Sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB har ansetts ha förekommit i HovR:n, när en nämndeman deltagit i fortsatt huvudförhandling endast per telefon. Felet har emellertid med hänsyn till omständigheterna inte kunnat antas ha inverkat på målets utgång, varför HovR:ns dom inte har undanröjts.


Lagrum:
2 kap. 4 § andra st. rättegångsbalken (1942:740); 30 kap. 2 § första st. rättegångsbalken (1942:740); 51 kap. 28 § rättegångsbalken (1942:740); 55 kap. 15 § andra st. rättegångsbalken (1942:740); 59 kap. 1 § första st. 4 rättegångsbalken (1942:740)

(Jmf 1991 s 783)

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å Janusz S för mord med påstående att denne d 18 dec 1993 berövat Håkan O livet genom att strypa honom. TR:n fann inte visat att Janusz S dödat Håkan O och ogillade i dom d 7 april 1994 åtalet.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till åtalet. Janusz S bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Haha, tf hovrättsassessorn Svahn Starrsjö samt nämndemännen Floren och Ljungqvist) höll huvudförhandling d 27 och 28 juni 1994 och parterna slutförde sin talan. Vid enskild överläggning d 1 juli fann HovR:n att övertygande bevisning förebragts att Janusz S begått den åtalade gärningen. HovR:n förordnade om komplettering av personutredningen och utsatte målet till fortsatt huvudförhandling d 15 juli 1994. Ledamoten Svahn Starrsjö var av skiljaktig mening och fann inte att övertygande bevisning förebragts om att Janusz S begått gärningen. Vid den fortsatta huvudförhandlingen var nämndemannen Ljungqvist på grund av sjukdom ej personligen närvarande utan deltog per telefon.

HovR:n meddelade dom i målet d 15 juli 1994 och dömde Janusz S jämlikt 3 kap 2 § BrB för dråp till fängelse åtta år. Ledamoten Svahn Starrsjö var skiljaktig och ansåg att åtalet, såsom TR:n funnit, skulle lämnas utan bifall.

Janusz S (offentlig försvarare advokaten Peter Mutvei) sökte revision och yrkade att åtalet skulle ogillas. Han gjorde även gällande att domvilla förekommit och att målet borde återförvisas till HovR:n för erforderlig behandling.

HD meddelade d 26 aug 1994 prövningstillstånd i frågan om sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB förekommit i HovR:n och förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle:

RB utgår från att rättens samtliga ledamöter skall vara personligen närvarande tillsammans med parter m fl under en huvudförhandling. Vad gäller brottmålsprocess i TR gäller dock under vissa förutsättningar att rätten trots förfall för någon av de deltagande nämndemännen ändock är domför (1 kap 3 b § RB). Motsvarande bestämmelser finns för övrigt i fråga om TR:s sammansättning i vissa familjerättsliga mål (se 14 kap 17 § ÄktB och 20 kap 1 § FB).

HovR:ns sammansättning i brottmål framgår av bestämmelserna i 2 kap 4 § 2 st RB. I mål där det förekommer anledning att döma till svårare straff än böter är HovR:n domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Någon bestämmelse som motsvarar den om förfall för nämndeman i TR finns inte beträffande brottmålsprocessen i HovR. HovR:ns sammansättning kan emellertid vara förstärkt enligt 2 kap 4 § 2 st RB. I sådant fall uppstår inte någon bristande domförhet vid förfall så länge rätten består av minimiantalet lagfarna domare och nämndemän.

I samband med de ändringar i RB avseende rättegången i HovR, som infördes d 1 sept 1989 (prop 1988/89:95) - varvid behandlades bl a frågor om domvilla samt i vilken utsträckning domvilla skulle föranleda återförvisning till lägre rätt - underströk departementschefen att det är väsentligt att respekten för domförhetsreglerna bibehålls. Vidare anfördes att reglerna är utarbetade efter en noggrann avvägning mellan olika intressen och att det inte får ankomma på domstolen att göra lämplighetsbedömningar i fråga om sin egen sammansättning i vidare mån än detta är medgivet i lag (prop s 54).

