Ocker?

Allmän åklagare väckte vid Örebro TR åtal mot Raymond C för ocker enligt följande gärningsbeskrivning: Raymond C har, som företrädare för Union Eurocredit AB, vilket bolag bedriver kreditgivning från Örebro, i näringsverksamhet erbjudit och beviljat lån, dels till Olavi S och Merja J gemensamt å 4 000 kr, dels till Rut H å 3 000 kr och dels till Karin S å 3 000 kr. Gäldenärernas betalningsskyldighet har inträtt genom undertecknande av reverser, för Olavi S:s och Merja J:s del d 30 maj 1987, för Rut H:s del d 7 juli 1987 och för Karin S:s del d 18 jan 1988. Låneräntan och övriga kostnader för lånet, den sk effektiva räntan, uppgår för Olavi S:s och Merja J:s del till 125%, för Rut H:s del till 132 % och för Karin S:s del till 137 %. Raymond C har i samtliga tre fall berett sig ränta och annan ekonomisk förmån som står i uppenbart missförhållande till motprestationen.

TR:n (ordf rådmannen Gustafsson) anförde i dom d 20 juni 1991: Domskäl. Raymond C har bestritt ansvar. Han har gjort gällande att kreditbeloppet till Olavi S och Merja J gemensamt uppgått till 4 956 kr medan Rut H och Karin S lämnats en kredit om vardera 3 720 kr. Vidare har Raymond C invänt att den effektiva räntan för krediten till Olavi S och Merja J uppgått till 74 % medan denna ränta uppgått till 86 % för envar av krediterna till Rut H och Karin S.

I målet har hörts, förutom Raymond C, byrådirektören Vilhelm Nordenanckar vid Konsumentverket. Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat reverser och brevcheck.

Av Raymond C:s egna uppgifter framgår till en början att han, som företrädare för Union Eurocredit AB, erbjudit och beviljat krediter i näringsverksamhet, bland vilka krediter de i målet omstämda ingår.

Fråga är då om Raymond C berett sig ränta och annan ekonomisk förmån, som stått i uppenbart missförhållande till motprestationen. Av förarbetena till 9 kap 5 § 2 st BrB framgår att med ränta eller annan ekonomisk förmån avses det sammanlagda värdet av den gottgörelse kreditgivaren betingar sig som vederlag för att lämna krediten. Även kostnader för låneuppläggning, kreditupplysningar m m skall vägas in i bedömningen av förhållandet mellan prestationerna.

Beträffande i målet aktuell ränta framgår av reverserna och Raymond C:s egna uppgifter att för samtliga krediter har ränta avtalats till 2 % "rak" ränta per månad. I målet är ostridigt att rak ränta innebär att ränta erlägges på hela det ursprungliga kreditbeloppet under hela kredittiden även om kreditbeloppet sjunker till följd av amorteringar.

Av revers och brevcheck framgår att för krediten till Olavi S och Merja J har vidare uttagits en ersättning för uppläggningskostnad om 295 kr, en ersättning för personupplysningskostnad om 65 kr och en postförskottsavgift om 65 kr. För de andra två krediterna har för dessa poster, såvitt framkommit, uttagits en sammanlagd avgift om 420 kr resp 444 kr.

Fråga uppkommer då hur detta sammanlagda värde av den gottgörelse som Raymond C berett sig skall värderas. Åklagaren har gjort gällande att värdet skall anges i s k effektiv ränta. Detta begrepp återfinnes i bl a konsumentkreditlagen (1977:981). I lagen har begreppet definierats så att därmed avses kreditkostnaden angiven som en årlig ränta beräknad på kreditbeloppet, i förekommande fall under hänsynstagande till att delbetalningar skall göras under den löpande kredittiden. Med kreditkostnad avses, enligt konsumentkreditlagen, det sammanlagda beloppet av alla räntor, tillägg och andra kostnader som konsumenten har att erlägga med anledning av krediten. Enligt TR:n får överensstämmelse anses råda mellan begreppet kreditkostnad, såsom det nu definierats, och det sammanlagda värdet av den gottgörelse som en kreditgivare betingar sig, angivet i 9 kap 5 § 2 st BrB såsom ränta och annan ekonomisk förmån. De tre krediterna i målet har omfattats av konsumentkreditlagens bestämmelser vilket följer av lagens 1 §. Av lagens 5 § samt Konsumentverkets författningssamling 1985:7 framgår att det ålegat Raymond C att lämna de tre gäldenärerna information om den effektiva räntan. Med hänsyn härtill delar TR:n åklagarens uppfattning att värdet av den gottgörelse som Raymond C berett sig skall beräknas efter en sådan ränta.

