Fråga huruvida ett yrkande om avtalad rörlig ränta borde avvisas som inte tillräckligt bestämt.


Lagrum:
42 kap. 2 § 1 st. rättegångsbalken (1942:740); 42 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740)

Carnegie Fondkommission AB yrkade efter ansökan om stämning vid Norrköpings TR att Marie D till Carnegie skulle utge 486 448 kr jämte ränta enligt villkoren i "Allmänna bestämmelser för öppet förvar och konto m m hos Carnegie Fondkommission AB" from d 1 april 1992 tills betalning sker. Enligt till stämningsansökningen bifogade allmänna bestämmelser föreskrevs att "för skuld på konto påföres ränta efter en räntesats, som Carnegie vid varje tidpunkt tillämpar beträffande kredit på konto av detta slag. Upplupen skuldränta påföres kontot vid utgången av varje kvartal. Påförd ränta skall omgående betalas." TR:n, som fann stämningsansökningen ofullständig såtillvida att den inte innehöll något bestämt ränteyrkande, förelade Carnegie att komplettera stämningsansökningen i den delen. Carnegie yrkade därefter i andra hand ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan tills betalning sker.

TR:n (rådmannen Ostling) anförde i beslut d 3 sept 1992: En ansökan om stämning skall enligt 42 kap 2 § 1 RB innehålla ett bestämt yrkande, även såvitt avser yrkad ränta. Om stämningsansökan inte uppfyller detta krav skall rätten enligt 42 kap 3 § RB förelägga käranden att avhjälpa bristen.

Käranden har inte, trots föreläggande härom, avhjälpt bristen. TR:n finner att det ränteyrkande som framställts i första hand inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Med stöd av 42 kap 4 § 1 st RB avvisas därför kärandens talan i denna del.

Carnegie anförde besvär i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle upphäva avvisningsbeslutet.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Åkesson, referent, och fd lagmannen Böhme) lämnade i beslut d 26 okt 1992 besvären utan bifall.

Carnegie (ombud advokaten Dan Engström) anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva avvisningsbeslutet.

Marie D (ombud advokaten Claes Egnell) hade inte något att erinra mot beräkningssättet för ränteyrkandet.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Eva Olsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, efter en redogörelse för saken, upptog följande: Skäl. Frågan i HD gäller om ränteyrkandet kan anses bestämt i den mening som avses i 42 kap 2 § 1 st 1 RB.

Yrkande om ränta grundat på avtal om rörlig ränta kan avseende framtid endast anges med hänvisning till de grunder som är bestämmande för ränteberäkningen. För att ge svaranden möjlighet att bemöta ett sådant ränteyrkande bör - i de fall då räntan inte är knuten till en på kreditmarknaden allmänt tillämpad referensränta - krävas att de omständigheter som utgör grund för framtida ränteändringar anges i stämningsansökningen eller därtill fogade handlingar. Ifrågavarande ränteyrkande kan på grund av det anförda inte anses tillräckligt preciserat för att läggas till grund för en rättegång. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD fastställer HovR:ns avvisningsbeslut.

HD (JustR:n Heuman, Gregow, Sterzel, referent, Solerud och Thorsson) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Carnegie har yrkat ränta i överensstämmelse med lydelsen av det avtal som ingåtts med Marie D. Det innebär att ränta skall utgå enligt en räntesats som Carnegie vid varje tidpunkt tillämpar beträffande kredit av ifrågavarande slag. Frågan är om detta yrkande skall godtas som tillräckligt bestämt enligt 42 kap 2 § RB eller om det skall avvisas enligt 4 § samma kapitel.

Det ligger i sakens natur att ett ränteyrkande som grundas på ett avtal om rörlig ränta alltid måste bli i någon mån obestämt och endast kan innehålla grunder för beräkningen. Avtal om rörlig ränta fyller ett praktiskt behov och är i princip godtagbara. Den avfattning som ränteklausulen har fått i detta fall - och som, enligt vad utredningen visar, inte är ovanlig i branschen - kan inte sägas vara så obestämd att den inte utan väsentlig olägenhet kan läggas till grund för en rättegång. Yrkandet borde därför inte ha avvisats.

HD:s avgörande. HD undanröjer domstolarnas avvisningsbeslut.

HD:s beslut meddelades d 6 juli 1994 (nr SÖ 176).

Samtidigt med det refererade målet och på samma sätt som detta avgjordes ett likartat mål mellan Carnegie Fondkommission AB och Madeleine D (nr SÖ 177).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-07-06

Målnummer:
Ö4125-92