Vissa skäl - inte minst processekonomiska - kan i och för sig sägas tala för HovR:ns förfarande. Lagstiftaren har också beträffande möjligheterna att uppta vittnesbevisning samt i fråga om förberedelse och förenklad huvudförhandling infört möjligheten att använda telefon. Till skillnad från HovR:ns resonemang i rättsfallet RH 1990:105 anser jag det emellertid uteslutet att i analogi med dessa regler tillåta att en ledamot av rätten kan närvara per telefon. Att acceptera ett sådant förfarande kan också leda till gränsdragningsproblem. Kan en lagfaren domare tillåtas vara närvarande på telefon? Kan fler än en nämndeman delta på sådant sätt? Kan annat förfall än sjukdom medföra telefonanvändning? Finns det någon begränsning beroende på allvaret i de åtalade gärningarna?

Enligt min mening kan det inte i något fall komma i fråga att utan uttryckligt lagstöd frångå en så grundläggande regel som att samtliga rättens ledamöter skall vara personligen närvarande under hela rättegången. I enlighet med vad Janusz S:s försvarare anfört kan en motsatt uppfattning medföra att allmänhetens tilltro till rättsväsendet undergrävs.

HovR:ns förfarande innebär att målet avgjorts trots att HovR:n inte varit domför, vilket utgör domvilla enligt 59 kap 1 § 4 p RB. Enligt min mening är HovR:ns resonemang i rättsfallet från 1990 felaktigt. Ett rättegångsfel som domvilla behöver visserligen inte enligt 51 kap 28 § RB - som också är tillämplig i HD - alltid innebära att HovR:ns avgörande skall undanröjas och återförvisning ske enligt 51 kap 29 § RB (prop 1988/89:95, s 54 och s 80). I förarbetena nämns som exempel på fall där återförvisning kan underlåtas att TR:n har felbedömt en fråga om laga förfall bland nämndemännen och till följd därav avgjort målet utan att föreskrivet antal nämndemän har deltagit i hela rättegången. Om TR:ns avgörande har varit enhälligt torde det normalt saknas anledning anta att frånvaron av en nämndeman har haft någon betydelse för hur rätten avgjort målet. Vidare anförs som exempel mål som regleras av domförhetsregler enligt vilka ledamöter med särskild sakkunskap skall ingå i rätten. Om domstolen i ett sådant mål felbedömer en frågas karaktär och avgör den i fel sammansättning, innebär det långt ifrån alltid att målets utgång blir en annan än den skulle ha blivit om domstolen haft rätt sammansättning.

De från förarbetena hämtade exemplen är inte tillämpliga i detta fall. Vad gäller exemplet om TR:ns felbedömning beträffande laga förfall för nämndeman är att märka att det rör sig om en felaktig tillämpning av en regel som uttryckligen tillåter att TR i visst fall får avgöra ett brottmål trots att inte samtliga nämndemän deltar i avgörandet.

Målet rör påstående om brott av mycket allvarligt slag, som förnekats av Janusz S. TR:n ogillade åtalet enhälligt. I HovR:n har förelegat skiljaktig mening i frågan om Janusz S:s skuld. Enligt min mening är det inte helt givet att bedömningarna i målet hade utfallit på samma sätt om handläggningen hade skett i föreskriven ordning. Huruvida felet varit av den karaktären att det kan antas ha inverkat på målets utgång är jag mera tveksam till. Felet är dock sådant att det inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HD (jfr prop 1988/89:95, s 56).

Min uppfattning är således att HovR:ns dom skall undanröjas och målet återförvisas för erforderlig behandling.

HovR:n avgav efter förordnande av HD yttrande i målet. I yttrandet anfördes bl a:

Innan målet ropades på klockan 13.00 informerades åklagare och försvarare om den uppkomna situationen och övervägandena att hålla huvudförhandlingen med en nämndeman närvarande per telefon. De gavs också tillfälle att studera rättsfallet RH 1990:105.