Beträffande den närmare innebörden av effektiv ränta och sättet att beräkna denna framgår av Konsumentverkets författningssamling 1985:7 att vid marknadsföring av kredit skall den effektiva räntan anges med den räntesats som medför att summan av alla betalningar diskonterade till värdet vid kreditgivningspunkten blir lika med kreditbeloppet. Av Nordenanckars utsaga framgår att en viss formel utarbetats inom Konsumentverket för beräkning av denna ränta, vilken formel är avsedd att användas vid tillämpning av konsumentkreditlagen. Enligt Nordenanckar är formeln ej någon nykonstruktion i samband med denna lags tillblivelse. Fastmera bygger den på en metod som använts inom företagsekonomin i samband med kostnads- och intäktsanalys, har Nordenanckar vidare anfört. Han har tillagt att metoden lång tid använts i England och USA och att den i dag utgör norm inom EG. Nordenanckars utsaga ger vidare vid handen att han tillsammans med en annan tjänsteman vid Konsumentverket beräknat den effektiva räntan för de tre i målet aktuella krediterna, varvid den nu angivna normen använts. Mot bakgrund av vad Nordenanckar sålunda uppgivit får den angivna metoden, enligt TR:n, godtas för beräkning av den effektiva räntan för dessa krediter.

Av Nordenanckars beräkning framgår, att det förutsatts dels att en av krediterna uppgått till en avtalad kredit om 4 000 kr och att de två övriga avsett 3 000 kr, att vid krediten om 4 000 kr avdrag vid utbetalning av denna skett för uppläggningskostnader m m med sammanlagt 509 kr, att kredittiden är 12 månader, att förskottsränta erlagts med 1 040 kr och att de månatliga inbetalningarna under kredittiden skulle uppgå till 440 kr.

Som tidigare angivits har Raymond C invänt att den avtalade krediten uppgått till 4 956 kr i stället för det påstådda beloppet om 4 000 kr. Visserligen anges 4 956 kr i aktuell revers som "lånebelopp". I reversen anges dock uttryckligen att 960 kr ingår i reversbeloppet. Enligt TR:n förefaller det dessutom högst osannolikt att man avtalar om en kredit till ett så speciellt belopp som 4 956 kr. Enligt TR:n är det därför klarlagt att den avtalade krediten uppgått till 4 000 kr. Nordenanckar har likväl förklarat att det för den effektiva räntans beräkning är egalt om kreditbeloppet skall anses vara 4 956 kr eller 4 000 kr mot bakgrund av gjorda avdrag vid utbetalningen av krediten.

Övriga förutsättningar för Nordenanckars beräkning har lämnats utan erinran av Raymond C, dock att han gjort de invändningarna att den månatliga inbetalningen uppgått till 433 kr i stället för förutsatta 440 kr samt att kredittiden varit 13 månader. Nordenanckar har förklarat att uppgiften om 440 kr är hämtad från de inbetalningskort som tillställts gäldenärerna. TR:n godtar denna uppgift. Beträffande kredittiden får Raymond C:s uppgift stöd av övrig utredning och denna tid får anses ha varit ca 13 månader för samtliga krediter. Enligt TR:n bör denna avvikelse från förutsättningarna för Nordenanckars beräkningar ej medföra annat än en marginell inverkan på resultatet av dessa beräkningar. Mot bakgrund härav och då skäl ej framkommit i övrigt att ej godta dessa beräkningar finner TR:n beträffande samtliga krediter klarlagt att krediterna varit förknippade med en effektiv ränta till en räntesats om ca 125, 130 resp 135 %.

Vid bedömning av om vederlaget stått i uppenbart missförhållande till motprestationen har TR:n att beakta att det varit fråga om krediter utan säkerhet. Hur stor kreditrisken varit. råder viss osäkerhet om enär några uppgifter om de i målet aktuella gäldenärernas ekonomiska situation ej lämnats. Raymond C har ovederlagt uppgivit att en av krediterna lösts i förtid medan en annan återbetalats i enlighet med avtalet. På den tredje krediten har, enligt Raymond C, ej någon som helst återbetalning skett. Av utredningen framgår att beträffande samtliga krediter kreditupplysningar har inhämtats och vad därvid framkommit har uppenbarligen ej medfört att kredit vägrats. Det kan mot bakgrund härav ej anses att dessa krediter i jämförelse med andra krediter av motsvarande slag varit förknippade med särskilt höga kreditrisker.

