Fråga om värdegränsen mellan stöld och snatteri vid butikstillgrepp.


Lagrum:
8 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 8 kap. 2 § brottsbalken (1962:700); NJA 1985 s. 384

(Jmf 1990 s 743)

Allmän åklagare yrkade vid Sollentuna TR ansvar å Marie H enligt 8 kap 1 § BrB för stöld med påstående att Marie H d 17 april 1993 på Flygfyren, Arlanda Stad, stulit kläder för 928 kr. - Tillgreppet avsåg en damkjol, värd 379 kr, och en damkavaj, värd 549 kr.

TR:n (ordf rådmannen Sterzel) anförde i dom d 15 juni 1993: Domskäl. Marie H erkänner gärningen och anför: Det hela är fråga om ett oförklarligt infall som hon fick när hon stod i en provhytt och provade kläder. Hon behöll kavajen på sig och stoppade kjolen innanför kavajen, under ena armen. Hon gick sedan genom kassan, där hon betalade förvissa andra varor.

Genom vad sålunda förekommit är åtalet styrkt. Brottsrubriceringen föranleder följande överväganden.

Frågan huruvida en gärning, som i och för sig uppfyller förutsättningarna för stöld, skall anses som ringa brott och därmed föranleda ansvar endast för snatteri skall enligt 8 kap 2 § BrB bedömas med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter vid brottet. I fråga om främst butikstillgrepp har i praxis, när inte övriga omständigheter givit anledning till annan bedömning, värdet av den tillgripna egendomen blivit avgörande för om brottet skall bedömas som stöld eller snatteri.

Omständigheterna i det nu ifrågavarande fallet avviker inte i försvårande riktning från genomsnittliga butikstillgrepp. Det må härtill noteras att Marie H inte, enligt vad åklagaren upplyst, vid något tidigare tillfälle varit aktuell i likartade sammanhang. Tillräckliga skäl finns sålunda att grunda bedömningen på ett renodlat värderesonemang.

HD har i dom d 6 dec 1990 DB 33 (NJA 1990 s 743; red:s anm) uttalat att den aktuella värdegränsen lämpligen kan dras vid ett värde av 800 kr. Till bedömning förelåg vid det tillfället ett tillgrepp d 16 sept 1989. Penningvärdet har därefter förändrats med ca 23 %, relaterat till basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring. Detta motiverar en uppräkning av gränsvärdet från hittillsvarande 800 kr till 1 000 kr. TR:n finner detta vara en rimlig gräns och bedömer med hänsyn därtill Marie H:s gärning som snatteri.

Domslut. TR:n dömde Marie H enligt 8 kap 2 § BrB för snatteri till 120 dagsböter å 110 kr.

Åklagaren överklagade i Svea HovR och yrkade, att gärningen skulle bedömas som stöld och att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och dagsböter.

Marie H delgavs vadeinlagan men lät sig inte avhöra.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsrådet Olvall och tf hovrättsassessorn Monica Hall, referent) anförde i dom d 22 febr 1994: Domskäl. Målet har med stöd av 51 kap 21 § 1 st 4 RB företagits till avgörande utan huvudförhandling.

Åklagaren har till utvecklande av sin talan anfört att det saknas anledning att höja värdegränsen mellan stöld och snatteri till 1 000 kr. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall Marie H dömas för den åtalade gärningen.

Beträffande frågan hur gärningen skall rubriceras delar HovR:n TR:ns uppfattning att omständigheterna vid brottets begående inte varit försvårande utan att fråga blir om ett rent värderesonemang. Med hänsyn till den fortgående penningvärdeförsämringen anser HovR:n, liksom TR:n, att det numera finns anledning att utgå från ett högre värde som gräns mellan stöld och snatteri. Som TR:n funnit kan denna värdegräns lämpligen dras vid ett värde av omkring 1 000 kr. Gärningen skall följaktligen i detta fall bedömas som snatteri.

Anledning saknas att frångå TR:ns bedömning i påföljdsdelen.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Riksåklagaren överklagade HovR:ns dom och yrkade att HD skulle döma Marie H för stöld till villkorlig dom och dagsböter.

Riksåklagaren anförde: Frågan om en viss gärning - som i och för sig uppfyller förutsättningarna för stöld - skall anses som ringa och därmed föranleda ansvar för endast snatteri, skall enligt 8 kap 2 § BrB bedömas med hänsyn till det tillgripnas värde och övriga omständigheter.

I fråga om butikstillgrepp är emellertid förhållandena ofta sådana att det inte föreligger några särskiljande omständigheter utöver värdet av det tillgripna. I sådana fall har i enlighet med HD:s uttalande i rättsfallet NJA 1990 s 743 under senare år i praxis tillämpats en värdegräns som legat omkring 800 kr. Denna gräns har också tillämpats av åklagare vid prövning av frågan om strafföreläggande kan utfärdas.

Under senare tid har dock hovrättspraxis vacklat.

Enligt uppgifter från Statistiska Centralbyrån har inflationen uttryckt i konsumentprisindex varit 8,1% år 1991, 2.0% år 1992 och 4.1% 1993. Den förväntade genomsnittliga inflationen för innevarande år ligger lägre än 1993 års. Som en jämförelse kan nämnas att inflationen - fortfarande uttryckt i konsumentprisindex - för åren 1988, 1989 och 1990 var 6,3%, 6,7% och 10,9%.