Sedan målet ropats på redogjorde Ljungqvist över högtalartelefonen i sessionssalen för sitt tillstånd och förklarade att han ansåg sig i stånd att genomföra förhandlingen från sjukhuset. Han meddelade också att ingen annan person var närvarande i hans sjukrum. Parterna fick också tillfälle att ställa frågor till honom. Åklagaren anförde därefter att han inte hade något att erinra mot att förhandlingen hölls med en nämndeman närvarande via telefonledning. Försvararen invände att en rättegång inte borde genomföras i den uppkomna situationen men överlämnade åt HovR:n att pröva om något hinder mot förhandlingen förelåg.

Efter överläggning beslutade HovR:n att hinder mot huvudförhandling inte förelåg.

Vid förhandligen, som tog 25 minuter, redovisades den personutredning som införskaffats i enlighet med beslutet d 1 juli. Därefter hölls slutanföranden, som för försvararens del i huvudsak inskränkte sig till en hänvisning till vad han anfört vid huvudförhandlingens avslutande d 28 juni. Jag (hovrättslagmannen Holmquist; red:s anm) kontrollerade fortlöpande att Ljungqvist uppfattat vad som förekom under förhandlingen.

Därefter hölls överläggning med Ljungqvist fortfarande närvarande per telefon. Efter överläggningen avkunnades dom. Telefonledningen till Ljungqvist var då fortfarande öppen.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Konradsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna framgår följande. Huvudförhandling i målet vid HovR:n hölls d 27 och 28 juni 1994. Rätten bestod av tre lagfarna domare och två nämndemän. Vid fortsatt enskild överläggning d 1 juli 1994 fann HovR:n att övertygande bevisning hade förebragts om att Janusz S begått den åtalade gärningen samt förklarade honom häktad. HovR:n förordnade vidare att viss komplettering av personutredningen skulle göras samt att fortsatt huvudförhandling skulle hållas d 15 juli 1994. En ledamot var skiljaktig och fann inte att övertygande bevisning förebragts om att Janusz S begått den åtalade gärningen. Den 15 juli 1994 beslutade HovR:n att huvudförhandlingen skulle fortsätta med en icke närvarande ledamot - en nämndeman, som hastigt insjuknat och intagits på sjukhus - lyssnande i telefon. Vid förhandlingen, som tog 25 minuter i anspråk, föredrogs i erforderliga delar den inhämtade personutredningen samt höll parterna slutanföranden. I omedelbar anslutning till förhandlingen höll HovR:n enskild överläggning och beslutade dom. Domen avkunnades i parternas närvaro.

HovR:n är, enligt 2 kap 4 § 2 st RB, i brottmål domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Flera än fyra lagfarna domare och tre nämndemän får inte delta. Bestämmelserna är utformade så att HovR, om den har inlett förhandling med förstärkt sammansättning, behåller sin domförhet även om en domare eller en nämndeman eller båda lämnar rätten under en pågående förhandling. Någon motsvarighet till regeln i 1 kap 3 b § 1 st RB - enligt vilket lagrum TR i brottmål behåller sin domförhet trots förfall för nämndeman sedan huvudförhandling har påbörjats - finns inte för HovR då huvudförhandling i brottmål påbörjats med den mindre sammansättningen.

Att en domstols ledamöter skall vara personligen närvarande vid en förhandling får anses vara en självklar, om än oskriven regel. Det är utan uttryckligt lagstöd uteslutet att ersätta en ledamots personliga närvaro vid en förhandling med en "närvaro" i telefon.

Den i telefon lyssnande nämndemannen kan därför inte anses ha deltagit i HovR:ns fortsatta huvudförhandling d 15 juli 1994, varför HovR:n då inte varit domför.

Enligt tidigare gällande regler i RB ansågs domvilla ha förekommit, om rätten inte hade varit domför, med följd att högre rätt vid talan mot domen i ordinär väg alltid skulle undanröja denna och visa målet åter till den lägre rätten. Denna reglering ändrades med verkan from d 1 sept 1989 (SFS 1989:656; prop 1988/89:95). Bristande domförhet anses numera utgöra domvilla, endast om felet inverkat på målets utgång. Frågan om undanröjande av TR:s dom på grund av bristande domförhet regleras av de likalydande bestämmelserna i 50 kap 28 § RB för tvistemål och 51 kap 28 § samma balk för brottmål. Paragraferna tar sikte på det fallet att det i rättegången har förekommit annat fel än vissa särskilt angivna, som här ej är i fråga. HovR:n får då enligt vad som anges i paragraferna undanröja TR:ns dom endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas i HovR:n. Vidare föreskrivs att parterna skall få tillfälle att yttra sig i frågan om undanröjande, om det inte är uppenbart obehövligt. Av 55 kap 15 § RB följer att samma regler gäller för HD såvitt avser förutsättningarna för att undanröja lägre rätts dom på grund av sådant rättegångsfel som nu avses.