För bedömning av frågan om ett uppenbart missförhållande föreligger mellan prestation och motprestation är vidare av intresse vilken effektiv ränta som motsvarande krediter på marknaden i övrigt är förknippade med. Åklagaren har därvid ostridigt uppgivit att Nordbanken, Sparbanken och Wermlandsbanken vid tid som är aktuell i målet beredde sig en effektiv ränta om näst intill 20% för krediter liknande dem i målet. Bl a mot bakgrund av ett finansbolags kostnader för sin upplåning måste det godtas att ett sådant bolag lämnar kredit till en betydligt högre effektiv ränta utan att ocker för den skull är för handen. TR:n finner dock även med beaktande av sistnämnda förhållande och vid en samlad prövning av övriga förhållanden kring krediterna att den effektiva räntan för samtliga tre krediter varit så hög att det vederlag Raymond C berett sig stått i uppenbart missförhållande till motprestationen. Han skall därför dömas för ocker.

Påföljden kan stanna vid böter.

Domslut. TR:n dömde Raymond C enligt 9 kap 5 § 2 st BrB för ocker till 50 dagsböter å 145 kr.

Raymond C överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalet. Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Palmcrantz, adj led rådmannen Friberg, referent, samt tf hovrättsassessorn Renfors) anförde i dom d 10 juni 1992: Domskäl. I HovR:n har Raymond C och Vilhelm Nordenanckar hörts på nytt. De har därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som återgetts i TR:ns dom.

Raymond C har bl a tillagt att bolagets upplåningsränta nominellt uppgick till 20 %, att förlusterna på krediter som lämnats uppgick till ca 400 000 kr per år vid en omsättning på 5 milj kr och att den effektiva räntan för krediten till Olavi S och Merja J rätteligen uppgick till ca 68 % och vad gäller Rut H och Karin S till ca 79 %, eftersom lånen löpte på 13 månader.

Åklagaren har i HovR:n åberopat en marknadsöversikt från Konsumentverket som utvisar kreditvillkoren - bl a den effektiva räntan - per d 1 nov 1987 för ett stort antal olika kreditinstitut. - Vilhelm Nordenanckar har uttalat sig om den effektiva räntan hos vissa av dessa kreditinstitut vid nämnda tidpunkt.

Marknadsöversikten visar att den högsta effektiva räntan hos kreditinstituten uppgick till ca 40 %.

I likhet med TR:n finner HovR:n att lånebeloppet för Olavi S och Merja J rätteligen uppgick till 4 000 kr. I reversen anges uttryckligen att ränta om 960 kr ingick i reversbeloppet, och detta kan rimligen inte ges annan tolkning än att den avtalade krediten för deras del uppgått till 4 000 kr, särskilt som räntan drogs av direkt och Olavi S och Merja J efter avdrag för vissa andra kostnader endast erhöll 3 491 kr i sin hand vid lånetillfället. Av samma skäl får anses att krediten för envar av Rut H och Karin S uppgick till 3 000 kr. Lånebeloppen för dem angavs till 3 720 kr, men i reverserna har tillskrivits att avdragsgill ränta om 720 kr ingick i reversbeloppet.

Vad som förekommit i HovR:n ger ej anledning till annan bedömning än den TR:n gjort vad gäller ansvar och påföljd.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Raymond C (offentlig försvarare advokaten Bo Lindskog) överklagade och yrkade ogillande av åtalet.

Riksåklagaren bestred Raymond C:s talan och justerade åtalet genom att till gärningsbeskrivningen omedelbart före sista meningen lägga följande: Den nominella fallande räntan uppgår för Olavi S:s och Merja J:s del till 49,36%, för Rut H:s del till 45,84% och för Karin S:s del till 47,53 %.

HD inhämtade yttrande från Finansinspektionen. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hesslow föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. I målet uppkommer först fråga om den effektiva räntan, beråkt ad i enlighet med konsumentkreditlagens bestämmelser, kan tjäna som utgångspunkt vid bedömningen av förhållandet mellan de givna krediterna och Eurocredits vederlag för dessa. Den effektiva räntan ger uttryck för samtliga kostnader för en kredit angivna som en på visst sätt beräknad årsränta. Den ger därmed en möjlighet att direkt jämföra de totala kostnaderna för olika krediter oavsett om dessa kostnader i det ena eller andra fallet uttryckts som ränta, uppläggningskostnad eller annat slag av ersättning. Den tar således i och för sig hänsyn till de faktorer som skall beaktas vid bedömningen om ocker föreligger jämlikt 9 kap 5 § 2 st BrB.

