Fråga om eventuellt uppsåt vid åtal för grov misshandel och försök till sådant brott när HIV-smittad person haft samlag med andra. Ansvar också för spridande av smitta?


Lagrum:
3 kap. 6 § brottsbalken (1962:700); 3 kap. 11 § brottsbalken (1962:700); 13 kap. 7 § brottsbalken (1962:700); 13 kap. 12 § brottsbalken (1962:700); 7 kap. 1 § sekretresslagen (1980:100); 7 kap. 22 § sekretresslagen (1980:100); 9 kap. 16 § sekretresslagen (1980:100); 9 kap. 17 § sekretresslagen (1980:100); 9 kap. 18 § sekretresslagen (1980:100); 12 kap. 1 § sekretresslagen (1980:100)

(Jfr 1994 s 614)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å Johan B, född 1966, för grov misshandel, försök till grov misshandel och spridande av smitta enligt följande:

Grov misshandel. (Åtalspunkt 9 i stämningsansökan d 12 sept 1994.) Johan B, som är HIV-smittad, har vid något tillfälle i mars 1989 på båten Birka Princess under reguljär trafik mellan Stockholm och Mariehamn genom oskyddat samlag med Britt-Louise överfört HIV-infektion till henne. - Brottet är att bedöma som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig och Johan B tillfogat Britt-Louise en allvarlig sjukdom samt att han visat särskild hänsynslöshet.

Grov misshandel. (Åtalspunkt 10.) Johan B, som är HIV-smittad, har under tiden sept 1989-mars 1992 i Stockholm genom oskyddade samlag vid ett flertal tillfällen med Marie-Louise överfört HIV-infektion till henne. - Brottet är att bedöma som grovt eftersom gärningen varit livsfarlig och Johan B tillfogat Marie-Louise en allvarlig sjukdom samt att han visat särskild hänsynslöshet.

Försök till grov misshandel. (Åtalspunkt 11.) Johan B, som är HIV-smittad, har haft oskyddade samlag vid ett flertal tillfällen med Charina under tiden 20 juni-mitten aug 1987 i Eskilstuna, med Camilla under tiden juli 1987-febr 1990 i Eskilstuna, Södertälje och Fittja samt med Ann-Sofie under tiden maj-sept 1989 i Stockholm och Lidingö, varigenom han riskerat överföra HIV-infektion till dem. Fara för brottens fullbordan har förelegat. - Brotten är att bedöma som grova, eftersom gärningarna varit livsfarliga och fara förelegat att Johan B skulle tillfoga målsägandena allvarlig sjukdom samt att han visat särskild hänsynslöshet.

Spridande av smitta, grovt brott. (Åtalspunkt 12.) Johan B, som är HIV-smittad, har under tiden 20 juni 1987-mars 1992 i bl a Stockholm och Eskilstuna samt på båten Birka Princess framkallat allmän fara för människors liv eller hälsa genom att vid oskyddade samlag överföra eller riskera att överföra HIV-infektion. Brottet är att bedöma som grovt, eftersom det skett med uppsåt att skada andra till liv eller hälsa och många människor utsatts för fara.

Ansvar yrkades å Johan B även för stöld i fem fall, snatteri i två fall, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri i två fall, märkesförfalskning, falsk tillvitelse i tre fall, olovlig körning i tio fall, narkotikabrott, ringa brott. i två fall samt olaga vapeninnehav, ringa brott, i två fall.

Målsågandena yrkade skadestånd av Johan B, Britt-Louise med 200 000 kr för lidande på grund av kränkning, med 700 000 kr för sveda och värk samt med 1 281 kr för kostnader, Marie-Louise med 150 000 kr för lidande på grund av kränkning och med 700 000 kr för sveda och värk, Camilla med 50 000 kr för lidande på grund av kränkning och med 25 000 kr för sveda och värk. Charina med 40 000 kr för lidande på grund av kränkning och med 10 000 kr för sveda och värk samt Ann-Sofie med 20 000 kr för lidande på grund av kränkning och med 10 000 kr för sveda och värk.

TR:n (ordf chefsrådmannen Björkegren) meddelade dom d 4 okt 1994. TR:n anmärkte i domen att uppgifter om målsägandenas identitet belagts med sekretess med tillämpning av 9 kap 16 § sekretesslagen. I domen anförde TR:n vidare.

Ansvarsfrågan.

TR:n fann åtalen för stöld m m, utom ett fall av narkotikabrott, styrkta. Åtalspunkterna ang grov misshandel, försök till grov misshandel och spridande av smitta.

Johan B har bestritt ansvar enär han ej haft uppsåt att överföra HIV-

infektion till målsägandena. Beträffande åtalet för spridande av smitta har han därjämte bestritt att någon allmän fara för människors liv och hälsa framkallats genom hans handlande. Han har vidgått att han är HIV-smittad och haft oskyddade samlag med målsägandena såsom åklagaren angivit.

Genom av åklagaren åberopad skriftlig bevisning är till en början följande utrett.

Den 17 okt 1986 ankom Johan B till häktet Hall där det framkom att han tidigare samma år befunnits vara HIV-positiv. HIV-test gjordes och d 5 nov 1986 blev Johan B på häktet informerad om att han var HIV-positiv. Han överfördes till kriminalvårdsanstalten Huddinge, där man d 28 nov samma år antecknade i journalen att man skulle föranstalta om ett tredje HIV-test som Johan B "sannolikt får ta efter muck". Något sådant tredje test synes dock inte ha blivit utfört. Den 12 juni 1987 besökte Johan B Roslagstulls sjukhus och erhöll då enligt journalanteckning fullständig information enligt smittskyddslagen innefattande bl a "förbud mot att dela verktyg samt att ha samlag utan kondom och utan att informera om sin smitta". Enligt en journalanteckning d i okt 1987 besökte Johan B ånyo sjukhuset och samtalade då bl a om att det var "bekymmersamt med tjejer, eftersom det är svårt att komma så långt att man vill tala om att man är HIV-smittad". På begäran av smittskyddsläkaren i Stockholms län blev Johan B d 25 mars 1992 omhändertagen och tvångsisolerad på Gula Villan i Danderyd. Förhör har hållits med målsägandena.