Reglerna är således konstruerade som ett förbud för den högre rätten att undanröja lägre rätts dom på grund av rättegångsfel, om de båda angivna villkoren inte föreligger. Förbudet mot undanröjande får emellertid anses ha begränsad räckvidd för fall då felet består i att den lägre rätten inte har varit domför. Ett sådant fel måste i regel antas ha inverkat på utgången i målet. I förarbetena till 1989 års lagändringar har nämnts vissa exempel på fall där bristande domförhet inte kan antas ha inverkat på målets utgång. Dessa exempel är inte tillämpliga i förevarande fall. Vidare kan det knappast anses att bristande domförhet i lägre rätt blir avhjälpt genom att målet prövas i högre rätt. För övrigt gäller att högre rätt anses ha möjlighet att återförvisa ett mål också i andra fall än som anges i lagen. Det anförda ger vid handen att det inte finns något uttryckligt hinder för högre rätt att undanröja lägre rätts dom på grund av att domförhetsreglerna inte har iakttagits (jfr NJA 1991 s 783).

Målet rör påstående om brott av mycket allvarligt slag. Såväl Janusz S som Riksåklagaren har framställt önskemål om att HovR:ns dom undanröjs. Med hänsyn härtill bör prövningstillstånd meddelas i de delar vari frågan därom vilandeförklarats samt HovR:ns dom undanröjas i motsvarande delar och målet visas åter till HovR:n för erforderlig behandling. Häktningsskäl föreligger alltjämt.

HD:s avgörande. HD meddelar Janusz S prövningstillstånd i den del hans ansökan därom förklarats vilande.

Med undanröjande av HovR:ns dom såvitt avser ansvar och påföljd återförvisar HD målet till HovR:n för erforderlig behandling.

Janusz S skall alltjämt vara häktad i målet.

HD (JustR:n Freyschuss, Sterzel, Nilsson och Westlander, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Sedan HovR:n efter två dagars huvudförhandling - varvid parterna slutförde sin talan - funnit övertygande bevisning ha förebragts för att Janusz S hade begått den åtalade gärningen, förordnade HovR:n att viss kompletterande personutredning skulle inhämtas i målet. Vid fortsatt huvudförhandling drygt två veckor senare hade en av de två nämndemännen i HovR:n hastigt insjuknat med luftvägsproblem och deltog endast per telefon. Sedan åklagaren förklarat sig inte ha någon invändning mot att denne ledamot deltog i telefon och Janusz S genom sin offentlige försvarare överlåtit åt rätten att bedöma om det var möjligt att förfara på det sättet, beslöt HovR:n att huvudförhandlingen skulle fortsätta "med den icke närvarande ledamoten lyssnande i telefon". Vid den fortsatta huvudförhandlingen, som pågick 25 minuter, föredrogs den kompletterande personutredningen, varefter parterna slutförde sin talan. Vid enskild överläggning omedelbart efter förhandlingen beslöt HovR:n dom i målet, som avkunnades i parternas närvaro.

Enligt 2 kap 4 § 2 st RB är HovR domför med tre lagfarna domare och två nämndemän. Har HovR:n påbörjat en huvudförhandling i denna sammansättning, finns inte möjlighet att fortsätta huvudförhandlingen vid förfall för någon ledamot.

Att domstolens ledamöter skall vara personligen närvarande vid en huvudförhandling måste anses vara en självklar, om än inte uttryckligen föreskriven regel. Det är alltså inte möjligt att vid en sådan förhandling ersätta en ledamots personliga närvaro med deltagande genom telefon. Det fel som förekommit i HovR:n genom att den fortsatta huvudförhandlingen hållits trots att en ledamot deltog endast per telefon är ett sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB.