Vid bedömning av om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan en kredit och vederlaget för densamma kan emellertid den samlade kreditkostnaden uttryckt som effektiv ränta bli missvisande såtillvida att för krediter avseende lägre belopp med kort löptid en viss nominellt sett mindre ersättning kan motsvara en mycket hög årsränta utan att det därför är rimligt att bedöma transaktionen som ockermässig (jfr prop 1985/86:65 s 42). Finansinspektionen, som avgivit yttrande i målet, har i denna fråga sammanfattningsvis anfört att det enligt inspektionens mening inte går att bedöma om priset för en kredit är oskäligt eller kan betraktas som ocker enbart utifrån en uppgift onn den effektiva räntesatsen. Enligt inspektionen måste för en rättvisande bedömning även uppgifter om kreditbelopp, kredittid och lånekonstruktionen för betalning av kreditkostnaderna beaktas. Med hänsyn till vad ini anförts kan den effektiva räntan inte utan vidare läggas till grund för bedömningen av förhållandet mellan kredit och vederlag. Den måste betraktas i belysningen av lånevillkoren i övrigt.

Vad gäller lånet till Olavi S och Merja J har lånebeloppet i reversen angivits till 4 956 kr. Emellertid ingår enligt reversen i detta belopp ränta med 960 kr. I själva verket avräknades vid kreditens utbetalning från det angivna kreditbeloppet förskottsränta med 1 040 kr. Det egentliga kreditbeloppet uppgick således till endast 3 916 kr.

Av utredningen framgår att den för krediten faktiskt betingade räntan uppgått till 1 125 kr. Detta belopp motsvarar en fallande årsränta, dvs en årlig ränta beräknad under hänsynstagande till att lånet successivt minskat genom månatliga amorteringar, på 49,4%. Till denna räntekostnad kommer övriga ekonomiska förmåner som Eurocredit genom Raymond C betingat sig. Dessa förmåner skall beaktas utan hänsyn till om bolaget i sin tur haft motsvarande utgifter och uppgår till sammantaget 66,5 kr. I detta belopp ingår uppläggningsavgift, kreditupplysningsavgift, postförskottsavgift samt även månatliga aviseringsavgifter på vardera 20 kr. Den effektiva räntan för lånet uppgår enligt i målet åberopad beräkning till 125,7 %.

Beträffande lånet dill Ritt H har i reversen angivits att lånebeloppet uppgår till 3 720 kr. Även enligt denna revers ingår dock ränta i beloppet, i detta fall med 720 kr. Vid lånets betalning avräknades dock 780 kr såsom förskottsränta. Det egentliga kreditbeloppet uppgick således till endast 2 940 kr. Den uttagna förskottsräntan motsvarar en fallande årsränta på 45,8%. Till denna ränta kommer övriga kostnader för låntagaren. Dessa uppgår till i vart fall 600 kr, fördelande sig på uppläggningskostnad, postförskottskostnad och aviseringsavgifter. Huruvida därutöver uttagits ytterligare kostnader framgår inte av handlingarna. Med utgångspunkt i angivna villkor har den effektiva räntan för lånet beräknats till 132,9 %.

Vad slutligen gäller lånet till Karin S överensstämmer detta enligt reversen till belopp och övriga villkor i huvudsak med lånet till Rut H. Enligt de ränteberäkningar som åberopats rörande detta lån skulle den årliga fallande räntan uppgå till 47,5%, något högre således än beträffande lånet till Rut H. Utgångspunkten för beräkningarna har dock varit att ett högre räntebelopp avräknats i detta fall än som skett gällande lånet till Rut H. Handlingarna i målet utvisar emellertid inte att det förelegat någon skillnad mellan lånen härvidlag. I enlighet med Raymond C:s ståndpunkt, som framgår av hans egna i målet ingivna beräkningar, får i stället antas att för lånet till Karin S gällt samma villkor som för lånet till Rut H.

Raymond C har gjort gällande att de tillämpade räntesatserna varit motiverade med hänsyn till att kreditrisken varit betydande. Han har härvid åberopat att lånen lämnats utan någon säkerhet. I målet har Raymond C även gjort gällande att Eurocredit i sin tur haft en upplåningsränta på 20%, vilket även det i höjande riktning påverkat räntan för de givna krediterna.

