Frågor om giltigheten av sådana villkor för en på kollektivavtal grundad tjänstegrupplivförsäkring som innebär att försäkringsbolaget har förbehållits rätt att ensidigt avgöra om sammanboende förelegat i försäkringsvillkorens mening (I och II) och om tillräcklig bevisning åberopats för att en försäkrad arbetstagare under arbetslöshet efter anställningens upphörande stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande (III).


Lagrum:
36 § avtalslagen (1915:218); 11 kap. 3 § regeringsformen (1974:152) II; NJA 1981 s. 1205

(Jmf 1981 s 1205 och 1983 s 725)

I

Kommunernas Försäkrings AB (KFA) förde efter stämning å makarna Bert S och Rigmor S vid Härnösands TR den talan som framgår av TR:ns mellandom.

TR:n (lagmannen Olsgren, tingsdomaren Bouvin och rådmannen Lindqvist, referent) anförde i mellandom d 5 dec 1990:

Yrkanden mm.

Kommunernas Försäkrings AB - i det följande benämnt KFA - meddelar grupplivförsäkring för bl a anställda hos kommuner och landsting. För sådana försäkringar gäller "Bestämmelser för försäkring i Kommunernas Försäkringsaktiebolag". Bestämmelserna har tillkommit genom en central överenskommelse mellan Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Svenska Kyrkans församlingsoch pastoratsförbund, å ena sidan, samt Kommunaltjänstemannakartellen, Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO/SR-K å andra sidan.

Enligt försäkringsbestämmelserna är förmånstagare till utgående grundbelopp efter försäkrad arbetstagare, som är ogift och saknar barn, antingen arbetstagarens föräldrar till hela beloppet eller - om arbetstagaren vid tiden för dödsfallet under äktenskapsliknande förhållanden var sammanboende med annan ogift person - arbetstagarens föräldrar till halva beloppet och den sammanboende till halva beloppet. I § 17 mom 3 i bestämmelserna föreskrivs att frågan huruvida ogift arbetstagare under äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med annan ogift person samt huruvida på grund av sådan sammanlevnad försäkringsbelopp skall utgå, avgörs med bindande verkan för förmånstagarna av KFA efter prövning av föreliggande omständigheter.

Ett särskilt avsnitt i bestämmelserna har som rubrik "Tvist om försäkringens giltighet eller om utbekommande av försäkringsbelopp" och omfattar en paragraf, § 38, som uppdelats i tre stycken. Första stycket har följande lydelse: Tvister om tolkning eller tillämpning av dessa försäkringsbestämmelser avgörs - med de undantag, som anges i nästföljande stycke - av en permanent skiljenämnd om sju ledamöter. Av ledamöterna utser Landstingsförbundet en, Svenska kommunförbundet två samt Svenska Kommunalarbetareförbundet, Kommunaltjänstemannakartellen och SACO/SR-K vardera en. För varje ledamot utses i samma ordning en suppleant. Den sjunde ledamoten, vilken tjänstgör som ordförande, utses jämte en suppleant för honom av övriga ledamöter.

I § 38 2 st föreskrivs att KFA äger slutligt avgöra vissa frågor, bl a frågor om sammanboende enligt § 17 mom 3.

§ 38 3 st lyder: Skiljenämndens ledamöter fungerar som rådgivningsnämnd åt KFA vid dess avgörande av frågor, som enligt föregående stycke inte kan hänskjutas till avgörande av skiljenämnd.

Marie S - dotter till Bert S och hans hustru Rigmor S - avled d 29 juli 1988. Hon var vid sin död anställd hos Orusts kommun och innefattades i denna egenskap i en tjänstegrupplivförsäkring hos KFA. Hon var ogift och efterlämnade ej något barn.

KFA utbetalade d 14 sept 1988 hela det med anledning av försäkringen utgående grundbeloppet efter Marie S till makarna S med 77 400 kr till envar av dem. Sedan härefter en person, Christer R, till KFA uppgivit att han vid tiden för dödsfallet sammanbott med Marie S under äktenskapsliknande förhållande, gjorde KFA en så kallad sammanboendeutredning. KFA fann att Marie S vid tiden för sin död varit sammanboende med Christer R under äktenskapsliknande förhållande och beslöt d 20 april 1989 att halva försäkringsbeloppet skulle utbetalas till Christer R.