Britt-Louise har uppgivit: Hon träffade Johan B i mars 1989 på en Ålandsresa med Birka Princess. De kom att ha ett oskyddat samlag ombord på båten. Johan B nämnde ingenting om att han var HIV, smittad eller att han i övrigt hade någon sjukdom. De höll sedan viss telefonkontakt. Hon besökte Johan B i Södertälje i juni 1989 och han besökte henne i hennes hem. De hade dock inte något ytterligare samlag, även om Johan B ville det. Relationen upphörde därefter. Hon träffade andra män och är sedan 1990 sammanboende med en man som är 31 år och inte har några egna barn. Själv har hon två söner som är 15 respektive 20 år gamla. I nov 1993 drabbades hon av en halsinfektion, som inte ville ge med sig. Efter vissa undersökningar på en infektionsklinik föreslog en läkare att hon skulle HIV-testas. Efter gjord test fick hon d 18 mars 1994 beskedet att hon var HIV-positiv. Hon har sedan dess varit sjukskriven. Förutom med Johan B har hon sedan 1988 haft samlag med fyra män, som alla HIV-testats. Hon kan bara ha blivit smittad av Johan B. Beskedet om smittan var en chock. Hon fick avbryta en datakurs, enär hon inte kunde koncentrera sig. Hon är ofta deprimerad. Hennes sambo har ännu ej fått något definitivt besked om han blivit smittad eller ej. Att hon är HIV-positiv har påverkat relationen till sambon. Hon har berättat för sin äldste son att hon är smittad. Denne blev alldeles ifrån sig. Hon får medicin dagligen och träffar en kurator en gång i veckan för samtal. Sitt tidigare arbete som bussförare kan hon inte återgå till på grund av infektionsrisken i detta yrke. En gång i månaden går hon på läkarkontroll. Hon är alltjämt svullen i halsen samt har fått allergiska symtom.

Marie-Louise har uppgivit: Hon och Johan B blev arbetskamrater 1989 och inledde ett förhållande i sept eller okt samma år, då de flyttade samman. Johan

B berättade att han tidigare var straffad och att han rymt från fängelse. Han talade också om att han skulle bli pappa. Hon fick under hand veta att Johan B missbrukat amfetamin. Han fick ett återfall i samband med att han avtjänade återstoden av det straff han rymt ifrån. Hon hade berättat för Johan B att hon hade dåligt immunförsvar. Han hade å sin sida inte sagt något om sjukdomar eller talat om för henne att han var HIV-positiv. Troligen i slutet av 1991 fick hon veta att Johan B injicerade amfetamin. Hon frågade honom då om han HIV-testat sig. Johan B svarade att han testat sig och att han inte var HIV-smittad. I mars 1992 ringde Camilla och berättade att Johan B var HIV-smittad. Marie-Louise frågade Johan B om detta var sant och han erkände då att han var HIV-positiv. Han sa även att han fått beskedet redan 1986. Hon lät HIV-testa sig och fick d 7 april 1992 veta att hon var HIV-positiv. Hon berättade det för Johan B som "mådde mycket dåligt" på grund av att hon blivit smittad och att han själv fått den slutliga bekräftelsen på att han var smittad. Han hade tidigare sagt till henne att Camilla låtit testa sig och barnet men att båda varit HIV-negativa. Marie-Louise har inte berättat för sina föräldrar och ej heller för sin arbetsgivare att hon är HIV-smittad. Arbetsgivaren har märkt att hon blivit förändrad och frågat om det är något fel. Hon har blivit tvungen att sjukskriva sig. Ingen annan än Johan B kan ha smittat henne. Hon och Johan B älskar varandra och de vill leva tillsammans. Hon har för närvarande inga sjukdomssymtom och går på läkarkontroll var sjätte månad. Hon sörjer över att hon inte kan skaffa barn men försöker göra det bästa av situationen. Om hon insjuknar i aids, har hon tänkt ta livet av sig.

Charina har uppgivit: Hon träffade Johan B midsommaraftonen 1987. De umgicks sedan till mitten av aug samma år. Under den tiden hade de flera oskyddade samlag. Hon hade en dotter som var född 1982 och som träffade Johan B. Under 1989 hörde hon ryktesvis att Johan B var HIV-smittad. Hon trodde inte på detta till en början. Till henne hade han sagt att han inte hade några sjukdomar. Hon blev alltmer orolig och gjorde en första test hösten 1989. Ovissheten ledde till att hon blev retlig och hon blev uppsagd på sitt arbete på grund av sitt humör. Hon hade mardrömmar och höll sig därför vaken på nätterna. Hon var även orolig för att hennes dotter kunde ha blivit smittad. I samband med att hon skulle undergå en knäoperation i mars - april 1990 gjorde hon en andra HIV-test. Trots att båda testerna visade att hon ej var smittad, vågade hon inte lita på detta utan har därefter testat sig flera gånger, bl a då hon blev gravid under 1993.

Camilla har uppgivit: Hon träffade Johan B första gången på en badstrand d 18 juli 1987. Hon blev förälskad och följde med honom till hans morföräldrars landställe där de hade första samlaget. Förhållandet blev intensivt och de hade många samlag som alla var oskyddade. I februari 1988 blev Johan B häktad enär han tidigare tagit en bil och kört av vägen. Hon blev av polis uppmanad att HIV-testa sig, vilket hon gjorde. Hon besökte Johan B på Hall och frågade om han var HIV-smittad. Han svarade att sådana påståenden bara var "skitsnack" och falska rykten. Hon trodde på Johan B och fortsatte att besöka honom på anstalten där de hade flera oskyddade samlag. Hon hade talat om för Johan B att hon inte använde P-piller. När han "muckat" i nov 1988, flyttade de samman i en lägenhet i Fittja. Johan B var emellertid mycket borta samt missbrukade narkotika. Hon flyttade därför hem. Förhållandet fortsatte ändå och i febr-mars 1989 fick hon besked om att hon var gravid. Hon talade om det för Johan B, som först blev glad men senare sa att han inte ville ha barn. När hon var i sjunde månaden kände hon att hon inte ville vara tillsammans med Johan B längre. Hon tyckte att han utnyttjade henne. I nov 1989 föddes barnet en pojke. Hon ringde och talade om det för Johan B. I febr 1990, när hon fortfarande ammade, besökte Johan B henne och de hade ett oskyddat samlag. Detta var sista gången de hade samlag. Hon hade en väninna som också fått barn ungefär samtidigt och som inte kunde amma barnet. Camilla lät vid ett tillfälle väninnans barn få av hennes bröstmjölk. Hon träffade sin nuvarande pojkvän i febr 1991. I november samma år blev hon kontaktad av en läkare som underrättade henne om att Johan B "troligtvis" var HIV-smittad. Det var en mycket svår tid därefter och tills det visade sig att varken hon eller barnet blivit smittade. Hon visste att Johan B levde tillsammans med Marie-Louise och hon underrättade henne troligen i nov 1991 om att Johan B var HIV-smittad.

