Tillåten ändring av talan? 13 kap 3 § 1 st 3 RB.

Försäkringsaktiebolaget Njords konkursbo ansökte vid Stockholms TR om stämning å Kjell-Roger H, Ulf L, Torvald R och Carl-Ivar W med yrkande om att de solidariskt skulle förpliktas att betala skadestånd till konkursboet med 430 milj kr jämte ränta.

Som grund för yrkandet åberopades att svarandena vid fullgörande av sitt uppdrag av oaktsamhet skadat försäkringsbolaget och därför var skyldiga att ersätta skadan i enlighet med bestämmelserna i 16 kap försäkringsrörelselagen (1982:713). Oaktsamheten, såvitt avsåg styrelseledamöterna, bestod enligt konkursboet i att den s k maximalbestämmelsen i bolagsordningen om fakultativ riskavtäckning hade överträtts, vilket förhållande var att tillskriva bristande organisation och kontroll av kreditförsäkringsverksamheten.

Vad gäller den skada som drabbat försäkringsbolaget, angav konkursboet att denna "f n" begränsade sig till effekterna av den lånegaranti som betecknades LG 77/89 tecknad av Barkman & Co AB och att skadan i fråga om denna garanti kunde beräknas till 430 milj kr.

Sedan svarandena ingått i svaromål, uppgav konkursboet i genmäle att tidigare yrkat belopp "justeras" till 365 milj kr och att detta skadeståndsyrkande knöts - inte till den lånegaranti som angavs i stämningsansökningen - utan till tre andra lånegarantier inom ramen för det s k Barkman-engagemanget (LG 113/90, LG 114/90 och LG 124/90).

Vid muntlig förberedelse i målet d 15 dec 1993 yrkade konkursboet i enlighet med vad som angavs i genmälet, angav grunden för talan i huvudsaklig överensstämmelse med vad som angavs i stämningsansökningen samt hänvisade i fråga om skadans storlek till förlusterna på de tre lånegarantier som angavs i genmälet men inte togs upp i stämningsansökningen.

Kjell-Roger H, Ulf L, Torvald R och Carl-Ivar W hemställde att TR:n skulle på grund av otillåten taleändring avvisa konkursboets yrkande såsom detta bestämts vid den muntliga förberedelsen samt genom dom pröva och ogilla det yrkande som konkursboet framställt i stämningsansökningen.

Konkursboet bestred yrkandena.

TR:n (chefsrådmannen Julius) anförde i beslut d 22 dec 1993: Konkursboet har i målet inte gjort gällande att styrelseledamöterna varit oaktsamma genom att i enskilda fall delta i beslut om lånegarantier utan att samtidigt besluta om tillräcklig riskavtäckning. Boet har inte heller gjort gällande att styrelseledamöterna i enskilda fall lämnat direktiv som inneburit att lånegarantier kommit att förbindas med otillräcklig säkerhet. Vad konkursboet gjort gällande är i stället att styrelseledamöterna varit oaktsamma genom att inte tillse att försäkringsbolaget vid den garantigivning som förekom generellt tillämpade den i bolagsordningen intagna s k maximalbestämmelsen om riskavtäckning. Den skada avseende förlust på de lånegarantier som försäkringsbolaget lämnat skall med konkursboets inställning alltså inte knytas till enskilda beslut om lånegarantier i vilka styrelseledamöterna deltagit, utan till brister i organisationen och generella direktiv från styrelsen.

Det bör vidare framhållas att de tre lånegarantier som konkursboet numera åberopar och till vilka yrkat skadestånd kan hänföras, är av samma slag som den lånegaranti som åberopades i stämningsansökningen. TR:n bortser då ifrån i respektive garanti angivna uppgifter om förmånstagare, låntagare, garantiperiod och belopp.

Mot nu angiven bakgrund finner TR:n att det lägre belopp som konkursboet nu yrkar i förhållande till vad som angavs i stämningsansökningen inte bör ses på annat sätt än att konkursboet i den mening som framgår av 13 kap 3 § RB beträffande samma sak har inskränkt sin talan. Fråga är alltså inte om någon taleändring som kan föranleda avvisning. Av detta ställningstagande följer också att konkursboet inte skall anses ha återkallat någon del av sin talan som enligt 13 kap 5 § RB kan föranleda prövning och dom i målet.

