När åklagare enligt 22 kap 2 § RB utför målsägandens talan om enskilt anspråk, får som grund åberopas också annan omständighet än sådan som omfattas av gärningsbeskrivningen.


Lagrum:
13 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740); 13 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740); 17 kap. 11 § rättegångsbalken (1942:740); 22 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740); 22 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740); 22 kap. 7 § rättegångsbalken (1942:740)

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å Per J för häleriförseelse med påstående, att Per J omkring d 10 juni 1992 för 90 000 kr köpt en stulen motorbåt, värd omkring 200 000 kr, trots att Per J väl inte insett men haft skälig anledning anta att båten frånhänts någon genom brott, samt att Per J:s befattning med båten varit ägnad att försvåra dess återställande till rätta ägaren.

Åklagaren yrkade vidare, att TR:n skulle förklara att målsäganden, Lars O, ägde bättre rätt än Per J till den i beslag tagna motorbåten med trailer, och angav att yrkandet grundade sig i första hand på brottet och i andra hand på 3 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.

TR:n (ordf chefsrådmannen Ogvall) meddelade dom d 30 mars 1993. TR:n fann att omständigheterna inte givit Per J anledning att allvarligt misstänka att båten var stulen och att åtalet därför skulle ogillas.

I fråga om det framställda enskilda anspråket anförde TR:n i domskälen: Per J har bestritt yrkandet. Beträffande andrahandsgrunden har han yrkat att talan i den delen skall avvisas eftersom den inte grundas på brottet och talan därför måste väckas genom stämning.

Med hänsyn till utgången i ansvarsdelen kan talan om att Lars O skall förklaras äga bättre rätt till båten inte bifallas såvitt den grundas på brottet. När det sedan gäller yrkandet om bättre rätt grundat på att Per J inte har gjort ett godtrosförvärv gör TR:n följande bedömning.

Talan om enskilt anspråk kan av åklagare väckas utan stämning genom att åklagaren i sin stämningsansökan uppger anspråket, 45 kap 4 § 2 st RB. Även sedan åtal väckts kan åklagaren utan stämning väcka sådan talan, 45 kap 5 § 2 st RB. Denna rätt för åklagaren att väcka talan utan stämning föreligger såsom framgår av ordalydelsen i 45 kap 4 § 2 st jämfört med 22 kap 2 § RB emellertid endast då det enskilda anspråket är en talan på grund av brottet. Detsamma gäller enligt 45 kap 5 § 2 st RB. Med uttrycket "på grund av brott" avses enligt vad som framgår av lagens förarbeten (se NJA II 1943 s 294) en talan som grundar sig uteslutande på brottet. Annorlunda förhåller det sig med en talan som förs "i anledning av brott". I förevarande fall har åklagaren i andra hand yrkat att målsäganden skall förklaras äga bättre rätt än Per J till båten på den grunden att Per J inte har gjort ett godtrosförvärv. Denna talan grundar sig inte uteslutande på brottet. Talan kan då inte väckas utan stämning. TR:n avvisar därför åklagarens talan om enskilt anspråk såvitt den grundar sig på att Per J inte gjort ett godtrosförvärv. Vid denna bedömning av talan om bättre rätt skall beslaget av båten med trailer hävas.

Domslut.

1. Åtalet ogillas.

2. Yrkandet om bättre rätt till den del det grundar sig på att Per J gjort sig skyldig till brott ogillas. Yrkandet om bättre rätt grundat på att Per J inte gjort ett godtrosförvärv avvisas.

3. Beslaget av en motorbåt med trailer hävs.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige.

Åklagaren yrkade att TR:ns beslut att avvisa del av det enskilda anspråket skulle upphävas och att båten skulle beläggas med kvarstad enligt 15 kap 2 § RB. Per J bestred yrkandet.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg och hovrättsrådet Nyström) anförde i beslut d 11 juni 1993: Åklagarens talan om bättre rätt grundad på att Per J inte har gjort ett godtrosförvärv är i enlighet med vad åklagaren själv har gjort gällande en talan som förs i anledning av brott. Enligt 22 kap 2 § RB är åklagaren skyldig att föra talan om enskilt anspråk endast när denna grundar sig på brott. Eftersom åklagaren enligt 12 kap 3 § RB inte får vara rättegångsombud är han inte heller berättigad att föra talan om enskilt anspråk när detta inte utgör ett tjänsteåliggande. Visserligen har TR:n utfärdat stämning på Per J att svara på såväl åtalet som det av åklagaren i stämningsansökningen uppgivna enskilda anspråket. Denna omständighet har emellertid inte utgjort hinder för- TR:n att senare avvisa åklagarens talan om enskilt anspråk i ifrågavarande del. HovR:n finner därför inte skäl att ändra TR:ns avvisningsbeslut.

