n vid fällande dom skulle bestämma påföljden till ett icke frihetsberövande straff.

Åklagaren yrkade anslutningsvis att HovR:n skulle döma de tilltalade för förberedelse till grov misshandel och till följd däravväsentligt skärpa fängelsestraffen.

Parterna bestred varandras yrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Fernqvist, hovrättsrådet von Reis, tf hovrättsassessorn Lundegard, referent, samt nämndemännen Hulden och Nilsson) anförde i dom d 30 maj 1995: Domskäl. I HovR:n har Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F hörts på nytt. De har därvid lämnat i huvudsak samma uppgifter som för var och en av dem antecknats i TR:ns dom. Vittnesförhör har hållits med Mikael Ljungdahl. Vidare har HovR:n tagit del av en videoinspelning avseende av polismyndigheten utförd provkastning av en av de i beslag tagna bensinbomberna.

Farokh J har i enlighet med TR:ns dom gjort sig skyldig till stöld.

I målet är klarlagt att samtliga tilltalade varit mer eller mindre aktiva vid tillverkningen av bensinbomberna. Det är vidare utrett att bensinbomberna och övrig utrustning som är uppräknad i åklagarens gärningsbeskrivning på kvällen d 6 juni 1994, transporterats i en Volkswagenbil från Jakthornsgatan in till centrala Karlstad. Liksom TR:n finner HovR:n att det på grund av omständigheterna måste hållas för visst att samtliga tilltalade varit medvetna om flertalet av de föremål som transporterats i bilen och vad de skulle användas till. Föremålen, vilka togs i beslag i samband med att Volkswagenbilen parkerades i närheten av Stora torget, har tillsammans utgjort en inte oansenlig vapensamling som på grund av sin farliga beskaffenhet typiskt sett har kunnat befaras komma till brottslig användning.

Samtliga tilltalade har uppgett att vapnen uteslutande var avsedda att användas i försvarssyfte vid ett eventuellt angrepp från en större grupp skinnhuvuden.

Åklagaren har förklarat att han inte sätter i fråga det uppgivna syftet med innehavet och transporten av vapnen samt hävdat att även ett defensivt brukande av de aktuella vapnen utgör grov misshandel.

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F har i HovR:n särskilt framhållit bl a följande. De var inte ute efter bråk eller för att misshandla någon. Avsikten med att besöka Stora torget var uteslutande att lyssna på det tal som Carlos far skulle hålla. De vapen som transporterades i Volkswagenbilen skulle lämnas kvar i bilen och hämtas vid ett nödläge, dvs om de blev anfallna av en större grupp skinnhuvuden. De hade nämligen hört rykten om att det denna kväll kunde dyka upp fler än etthundra skinnhuvuden i Karlstad och ville inte, med tanke på händelsen d 4 juni, stå helt handfallna om skinnhuvudena ånyo gick till anfall mot dem. På grund av polisens passiva agerande d 4 juni var de övertygade om att de inte kunde förvänta sig någon hjälp från polisens sida. De kände sig rädda och tämligen hjälplösa. Någon gemensam plan för hur de skulle agera om skinnhuvudena dök upp hade de inte. Bensinbomberna var avsedda att slängas framför en anstormande skara med skinnhuvuden, vilka när lågorna flammade upp förhoppningsvis skulle bli rädda eller i vart fall förvirrade och stanna upp, varigenom de skulle vinna tid och kunna fly från platsen. Ingen av dem hade dock tänkt på att utrusta sig med tändstickor eller tändare. Faran för att bensinbomberna skulle komma till användning var därför ringa. Zyad F åkte med Toyotabussen och anlände till torget gående utan något vapen på sig.

Det finns inte något belägg för att avsikten med tillverkningen och transporten av vapnen varit annan än vad de tilltalade uppgett. Sålunda skall det av dem uppfattade hypotetiska händelseförloppet läggas till grund för prövningen i ansvarsfrågan.

