Fråga om farlighetsgraden hos råopium och om straffmätning vid narkotikabrott och försök till varusmuggling.


Lagrum:
1 § 1 st. 6 narkotikastrafflagen (1968:64); 1 § 1 st. lag (1960:418) om straff för varusmuggling; 8 § lag (1960:418) om straff för varusmuggling; 23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare väckte vid Sollentuna TR åtal mot Mohammad B, född 1956, för försök till varusmuggling och narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: Mohammad B har d 17 maj 1991 vid Arlanda flygplats inom Sigtuna kommun olovligen innehaft 47,1 g råopium som är narkotika. Han har vid tillfället trots rådande införselförbud uppsåtligen utan att giva det tillkänna för tullmyndigheten försökt införa narkotikan till riket. Smugglingsbrottet kom ej till fullbordan men fara härför har förelegat.

Mohammad B åtalades dessutom för olovlig körning, grovt brott, bestående i att han vid ett tillfälle fört personbil trots att hans körkort var återkallat.

TR:n (ordf rådmannen Sterzel) anförde i dom d 10 dec 1991; Domskäl. Mohammad B bestrider ansvar på den grund att han i god tro inköpt narkotikan i tron att denna var en medicin mot magsår. Närmare hörd uppger han: Han kom till Sverige från Iran för ca sju år sedan och har därefter varit fast bosatt här. Opium har han rökt under många år, såväl i Sverige som i Iran. För ca två år sedan fick han vård för sitt missbruk, varvid läkaren skrev ut Mogadon åt honom. Han har under lång tid haft magsår, vilket han medicinerat för. Våren 1991 vistades han i Iran 40 dagar. Under den tiden tog hans magmedicin slut kort tid innan han skulle resa hem. Han gick då till en hälsokostbutik och köpte ny medicin för motvärdet till 3 svenska kr. Han erhöll därvid nu ifrågavarande råopium. Han hade inte en tanke på att det kunde vara opium, enär det skilde sig i konsistensen från sådant opium som han tidigare nyttjat. Dessutom var priset endast en tusendel av vad opium i normalfallet kostar i Iran.

Vad sålunda uppgivits är så anmärkningsvärt att Mohammad B:s påstående om inköp av magmedicin i god tro inte förtjänar avseende. Han är uppenbart så förtrogen med opium, bruk därav och kostnad för förvärv härav, att han utan tvivel måste ha insett vad han inköpte och medförde vid sin ankomst till Arlanda. Åtalet skall därför bifallas.

TR:n fann på anförda skäl att även åtalet för olovlig körning skulle bifallas.

Härefter anförde TR:n i domskälen: Påföljd. Råopium är till sin karaktär ett starkt vanebildande narkotikum med en styrka, motsvarande åtminstone tio procent morfin. Farlighetsgraden är inte så hög som beträffande heroin; närmast till hands liggande jämförelse torde vara kokain. Mohammad B har hanterat en jämförelsevis betydande mängd av narkotikan, vilket medför högt straffvärde. Annan påföljd än fängelse bör mot denna bakgrund inte komma i fråga.

Domslut. TR:n dömde Mohammad B enligt 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen för olovlig körning, enligt 1 § 1 st och 8 § lagen om straff för varusmuggling och 23 kap 1 § BrB för försök till varusmuggling samt enligt 1 § 1 st 6 narkotikastrafflagen för narkotikabrott till fängelse 10 mån.

Mohammad B fullföljde talan i Svea HovR och yrkade ogillande av åtalen. I andra hand yrkade han att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom, eventuellt förenad med böter, eller i vart fall att fängelsestraffet skulle lindras.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, tf hovrättsassessorn Stålhandske samt nämndemännen Ahlström och Båging) anförde i dom d 10 sept 1992: Domskäl. Vid huvudförhandling i HovR:n har Mohammad B åter hörts. Han har därvid berättat i huvudsak i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom med den korrigeringen att han uppgivit att det var metadon han fick då han vårdades för sitt missbruk. Som skriftlig bevisning har åklagaren föredragit analysprotokoll.

HovR:n ansluter sig i skuldfrågorna till TR:ns bedömning. På grund av narkotikabrottets art bör Mohammad B dömas till fängelse. Med hänsyn främst till den relativt stora mängd narkotika av starkt beroendeframkallande slag som Mohammad B försökt föra in i riket, saknas anledning till strafflindring. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Referenten, hovrättsrådet Rexed, var skiljaktig i påföljdsfrågan och bestämde påföljden till villkorlig dom i förening med 90 dagsböter. Rexed anförde: Mohammad B är tidigare ostraffad. Jag finner hans befattning med råopium inte böra jämföras med befattning med kokain. Även om råopium är en opiat så medför intagningssättet - per os, genom munnen - mindre dramatiska omedelbara risker än t ex injektionsmissbruk. Jag finner att påföljden inte måste innefatta frihetsberövande.

