Fråga huruvida enskild klagande i brottmål, vilken uteblivit från sammanträde för huvudförhandling i HovR:n, för sin utevaro hade laga förfall som han inte kunde anmäla i tid. 51 kap 20 § 1 st (efter d 1 okt 1994 51 kap 22 § 1 st) RB.


Lagrum:
51 kap. 20 § första st. rättegångsbalken (1942:740); 51 kap. 22 § första st. rättegångsbalken (1942:740)(efter den 1 oktober 1994)

Stockholms TR dömde d 18 nov 1993 Magnus A för misshandel till fängelse 1 månad. Magnus A överklagade domen i påföljdsdelen till Svea HovR.

HovR:n satte ut målet till huvudförhandling d 1 mars 1994 kl 9.30. Magnus A uteblev från huvudförhandlingen. HovR:n fann inte sannolikt att han haft laga förfall för sin utevaro och förklarade därför hans vadetalan förfallen enligt 51 kap 19 § 1 st RB.

Magnus A ansökte inom föreskriven tid om målets återupptagande i HovR:n och anförde följande. Han lämnade sin bostad i Kalix strax före kl 4.15 d 1 mars för att i bil färdas till Kallax flygplats. Flygbiljett till Stockholm med avgång kl 6.00 var bokad. Mellan Töre och Råneå blev bilen stående, troligen på grund av ispropp. Efter ca 30 minuter fick han skjuts till Råneå, dit han anlände ca kl 5.30. Möjligheten att hinna med flyget var därmed borta. Han ringde till HovR:n då han återkom till Kalix.

Enligt anteckning på HovR:ns dagboksblad hade Magnus A ringt till HovR:n d 1 mars 1994 kl 13.30 och uppgett att han drabbats av motorstopp under bilfärd mellan hemmet i Kalix och Kallax flygplats i Luleå.

HovR:n (lagmannen Rune, hovrättsrådet tender och t f hovrättsassessorn Nygren, referent) anförde i beslut d 21 mars 1994: Ett mål kan återupptas om det förelåg laga förfall för utevaron. Det krävs dessutom att den som uteblir så snart som möjligt anmäler detta till domstolen. Domstolen kan då underrätta andra personer som kallats till förhandlingen och omdisponera förhandlingstiden till annan verksamhet.

Det är möjligt, men osäkert, att Magnus A verkligen hade giltig ursäkt för att utebli från huvudförhandlingen. Men han försummade att i tid anmäla förhållandet till HovR:n. Det är därför likväl inte motiverat att enligt 51 kap 20 § 1 st RB återuppta målet.

HovR:n lämnar Magnus A:s ansökan utan bifall.

Magnus A överklagade HovR:ns beslut och yrkade att målet skulle återupptas.

Riksåklagaren medgav bifall till Magnus A:s talan. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Stenlund, föreslog i betänkande ett beslut vari under rubriken Skäl, efter en redogörelse för omständigheterna och HovR:ns beslut, anfördes: Riksåklagaren har förklarat att det saknas anledning att ifrågasätta Magnus A:s uppgifter. Han har påpekat att enligt HovR:ns kallelse expeditionstiden på förmiddagen var kl 9.00-11.30. Enligt Riksåklagaren är det högst osäkert om Magnus A haft någon möjlighet att före kl 13.30 kontakta HovR:n så att domstolen kunnat underrätta andra personer som kallats till förhandlingen och omdisponera förhandlingstiden till annan verksamhet.

Utredningen ger inte anledning till annan bedömning än att Magnus A har hindrats från att infinna sig till förhandlingen i HovR:n av en händelse som utgör laga förfall. Omständigheterna i samband med hans laga förfall får anses ha varit sådana att det inte kan krävas att han skulle ha anmält hindret i tid. Magnus A:s ansökan skall därför bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD att målet åter skall tas upp i HovR:n.

HD (JustR:n Knutsson, Freyschuss, Lars K Beckman, Solerud, referent, och Lambe) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 2 nov 1994 (nr SÖ 243).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-11-02

Målnummer:
Ö1931-94