Ann-Sofie har uppgivit: Hon blev bekant med Johan B i april 1989 och blev förälskad i honom. De hade ett första samlag i maj och umgicks därefter intensivt fyra-fem månader, varunder de hade många samlag, alla oskyddade. Hon talade om för Johan B att hon inte använde P-piller. De hade pratat allmänt om HIV och Johan B berättade då att han varit tillsammans med Camilla, som låtit testa sig och ej varit HIV-positiv. Han ansåg därför att han inte behövde testa sig. I sept 1989 hade hon blivit gravid. Johan B ville inte ha barn och förklarade att han kände sig lurad. Hon gjorde abort i okt, vilket var en svår sak. I samband därmed blev hon HIV-testad. Senare under 1992 fick hon ett brev från sjukhuset med kallelse till HIV-test. Hon trodde då att hon var HIV-smittad, men fick inte veta att Johan B kunde vara smittspridare. Det fick hon veta först vid polisförhör i aug innevarande år. Hon har då testat sig på nytt eftersom hon känt oro.

Johan B har uppgivit: Han hade tidigt blivit känd av polisen i Södertälje på grund av viss kriminalitet i ungdomen. Polisen trakasserade honom i syfte att få honom att flytta. När han 1986 satt häktad på Hall, fick han endast ett muntligt besked att han skulle vara HIV-positiv. Någon ytterligare information fick han inte. Han trodde inte på beskedet. Enligt hans uppfattning kunde det vara ett led i trakasserierna mot honom. Han hade inte något minne av att han vid besök på Norrtulls sjukhus under 1987 skulle ha informerats eller talat med någon läkare om HIV. Vid den tiden missbrukade han amfetamin och hade inte någon ordnad tillvaro. Vad målsägandena berättat om hans umgänge med dem vill han inte ifrågasätta. Om han förstått att han bar på HIV-smitta, skulle han inte ha utsatt dem för risken att bli smittade. När Camilla och barnet blivit testade och inte varit HIV-positiva, tog han det som en bekräftelse på att han själv inte kunde vara smittad. Först när han 1992 tvångsisolerades på Gula Villan, förstod han att han verkligen var HIV-smittad.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med laboratorn Jan Albert och fd klinikchefen Barbro Beck samt, på Johan B:s begäran, med terapeuten Mats Robert Hjärp. Parterna har också åberopat viss skriftlig bevisning.

TR:n gör följande bedömning.

Johan B har vidgått att han redan i nov 1986 på häktet Hall blivit underrättad om att ett från honom taget HIV-test visat att han var HIV-positiv. Eftersom han enligt egen utsago missbrukat amfetamin och därvid delat spruta med andra samt haft oskyddade samlag, borde han ha insett att resultatet av HIV-testet varit fullt rimligt. Han har emellertid valt att inte sätta tilltro till testresultatet. Det är utrett att Johan B besökt Roslagstulls sjukhus dels i juni och dels i okt 1987 och därvid erhållit information om och samtalat om sin HIV-smitta. Hans påstående att han inte minns dessa samtal förtjänar inte tilltro. Johan B har uppenbarligen fullt medvetet negligerat de besked han fått och underlåtit att - därest han misstrott beskeden - förvissa sig om huruvida han bar på smittan eller ej. Vid sådant förhållande kan han inte till sitt fredande åberopa att han saknat vetskap om att han var HIV-smittad. Det måste för ansvar vara tillräckligt att det är styrkt att Johan B, innan han haft oskyddade samlag med målsägandena, av vederbörlig tjänsteman blivit underrättad om att han bar på HIV-smitta.

Johan B har vidgått att han haft oskyddade samlag med målsägandena såsom de uppgivit. Utredningen visar att den HIV-infektion som drabbat Britt-Louise och Marie-Louise måste ha överförts till dem av Johan B. Risk har förelegat att Johan B också kunde ha överfört smittan till Charina, Camilla och Ann-Sofie. Åtalet för grov misshandel och försök till samma brott är alltså styrkt.

Även om Johan B:s handlande framkallat fara för att HIV-infektionen kunnat föras vidare till ytterligare personer, kan sådan allmän fara för smitta som krävs för straffbarhet enligt 13 kap 7 § BrB inte anses ha uppkommit. Åtalet för spridande av smitta skall därför ogillas.

Påföljdsfrågan.

Johan B förekommer under nio avsnitt i kriminalregistret. Han har d 29 juni 1992 dömts för stöld med flera brott till skyddstillsyn.

Nu aktuell brottslighet i vad den avser grov misshandel och försök till samma brott är av allvarlig beskaffenhet och har högt straffvärde. Även om det för Johan B själv är djupt tragiskt att ha drabbats av HIV-infektion, kan denna omständighet inte föranleda att straffet sätts lägre än brottens straffvärde motiverar. Johan B skall därför nu ådömas ett jämförelsevis långvarigt fängelsestraff. Skäl föreligger ej att i detta sammanhang undanröja den tidigare skyddstillsynen. Johan B skall alltså dömas särskilt till fängelse för nu aktuella brott. Skadeståndsfrågan.

Johan B har bestritt Britt-Louises och Marie-Louises skadeståndsyrkanden enär han ej uppsåtligen smittat dem med HIV. Han har inte kunnat vitsorda några belopp som i och för sig skälig ersättning. Han har dock inte gjort någon erinran mot Britt-Louises kostnadsyrkande och ej heller mot det sätt på vilket ränteyrkandena beräknats.

Vid angiven bedömning av ansvarsfrågan är Johan B skadeståndsskyldig gentemot Britt-Louise och Marie-Louise. Någon stadgad praxis för skadeståndsberäkningen i fall som det förevarande har ännu ej utvecklats. TR:n finner att till ledning för beräkningen när det gäller sveda och värk bör det vara möjligt att använda det sk mindre inaximalfall, som trafikskadenämndens råd beslutat rekommendera. Ersättningen i denna del skall då bestämmas till 500 000 kr för envar. Ersättningen för lidande på grund av kränkning finner TR:n skäligen bör bestämmas till 150 000 kr för envar. Britt-Louise skall därutöver tillerkännas ersättning för kostnader enligt sitt yrkande.

Johan B har bestritt Camillas, Charinas och Ann-Sofies skadeståndsyrkanden enär han ej uppsåtligen utsatt dem för smittorisk. Han har inte kunnat vitsorda några belopp som i och för sig skälig ersättning. Han har dock inte gjort någon erinran mot det sätt på vilket ränteyrkandena beräknats.

