Särskild eller vanlig handräckning? - Tillika fråga om prövning av rättegångskostnad i Högsta domstolen efter återförvisning till kronofogdemyndighet.


Lagrum:
3 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning; 4 § lag (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning; 18 kap. 15 § rättegångsbalken (1942:740)

Dagmar J och Ingrid K är ägare till fastigheterna Kristinelund 1:25 respektive Kristinelund 1:17, Borgholms kommun. Genom anläggningsförrättning d 27 april 1989 uppläts rätt för Kristinelund 1:25 att använda sig av befintlig väg över Kristinelund 1:17 med rätt att hägna in servitutsområdet, dock skulle stängselgenombrott anordnas med öppningsbar grind eller färist med 3-4 m bredd vid punkt 1 och 2 enligt förrättningskarta.

Ingrid K ansökte hos Kronofogdemyndigheten i Kalmar län om handräckning med åläggande för Dagmar J att anordna ett stängselgenombrott på fyra meter med öppningsbar grind eller färist.

Dagmar J bestred ansökningen om handräckning med påstående att genombrott fanns som var till fullo användbart. Kronofogdemyndigheten (kronofogden Necke) förpliktade i utslag d 21 sept 1992 Dagmar J att genast anordna ett stängselgenombrott på fyra meter med öppningsbar grind eller färist.

Som skäl för avgörandet anfördes: Det åligger sökanden att i ett mål om särskild handräckning styrka de omständigheter som åberopas till stöd för ansökan. Bestrider svaranden ansökan får den inte bifallas om svaranden visar sannolika skäl för sin invändning eller sökandens rätt annars framstår som oklar.

Av det åberopade lantmäteribeslutet framgår att med rätten att inhägna servitutsområdet följde en förpliktelse att anordna ett stängselgenombrott. Sökandens rätt i denna del är således klar. Däremot kvarstår svarandens möjlighet att göra genombrottet genom ettdera av beslutets två alternativ.

Bevisbördan för att en förpliktelse fullgjorts åligger normalt den förpliktigade. I vart fall skall det visas sannolika skäl för att fullgörelse skett. Ett enbart blankt bestridande eller påstående har ett begränsat värde vid prövningen huruvida ett handräckningsyrkande skall beviljas eller ej.

Dagmar J överklagade kronofogdemyndighetens utslag i Göta HovR och yrkade att utslaget skulle upphävas.

Ingrid K bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Larsson och hovrättsrådet Mogren) anförde i beslut d 27 jan 1993: Skäl. Enligt 4 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning får en ansökan om särskild handräckning avse åläggande för svaranden att, såvitt nu är i fråga, vidta rättelse när sökandens besittning egenmäktigt har rubbats eller annan olovlig åtgärd har vidtagits beträffande fast eller lös egendom eller utövningen av sökandens rätt till viss egendom på annat sätt olovligen hindras.

Ingrid K:s ansökning avser inte återställande av rubbad besittning eller rättelse av olovlig åtgärd. Ej heller kan ansökningen anses avse åläggande att vidta rättelse enär utövningen av Ingrid K:s rätt till viss egendom olovligen hindras. Då ansökningen således avser åtgärd som inte omfattas av lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning skall ansökningen enligt 21 § samma lag avvisas.

HovR:ns beslut. Med undanröjande av kronofogdemyndighetens utslag avvisar HovR:n Ingrid K:s ansökan.

Referenten, hovrättsrådet Radtke var skiljaktig och anförde: Med hänsyn till Dagmar J:s invändning finner jag ej att Ingrid K styrkt sitt krav och lämnar därför, med undanröjande av kronofogdemyndighetens utslag, ansökningen utan bifall.

Ingrid K anförde besvär och yrkade att HD med upphävande av HovR:ns beslut skulle fastställa kronofogdemyndighetens utslag. Dagmar J bestred ändring.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader i HD. Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Melander, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. I lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns föreskrifter om vanlig handräckning och särskild handräckning. Båda åtgärderna söks hos kronofogdemyndighet men reglerna om handläggning av dem är i flera avseenden olika. Tillämpligt rättsmedel skiljer sig också i de båda fallen av handräckning.

I mål om vanlig handräckning där ansökningen inte har bestritts i rätt tid skall myndigheten meddela utslag i enlighet med ansökningen. Är svaranden missnöjd med utslaget får han ansöka om återvinning. Ett bestridande i rätt tid leder däremot till att myndigheten på sökandens begäran skall överlämna målet till tingsrätt. I mål om särskild handräckning skall myndigheten emellertid, oberoende av bestridande, meddela utslag, som får överklagas genom besvär till HovR:n. Ifall utslaget är meddelat efter d 31 dec 1993 får det överklagas till TR:n.