Efter stämning å makarna S har KFA vid TR:n yrkat att envar av Bert S och Rigmor S skall förpliktas att av erhållet försäkringsbelopp till KFA återbetala 38 700 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 20 april 1989 tills full betalning sker.

Makarna S har bestritt kravet under invändning att Marie S och Christer S ej var sammanboende vid tiden för dödsfallet. De har vidare gjort gällande att det skulle vara oskäligt om KFA med stöd av försäkringsbestämmelserna ensamt med bindande verkan fick avgöra om samboförhållande förelegat samt har hävdat att i sådant fall 38 § i försäkringsbestämmelserna med stöd av bestämmelserna i 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

KFA har bestritt att innehållet i § 38 i försäkringsbestämmelserna är oskäligt och därför med stöd av 36 § avtalslagen skall lämnas utan avseende.

På begäran av parterna har TR:n beslutat meddela särskild dom i frågan om KFA med stöd av 38 § i försäkringsbestämmelserna ensamt äger med bindande verkan avgöra om samboförhållande mellan Marie S och Christer R förelegat. Målet har därför företagits till avgörande såvitt avser denna fråga.

KFA har i denna fråga till utveckling av sin talan anfört bl a: Enligt 17 § 3 mom försäkringsbestämmelserna avgör KFA med för förmånstagare bindande verkan huruvida en ogift arbetstagare under äktenskapsliknande förhållande sammanbott med en annan ogift person. För utredning av förhållandet får de av frågan berörda personerna besvara i en blankett angivna frågor och uppmanas ange referenser. Enligt KFA:s arbetsinstruktion beslutar en tjänsteman hos KFA ensam huruvida äktenskapsliknande förhållande skall anses ha förelegat för det fall sammanboendet pågått i minst sex månader och vissa andra villkor är uppfyllda samt tvist angående förhållandet ej föreligger. Om någon tvekan råder huruvida ett samboförhållande förelegat, inhämtar KFA yttrande av rådgivningsnämnden. Denna består av samma personer som ingår i den permanenta skiljenämnden. De tillställs en skriftlig promemoria över de upplysningar som lämnats i ärendet och avger på grundval härav sitt yttrande vid ett sammanträde. Promemorian tillställs inte de berörda förmånstagarna. Rådgivningsnämnden motiverar inte sitt yttrande. KFA följer alltid yttrandet. KFA brukar upplysa om att KFA:s beslut kan omprövas för det fall nya uppgifter kommer in i ärendet. Sådan upplysning är främst vanlig i de fall då KFA funnit att ett samboförhållande inte har förelegat. - I förevarande fall uppgav Bert S i ett till KFA d 5 sept 1988 inkommet intyg att Marie S vid dödsfallet inte var sammanboende med någon person. Christer R kontaktade KFA d 29 sept 1988 och uppgav att han varit sammanboende med Marie S. Han erhöll en blankett från KFA för besvarande av vissa frågor. KFA meddelade d 12 okt 1988 i brev till makarna S att Christer R gjorde anspråk på försäkringsförmån efter Marie S och att KFA därför skulle pröva om äktenskapsliknande förhållande förelegat mellan Marie S och Christer R. Med brevet översände KFA till makarna S en blankett med frågor för besvarande. De anmodades samtidigt att tills vidare inte förfoga över hälften av det försäkringsbelopp som utbetalats till dem, eftersom återbetalning av beloppet kunde bli aktuell. Christer R inkom i nov 1988 med skriftliga uppgifter i ärendet och angav ett tiotal referenser. Makarna S avgav i febr 1989 sitt skriftliga yttrande till KFA. I yttrandet bestred de under åberopande av vissa omständigheter att ett samboförhållande förelegat. De angav inga referenser. KFA tillställde härefter ledamöterna i rådgivningsnämnden en promemoria som bl a innehöll de från Christer R och makarna S lämnade uppgifterna. Rådgivningsnämnden meddelade d 11 april 1989 att den ansåg att Marie S och Christer R varit sammanboende under äktenskapsliknande förhållande vid tiden för dödsfallet. KFA beslöt i enlighet med rådgivningsnämndens yttrande att tillerkänna Christer R försäkringsbelopp såsom sammanboende. I brev d 20 april 1989 underrättades makarna S om beslutet och ombads att återbetala den del av försäkringsbeloppet som felaktigt utbetalats till dem. - KFA har avgjort det förevarande ärendet helt i överensstämmelse med de föreskrifter som försäkringsbestämmelserna föreskriver och har i det aktuella fallet inhämtat rådgivningsnämndens yttrande. Försäkringsbestämmelserna utgör en central överenskommelse mellan lika starka parter på den kommunala arbetsmarknaden. Det i § 38 överenskomna förfaringssättet att lösa tvister har tillkommit för att möjliggöra ett snabbt och enkelt avgörande av vissa frågor om bl a sammanboende. Innehållet i denna paragraf kan inte anses vara oskäligt. Makarna S är därför bundna av KFA:s avgörande.