En grundläggande förutsättning för att de tilltalade skall kunna dömas för förberedelse till misshandel, alternativt grov misshandel, är att de befinns övertygade om att ha haft uppsåt att begå ett sådant brott. Uppsåtsbedömningen skall göras med utgångspunkt från hur de tilltalade med fog uppfattat situationen. Härvid skall särskilt beaktas att deras kamrat Carlos, kvällen d 4 juni, blev svårt misshandlad av skinnhuvuden. Drygt etthundra skinnhuvuden löpte denna kväll amok genom centrala Karlstad. Personer som befann sig i dessa delar av Karlstad, däribland de tilltalade, tvingades att fly och uppsöka skydd. De tilltalade har uppgett att det i det närmaste utbröt panik bland de flyende. Förutom Carlos var det även flera andra personer som misshandlades av skinnhuvudena. Enligt vad som uppgetts var polisen helt maktlös i den uppkomna situationen.

Mot bakgrund av vad som nu sagts finner HovR:n att ett användande av de aktuella vapnen i en sådan situation och på ett sådant sätt som de tilltalade har angett måste betraktas som ett handlande i nödvärn. En gärning som någon begår i nödvärn är ej straffbar. Följaktligen är inte heller förberedelse till sådan nödhandling straffbar. Åtalet mot Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F avseende förberedelse till misshandel skall därför ogillas.

HovR:n finner anledning att anmärka att frågan om de tilltalades innehav av "brandbomber" m m i sig varit laglig inte, med hänsyn till hur åklagaren utformat sin gärningsbeskrivning, kan bli föremål för HovR:ns prövning.

Farokh J bör dömas särskilt för den stöld han befunnits skyldig till. Hans personliga förhållanden ger vid handen att han har ett visst övervakarbehov och att skyddstillsyn är den för honom mest lämpliga påföljden. Med hänsyn till det frihetsberövande som Farokh J undergått i anledning av i målet prövad brottslighet, finner HovR:n ej erforderligt att jämte skyddstillsynen utdöma ett bötesstraff.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillade HovR:n åtalet mot Ayhan A, Hisar B, Azad D och Zyad F.

HovR:n dömde Farokh J, med ogillande av åtalet för förberedelse till grov misshandel, för stöld till skyddstillsyn.

Riksåklagaren överklagade och yrkade att Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F skulle fällas till ansvar för förberedelse till grov misshandel enligt följande justerade gärningsbeskrivning:

"I syfte att föröva grov misshandel har Hisar B, Azad D, Ayhan A, Farokh J och Zyad F gemensamt och i samråd kvällen d 5 juni och natten mot d 6 juni 1994 i en lägenhet på jakthornsgatan i Karlstad förfärdigat tio stycken brandbomber genom att finfördela tvål och hälla bensin och den finfördelade tvålett i flaskor samt gjort i ordning trasor för antändning av bomberna.

De har därefter i samma syfte på kvällen d 6 juni gemensamt och i samråd transporterat de tio brandbomberna med tillhörande trasor, fem hyllkonsoler, tre batonger, tre baseballträn, en träpåk, ett järnrör och en kniv från lägenheten på Jakthornsgatan till centrala Karlstad. Faran för brottets fullbordan har inte varit ringa.

Brottet är att anse som grovt, eftersom de skador som typiskt sett följer vid bruk av detta slags vapen är svåra och brandbomberna varit preparerade och skulle användas på sådant sätt att detta innebar särskild hänsynslöshet och råhet."

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F (offentliga försvarare advokaterna Lars Magnusson, Anders Olsson, Peter Bergenlind, Urban Bjellman och Ove Johansson) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Anna-Marie Nyholm).

HD (JustR:n Freyschuss, Lars Å Beckman, referent, Danelius och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F har inför HD hörts på nytt i anledning av Riksåklagarens talan. Vid huvudförhandlingen har också spelats upp den videofilm som företetts i HovR:n och som visar en av polismyndigheten utförd provkastning med en av de i beslag tagna brandbomberna.