Vid denna bedömning saknas grund för att ta upp åklagarens kvarstadsyrkande till prövning.

HovR:n fastställer TR:ns avvisningsbeslut och avvisar kvarstadsyrkandet.

Referenten, hovrättsassessorn Broad, var skiljaktig och anförde:Åklagarens talan om bättre rätt grundad på att Per J inte har gjort ett godtrosförvärv är i enlighet med vad åklagaren själv har gjort gällande en talan som förs i anledning av brott.

Enligt 22 kap 2 § RB är åklagaren skyldig att föra målsägandens talan om det enskilda anspråket grundas på brott som hör under allmänt åtal. Lagrummet reglerar åklagarens tjänsteplikt att i vissa fall utföra målsägandens talan. Av detta följer att åklagaren inte är skyldig att föra målsägandens talan i den del som avvisats. Inget hindrar emellertid att åklagaren gör detta eftersom talan har väckts i samband med åtalet (jfr 22 kap 1 § nämnda lag). Det ankommer helt på åklagaren att bedöma huruvida förutsättningarna för hans medverkan är för handen (jfr Gärde s 278).

Eftersom TR:n utfärdat stämning på Per J att svara på såväl åtal som yrkande om enskilt anspråk har sålunda stämning skett även för den avvisade grunden. Jag anser därför att det inte funnits hinder för TR:n att pröva det enskilda anspråket i ifrågavarande del.

Felet har inverkat på målets utgång och kan inte utan väsentlig olägenhet avhjälpas i HovR:n. Målet skall därför såvitt gäller det avvisade enskilda anspråket återförvisas till TR:n. Det ankommer i sådant fall på TR:n att ta ställning till det i HovR:n framställda yrkandet om kvarstad.

Lars O (ombud advokaten Staffan Uvabeck) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja avvisningsbeslutet och återförvisa målet till TR:n.

Per J (offentlig försvarare advokaten Thomas Wilander) bestred yrkandet.

Riksåklagaren anförde i yttrande:

Bestämmelsen i 22 kap 1 § RB anger att en målsägandetalan i anledning av brott får föras i samband med åtalet. I Gullnäs m fl, RB 1, s 22:5, uttalas att målsägandens talan kan föras genom åklagare enligt 22 kap 2 § RB endast i de fall där denna talan mera direkt grundas på brottet. Detta uttalande synes i och för sig möjligen tala för att HovR:ns bedömning är riktig. Emellertid måste den närmare innebörden av och gränserna för bestämmelsen granskas.

Yrkandet om bättre rätt var i första hand grundat på åtalet för häleriförseelse enligt 9 kap 7 § 2 BrB, vilket åtal således ogillades, och i andra hand på att ett godtrosförvärv inte skett. Gemensamt för de båda grunderna är omständigheterna vid Per J:s förvärv av båten och skillnaden består endast i det subjektiva rekvisitet (jfr SOU 1984:16, s 181 ff samt kommittedirektiven, 1993:102, angående en översyn av lagstiftningen om godtrosförvärv av lösöre, s 2). Bedömningen enligt lagen om godtrosförvärv utgår således från samma faktiska händelseförlopp som den som åtalet beskriver och är i detta fall enligt min mening även i övrigt väsentligen likartad. Det nu anförda bör enligt min mening också leda till att åklagarens andrahandsyrkande anses vara grundat på brott enligt 22 kap 2 § RB. Jag vill till stöd för detta hänvisa till vad som uttalas i den nyssnämnda kommentaren till RB s 22:12 ff, särskilt s 22:14 ö. Även vad som anförs i Heuman, Målsägande, 1973 s 108, synes tala för denna uppfattning. Jfr också Olivecrona, Rättegången i brottmål enligt RB, 3 uppl, s 325 ff samt Boman i SvJT 1967 s 95 ff.

I sammanhanget är också bestämmelsen i 22 kap 7 § RB av visst intresse. Enligt den bestämmelsen kan en talan i anledning av brott prövas av domstolen även om den åtalade gärningen inte är straffbar. Bestämmelsen ändrades år 1969 och tog dessförinnan sikte enbart på enskilda anspråk "på grund av brott". I Gärde, Nya rättegångsbalken, uttalas på s 286 f att för att en prövning skulle kunna ske enligt bestämmelsen i den tidigare gällande lydelsen förutsattes att anspråket kunde stödjas på samma faktiska omständigheter som dem, för vilka ansvar yrkades. Enligt Gärde låg det i sakens natur att bestämmelserna i paragrafen var att tillämpa även i fråga om anspråk, som inte omedelbart grundade sig på den åtalade gärningen men dock ägde samband med denna. Dessa uttalanden anser jag ytterligare tala för den av mig förordade tolkningen av 22 kap 2 § RB.