Makarna S har till utveckling av sin talan anfört bl a: Bland förefintliga tjänstegrupplivförsäkringar är den av KFA meddelade försäkringen ensam om att i sina försäkringsbestämmelser inte ha någon föreskrift om ett skiljeförfarande för lösande av tvister om förmånstagarrätt på grund av sammanboende. KFA är det enda försäkringsbolag som ensamt slutligt avgör sådana tvister. Bestämmelsen härom i 38 § i försäkringsavtalet är olämplig och måste anses oskälig. Genom bestämmelsen har den ena parten - KFA - fått ensam beslutanderätt i frågan om förmånstagarrätt gentemot den andra parten, förmånstagaren. I förevarande ärende fick makarna S ej del av vad Christer R anfört till KFA. Ej heller fick makarna S del av den promemoria som låg till grund för rådgivningsnämndens yttrande. Sedan de avgivit sitt eget yttrande till KFA hörde de ej av KFA förrän genom meddelandet att KFA avgjort ärendet. De informerades inte om möjligheten att begära en omprövning av beslutet. Innehållet i 38 § försäkringsbestämmelserna bör med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende, varefter det står domstolen fritt att pröva frågan om Christer R vid Marie S:s bortgång verkligen var sammanboende med henne under äktenskapsliknande former.

Domskäl.

KFA har som bevis i målet åberopat KFA:s försäkringsbestämmelser. Båda parter har som bevis åberopat ett av Försäkringsinspektionen på anmodan av makarna S d 29 mars 1990 avgivet yttrande.

Inspektionens yttrande är i huvudsaken av följande lydelse, se bilaga 1.

Här intages bilaga 1, vari inspektionen anförde:

Enligt inspektionens mening är ett försäkringsvillkor med innebörden att försäkringsbolaget ensamt och med bindande verkan mot en försäkringstagare eller förmånstagare äger rätt att avgöra om ersättningen skall utgå från en försäkring, inte tillfredsställande från konsumentsynpunkt. Om ett sådant villkor hade figurerat i en individuell försäkring på marknaden, skulle inspektionen ansett villkoret oskäligt och verkat för dess försvinnande.

Skälighetsbedömningen av villkoren för arbetsmarknadsförsäkringar måste dock ske från delvis andra utgångspunkter än vid individuell försäkring. Detta sammanhänger med att den försäkrades ställning i vissa avseenden är annorlunda än inom individuell försäkring genom att det är organisationerna på arbetsmarknaden som förhandlar fram villkoren. Avtalssituationen är således en helt annan än vid individuell försäkring. Utformningen och tillämpningen av villkoren bestäms av jämbördiga arbetsmarknadsorganisationer. Dessa organisationer har också inflytande i de bolag som meddelar arbetsmarknadsförsäkringar. De försäkrades intressen får därför förutsättas bli tillgodosedda genom det inflytande som arbetsorganisationerna har över försäkringens utformning och försäkringsärendenas behandling hos bolagen.

Frågan om vilka principer som skall gälla beträffande arbetsmarknadsförsäkringar är föremål för behandling inom kanslihuset med anledning av försäkringsverkskommittens förslag och överväganden i betänkandet SOU 1986:8 Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. Mot denna bakgrund finner inte inspektionen anledning ingripa mot det försäkringsvillkor som aktualiseras i detta ärende. Samtidigt måste dock konstateras att villkoret - även om det inte kan anses direkt oskäligt med hänsyn till de speciella förhållanden som råder på arbetsmarknadsområdet - framstår som mindre lämpligt.