HD finner i målet utrett att de tilltalade gemensamt och i samråd under kvällen d 5 juni 1994 tillverkat brandbomber på det sätt Riksåklagaren påstått. Mot Ayhan A:s bestridande är däremot inte visat att han deltagit, när de övriga under natten till d 6 juni tillverkat ytterligare några brandbomber. I målet är ostridigt att tio brandbomber, trasor för antändande av bomberna, fem hyllkonsoler, tre batonger, tre baseballträn, en träpåk och en kniv på kvällen d 6 juni fraktats i Farokh J:s bil från Jakthornsgatan till centrala Karlstad, att i bilen åkt - förutom Farokh J - Ayhan A, Hisar B och Azad D samt att Zyad F färdats i en annan, medföljande bil. HD finner inte skäl att frångå HovR:ns bedömning att samtliga tilltalade varit medvetna om flertalet av de föremål som transporterats i Farokh J:s bil och vad de skulle användas till. Som HovR:n funnit har föremålen tillsammans utgjort en inte oansenlig samling av vapen vilken på grund av sin farliga beskaffenhet typiskt sätt har kunnat befaras komma till brottslig användning.

De tilltalade har således vidtagit sådana förberedelsehandlingar för utförande av brott som avses i 23 kap 2 § 1 st BrB. Frågan är då om de haft uppsåt att föröva misshandel och, om så befinns vara fallet, de till friande från ansvar kan åberopa att det fullbordade brottet hade varit en nödvärnshandling.

De tilltalade har uppgett följande. Mot bakgrund av händelserna kvällen d 4 juni, då bl a en kamrat till dem, Carlos M, allvarligt hade skadats vid överfall av en stor grupp s k skinnhuvuden, beslutade de att tillverka de aktuella brandbomberna i syfte att skydda sig själva vid ett förnyat överfall av skinnhuvuden. De var då rädda och chockade. På kvällen d 6 juni skulle de besöka Stora torget, där Carlos far skulle hålla ett tal. De hade hört att ytterligare ett hundratal skinnhuvuden kunde förväntas komma till Karlstad den dagen. På grund av polisens passiva uppträdande d 4 juni räknade de inte med att få någon polishjälp, om skinnhuvudena skulle komma. De hade inte gjort upp någon gemensam plan hur de då skulle agera. Tanken var dock att de skulle kasta bomberna framför de anstormande skinnhuvudena och att den uppflammande elden skulle hejda dem så att de själva fick tillfälle att fly. De hade inte någon som helst avsikt att skada skinnhuvudena. De tror numera inte att de verkligen skulle ha kunnat kasta bomberna, om skinnhuvudena hade anfallit.

Med hänsyn till vad de tilltalade uppgett och utredningen i övrigt visar finns det inte grund för att anse att de haft direkt uppsåt att föröva misshandel. Då något sådant uppsåt sålunda inte kan läggas dem till last uppkommer frågan om de vid vidtagande av förberedelseåtgärderna kan anses ha haft ett eventuellt uppsåt. Denna fråga får bedömas med utgångspunkt i det yttre händelseförloppet före och i samband med vidtagandet av förberedelseåtgärderna.

Eventuellt uppsåt vid förberedelse måste anses föreligga om gärningsmannen inser att det är möjligt att hans fortsatta handlande kan leda till att en viss effekt inträder och det måste hållas för visst att han skulle handla på detta sätt även om han var säker på att effekten skulle inträda, eller om han i allt fall var helt likgiltig för om effekten skulle inträda eller ej (se NJA 1985 s 757). Ett hypotetiskt prov blir således avgörande för om eventuellt uppsåt föreligger. Detta prov måste självfallet göras för envar av de tilltalade.