Vid angiven bedömning av ansvarsfrågan är Johan B skadeståndsskyldig gentemot alla tre. Med hänsyn till att Camilla haft ett längre förhållande med Johan B, vilket resulterat i att de fått ett barn tillsammans, bör den skada hon lidit bedömas vara större än beträffande Charina och Ann-Sofie. För de båda sistnämnda kan skadan anses i huvudsak likvärdig. Svårighet föreligger att urskilja vad som utgjort ett akut psykiskt lidande och vad som innefattar ett lidande på grund av kränkning av den personliga integriteten. Enligt TR:ns mening bör därför någon uppdelning av ersättningen i olika poster inte göras när det gäller de tre nu aktuella målsägandena. Ersättningen till Camilla skall skäligen bestämmas till 60 000 kr medan ersättningen till de båda övriga bestäms till skäligt ansedda 30 000 kr för envar.

Domslut.

TR:n dömde Johan B för grov misshandel och försök till grov misshandel, enligt 3 kap 6 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB,

samt för stöld, snatteri, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri, märkesförfalskning, falsk tillvitelse, olovlig körning, narkotikabrott och olaga vapeninnehav

till fängelse 7 år.

Åtalet för spridande av smitta ogillades.

Johan B förpliktades utge skadestånd till Britt-Louise med 651 281 kr, till Marie-Louise med 650 000 kr, till Camilla med 60 000 kr, till Charina med 30 000 kr och till Ann-Sofie med 30 000 kr jämte ränta på beloppen.

TR:n förordnade att bestämmelserna i 9 kap 16 § sekretesslagen skulle äga tillämpning på personuppgifter beträffande målsägandena i vissa bilagor samt beträffande bandupptagningar av förhör som ägt rum inom stängda dörrar.

Såväl åklagaren som Johan B och målsägandena Britt-Louise, Marie-Louise och Charina överklagade TR:ns dom i Svea HovR.

Åklagaren yrkade att Johan B skulle dömas även för spridande av smitta, grovt brott och att, i allt fall, fängelsestraffet skulle skärpas. Johan B yrkade att åtalen för grov misshandel och försök till grov misshandel samt skadeståndsyrkandena i anslutning till dessa åtalspunkter skulle ogillas. I andra hand yrkade han att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Britt-Louise, Marie-Louise och Charina yrkade fullt bifall till sin vid TR:n förda skadeståndstalan.

Part bestred motparts ändringsyrkanden.

HovR:n (hovrättslagmannen Sjögren, hovrättsrådet Wiegert, hovrättsassessorn Marianne Trägårdh, referent, samt nämndemännen Frick och Kriisell) anförde i dom d 20 dec 1994: Utredningen i HovR:n. I HovR:n har Johan B samt målsägandena Britt-Louise, Marie-Louise, Charina, Camilla och Ann-Sofie hörts på nytt. Nya förhör har också ägt rum med vittnena Barbro Beck och Mats Hjärp. Bandupptagningen av förhöret vid TR:n med vittnet Jan Albert har spelats upp. På Johan B:s begäran har därutöver vittnesförhör hållits med socialsekreteraren Cecilia Uddenfeldt. Rättsintyg, utlåtanden från Smittskyddsinstitutet och journalanteckningar har åberopats även här. Vidare har BrittLouise här gett in och åberopat ett läkarintyg av d 29 nov i år.

Johan B och målsägandena har i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

Johan B har således även här uppgett att han först i och med vistelsen på Gula Villan förstod att han var HIV-smittad. Konfronterad med journalanteckningar rörande samtal mellan honom och läkare angående hans HIV-infektion har han förklarat sig inte minnas dessa samtal. Han har inte heller kunnat minnas att han skulle ha sagt till Charina att han inte hade några sjukdomar och inte heller att han skulle ha samtalat med Ann-Sofie om HIV. Att han på fråga från Marie-Louise uppgav att han testat sig och inte var HIV-smittad berodde på att han inte trodde sig vara smittad.

Utöver vad som framgår av TR:ns dom har Britt-Louise uppgett att de fyra män som hon haft samlag med och som HIV-testades befanns samtliga vara HIV-negativa. Marie-Louise har uppgett att de män som hon har haft samlag med sedan 1984 har HIV-testats och samtliga, frånsett Johan B, har visats vara HIV-negativa och slutligen har Camilla uppgett att Johan B vid hennes besök på Hall i febr 1988 uppgav för henne att han HIV-testats och funnits vara HIV-negativ.

Domskäl.

I enlighet med TR:ns i dessa delar inte överklagade dom skall Johan B dömas för stöld, snatteri, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri, märkesförfalskning, falsk tillvitelse, olovlig körning, narkotikabrott samt olaga vapeninnehav.

Åtalen för grov misshandel och försök därtill samt spridande av smitta, grovt brott.

Utredningen är i allt väsentligt densamma som vid TR:n.

Så som TR:n funnit visar utredningen att den HIV-infektion som drabbat Britt-Louise och Marie-Louise måste ha överförts till dem av Johan B. Så som TR:n vidare anfört har också risk förelegat för att Johan B skulle ha överfört smittan till Charina, Camilla och Ann-Sofie. I och med dessa konstateranden föreligger objektivt sett förutsättningarna för ansvar för misshandelsbrotten jämte försöken därtill.