TR:n ogillar Kjell-Roger H:s, Ulf L:s, Torvald R:s och Carl-Ivar W:s yrkanden om avvisning.

Kjell-Roger H och medparter överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sina vid TR:n framställda yrkanden.

Konkursboet bestred bifall till överklagandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden samt hovrättsråden Holmstrand och tender, referent) anförde i beslut d 16 april 1994: Enligt 13 kap 3 § RB får väckt talan inte ändras. Från huvudregeln undantas dock bl a att framställa nytt yrkande, om det stödjer sig på väsentligen samma grund. Taleändring anses överhuvudtaget inte föreligga om käranden beträffande samma sak inskränker sin talan eller - utan att saken ändras - åberopar ny omständighet till stöd för sin talan.

Konkursboet har som grund för sin fullgörelsetalan åberopat "organculpa" vilken enligt boet skulle bestå i att svarandena p g a oaktsamhet underlåtit att tillse att sådana kreditförsäkringar som inte rymdes inom bolagets återförsäkringsprogram riskavtäcktes på sätt som maximalbestämmelsen i bolagsordningen krävde.

Enligt HovR:ns bedömning måste grunden för talan också omfatta den påstådda vårdslöshetens inverkan och betydelse för händelseförloppet kring utställande av respektive kreditförsäkring. Detta som en nödvändig förutsättning för bedömningen av om den yrkade rättsföljden skall bifallas eller ej.

Den åberopade organculpan hänför sig till skilda verksamhetsår. Försäkringsgarantierna från år 1990 är utställda gentemot andra låntagare, har andra förmånstagare, avser andra belopp och var förbundna med andra säkerheter än den ursprungligen åberopade försäkringsgarantin. Den påstådda vårdslöshetens inverkan på händelseförloppet måste därför bedömas särskilt för varje försäkring. Rätt till skadestånd på grund av vållande år 1989 kan inte vara detsamma som rätt till skadestånd på grund av vållande år 1990. Med det nya yrkandet har i målet införts tre nya försäkringsfall som både sinsemellan och i förhållande till det först åberopade fallet har delvis skilda förutsättningar för att talan om skadestånd skulle kunna bifallas. Med hänsyn härtill framstår inte heller - som TR:n ansett - den yrkade ändringen i rättsföljden som en inskränkning av talan.

Tillåtligheten av det nya yrkandet måste i stället prövas mot bakgrund av om det stöder sig på "väsentligen samma grund" som det ursprungliga yrkandet. I den mån som ordet "f n" i fråga om uppskattningen av den konkreta skadan syftar till att innefatta ett förbehåll kan uttrycket inte användas för att åsidosätta reglerna i 13 kap 3 § RB.

Som HovR:n nyss konstaterat skiljer sig emellertid det nya yrkandet i flera avseenden från det ursprungligen framförda bl a vad gäller tid, låntagare och förmånstagare. Åberopade rättsfakta skiljer sig således och måste bedömas särskilt för varje skada utifrån den påstådda vårdslösheten. Skillnaderna är mot denna bakgrund så pass väsentliga att käromålet inte kan anses stödja sig på väsentligen samma grund utan på sin höjd på väsentligen likartade grunder.

På grund härav avvisar HovR:n med upphävande av TR:ns beslut, de av konkursboet i TR:n framställda nya yrkandena.

Vid denna bedömning måste konkursboet - som förklarat att man i målet fortsättningsvis skulle bortse från fallet med kreditförsäkringen LG 77/89 - anses ha återkallat sin talan vad avser det ursprungliga yrkandet, knutet till denna försäkring. På Kjell-Roger H:s m fl yrkande skall målet då prövas enligt 13 kap 5 § RB. Denna prövning bör ske i TR:n. Yrkandet om att HovR:n skall pröva målet enligt 13 kap 5 § skall därför avvisas.

Hovrättspresidenten Blom var av skiljaktig mening och anförde: jag är ense med majoriteten att konkursboets nya yrkande inte kan tillåtas enligt 13 kap 3 § 3 st RB.

Vad gäller frågan om yrkandet kan tillåtas enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB, därför att det kan anses stöda sig på väsentligen samma grund som det ursprungligen framställda, gör jag följande bedömning.