Med hänsyn till skillnaderna i regelsystemet är det av vikt att sökandens önskemål om handläggningsform klarlägges utifall att ansökningen synes falla inom tillämpningsområdet för både vanlig handräckning och särskild handräckning. För det ändamålet föreskrivs i 15 § lagen om betalningsföreläggande och handräckning att om sökanden vill att en ansökan om handräckning skall handläggas enligt reglerna för särskild handräckning, skall detta anges i eller på annat sätt tydligt framgå av ansökningen. Föreskriften riktar sig också till kronofogdemyndigheten (se prop 1989/90:85 s 111). Myndigheten bör således i tveksamma fall förhöra sig hos sökanden om vilken handläggningsform som avses.

Ingrid K:s framställning om handräckning är sådan att frågan om handläggningsform borde ha uppkommit. Av ansökningshandlingen framgår inte vilken typ av handräckning som yrkas. Denna brist har inte heller blivit avhjälpt sedan ansökningen efter föreläggande härom kompletterats med ett tydligt yrkande och grunden för detta. Ansökningen kan därför inte sägas vara otvetydig med avseende på frågan om vilken handläggningsform som skall användas. Kronofogdemyndigheten har likväl handlagt ansökningen med tillämpning av föreskrifterna för särskild handräckning.

HD finner på grund av det anförda att HovR:ns beslut och kronofogdemyndighetens utslag skall undanröjas och målet återförvisas till kronofogdemyndigheten för ny behandling.

HD:s avgörande. Med undanröjande av kronofogdemyndighetens utslag och HovR:ns beslut visar HD målet åter till kronofogdemyndigheten för ny behandling.

I samband med målet efter dess återupptagande har kronofogdemyndigheten att pröva frågan om rättegångskostnader i HD.

HD (JustR:n Gregow, Solerud och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning finns föreskrifter om vanlig handräckning och om särskild handräckning. De båda formerna har delvis olika syften och skiljer sig åt i olika avseenden. I vissa fall kan båda handräckningsformerna vara tillämpliga. Sökanden kan då välja processform.

Institutet särskild handräckning är, såvitt avser 4 § 1 st punkt 1 nämnda lag, främst avsett för att tillgodose kravet på att rubbad besittning skall kunna återställas snabbt utan att det bakomliggande rättsförhållandet behöver utredas (prop 1989/90:85 s 36). Med hänsyn särskilt till det tillämpningsområde som institutet vanlig handräckning har finns det inte anledning att - på sätt som skedde med bestämmelsen i 191 § utsökningslagen (1877:31 s 1) - ge institutet särskild handräckning en mera långtgående tillämpning utöver ordalagen.

Ingrid K har ansökt om handräckning med åläggande för Dagmar J att anordna en öppningsbar grind i enlighet med förordnande vid anläggningsförrättning; den anordning som finns, och på vilken Dagmar J stöder sitt bestridande av ansökningen, anser hon inte motsvara föreskriften i fastighetsbildningsmyndighetens beslut.

Den sökta handräckningen kan inte anses avse en åtgärd som kan tillgodoses genom särskild handräckning. Det framgår inte heller av ansökningen att Ingrid K vill att målet skall handläggas som särskild handräckning. Kronofogdemyndighetens utslag och HovR:ns beslut skall därför undanröjas och målet visas åter till kronofogdemyndigheten för behandling enligt 33 § nyssnämnda lag.

HD:s avgörande. Med undanröjande av kronofogdemyndighetens utslag och HovR:ns beslut visar HD målet åter till kronofogdemyndigheten för behandling enligt 33 § lagen (1990:746) om betalningsföreläggande och handräckning.

Frågan om rättegångskostnader i HD skall i samband med målet efter dess återupptagande prövas av kronofogdemyndigheten eller, om målet överlämnas till TR:n, av denna.

JustR Sterzel, med vilken JustR Heuman instämde, var av skiljaktig mening och anförde: Ingrid K har ansökt om handräckning med åläggande för Dagmar J att anordna en öppningsbar grind i enlighet med förordnande vid anläggningsförrättning; den anordning som finns, och på vilken Dagmar J stöder sitt bestridande av ansökningen, anser hon inte motsvara föreskriften i fastighetsbildningsmyndighetens beslut. Det framgår inte av ansökningen att Ingrid K vill att målet skall handläggas som särskild handräckning. Detta har beslutats av kronofogdemyndigheten.

Ansökningen avser en åtgärd som kan hänföras under bestämmelserna om särskild handräckning. På grund härav och då det inte finns skäl att ändra det slut, som kronofogdemyndigheten har kommit till, skall HovR:ns beslut undanröjas och kronofogdemyndighetens utslag fastställas.

Med undanröjande av HovR:ns beslut fastställer HD kronofogdemyndighetens utslag.

HD:s beslut meddelades d 29 juni 1994 (nr SÖ 170).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-06-29

Målnummer:
Ö753-93