När det gäller den subjektiva sidan, dvs frågan huruvida Johan B handlat uppsåtligen eller inte, har Johan B bestritt ansvar under påstående att han förträngt sin HIV-smitta och av denna anledning inte varit medveten om sin sjukdom och därför saknat uppsåt att begå brottslig gärning. Vad som kommit fram genom journalanteckningarna visar att Johan B, så som TR:n anfört, d 12 juni 1987 fick fullständig information enligt smittskyddslagen. Enligt journalanteckningarna har han även vid andra tillfällen såväl före åtalen som under den tid åtalen avser samtalat med läkare om sin HIV-smitta. Vidare har vid samtal mellan honom och var och en av Marie-Louise, Camilla och Ann-Sofie frågan om han kunde vara HIV-smittad kommit på tal. Att Johan B skulle ha varit omedveten om sin sjukdom måste mot bakgrund av anförda omständigheter betraktas som uteslutet och hans invändning i detta avseende framstår som en ren efterhandskonstruktion. Vad Barbro Beck, Mats Hjärp och Cecilia Uddenfeldt - som ingen av dem har träffat Johan B innan han kom till Gula Villan i mars 1992 - uttalat om Johan B:s uppfattning och kännedom om sin sjukdom föranleder ingen annan bedömning. Johan B kan således inte undgå straffrättsligt ansvar på grund av bristande medvetenhet om sin HIV-smitta. Av detta följer att Johan B måste ha insett att han utsatte målsägandena för risk att bli HIV-smittade genom de oskyddade samlagen. Huruvida de också skulle bli smittade kan han dock inte ha vetat säkert. Frågan härefter blir därför om Johan B skulle ha genomfört samlagen på sätt som skett även om han varit säker på att samlagen skulle leda till smittoöverföring. Härvid kan till en början konstateras att Johan B haft ett stort antal oskyddade samlag med totalt fem kvinnor. Han har således vid alla dessa tillfällen brutit mot de förhållningsregler han fick redan i juni 1987. Av detta och av vad som i övrigt kommit fram om hans livsföring och brottsliga beteende i övrigt under den tid åtalen avser kan annan slutsats inte dras än att han genomgående varit helt likgiltig för den smittoöverföring som kunde följa på de oskyddade samlagen. Genom sitt handlande har han helt överlåtit åt slumpen att avgöra om den typiskt sett farliga smittan skulle spridas eller inte. Det är vidare fråga om ett stort antal samlag, som alla var för sig varit ägnade att leda till den åtalade effekten. Utredningen rörande Johan B:s person visar för övrigt att det inte heller på andra områden är honom främmande att bryta mot grundläggande regler som ställs upp i ett samhälle. Omständigheterna i målet är därför sammantagna sådana att det måste hållas för visst att Johan B skulle ha genomfört de oskyddade samlagen med målsägandena även om han föreställt sig att de skulle bli smittade. Johan B skall därför, så som TR:n också funnit, dömas för grov misshandel med avseende på Britt-Louise och MarieLouise samt försök till samma brott med avseende på Charina, Camilla och Ann-Sofie.

I 13 kap 7 § BrB straffbeläggs, såvitt nu är av intresse, överförande eller spridande av allvarlig sjukdom om gärningsmannen därigenom framkallar allmän fara för människors liv eller hälsa. Johan B har överfört sin HIV-smitta till Britt-Louise och Marie-Louise. Nästa fråga blir då om detta också framkallat sådan allmän fara som avses i lagrummet. Av betydelse för denna bedömning är om Britt-Louise och MarieLouise kan uppfattas såsom representanter för en vid och obestämd krets av personer. Förutom att ha smittat Britt-Louise och MarieLouise med därav följande risk för vidarespridning har Johan B även riskerat att överföra sin smitta till Charina, Camilla och Ann-Sofie. Redan av detta följer att en obestämd krets av personer kommit i vad man kallar farozonen. Kravet på att Johan B:s handlande skall ha framkallat allmän fara är därmed uppfyllt. Johan B skall därför dömas för spridande av smitta och brottet är på av åklagaren anförda skäl att bedöma som grovt. TR:ns dom skall följaktligen ändras i detta avseende.

Påföljd. För den sammanlagda brottslighet, varom Johan B nu övertygats, kan annan påföljd än ett långvarigt fängelsestraff inte ifrågakomma. Även i betraktande av att Johan B nu döms även för spridande av smitta, grovt brott, anser HovR:n att straffet kan stanna vid den av TR:n gjorda straffmätningen.

Skadestånd. Johan B har även här bestritt skadeståndsskyldigheten under åberopande av att han inte begått brottslig gärning. Vad gäller de fordrade beloppen jämte ränta har han här intagit samma inställning som TR:n redovisat i sin dom.

Målsägandenas skadeståndsanspråk, frånsett Britt-Louises begäran om ersättning för kostnader hon haft, avser i sin helhet ideellt skadestånd. Utgångspunkten vid bestämmande av ersättning för såväl kränkning som för sveda och värk är att ersättningen så långt det sig göra låter skall bestämmas med ledning av objektiva faktorer. Den enskildes egen upplevelse av det lidande hon utsatts för genom gärningen blir därmed inte avgörande för ersättningens storlek. När det gäller ersättning för sveda och värk rekommenderar Trafikskadenämndens råd ersättningsbelopp för bl a vad som betecknas som mindre och större maximalfall. Kommitten om ideell skada ansåg i sitt delbetänkande (SOU 1991:34) att övervägande skäl talar för att ersättningen avseende sveda och värk till den som drabbats av HIV vid en tillämpning av rådande skadeståndsrättsliga principer borde ligga kring den nivå som gäller för ett mindre maximalfall. TR:n har också tillerkänt Britt-Louise och Marie-Louise ersättning i enlighet med detta synsätt. Mot bakgrund av den utveckling som skett i praxis sedan kommitten lagt fram sitt betänkande bör dock ersättningen ligga mer i nivån kring vad som gäller för de större maximalfallen (jfr Svea HovR:s, avd 9, dom d 31 mars 1992, DB 97 och Södra Roslags TR:s dom d 23 april 1993, DB 213). Ett skäligt belopp avseende sveda och värk för var och en av Britt-Louise och Marie-Louise skall därför beräknas till 600 000 kr.

Britt-Louise och Marie-Louise har blivit HIV-smittade. Den kränkning de utsatts för är typiskt sett att bedöma som allvarligare än den kränkning de övriga målsägandena drabbats av. Ersättningen för denna form av lidande till BrittLouise och Marie-Louise blir därför också högre än motsvarande ersättning till de övriga. Skäl saknas att bestämma ersättningen till Britt-Louise och MarieLouise i förevarande hänseende till annat belopp än TR:n gjort.

HovR:n delar TR:ns bedömning av skadestånden till Charina, Camilla och Ann-Sofie.

I enlighet med vad som anförts ovan skall således var och en av Britt-Louise och Marie-Louise tillerkännas ett ytterligare belopp för sveda och värk med 100 000 kr.

Domslut.

Med ändring av TR:ns dom i ansvarsdelen dömer HovR:n Johan B för de brott som avses med TR:ns dom samt för spridande av smitta, grovt brott, enligt 13 kap 7 § 2 st BrB med tillämpning även av 34 kap 3 § 2 st BrB till den av TR:n bestämda fängelsepåföljden.

Med ändring av TR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HovR:n Johan B att utge skadestånd till Britt-Louise med 751281 kr jämte ränta och till MarieLouise med 750 000 kr jämte ränta.

HovR:n fastställer TR:ns dom såvitt avser skadestånd till Camilla, Charina och Ann-Sofie.