I förarbetena till bestämmelsen i 13 kap 3 § RB nämns som exempel på fall då nytt yrkande skall kunna få framställas enligt 1 st 3 andra ledet att en skadegörande handling anses grunda flera krav än de först framställda. Gärde framhåller i sin kommentar till RB att frågan om ett nytt yrkande stöder sig på väsentligen samma grund som det först framställda är föremål för domstolens diskretionära prövning.

I detta mål har grunden av konkursboet angivits vara att det i Njord saknats tillfredsställande organisation och kontroll av kreditförsäkringsverksamheten. Svarandena hade enligt konkursboet av oaktsamhet underlåtit att tillse att kreditförsäkringar, som inte rymdes inom bolagets återförsäkringsprogram, blev riskavtäckta på det sätt som maximalbestämmelsen i bolagsordningen krävde. För denna oaktsamhet hade svarandena i egenskap av styrelseledamöter att svara jämlikt 16 § försäkringsrörelselagen.

Nu angiven grund åberopades till stöd för det först framställda yrkandet, som avsåg den skada som påstods ha drabbat Njord till följd av kreditförsäkringen LG 77/89. Den åberopas också som stöd för det senast framställda yrkandet avseende den förlust som påstås ha drabbat Njord till följd av kreditförsäkringarna LG 113/90, LG 114/90 och LG 124/90. Jag finner därför att det nya yrkandet måste anses stöda sig på väsentligen samma grund som det först framställda.

Samtliga kreditförsäkringar tecknades av Barkmanbolaget, ett förhållande som dock enligt min mening saknar betydelse. Det saknar också betydelse att yrkandet avseende försäkringen LG 77/89 har återtagits liksom att svarandena kan ha skilda invändningar att framföra avseende de olika försäkringarna. Det är grunden för kärandens yrkande som skall vara väsentligen densamma.

Jag anser således att det av konkursboet senast framställda yrkandet skall tillåtas.

Härutinnan överröstad är jag i övrigt ense med majoriteten.

Konkursboet (ombud advokaten Stefan Lindskog) överklagade och yrkade att HD, med ändring av HovR:ns beslut, skulle ogilla KjellRoger H:s och medparters avvisningsyrkanden.

Kjell-Roger H (ombud advokaten Percy Bratt), Ulf L, Torvald R och Carl-Ivar W (ombud advokaten Felix Dubrawski J:r) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Melchior, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Freyschuss, Lars K Beckman, Lars Å Beckman, Lambe och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB får käranden framställa nytt yrkande, om det stöder sig på väsentligen samma grund som den väckta talan.

Av TR:ns protokoll från muntlig förberedelse framgår att käranden som grund för yrkandet åberopat att svarandena vid fullgörande av sitt uppdrag av oaktsamhet skadat bolaget och därför var skyldiga att ersätta skada. Oaktsamheten bestod i att den s k maximalbestämmelsen i bolagsordningen om fakultativ riskavtäckning hade överträtts, något som var att tillskriva bristande organisation och kontroll av verksamheten. Däremot åberopade boet inte att svarandena i enskilda fall deltagit i beslut eller lämnat direktiv till beslut. Påståendet om skada knöts således inte till enskilda beslut utan till brister i organisationen och styrelsens generella direktiv.

Den angivna grunden har av konkursboet åberopats såväl till stöd för det först framställda yrkandet, som avsåg den skada som påstods ha drabbat Njord till följd av kreditförsäkringen LG 77/89, som till stöd för det senare framställda yrkandet, som avsåg den skada som påstods ha drabbat bolaget till följd av kreditförsäkringarna LG 113/90, 114/90 och 124/90.

Det saknar betydelse att yrkandet avseende försäkringen LG 77/89 har återtagits liksom att svarandena må ha skilda invändningar att framföra avseende de olika försäkringarna. För den angivna bestämmelsens tillämpning krävs endast att den av käranden åberopade grunden är väsentligen densamma.

Det av konkursboet senare framställda yrkandet skall alltså tillåtas.

HD:s avgörande. HD lämnar, med ändring av HovR:ns beslut, Kjell-Roger H:s, Ulf L:s, Torvald R:s och Carl-Ivar W:s yrkanden om avvisning utan bifall.

HD:s beslut meddelades d 24 nov 1995 (nr SÖ 192).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1995-11-24

Målnummer:
Ö3205-94