Vid denna prövning måste till en början beaktas de svåra övergrepp som invandrarungdomar utsattes för lördagen d 4 juni 1994 i centrala Karlstad. Samtliga tilltalade, utom Zyad F som då var på sitt arbete, jagades av skinnhuvuden utan att dock bli misshandlade. Flera av deras kamrater blev emellertid skadade och en av dem, Carlos M, så svårt att han måste tas in på sjukhusets intensivvårdsavdelning. Under söndagen besökte samtliga tilltalade Carlos och fick då klart för sig hur svårt skadad denne blivit. Någon anledning att betvivla deras uppgifter, att de under kvällen d 5 juni var chockade och rädda, finns inte. Vid det prov senare samma kväll, då Azad D och Hisar B antände och kastade en brandbomb, var samtliga närvarande och kunde iaktta effekten. Det förhållandet att brandbomberna och indränkta tändtrasor togs med, när de på kvällen d 6 juni begav sig till centrala Karlstad, visar allvaret i deras uppsåt att använda brandbomberna, om de utsattes för anfall av skinnhuvuden. De måste också ha insett risken för att brinnande stänk från krossade flaskor skulle kunna träffa någon, om flaskorna kastades framför en framrusande hop av människor. Mot bakgrund av händelserna d 4 juni och den tänkta situation i vilken brandbomberna skulle komma till användning måste det hållas för visst att envar av dem då skulle ha varit likgiltig för om de framrusande skinnhuvudena kom till skada eller ej.

På grund av det anförda är det styrkt att samtliga tilltalade utfört förberedelsehandlingarna i syfte att föröva misshandel. Detta aktualiserar

frågan om de kan fritas från ansvar på grund av bestämmelserna om nödvärn. Av 24 kap 1 § BrB framgår att rätt till nödvärn föreligger bl a mot ett påbörjat eller överhängande brottsligt angrepp på person eller egendom. En gärning som någon begår i nödvärn utgör brott endast om den med hänsyn till angreppets beskaffenhet, det angripnas betydelse och omständigheterna i övrigt är uppenbart oförsvarlig.

Till styrkande av brandbombernas farlighet har Riksåklagaren i HD förutom videofilmen åberopat ett av SKL-Kriminaltekniska laboratoriet d 21 sept 1995 avgivet yttrande. Av yttrandet framgår bl a följande. Brandbomberna har utgjort "napalmbomber". Brinnande napalm har en mycket stor vidhäftningsförmåga och fastnar därför även på vertikala ytor samt är mer svårsläckt och brinner med hetare låga än brandbomber bestående av enbart bensin. En stor brandspridning erhålles direkt när en flaska innehållande napalm krossas. På grund av sin fastklibbande förmåga har brinnande napalm en förödande effekt på människohud och ger upphov till djupa, mycket svårläkta sår.

En bedömning av om nödvärn kan antas föreligga försvåras av att det vid förberedelsebrott inte är ett inträffat händelseförlopp utan en tänkt situation som skall prövas. Avgörande för bedömningen måste emellertid när det gäller tillverkning eller anskaffande av vapen vara vilket angrepp som kan befaras, vapnens beskaffenhet, möjligheten till mindre ingripande skyddsåtgärder samt frågan när och hur vapnen skall användas.

I förevarande fall var avsikten att de tilltalade skulle skydda sig mot ett massivt anfall av en hop skinnhuvuden. Mot bakgrund av erfarenheterna från d 4 juni är det i och för sig förståeligt att de tilltalade velat på något sätt beväpna sig. Mer närliggande åtgärder har visserligen varit att undvika att besöka platser dit skinnhuvudena kunde förväntas komma eller att med polisen diskutera den befarade situationen. De tilltalade måste dock anses ha haft goda skäl att besöka Stora torget för att åhöra ett tal av Carlos far. Även om de vid ett överfall befunnit sig där borde det emellertid ha funnits goda möjligheter att ta till flykten. Att under sådana omständigheter till sitt skydd använda napalmbomber, som skulle kastas framför en mötande, framrusande hop av människor och som det var svårt att kontrollera effekterna av, måste anses uppenbart oförsvarligt. Någon grund för straffrihet till följd av nödvärn skulle således inte ha förelegat vid fullbordat brott och föreligger följaktligen inte heller vid förberedelse till brottet.