Mohammad B (ombud advokaten Per Stadig) sökte revision. HD meddelade prövningstillstånd i påföljdsfrågan men fann inte skäl att bevilja prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

Mohammad B yrkade att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd, i andra hand att fängelsestraffet skulle nedsättas. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen Ewa Nyhult).

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Freyschuss, referent, Lennander och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt HovR:ns dom har Mohammad B gjort sig skyldig till narkotikabrott genom att inneha 47,1 g råopium och försök till varusmuggling genom att försöka föra in denna kvantitet råopium till riket. Vidare är han övertygad om olovlig körning, grovt brott, vid ett tillfälle.

Riksåklagaren har beträffande egenskaper och farlighetsgraden hos råopium samt bruket av detta anfört bl a följande. Ur opiumvallmon utvinns många narkotiska preparat. Råopium erhålls då frökapslarna på opiumvallmon snittas så att en gulvit mjölksaft sipprar ut, stelnar och mörknar. Råopium innehåller ca 10 viktprocent morfin, som är den i detta sammanhang intressanta substansen. Morfin kan i sin tur omvandlas till heroin. Heroin brukar anges som ca 3-5 gånger starkare än morfin. Verkningarna vid missbruk är i allt väsentligt desamma för alla tre preparaten. De är vidare ungefär lika vanebildande och beroendeframkallande. Toleransökningen följer också ett likartat mönster. Vid avbrott i ett missbruk utvecklas jämförbara abstinensbesvär. Vad som skiljer preparaten åt är främst verkningsgraden eller doseringen och sättet för intagning. Råopium kan exempelvis inte injiceras, utan det röks eller sväljs. - Det finns inte någon tydlig bild av hur missbruket av råopium idag ser ut i Sverige. Däremot står det klart att ett omfattande och skadligt missbruk under lång tid har förekommit i andra delar av världen. Det förefaller också som om det missbruk som idag förekommer i Sverige i huvudsak är begränsat till invandrare som tagit med sig denna vana hemifrån. Detta hindrar inte att vanan efter hand kan nå spridning även utanför denna krets. Därvidlag kan en jämförelse göras med rökheroinet. Missbruket av detta preparat var också till en början begränsat till vissa etniska grupper. Numera har rökheroinet i stor omfattning nått gatunivån. Av allt heroin som idag langas i Stockholm utgörs sålunda ca 60 procent av rökheroin. Som en följd av att rökheroinet är förhållandevis enkelt att tillgodogöra sig har risken för spridning till nya missbrukare ökat. När ett missbruk väl är etablerat hos en individ, utvecklas som nämnts en tilltagande tolerans. Det dröjer sedan inte länge förrän det blir nödvändigt för missbrukaren att injicera heroinet, om han vill uppnå den eftersträvade effekten.

I HD har sakkunnigförhör hållits med professorn i klinisk alkohol- och narkotikaforskning vid Karolinska institutet Ulf Rydberg, som även avgivit skriftligt utlåtande i målet. Han har framhållit att råopium kan, om mängderna blir tillräckligt stora, ha samma farlighetsgrad och innebära liknande beroenderisk som heroin. Det finns risk för att bruk av råopium leder till ökad efterfrågan och konsumtion av andra opiater, främst heroin. Den mängd råopium som tagits i beslag från Mohammad B, 47,1 g, torde motsvara ca 15 g utspätt heroin (sk gatuheroin).

Utredningen ger vid handen att användning av råopium är förenad med risker för mycket stora skadeverkningar. Verkningarna av ett missbruk motsvarar i stor utsträckning dem som uppkommer vid missbruk av de närbesläktade preparaten morfin och heroin. Liksom dessa slag av narkotika är råopium vanebildande och beroendeframkallande. Det finns en klar risk för att den som börjar använda råopium efter en tid går över till ett starkare preparat.

Vid ett bestämmande av farlighetsgraden hos råopium, jämfört med andra slag av narkotika, bör som utgångspunkt kunna gälla att styrkan hos råopium motsvarar en tredjedel av styrkan hos samma mängd gatuheroin. Av betydelse är emellertid också att råopium, genom att det röks, är relativt lätt att tillgodogöra sig och att det därmed kan utöva en särskild dragningskraft på ungdomar.

För de brott som Mohammad B har gjort sig skyldig till med avseende på råopiet kan, med hänsyn till brottens art och straffvärde, någon annan påföljd än fängelse inte komma i fråga. Vid ett särskilt beaktande av narkotikapreparatets farlighetsgrad och den mängd narkotika som det är fråga om finner HD att Mohammad B för den samlade brottsligheten bör ådömas det av HovR:n bestämda straffet, 10 månaders fängelse.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d 25 maj 1994 (nr DB 143).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-05-25

Målnummer:
B3473-92