När det gäller bestämmelsen i 22 kap 7 § RB står det klart att HovR:ns ställningstagande i många fall skulle kunna medföra väsentliga olägenheter för målsäganden genom att en prövning av en talan enbart utifrån en gärnings straffbarhet medför att hela anspråket blir rättskraftigt avgjort (jfr t ex Gullnäs m fl, RB 22:12). Målsäganden har således inte möjlighet att därefter själv väcka talan på en annan grund än den brottsliga gärningen. Även ur processekonomisk synvinkel innebär HovR:ns ställningstagande i många fall klara nackdelar genom att målsäganden i så fall alltid skulle bli tvungen att själv närvara vid huvudförhandling och alternativt framställa ett enskilt anspråk som inte uteslutande grundar sig på själva brottet. Enligt min mening får således sammantaget övervägande skäl anses tala för att åklagaren varit berättigad att med stöd av 22 kap 2 § RB framställa yrkandet även enligt andrahandsgrunden och att detta yrkande således borde ha prövats av TR:n.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergendal, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Talan i tvistemål skall enligt huvudregeln i 13 kap 4 § 1 st RB väckas genom stämning, om ej annat är stadgat. När det gäller enskilt anspråk i anledning av brott får enligt 22 kap 1 § talan mot den misstänkte föras i samband med åtal för brottet. Grundas enskilt anspråk på brott som hör under allmänt åtal, är åklagaren enligt 22 kap 2 § 1 st på målsägandens begäran skyldig att i samband med åtalet förbereda och utföra även målsägandens talan, om det kan ske utan väsentlig olägenhet och hans anspråk inte är uppenbart obefogat. Bestämmelsen tillämpas enligt ett senare tillagt tredje stycke också när anspråket övertagits av annan. Om den åtalade gärningen inte finnes straffbar får enligt 22 kap 7 § en talan om enskilt anspråk likväl prövas i målet.

Som framgår av bestämmelsen i 22 kap 2 § 1 st är åklagaren skyldig att företräda målsäganden endast då det enskilda anspråket grundas på det åtalade brottet. Bestämmelsen bör inte tolkas så snävt att åklagaren är förhindrad att för målsägandens räkning åberopa även andra omständigheter än dem som omfattas av gärningsbeskrivningen. En sådan ordning skulle få besvärande följder. Enligt rättskraftsregeln i 17 kap 11 § blir nämligen även omständigheter som inte åberopats men som enligt reglerna i 13 kap 3 § 3 st hade kunnat åberopas prekluderade genom en dom över det enskilda anspråket (NJA 1973 s 239). Åklagaren skulle behöva ta ställning till om målsäganden med framgång kan hävda annan grund för sitt anspråk och i sådant fall behöva avstå från att hjälpa målsäganden vilket skulle motverka ett av syftena med bestämmelsen. De processekonomiska överväganden som föranlett att åklagaren ålagts att biträda målsäganden talar likaledes för en mera liberal tolkning av bestämmelsen än den som kommer till uttryck i underrätternas beslut i förevarande mål. Riksåklagaren har i sitt yttrande framhållit att domstolarnas ställningstagande skulle medföra väsentliga olägenheter för målsäganden. Den utvidgning av åklagarens skyldighet som skett genom tredje stycket i 22 kap 2 § talar också för att anse åklagaren behörig att föra i princip varje talan mot den tilltalade i anledning av brottet jfr Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl s 178).

I enlighet med det sagda är domstolarnas avvisningsbeslut felaktiga. Genom avvisningsbesluten är senare prövning av den alternativa grunden för Lars O:s anspråk utesluten enligt reglerna i 13 kap 3 § 3 st och 17 kap 11 §. Målet bör i den överklagade delen återförvisas till HovR:n för fortsatt handläggning.

HD:s avgörande. Med undanröjande av HovR:ns beslut återförvisar HD målet i den överklagade delen till HovR:n för erforderlig handläggning.

HD (JustR:n Vängby, Heuman, referent, Sterzel, Solerud och Törnell) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 31 maj 1994 (nr SÖ 149).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-05-31

Målnummer:
Ö2921-93