De tilltalade har under hänvisning till 23 kap 2 § 3 st andra meningen BrB gjort gällande att de i varje fall skall vara fria från ansvar på grund av att faran för brottets fullbordan varit ringa. De har härvid åberopat att flera av dem inte haft tändstickor eller tändare med sig, att bilen parkerats på visst avstånd från Stora torget, att den skulle ha lämnats låst, om de inte gripits av polisen, att endast en av dem haft nyckel till bilen samt att det med hänsyn till dessa omständigheter skulle ha varit i det närmaste uteslutet att de skulle ha kunnat använda bomberna på avsett sätt, om de plötsligt blivit överfallna av skinnhuvuden. Härtill kommer att, när de anlände till Stora torget, det endast fanns några få skinnhuvuden kvar i Karlstad.

Av rättsfallet NJA 1981 s 1057 framgår att bedömningen av om en förberedelsehandling är förenad med fara för fullbordan av det brott till vilken gärningen utgör ett förstadium skall ske med hänsyn till förhållandena vid den tidpunkt då förberedelsehandlingen begicks. Gav förhållandena då stöd för uppfattningen att sådan sannolikhet förelåg som innebar en icke ringa fara för fullbordan, är farerekvisitet uppfyllt. Och om fara då förelåg, upphävs inte detta genom senare inträffade händelser som medför att brottet inte kommer till fullbordan.

Riksåklagarens ansvarspåstående får anses innebära påstående om ett förberedelsebrott som består av två moment, dels tillverkning av brandbomber, dels transport av dessa och en del övriga vapen till centrala Karlstad. Det viktigaste momentet måste anses vara bombtillverkningen medan transporten av bomberna mer får, som tidigare sagts, ses som ett belägg för allvaret i deras uppsåt att använda bomberna på det sätt Riksåklagaren påstått. Det avgörande för frågan om farerekvisitet är uppfyllt får därför anses vara förhållandena på kvällen d 5 juni då bomberna tillverkades.

Utredningen i målet ger inget klart besked om skinnhuvudena d 5 juni fanns kvar på sin uppehållsplats utanför Karlstad. När det gäller d 6 juni har Azad D uppgett att han under förmiddagen fick höra att cirka 20 skinnhuvuden skulle finnas på restaurang Burger King. Zyad F har berättat att han, när han kom till Stora torget efter att ha parkerat bilen vid teatern, såg 4-5 skinnhuvuden på torget. Riksåklagaren har vidare upplyst att polisen d 6 juni fått den uppfattningen att ytterligare ungdomsbråk kunde förväntas och att samtliga tillgängliga 24 poliser var i tjänst samt att ytterligare 10 poliser rekvirerats från angränsande polisdistrikt.

Med hänsyn till det sagda finns inte någon anledning att anta att skinnhuvudena redan d 5 juni skulle ha lämnat Karlstad, något som för övrigt inte heller påståtts av de tilltalade. Faran för brottets fullbordan kunde därför vid tidpunkten för tillverkningen av brandbomberna inte anses ha varit ringa. I enlighet med det tidigare anförda bortfaller inte det ansvar för förberedelsen som de tilltalade därigenom ådragit sig genom att de senare möjligen inte haft tillräckligt med tändmedel med sig eller handlat på ett sätt som i praktiken försvårat eller förhindrat användningen av bomberna.

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F skall således fällas till ansvar för förberedelse till misshandel. Som framgår av yttrandet från SKL-Kriminaltekniska laboratoriet är de skador som napalm kan ge upphov till svåra. Om de tilltalade brukat brandbomberna på det sätt som de avsett, skulle de ha visat särskild hänsynslöshet och råhet. Brottet skall därför rubriceras som förberedelse till grov misshandel.

Farokh J har i enlighet med HovR:ns i den delen icke överklagade dom också gjort sig skyldig till stöld.