Vad TR:n förordnat om sekretess skall - med tillämpning även av 7 kap 22 § sekretesslagen (1980:100) - alltjämt bestå. På samma grund skall sekretess gälla för personuppgifterna rörande målsägandena i HovR:ns aktbilagor 7, 15, 37, 45 och 51 samt för delgivningskvitton avseende målsägandena. Sekretess skall, enligt samma lagrum, vidare bestå för uppgifterna i HovR:ns bandupptagningar av förhör med målsägandena och vittnena.

Johan B (offentlig försvarare advokaten Tomas Nilsson) överklagade HovR:ns dom. Han yrkade att åtalet för grov misshandel, försök till grov misshandel samt spridande av smitta, grovt brott, skulle ogillas, att de skadeståndsanspråk som framställts i anslutning till åtalet för grov misshandel och försök därtill skulle ogillas samt att honom tidigare ådömd skyddstillsyn skulle avse jämväl de brott som han i övrigt fällts till ansvar för. I andra hand yrkade han att straffet skulle sättas ner.

Riksåklagaren bestred Johan B:s yrkanden i ansvarsdelen.

För det fall det inte skulle anses styrkt att Johan B handlat uppsåtligen vid gärningstillfällena justerade Riksåklagaren åtalet beträffande åtalspunkterna 10 och 11 i stämningsansökningen d 12 sept 1994 och yrkade alternativt ansvar för vållande till sjukdom, grovt brott, enligt 3 kap 8 § 2 st BrB respektive framkallande av fara för annan enligt 3 kap 9 § samma balk i enlighet med följande gärningspåståenden: Johan B, som är HIV-smittad, har under tiden sept 1989-mars 1992 i Stockholm genom samlag vid ett flertal tillfällen med Marie-Louise av oaktsamhet överfört HIV-infektion till henne. Oaktsamheten har bestått i att han inte har använt kondom för att hindra smittspridning. Brottet är att bedöma som grovt eftersom Marie-Louise smittats av allvarlig sjukdom. - Johan B, som är HIV-smittad, har haft samlag med Camilla i febr 1990 i Eskilstuna. Genom att underlåta att använda kondom för att hindra smittspridning, har han av grov oaktsamhet utsatt henne för fara för allvarlig sjukdom.

Johan B bestred ansvar enligt de alternativa gärningspåståendena. Målsägandena bestred var för sin del ändring. Var och en av dem yrkade - för det fall att Johan B inte skulle dömas till ansvar för uppsåtligt brott gentemot henne - att han skulle förpliktas utge det av HovR:n ådömda skadeståndet på den grund att han av oaktsamhet vållat skadan.

Johan B bestred yrkandena om skadestånd på grund av oaktsamt handlande. Han godtog utdömt skadestånd i den mån han dömdes för brott mot respektive målsägande.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Guntra Ekerling).

HD (JustR:n Lars K Beckman, Lennander och Regner, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Bestämmelser om ett särskilt straffrättsligt ansvar för spridande av smittsam sjukdom eller för utsättande av annan för risk för sådan infektion fanns tidigare i smittskyddslagstiftningen i form av en ansvarsbestämmelse om spridande av smitta av venerisk sjukdom. Bestämmelsen var intagen i 26 § i 1968 års smittskyddslag. I den straffbelades könsligt umgänge för den som led av venerisk sjukdom och som hade vetskap eller misstanke om det. Samma straffansvar hade den som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet utsatte annan för fara att bli smittad med venerisk sjukdom. I samband med att den lagen år 1985 gjordes tillämplig också på spridande av HIV (då benämnt HTLV-III) genom att detta klassades som venerisk sjukdom upphävdes straffbestämmelsen. Sistnämnda åtgärd var en bland flera som syftade till att stärka förtroendet för smittskyddsarbetet, något som ansågs nödvändigt för att möta farhågor om att det skulle uppstå negativa konsekvenser för smittskyddsarbetet om smittskyddslagen gjordes tillämplig på HIV. Föredragande statsrådet framhöll i den proposition där förslaget att upphäva 26 § i 1968 års smittskyddslag lades fram att ett upphävande inte innebar att könsligt umgänge vid venerisk sjukdom inte längre kunde vara straffbart. I BrB fanns flera olika bestämmelser som beroende på omständigheterna i det särskilda fallet kunde bli tillämpliga på sådana handlingar. Dessa bestämmelser återfanns i 3 kap som gäller brott mot liv och hälsa samt i 13 kap som gäller allmänfarliga brott. Statsrådet nämnde i sammanhanget brotten misshandel och grov misshandel, vållande till kroppsskada eller sjukdom, framkallande av fara för annan samt spridande av gift eller smitta och vårdslöshet med gift eller smittämne (prop 1985/86:13 s 16). Någon närmare analys av hur dessa bestämmelser borde kunna tillämpas i fråga om överförande av venerisk sjukdom redovisades inte.

1968 års smittskyddslag upphörde att gälla d 1 juli 1989 när den nuvarande smittskyddslagen (1988:1472) trädde i kraft. Den lagen är tillämplig på smittsamma sjukdomar. De flesta bestämmelserna gäller dock bara dem som benämns samhällsfarliga sjukdomar. I bilagan till lagen räknas dessa upp, bland dem infektion av HIV. Beträffande frågan om straffbestämmelser för smittfarliga beteenden hänvisades i propositionen till de bestämmelser i BrB som nämnts i samband med upphävandet av 26 § i 1968 års lag (prop 1988/89:5 s 91 f).

En tillämpning av BrB:s bestämmelser i 3 kap när det gäller överföring av HIV-smitta kan emellertid vara problematisk eftersom den situation som skall bedömas straffrättsligt ofta är helt annan än den vid våldsbrottslighet av mera traditionell natur. Detta belyses i ett särskilt yttrande till HD:s dom d 31 okt 1994, DB 2411 (jfr Madeleine Leijonhufvud, HIV-smitta - straff- och skadeståndsansvar, 1993). I enlighet med vad som framhålls i det särskilda yttrandet är det viktigt att allmänna straffrättsliga principer inte tillämpas annorlunda när det är fråga om HIV-smitta än då det gäller andra gärningar.

I målet är utrett att Johan B, som var bärare av HIV-smitta, vid oskyddade samlag överfört denna infektion till Britt-Louise och MarieLouise samt utsatt Charina, Camilla och Ann-Sofie för risk att smittas av HIV. Objektiva förutsättningar föreligger därmed för att fälla honom till ansvar i enlighet med gärningspåståendena om misshandelsbrott respektive försök till sådant brott. Den fråga som därnäst skall prövas är om Johan B har begått gärningarna uppsåtligen så som krävs för att han skall kunna dömas till ansvar för dessa.

