Är allmän domstol eller Statens va-nämnd behörig att pröva tvistiga anspråk på inkassokostnader avseende va-avgifter?

Sedan Oskarshamns Energiverk AB i sept 1990 ansökt vid Oskarshamns TR om betalningsföreläggande för Ritha S på ett kapitalbelopp om 160 kr, avseende ränta och kostnader, jämte kostnader i målet samt Ritha S bestritt ansökningen, hänsköts målet på bolagets begäran såsom tvistigt till rättegång vid TR:n. Målet handlades som ett sk förenklat tvistemål. Genom tredskodom d 19 nov 1991 förpliktade TR:n Ritha S att till bolaget utge det yrkade kapitalbeloppet samt bolagets kostnader i målet om betalningsföreläggande. Sedan Ritha S ansökt om återvinning, förpliktade TR:n i dom d 28 april 1992 - med undanröjande av tredskodomen - Ritha S på grund av hennes medgivande att till bolaget utge det yrkade kapitalbeloppet samt bolagets kostnader i målet om betalningsföreläggande.

Sedan Ritha S överklagat TR:ns dom, fann Göta HovR, avd 4, i beslut d 12 aug 1992 ej skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav TR:ns dom skulle stå fast. Sedan Ritha S överklagat detta beslut, fann HD i beslut d 12 maj 1993 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns beslut skulle därför stå fast.

Ritha S ingav därefter till HD en skrift, som uppfattades som ansökan om resning eller besvär över domvilla.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Resningsärendet aktualiserar en fråga om den processuella behandlingen av anspråk på inkassokostnader då ett specialreglerat prövningssystem gäller för tvist beträffande huvudfordringen.

Inkassokostnader behandlas enligt lagen (1981:739) om ersättning för inkassokostnader m m som vanliga civilrättsliga fordringar. När en tvist avser endast inkassokostnader, som t ex då huvudfordringen har betalts, skall tvisten prövas enligt allmänna rättegångsregler vid TR som första instans. Skyldigheten att utge ersättning för inkassokostnader behandlas emellertid i de flesta fall som en biförpliktelse till skyldigheten att betala den fordran som har föranlett kostnaderna. Gäller för huvudfordringen ett specialreglerat prövningssystem, såsom enligt 37 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar i fråga om fordran på avgift till huvudman för sådan anläggning, får det anses naturligt och ändamålsenligt att ta upp anspråk på ersättning för inkassokostnader till prövning på samma sätt som gäller för den fordran som har föranlett kostnaderna.

Ritha S har i resningsärendet inte anfört någon omständighet som kan föranleda resning i målet. HD avslår därför resningsansökningen.

HD (JustR:n Lind, Munck, Nilsson, referent, Lennander och Westlander) fattade följande slutliga beslut:

Bolagets krav på Ritha S har gällt dels ett kapitalbelopp på 160 kr avseende dröjsmålsränta på va-avgifter som hon betalt för sent och inkassokostnader för att få ut obetalda va-avgifter, dels kostnader i målet om betalningsföreläggande.

Enligt 37 § 5 lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar prövar Statens va-nämnd mål som rör tvist mellan huvudman för allmän va-anläggning och fastighetsägare om fordran på avgift till huvudmannen. Vid tidpunkten för bolagets ansökan om betalningsföreläggande för Ritha S gällde enligt lagen (1976:841) om betalningsföreläggande för fordringar som skall prövas av Statens va-nämnd, att huvudmannen fick söka betalningsföreläggande vid allmän underrätt för fordran på va-avgift utan hinder av att tvist om anspråket skulle prövas av va-nämnden (1 §); bestred gäldenären ansökningen och hänsköts målet med anledning härav till rättegång, skulle målet dock överlämnas till va-nämnden (2 §).

Dessa bestämmelser måste anses tillämpliga inte bara när ett anspråk på va-avgift eller ränta på sådan avgift är tvistigt utan även när parterna dessutom eller enbart tvistar om huvudmannens kostnader - inkassokostnader såväl som andra kostnader - för att få ut en va-avgift.

TR:n borde med hänsyn härtill ha överlämnat målet om betalningsföreläggande för Ritha S till va-nämnden, sedan målet såsom tvistigt hänskjutits till rättegång. Till grund för det beslut att inte ge prövningstillstånd som meddelades av HovR:n - där Ritha S inte åberopade att TR:n ej varit behörig - kan dock inte anses ligga en rättstillämpning som uppenbart strider mot lag. Ritha S har inte heller i övrigt visat någon omständighet som kan föranleda resning avseende HovR:ns beslut eller som kan utgöra grund för att domvilla förekommit i HovR:n. HD avslår därför Ritha S:s ansökan om resning liksom även hennes domvillobesvär såvitt avser HovR:ns beslut.

Besvär över domvilla beträffande TR:ns domar skall enligt 59 kap 2 § 1 st RB föras hos HovR. I den mån Ritha S:s talan innefattar sådana domvillobesvär är HD alltså inte behörig att pröva dem. HD avvisar därför dessa besvär.

HD:s beslut meddelades d 31 maj 1994 (nr SÖ 148).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-05-31

Målnummer:
Ö3515-93