Domskälen fortsätter:

Yttrandet har åberopats av KFA till styrkande av att de försäkrades intressen blivit tillgodosedda genom det inflytande som arbetstagarorganisationerna har över försäkringens utformning och försäkringsärendenas behandling, medan makarna S åberopat yttrandet till styrkande av att 38 § försäkringsbestämmelserna är oskälig.

TR:n gör följande bedömning.

TR:n finner att makarna S såsom förmånstagare till den för Marie S tecknade försäkringen är bundna av de i målet aktuella försäkringsbestämmelserna. Detta hindrar inte att en för försäkringen gällande bestämmelse kan - för det fall bestämmelsen leder till men för en part - bedömas vara oskälig och därför lämnas utan avseende.

KFA:s försäkringsbestämmelser ger ej en av ett samboförhållande berörd person möjlighet att få en tvistig fråga angående rätt till utfående av försäkringsbelopp på grund av samboförhållandet avgjord av en skiljenämnd. Det av KFA ensamt fattade beslutet i sådan fråga kan ej överklagas och kan ej heller angripas genom klander av beslutet under åberopande av fel i handläggningen. Detta förhållande framstår - såsom försäkringsinspektionen i sitt yttrande anfört - som mindre lämpligt.

I målet är ostridigt att makarna S innan KFA fattade sitt avgörande i frågan om Christer R jämte dem skulle anses som förmånstagare, inte fick del av vad Christer R anfört och åberopat hos KFA. De fick således inte möjlighet att bemöta vad han anfört eller att göra erinran mot de referenser han angivit. Ej heller blev de anmodade att styrka de uppgifter som låg till grund för deras bestridande av att ett samboförhållande förelegat. De syns inte ha blivit upplysta om KFA:s handläggningsgång och underrättades inte om möjligheten att få KFA:s beslut omprövat. Även om arbetstagarorganisationerna haft inflytande över försäkringsbestämmelsernas utformning och försäkringsärendenas behandling i frågor gällande bl a sammanboende, kan makarna S:s intressen i förevarande fall inte anses ha blivit tillgodosedda på ett sätt som uppfyller rimliga rättssäkerhetskrav.

Med hänsyn till de i målet framkomna omständigheterna finner TR:n den KFA enligt 38 § 2 st i försäkringsbestämmelserna medgivna ensamma avgöranderätten vara oskälig för makarna S. På grund härav bör bestämmelsen med stöd av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende. Hinder föreligger alltså inte för TR:n att i målet pröva frågan om samboförhållande förelegat mellan Marie S och Christer R.

Denna fråga och övriga i målet återstående frågor kommer att upptas till fortsatt handläggning när denna dom vunnit laga kraft.

Domslut. TR:n förklarar att bestämmelsen i 38 § 2 st i KFA:s försäkringsvillkor angående beslutanderätten i frågor om sammanboende skall enligt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende vid den fortsatta prövningen i målet.

KFA fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n skulle fastställa att KFA ensamt med för förmånstagarna bindande verkan äger avgöra om samboförhållande förelegat mellan Marie S och Christer R.

Bert S och Rigmor S bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Englund, Grefberg och Brandone, referent, samt hovrättsassessornionsson) anförde i dom d 28 sept 1992: HovR:ns domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n anfört samma grunder och åberopat i huvudsak samma omständigheter som redovisats i TR:ns dom. De har vidare åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n.