Johan B har som grund för sitt bestridande av ansvar anfört att han inte fått klart för sig att han var HIV-smittad förrän i mars 1992 då han blev tvångsomhändertagen på Gula Villan, en del av infektionskliniken på Danderyds sjukhus. Han hade tidigare inte trott på besked om HIV-smitta eller i varje fall förträngt vetskapen om denna så att han inte var medveten om den när han hade samlag med målsägandena.

Utredningen i målet ger inte stöd för att Johan B haft direkt eller indirekt uppsåt att smitta målsägandena. Frågan är då om han har haft eventuellt uppsåt beträffande varje gärning. För att han skall anses ha haft sådant uppsåt krävs att det är styrkt dels att han varit medveten om faran för smittspridning, dels att han skulle ha genomfört samlag med respektive målsägande, även om han varit säker på att han därigenom skulle smitta henne med HIV.

När det gäller att bedöma huruvida eventuellt uppsåt till misshandelsbrott skall anses föreligga i Johan B:s fall är bl a följande omständigheter att beakta.

Johan B, som missbrukat amfetamin intravenöst, fick i okt 1986 på Hall-häktet besked om att han var HIV-positiv enligt ett prov taget i mars samma år. Den 11 maj 1987 var han närvarande när en läkare vid frivårdens behandlingscentral i Stockholm dikterade ett brev till HIV-mottagningen på Roslagstulls sjukhus, och han hade ett samtal med läkaren om sin infektion i anslutning till detta. Den 12 juni 1987 var Johan B på förstagångsbesök på Roslagstulls sjukhus på grund av sin HIV-smitta. Enligt journalanteckning från besöket fick han då av läkare fullständig information enligt smittskyddslagen med förbud att "dela verktyg" samt att ha samlag utan kondom och utan att informera om sin smitta. Midsommaraftonen 1987, dvs d 20 juni, träffade han Charina och hade då och fram till mitten av aug flera oskyddade samlag med henne. I juli det året inledde han ett sexuellt förhållande med Camilla och hade oskyddade samlag också med henne, av vilka det sista var i febr 1990. Camilla hade då i nov 1989 fött deras gemensamma barn, vilket hon ammade. Den 1 okt 1987 var Johan B på ett nytt läkarbesök på Roslagstulls sjukhus med anledning av HIV-infektionen. Enligt då gjord anteckning i läkarjournalen tyckte han det var bekymmersamt med flickor, eftersom det var svårt att komma så långt att man ville tala om att man var HIV-smittad. Han uppgav också att han inte haft någon flicka på sista tiden. I mars 1989 hade han ett oskyddat samlag med Britt-Louise ombord på fartyget Birka Princess. Han hade sedan under tiden maj-sept 1989 ett förhållande med Ann-Sofie med ett antal oskyddade samlag. När hon blivit gravid i sept 1989, genomgick hon abort. I sistnämnda månad började han ett samliv med Marie-Louise som fortfarande pågår. Också med henne hade han oskyddade samlag.

Johan B har bara en enda gång använt kondom. Han har inte talat om för, någon av målsägandena att han var HIV-positiv innan han hade samlag med dem. På fråga av Charina om han hade några sjukdomar förnekade han att så var fallet. För Camilla uppgav han när hon besökte honom på Hall-häktet i febr 1988 och frågade om han var HIV-smittad att det var "skitsnack" och falska rykten. Under en diskussion med Ann-Sofie om huruvida de borde låta HIV-testa sig ansåg Johan B att han inte behövde testa sig, eftersom Camilla gått igenom en sådan test som gett negativt resultat och han själv då också måste vara osmittad. Marie-Louise berättade för Johan B att hon hade nedsatt immunförsvar utan att han sade något om sin HIV-infektion. Hon frågade honom i slutet av 1991 om han HIV-testat sig, och han svarade då att han gjort detta och inte var smittad.

Vid nu angivna omständigheter måste Johan B ha varit medveten om sin HIV-infektion när han hade samlag med målsägandena. Han måste också ha haft klart för sig hur allvarlig en smittöverföring skulle vara för dem. Johan B har trots detta inte använt kondom. Med hänsyn härtill och med beaktande av omständigheterna i övrigt finner HD att Johan B har handlat med ett sådant mått av hänsynslöshet gentemot målsägandena att det måste hållas för visst att han inte skulle ha avhållit sig från att genomföra samlagen även om han vetat att risken för smittöverföring skulle förverkligas. Därmed är det styrkt att han uppsåtligen gjort sig skyldig till misshandel och försök till sådant brott. Som domstolarna funnit är brotten att bedöma som grova.

Beträffande frågan om ansvar för spridande av smitta är först att märka att det krävs att allvarlig sjukdom överförs eller sprids för att någon skall kunna dömas för fullbordat brott. Ansvar för sådant brott kan därför för Johan B:s del bara komma i fråga beträffande smittöverföringen till Britt-Louise och Marie-Louise. När det gäller hans samlag med Charina. Camilla och Ann-Sofie kan emellertid ansvar för försök till spridande av smitta ådömas enligt 13 kap 12 § BrB, eftersom åklagarens gärningsbeskrivning i den delen innefattar även påstående om sådana omständigheter som innefattar försöksbrott.

Genom att överföra HIV till Britt-Louise och Marie-Louise har Johan B framkallat fara för att dessa i sin tur skulle sprida smittan vidare till andra människor. Det skall härutöver för ansvar, för spridande av smitta ha förelegat en allmän fara för människors liv eller hälsa. Enligt vad som uttalades vid tillkomsten av straffbestämmelsen om spridande av gift eller smitta räcker det inte för straffansvar enligt den bestämmelsen att gärningen riktar sig mot en viss person som utsätts för fara utan det skall vara ett hot mot en mera obestämd krets av personer. Att en eller ett par människor är hotade är således inte tillräckligt för att göra bestämmelsen tillämplig (NJA II 1949 s 18 och 1962 s 235). Enligt Kommentaren till Brottsbalken II (sjätte upplagan 1990 s 33) föranleder det förhållandet att ett avsevärt antal människor i en obestämd krets utsätts för fara otvivelaktigt att faran anses som allmän, medan det i andra fall kan vara mera osäkert om kravet på allmän fara är uppfyllt.