Enligt nämnda paragraf jämförd med 55 kap 15 § RB får HD undanröja HovR:ns dom på grund av rättegångsfel endast om felet kan antas ha inverkat på målets utgång och inte utan väsentlig olägenhet kan avhjälpas här.

I rättsfallet NJA 1991 s 783 uttalade HD att det förbud mot att undanröja lägre rätts dom på grund av rättegångsfel som sålunda gäller när de angivna förutsättningarna för undanröjande inte föreligger får anses ha begränsad räckvidd för fall då felet består i att den lägre rätten inte har varit domför. Har rätten bestått av färre ledamöter än som är föreskrivet är det sålunda ofta vanskligt att göra antagandet att målets utgång inte skulle ha påverkats, om de felande ledamöterna hade ingått i rätten. För att ett sådant antagande skall kunna göras är det i vart fall inte tillräckligt att konstatera att de felande ledamöterna skulle ha kunnat bli överröstade av de ledamöter som bestämt utgången.

Situationen är inte helt likartad när den lägre rätten, såsom i förevarande fall, har bestått av föreskrivet antal ledamöter varav dock en deltagit endast per telefon. Även ett fel av detta slag kan visserligen ofta antas ha inverkat på målets utgång. Ett sådant antagande kan dock inte göras när, såsom i förevarande fall, annat inte hänt vid förhandlingen än att viss kompletterande personutredning föredragits och parterna på nytt slutfört sin talan. Med hänsyn härtill bör det rättegångsfel som förekommit i HovR:n inte - trots parternas inställning - medföra att HovR:ns dom undanröjs.

Skäl föreligger inte att meddela prövningstillstånd i den del frågan därom har förklarats vilande.

HD:s avgörande. HD förklarar att sådant rättegångsfel som avses i 51 kap 28 § RB har förekommit i HovR:n men att detta fel inte kan antas ha inverkat på målets utgång, varför HovR:ns dom inte skall undanröjas.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.

JustR Lambe var skiljaktig och anförde: 51 kap 28 § RB - vilken enligt 55 kap 15 § 2 st är att tillämpa i målet - medger ej undanröjande av en överklagad dom på grund av rättegångsfel i andra fall än då felet kan antagas ha inverkat på målets utgång. För att ett undanröjande i detta fall skall kunna ske erfordras alltså att nämndemannens frånvaro vid rättegångstillfället d 15 juli, då kompletterande personalia genomgicks och slutanföranden hölls, haft någon betydelse för HovR:ns avgörande. Det finns ingenting som direkt talar för att detta kan antagas ha varit fallet.

Frågan om undanröjande är emellertid inte fullständigt besvarad med vad nu upptagits. Ett visst utrymme för undanröjande finns nämligen vid sidan av RB:s regler (se bl a NJA 1991 s 783).

Riksåklagaren har för sin del funnit att det är inte helt givet att bedömningarna i målet hade utfallit på samma sätt om handläggningen hade skett i föreskriven ordning. Det får antagas, att Riksåklagaren härvid även haft i blickpunkten det förhållandet att överläggningen kom att ske utan att alla ledamöter i domstolen var tillstädes. Hans slutsats är att HovR:ns dom skall undanröjas och målet återförvisas för erforderlig behandling.

Med hänsyn till vad Riksåklagaren anfört om möjligheten av en annan bedömning om nämndemannen varit närvarande finner jag påkallat att i överensstämmelse med parternas ståndpunkter undanröja HovR:ns dom såvitt avser ansvar och påföljd och återförvisa målet till HovR:n.

Med hänsyn till omständigheterna i målet får Janusz S alltjämt anses vara på sannolika skäl misstänkt för dråp. För sådant brott är inte föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år. På grund härav och då det inte kan anses uppenbart att skäl till häktning saknas skall Janusz S alltjämt vara häktad.

HD:s beslut meddelades d 5 okt 1994 (nr SB 216).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-10-05

Målnummer:
B3846-94