Förvisso är det så att penningvärdet fortlöpande försämras. Å andra sidan bör beaktas att penningvärdeförsämringen de senaste åren varit förhållandevis måttlig och därför knappast i sig motiverar en ändrad praxis. Enligt min mening bör dessutom rubriceringen snatteri allmänt sett reserveras för brott av mera bagatellartad karaktär. Alltför täta uppjusteringar av värdegränsen bör inte heller förekomma av det skälet att det ligger ett egenvärde i en stabil rättspraxis vid brott av detta slag.

Enligt min uppfattning kan det med fog hävdas att 1 000 kr - som HovR:n angett som en ny lämplig värdegräns - trots allt är ett betydande belopp för många. Till detta kommer att butikstillgrepp, som är ett av de mest frekventa brotten, utgör ett omvittnat mycket stort problem för handeln. Jag vill i detta sammanhang nämna att Riksåklagaren efter samråd med Rikspolisstyrelsen och länspolismästarna under tiden oktober 1992-mars 1993 genomförde en landsomfattande aktion mot snatteri. Aktionen var ett led i insatserna för att motverka butikstillgrepp. Aktionen innebar bl a att även snatterier avseende låga värden - under 50 kr - skulle leda till lagföring. Denna mer restriktiva hållning till åtalsunderlåtelse för tillgreppsbrott har i stort tillämpats sedan dess.

Mot bakgrund av det anförda anser jag - särskilt med hänsyn till att endast gärningar av mera bagatellartad karaktär bör rubriceras som snatteri - att 800 kr alltjämt utgör en lämplig övre gräns för när en gärning skall anses som ringa.

I det aktuella fallet föreligger inte några sådana omständigheter som motiverar en bedömning utifrån annat än värdet av det tillgripna. Marie H har tillgripit varor för sammanlagt 928 kr. Med hänvisning till vad som ovan anförts bör gärningen därför bedömas som stöld.

Marie H lät sig inte avhöra.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Persson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Långby, Jermsten, Nyström, Munck, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Marie H har d 17 april 1993 i en butikslokal olovligen tagit kläder till ett värde av 928 kr med uppsåt att tillägna sig dem. Fråga är i målet om gärningen skall bedömas som snatteri eller som stöld.

Frågan om ett stöldbrott är att anse som ringa och till följd härav skall rubriceras som snatteri är visserligen att bedöma inte bara med hänsyn till det tillgripnas värde utan också med beaktande av övriga omständigheter vid brottet. Det ligger emellertid i sakens natur att främst vid butikstillgrepp, då omständigheterna ofta är likartade, värdet av det tillgripna i stor utsträckning måste få utslagsgivande betydelse. Vid den typen av brott är det därför svårfrånkomligt att en viss värdegräns i praxis får bilda utgångspunkt vid bedömningen, när omständigheterna i övrigt inte kan betecknas som vare sig förmildrande eller försvårande.

Enligt ett uttalande av HD i rättsfallet NJA 1985 s 384 ansågs gränsen mellan stöld och snatteri vid butikstillgrepp gå vid ett värde av 600 - 700 kr. HD utgick från samma gräns mellan dessa brott i rättsfallet NJA 1988 s 351. I rättsfallet NJA 1990 s 743 konstaterades emellertid att den angivna värdegränsen då hade tillämpats under flera år och att penningvärdet under denna tid hade undergått en förhållandevis kraftig försämring. Det fanns enligt vad HD uttalade därför skäl att utgå från ett högre värde av tillgripen egendom som gräns mellan stöld och snatteri i fall då inte andra omständigheter vid brottet föranleder annan bedömning. Denna gräns ansågs lämpligen kunna dras vid ett värde av omkring 800 kr.

Sammanställda med varandra ger de nämnda rättsfallen utgångspunkter för en praxis enligt vilken den ifrågavarande värdegränsen bör justeras när förändringar i penningvärdet gör det påkallat men å andra sidan inte fortlöpande skifta i takt med sådana förändringar innan det finns underlag för att utgå från en ny gräns som ter sig lämplig och hanterbar för den praktiska rättstillämpningen. I den mån en övergång till en högre gräns skall äga rum i praxis synes det från dessa synpunkter i och för sig ändamålsenligt att detta sker när en höjning av gränsen till omkring 1000 kr är motiverad.

Som Riksåklagaren har anfört har emellertid penningvärdeförsämringen de senaste åren varit förhållandevis måttlig. Utgår man från förändringarna i konsumentprisindex, motsvarar sålunda 800 kr vid tidpunkten för 1990 års avgörande ännu så länge inte 1000 kr i dagens penningvärde. Inte heller av annat skäl finns det tillräckligt underlag för att nu överge den praxis som utbildats med anledning av nämnda rättsfall. Tills vidare bör den ifrågavarande gränsen alltså fortfarande anses gå vid ett värde av omkring 800 kr.

I förevarande fall ger omständigheterna anledning att utgå från att Marie H var medveten om värdet på de kläder som hon tillgrep. Det får visserligen förutsättas att gärningen utgjorde en impulshandling, men detta är erfarenhetsmässigt mycket vanligt vid butikstillgrepp och utgör inte någon påtagligt förmildrande omständighet. Inte heller i övrigt föreligger några omständigheter som motiverar en annan bedömning av brottet än som föranleds av värdet på det tillgripna.

På grund av det anförda bör brottet bedömas som stöld.

Påföljden bör i överensstämmelse med vad Riksåklagaren yrkat bestämmas till villkorlig dom i förening med böter.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom dömer HD Marie H enligt 8 kap 1 § BrB för stöld till villkorlig dom jämte 60 dagsböter om 110 kr.

HD:s dom meddelades d 9 dec 1994 (nr DB 290).

NJA 1985 s. 384; NJA 1986 s. 663; NJA 1988 s. 351; NJA 1990 s. 743

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-12-09

Målnummer:
B1414-94