Med hänsyn till vad som sålunda har uttalats om bestämmelsens tillämpning kan det inte anses att den smittöverföring till Britt-Louise och Marie-Louise som Johan B orsakat har framkallat sådan allmän fara för människors liv eller hälsa som krävs för att han skall dömas för spridande av smitta. Sammantaget med hans samlag med Charina, Camilla och Ann-Sofie måste risk emellertid anses ha förelegat för att hans handlande kunnat leda till allmän fara för människors liv eller hälsa. Härigenom är de objektiva rekvisiten för brottet försök till spridande av smitta uppfyllda. Beträffande Johan B:s uppsåt i fråga om detta försöksbrott gör HD samma bedömning som beträffande misshandelsbrottsligheten. Han skall därför i denna del dömas för försök till spridande av smitta. Detta brott är att anse som grovt med hänsyn till den allvarliga sjukdom som det gäller.

Skäl saknas att frångå den av HovR:n bestämda påföljden.

Vid den bedömning som HD gjort i ansvarsdelen skall HovR:ns domslut i skadeståndsdelen fastställas.

HovR:n har förordnat om fortsatt sekretess med tillämpning av - förutom av TR:n angivna 9 kap 16 § sekretesslagen (1980:100) - även 7 kap 22 § samma lag. Eftersom nu angivna sekretessbestämmelser inte kan anses tillämpliga på ifrågavarande uppgifter, bör förordnande om fortsatt sekretess meddelas med stöd av 7 kap 1 § och 9 kap 17 § och 18 § 2 st sista ledet samt 12 kap 1 § sekretesslagen.

Domslut. HD ändrar HovR:ns domslut i ansvarsdelen endast på så sätt att Johan B beträffande åtalet för spridande av smitta, grovt brott, döms enligt 13 kap 7 och 12 § § samt 23 kap 1 § BrB för försök till sådant brott.

HD fastställer HovR:ns domslut såvitt gäller skadestånd. Fängelsestraffet skall till en tid av 226 dagar anses verkställt i anstalt. Sekretessen enligt 7 kap 1 § och 9 kap 17 och 18 §§ sekretesslagen skall bestå för upptagningen av vittnesförhöret med Jan Albert respektive s 2-9 i bilaga A till TR:ns aktbilaga 123 A och s 2 och 3 i bilaga B till TR:ns aktbilaga 154.

JustR:n Jermten och Nilsson var av skiljaktig mening och anförde: Genom utredningen i målet, främst då utdragen från läkarjournalerna, är klarlagt att Johan B sedan 1986 vid upprepade tillfällen underrättats om att han är HIV-smittad. Han kan i allt fall inte med fog göra gällande att han efter sitt besök på Roslagstulls sjukhus d 12 juni 1987 kan ha varit omedveten därom. Det måste vidare förutsättas att han efter detta besök, vid vilket han delgivits i smittskyddslagen föreskriven information, inte heller varit okunnig om den fara för en överföring av smittan som ett oskyddat samlag kunde innebära.

Johan B har själv påstått att han av olika skäl inte trott på de besked om att han var HIV-smittad som han hade fått innan han i mars 1992 omhändertogs och placerades i Gula Villan vid Danderyds sjukhus. Han hade i allt fall intill dess helt förträngt den omständigheten att han var smittbärare.

Utredningen i målet ger inte stöd för att Johan B vid ifrågavarande samlag med målsägandena haft ett direkt eller indirekt uppsåt att smitta den han hade samlag med.

Vid bedömningen huruvida han i dessa sunmanhang handlat med eventuellt uppsåt finns anledning beakta bl a följande omständigheter. Johan B:s uppgifter om att han, i varje fall under långa perioder, lyckats förtränga alla tankar på att han var HIV-positiv har fått ett inte obetydligt stöd av vittnesutsagorna från Cecilia Uddenfeldt, Barbro Beck och Mats Hjärp, vilka alla kommit i kontakt med honom efter placeringen i Gula Villan. Vad gäller tiden dessförinnan framstår det också som ganska följdriktigt att Johan B, med sin allmänt överslätande attityd, kan ha varit snar att fästa ett överdrivet avseende vid bla de omständigheterna att Camilla låtit HIV-testa sig med negativt resultat och att han själv känt sig helt frisk. Det bör vidare noteras att Johan B, enligt egna uppgifter, varit känslomässigt engagerad i målsägandena samt att hans förbindelser med dem, utom beträffande Britt-Louise, senare också utvecklat sig till mer eller mindre varaktiga samboliknande förhållanden. Till detta kommer att Johan B framstår som påtagligt omogen och allmänt tanklös. Angående sin inställning till preventivmedel har han berättat att han över huvud taget bara använt kondom en enda gång och "då mest på skoj".

Vid en sammanvägning av vad sålunda anförts finner vi att det inte med tillräcklig grad av säkerhet kan förutsättas att Johan B skulle ha genomfört påtalade oskyddade samlag om han varit säker på att han därigenom skulle överföra HIV-smittan till den han hade samlag med. Åtalen för grov misshandel och försök till grov misshandel kan därför inte bifallas.

Genom att Johan B med den vetskap han hade om sin HIV-smitta haft oskyddade samlag med målsägandena har han emellertid tagit en medveten risk att hans smitta skulle föras över på dem. Han har därigenom förfarit grovt vårdslöst och skall därför i enlighet med Riksåklagarens alternativa ansvarsyrkande dömas för vållande av sjukdom, grovt brott, såvitt gäller Marie-Louise, och för framkallande av fara beträffande Camilla. När det gäller samlagen med Britt-Louise, Charina och Ann-Sofie har Riksåklagaren med hänsyn till inträffad preskription inte framställt något alternativt ansvarsyrkande.

Vad gäller åtalet för spridande av smitta, grovt brott (åtalspunkten 12 i nämnda stämningsansökan), gör vi samma bedömning beträffande brist på styrkt uppsåt som i fråga om åtalspunkterna 10 och 11. Åtalet enligt 13 kap 7 § BrB skall därför ogillas.

HovR:ns dom bör på grund av det anförda ändras i ansvarsdelen på det sättet att åtalen för grov misshandel, försök till grov misshandel och spridande av smitta, grovt brott, ogillas samt att Johan B döms för vållande till sjukdom, grovt brott, enligt 3 kap 8 § 2 st BrB i dess lydelse före d 1 febr 1994, för framkallande av fara för annan enligt 3 kap 9 § samma balk samt för övriga brott, för vilka han fällts till ansvar av HovR:n, till fängelse tre år.

I övrigt är vi ense med majoriteten.

HD:s dom meddelades d 10 mars 1995 (nr DB 33).

1 NJA 1994 s 614; red:s anm.

NJA 1994 s. 614

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
10 mars 1995

Målnummer:
DB 33