Förberedelsebrottet är av allvarlig karaktär och har ett så högt straffvärde att det - oaktat de tilltalade vid brottets begående varit endast mellan 18 och 21 år gamla - bör föranleda fängelsestraff. Vid straffmätningen skall beaktas att enligt 23 kap 2 § 3 st första meningen BrB straff för förberedelse får sättas under den lägsta gräns som gäller vid fullbordat brott. Vidare skall särskild hänsyn tas till de tilltalades ungdom. Av betydelse är också att de, med undantag för Farokh J, inte förekommer i kriminalregistret och att de samtliga lever under ordnade förhållanden. Som mildrande omständigheter måste också beaktas de upprörande händelser som föregått brottet och det förhållandet att de vid brottet varit chockade och rädda. Viss hänsyn bör också tas till den tid som förflutit från brottets begående. Vid övervägande av dessa omständigheter finner HD att straffet för envar av Ayhan A, Hisar B, Azad D och Zyad F ej bör bestämmas högre än till fängelse en månad.

Farokh J har av HovR:n dömts till skyddstillsyn för den ovannämnda stölden. Med hänsyn till vad som upptagits i ett av frivårdsmyndigheten i Karlstad d 26 jan 1996 avgivet yttrande bör skyddstillsynen bestå. Farokh J skall därför dömas särskilt för förberedelse till grov misshandel till samma fängelsestraff som de övriga tilltalade.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD dels envar av Ayhan A, Hisar B, Azad D och Zyad F enligt 3 kap 6 § och 23 kap 2 § 1 st BrB för förberedelse till grov misshandel till fängelse en månad, dels Farokh J - med tillämpning av 30 kap 3 § 2 st och 34 kap 1 § 1 st 2 - enligt 3 kap 6 § och 23 kap 2 § 1 st BrB för förberedelse till grov misshandel till fängelse en månad och enligt 8 kap 1 § BrB för stöld till skyddstillsyn.

Fängelsestraffet skall till en tid av nio dagar för envar av Ayhan A, Farokh J och Zyad F och till en tid av två dagar för envar av Hisar B och Azad D anses verkställt i anstalt.

JustR Nyström var skiljaktig beträffande påföljden och anförde: Förberedelsebrottet är av allvarlig karaktär och har ett högt straffvärde. Endast mycket starka skäl kan medföra att påföljden bestäms till en icke frihetsberövande sådan.

Ayhan A, Hisar B, Azad D, Farokh J och Zyad F var alla vid brottets begående mellan 18 och 21 år gamla. De levde, och gör så alltjämt, under ordnade och relativt goda förhållanden; Azad D och Ayhan A skulle lämna gymnasiet som studenter d 7 juni 1994. När några av deras kamrater på kvällen d 4 juni misshandlades av ett stort antal skinnhuvuden berodde detta enbart på att kamraterna, liksom de själva, var invandrare. Skinnhuvudena hörde inte hemma i Karlstad utan utgjorde ett för såväl invånarna som myndigheterna överraskande inslag. För invandrarungdomarna var situationen skrämmande och uppfattades som farlig. Angreppet från skinnhuvudenas sida var riktat mot dem som grupp. Tanken att tillverka brandbomber har uppstått inom gruppen och tillverkningen har även den skett i samråd. Rädslan och grupptillhörigheten synes ha lämnat föga utrymme för dem att närmare tänka över vilka följder som skulle kunna uppkomma om brandbomberna kom till användning. Brotten har begåtts för snart två år sedan. Ingen av de tilltalade har därefter gjort sig skyldig till ytterligare brott. Den nu aktuella brottsligheten framstår som helt avhängig av en extrem och unik situation.

Med hänsyn till det nu anförda anser jag att tillräckligt starka skäl talar för att inte döma de tilltalade till fängelse. Jag bestämmer påföljden för envar av Ayhan A, Hisar B, Anad D och Zyad F till villkorlig dom. Denna bör förenas med dagsböter, vilkas antal med beaktande av brottets allvarliga art bör bestämmas till sjuttio. Farokh J har av HovR:n dömts till skyddstillsyn för stöld. Skyddstillsynen bör bestå och omfatta även förberedelsebrottet men förenas med sjuttio dagsböter.

HD:s dom meddelades d 26 febr 1996 (nr DB 29).

NJA 1985 s. 757; NJA 1981 s. 1057

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1996-02-26

Målnummer:
B2923-95