HovR:n finner, liksom TR:n, att makarna Bert S och Rigmor S såsom förmånstagare till den för Marie S tecknade försäkringen är bundna av de i målet aktuella försäkringsbestämmelserna. Bestämmelsen i § 38, som ger KFA ensam slutlig bestämmanderätt i frågan om samboförhållande förelegat, kan naturligtvis - såsom Försäkringsinspektionen anfört i sitt yttrande - framstå som mindre lämplig. Sådana avtalsvillkor som ger den ena avtalsparten ensam beslutanderätt i en viss fråga har också i förarbetena till 36 § avtalslagen omnämnts som exempel på avtalsvillkor som bör kunna underkännas pa grund av sitt innehåll (prop 1975/76:81 s 118). Där uttalas emellertid i det följande att även sådana villkor kan böra godtas, t ex i fall där villkoret har kommit till efter noggranna överväganden av jämställda parter utan att den som missgynnas har befunnit sig i en tvångssituation eller dylikt. I fråga om villkor i arbetsmarknadsförsäkringar förordas vidare i doktrin och praxis oftast ett arbetsrättsligt synsätt framför ett strikt avtalsrättsligt vid bedömningen (se härom bl a Anders Victorin, Kollektivavtal och grupplivskydd - om arbetsrättsliga inslag i försäkringsrätten i Festskrift till Jan Hellner s 786 samt NJA 1981 s 1205). Det i målet aktuella avtalsvillkoret har tillkommit efter förhandlingar mellan jämbördiga parter och måste antas vara ett uttryck för vad dessa bedömt vara en generellt sett lämplig lösning, bl a för att säkerställa ett snabbt och definitivt avgörande av vissa frågor om sammanboende. Mot den angivna bakgrunden kan villkoret som sådant inte anses oskäligt.

Den praktiska tillämpningen av avtalsvillkoret - såvitt nu är i fråga - sker genom att KFA verkställer en samboutredning, som i tvistiga fall tillställs en rådgivningsnämnd för yttrande. Nämnden består av representanter för avtalsslutande parter. KFA följer därefter rådgivningsnämndens yttrande. Även handläggningsgången måste ses som ett uttryck för de avtalsslutande parternas vilja. I målet har annat inte framkommit än att KFA i detta fall följt gängse rutiner. Det får anses ostridigt att makarna S genom brevet av d 12 okt 1988 upplysts om gällande bestämmelser, liksom om den prövning KFA skulle komma att göra och om att återkrav kunde komma att ske av del av den till makarna S utbetalade försäkringsersättningen. Det förhållandet att de inte underrättats om att KFA i vissa situationer kan komma att ompröva ett fattat beslut synes inte heller innebära någon avvikelse från den praxis som KFA tillämpar i fall som det förevarande. Då KFA alltså följt gällande rutiner vid ärendets handläggning, kan avtalsvillkoret ej heller med avseende på dess tillämpning gentemot makarna S anses som oskäligt.

På grund av det ovan anförda skall KFA:s vadetalan bifallas.

HovR:ns domslut. Med ändring av överklagade domen fastställer HovR:n att Kommunernas Försäkrings AB med stöd av § 38 st 2 i försäkringsbestämmelserna ensamt med för förmånstagarna bindande verkan äger avgöra om samboförhållande förelegat mellan Marie S och Christer R.

Bert S och Rigmor S (ombud för båda advokaten Alf Bolin) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa att bestämmelsen i 38 § 2 st i KFA:s försäkringsvillkor angående beslutanderätten i frågor om sammanboende skall enligt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende vid den fortsatta prövningen i målet. KFA (ombud jur kand Gunilla Ljungkvist) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl.

Parterna har till stöd för sin talan åberopat samma grunder som i HovR:n.

Målet gäller ett villkor i en tjänstegrupplivförsäkring som är framtagen efter centrala förhandlingar mellan parterna på den kommunala arbetsmarknaden. Dessa parter har även inflytande i Kommunernas Försäkrings AB (KFA) som meddelar försäkringen. Liknande tjänstegrupplivförsäkringar finns även på de privata och statliga områdena. Arbetsgivaren åtar sig genom kollektivavtal att försäkra sina anställda och försäkringsavtal träffas mellan arbetsgivaren och KFA. Varje försäkrad arbetstagare är i sin tur försäkringstagare och ägare till den försäkring som gäller på hans liv. Försäkringens syfte är att ge efterlevande anhöriga, bl a sammanboende, ett ekonomiskt skydd vid arbetstagarens dödsfall.