En hög kreditrisk måste tillåtas påverka den ränta långivaren betingar sig. I förevarande fall är den risk kreditgivaren tagit naturligtvis större än om säkerhet ställts exempelvis i form av borgensförbindelser. Emellertid har inget framkommit som tyder på att någon av nu aktuella låntagare i och för sig skulle ha nedsatt kreditvärdighet.

Även med beaktande av den ökning av kreditrisken som följt av att lånen lämnats utan säkerhet samt den upplåningsränta som Eurocredit haft i sin verksamhet, framstår räntorna för ifrågavarande krediter som mycket höga. Också övriga kostnader för krediterna framstår i relation till kreditbeloppen som relativt höga. Sammantagna får de räntor och övriga ekonoiniska förmåner som bolaget berett sig, och som omräknade till effektiva räntor uppgår till de av åklagaren angivna räntesatserna, anses stå i uppenbart missförhållande till motprestationerna. Raymond C har således som företrädare för Eurocredit gjort sig skyldig till ocker.

HovR:ns domslut skall således fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Heuman, Lars K Beckman, Nyström, Nilsson och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Den effektiva räntan, beräknad enligt konsumentkreditlagens bestämmelser, ger uttryck för samtliga kostnader för en kredit angivna som en på visst sätt beräknad årsränta. Den ger därmed möjlighet att direkt jämföra de totala kostnaderna för en kredit oavsett om dessa uttryckts som ränta eller andra kreditkostnader.

Vid bedömningen enligt 9 kap 5 § BrB av om det föreligger ett uppenbart missförhållande mellan en kredit och vederlaget för den, kan emellertid den effektiva räntan vara missvisande. För krediter avseende mindre belopp och med kort löptid kan nämligen en viss nominellt sett mindre ersättning motsvara en mycket hög effektiv ränta utan att det därför är rimligt att bedöma transaktionen som ocker (jfr prop 1985/86:65 s 42). Såsom Finansinspektionen anfört i sitt yttrande i målet går det inte att bedöma om priset för en kredit är skäligt på grundval av en uppgift om den effektiva räntan; kreditbeloppet, kredittiden och konstruktionen för betalning av kreditkostnaderna måste också beaktas för en rättvisande bedömning. Den effektiva räntan bör därför inte läggas till grund för bedömningen av förhållandet mellan kredit och vederlag. I stället bör en samlad bedömning göras av räntan och lånevillkoren i övrigt.

Av utredningen framgår att den för krediten till Olavi S och Merja J faktiskt betingade räntan uppgått till 1 125 kr, medan det egentliga kreditbeloppet uppgick till 3 916 kr. Räntan motsvarar en fallande årsränta, dvs en årlig ränta beräknad under hänsynstagande till att lånet successivt minskar genom amorteringar, om 49,4%. Kreditkostnaderna uppgick till 665 kr. - För krediten till Rut H har den faktiskt betingade räntan uppgått till 780 kr, medan det faktiska kreditbeloppet uppgick till 2 940 kr. Räntan motsvarar en fallande årsränta om 45,8%. Kreditkostnaderna uppgick till i vart fall 600 kr. - För krediten till Karin S överensstämmer villkoren med dem som angivits för krediten till Rut H, men enligt de ränteberäkningar som åberopats rörande denna kredit uppgick den fallande årsräntan till 47,5 % på grund av att ett högre räntebelopp skulle ha avräknats. Handlingarna i målet utvisar dock inte att det förelegat någon skillnad mellan krediterna härvidlag. I enlighet med Raymond C:s ståndpunkt får i stället antagas att samma villkor gällt för krediterna till Karin S och Rut H.

Raymond C har gjort gällande att de tillämpade räntesatserna varit motiverade med hänsyn till kreditrisken; lånen har lämnats utan säkerhet. Raymond C har även gjort gällande att Eurocredits upplåningsränta varit 20 %, vilket också påverkar utlåningsräntan.

Även med beaktande av den ökning av kreditrisken som följt av att krediterna lämnats utan säkerhet samt av Eurocredits upplåningskostnad framstår de tillämpade räntesatserna för ifrågavarande krediter som mycket höga. Vidare överstiger kreditkostnaderna enligt Finansinspektionens yttrande kostnaderna för en typisk av finansbolag år 1987 erbjuden kredit med ca 10%. I vart fall sammantagna får de räntor och övriga förmåner som bolaget betingat sig anses stå i uppenbart missförhållande till motprestationerna. Raymond C har således som företrädare för Eurocredit gjort sig skyldig till ocker.

HovR:ns domslut skall således fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 juli 1995 (nr DB 123).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1995-07-10

Målnummer:
B2585-92