Enligt villkoren skall en försäkrad arbetstagare som är ogift och saknar barn anses ha gjort förmånstagarförordnande antingen till sina föräldrar med hela det utgående beloppet eller om den försäkrade var sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden till föräldrarna med halva beloppet och till den sammanboende med halva beloppet. Vidare sägs i villkoren att KFA, efter hörande av en rådgivningsnämnd sammansatt av parterna i den centrala överenskommelsen, har rätt att slutligt avgöra om den avlidne vid dödsfallet var sammanboende. HD:s prövning i målet avser om detta senare villkor är giltigt eller om prövningen av frågan om sammanboende kan ske i domstol.

Som framgått ovan är tjänstegrupplivförsäkringen en konstruktion där gängse avtalsrättsliga principer på grund av försäkringens särskilda karaktär kan vara svåra att applicera. Bestämmelsen i 36 § avtalslagen som innebär att villkor i vissa fall kan lämnas utan avseende är i och för sig tillämplig även på tjänstegrupplivförsäkring men HD har tidigare slagit fast att det i första hand är arbetsrättsliga principer som skall läggas till grund vid bedömningen av villkor i försäkringen (se NJA 1981 s 1205). Det arbetsrättsliga inslaget i tjänstegrupplivförsäkringen har också betonats av Försäkringsrättskommitten i dess delbetänkande med förslag till personförsäkringslag (SOU 1986:56, s 239 f. Försäkringen är således att betrakta som en anställningsförmån som ingår i anställningsvillkoren för den enskilde arbetstagaren. Däremot är det organisationerna på arbetsmarknaden som utgör de avtalsslutande parterna. Dessa parter är att betrakta som jämställda och i besittning av erforderlig sakkunskap varför det måste antas att villkoren i försäkringen kommit till efter noggranna överväganden och med beaktande av försäkrade intressen.

Med hänsyn till detta måste villkoren i försäkringen i sig förutsättas uppfylla ett allmänt skälighetskrav vilket medför att 36 § avtalslagen har en begränsad betydelse vid denna typ av försäkringar. För att det skall bli aktuellt att med stöd av denna bestämmelse lämna ett villkor i en tjänstegrupplivförsäkring utan avseende krävs att mycket starka skäl talar för detta. Ett sådant skäl skulle kunna vara den enskildes intresse av en prövning i domstol. Mot detta får ställas villkorets syfte att skyndsamt uppnå en reglering av försäkringsfallet. Vidare måste beaktas att KFA, oavsett bedömningen av frågan om sammanboende har förelegat eller ej, skall utbetala fullt belopp. KFA har i denna situation snarare ställning av en skiljeinstans som skall avgöra om det är föräldrarna eller annan som skall erhålla hälften av ersättningen och detta ställningstagande kan även omprövas.

Vid sådana förhållanden kan villkoret som sådant inte anses vara oskäligt. Vad makarna S i övrigt anfört angående tillämpningen av villkoret medför ingen annan bedömning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Heuman, Sterzel, Lambe, Nilsson, referent, och Westlander) beslöt följande dom:

Domskäl.

Försäkringsvillkoren för den av KFA meddelade grupplivförsäkringen grundar sig på en central överenskommelse mellan parterna på den kommunala arbetsmarknaden. Försäkringsavtal sluts emellertid mellan den enskilde arbetsgivaren och KFA, varvid den anställde enligt försäkringsbestämmelserna är försäkringstagare. Villkoren innehåller standardiserade bestämmelser om förmånstagare. Enligt dessa skall en försäkringstagare som är ogift och saknar barn anses ha gjort förmånstagarförordnande antingen till sina föräldrar med hela det utgående beloppet eller, om han var sammanboende under äktenskapsliknande förhållanden, till föräldrarna med halva beloppet och till den sammanboende med halva beloppet. Försäkringstagaren har rätt att närhelst han så önskar ändra förordnandet genom att skriftligen till KFA anmäla förordnande av annat innehåll.

Försäkringstagarnas - och därmed också deras förmånstagares - bundenhet av försäkringsvillkoren måste i första hand bedömas med ledning av arbetsrättsliga principer. Det förhållandet att dessa villkor har förhandlats fram av jämbördiga parter på arbetsmarknaden och måste antas vara ett uttryck för vad dessa bedömt vara en generellt sett lämplig lösning får vidare betydelse vid tillämpningen av villkoren. (Jmf NJA 1981 s 1205 och 1983 s 725).

Tvisten i detta mål gäller om en bestämmelse i § 38 2 st i villkoren, som ger KFA ensam beslutanderätt i frågan huruvida sammanboende har förelegat i försäkringsvillkorens mening, är oskälig och därmed skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Den nämnda bestämmelsen i försäkringsvillkoren utgör ett undantag från regeln i första stycket om att tvister om tolkning eller tillämpning av försäkringsbestämmelserna avgörs av en permanent skiljenämnd. Skiljenämndens ledamöter fungerar dock som rådgivningsnämnd åt KFA vid dess avgörande av frågor som enligt andra stycket slutligt avgörs av KFA.

Undantagsbestämmelsen i andra stycket har när det gäller frågor om sammanboende samband med en annan villkorsbestämmelse i § 17 mom 3. Frågan huruvida en ogift försäkringstagare har sammanbott med en annan ogift person under äktenskapsliknande förhållanden samt huruvida försäkringsbelopp skall utgå på grund av sådan sammanlevnad avgörs enligt den bestämmelsen med bindande verkan för förmånstagarna av KFA efter prövning av föreliggande omständigheter, såsom tiden för sammanlevnad, beroendeförhållande till arbetstagaren och gemensamma barn med denne.

När det gäller frågan om bestämmelsen i § 38 2 st, sammanställd med bestämmelsen i § 17 mom 3, kan anses oskälig måste särskilt beaktas - förutom att bestämmelserna har förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt - att försäkringstagaren har möjlighet att anmäla sin sammanboende som förmånstagare; därmed kan han förhindra att försäkringsbolaget utövar sin rätt att slutligt avgöra om samlevnad enligt försäkringsvillkoren föreligger. Med hänsyn härtill kan bestämmelserna om försäkringsbolagets ensidiga bestämmanderätt inte anses oskäliga i den mening som avses i 36 § avtalslagen. Vad Bert och Rigmor S i övrigt har anfört angående tillämpningen av försäkringsvillkoren medför ingen annan bedömning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

II

Thomas B förde efter stämning å Kommunernas Försäkrings AB (KFA) vid Stockholms TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (tf chefsrådmannen Söderberg, rådmannen Holmgren, referent, och t f rådmannen Tofften) anförde i dom d 23 juni 1992:

Bakgrund.

Bodil M avled d 8 aug 1989. Vid sin bortgång var hon anställd hos Sundbybergs kommun och omfattades av kommunens tjänstegrupplivförsäkring i Kommunernas Försäkrings AB (KFA). Försäkringen är tecknad mellan ä ena sidan Landstingsförbundet, Kommunförbundet och Svenska Kyrkans församlings- och pastoratsförbund samt å andra sidan Kommunaltjänstemannakartellen, Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO-K. Enligt försäkringsvillkorens § 17 c) utgår ersättning till sådan med arbetstagaren vid tiden för dödsfallet under äktenskapsliknande förhållanden sammanboende ogift person, för vilken KFA efter prövning jämlikt § 17 mom 3 beslutat att försäkringsbelopp skall utgå, jämte sådan förälder som kan ta arv efter den avlidne. Av § 17 mom 3 framgår att frågan huruvida ogift arbetstagare under äktenskapsliknande förhållanden sammanbott med annan ogift person samt huruvida på grund av sådan sammanlevnad försäkringsbelopp skall utgå, avgörs med bindande verkan för förmånstagarna av KFA efter prövning av föreliggande omständigheter. Av § 38 framgår vidare att KFA äger slutligt avgöra frågor om sammanboende enligt § 17 mom 3 utan hänskjutande till skiljenämnd, samt att skiljenämndens ledamöter fungerar som rådgivningsnämnd åt KFA vid dess avgörande av sådan fråga. Thomas B anmälde d 12 juni 1990 till KFA att han på grund av att han sammanbott med Bodil M under äktenskapsliknande förhållanden önskade utfå hälften av den till Bodil M:s moder utbetalade försäkringsersättningen. Rådgivningsnämnden fann i beslut d 4 mars 1991 att sådant sammanboendeförhållande inte förelegat vid tiden för Bodil M:s död. Försäkringsbolaget Folksam, i vilket bolag Bodil M också innehaft grupplivförsäkring, beslutade d 22 maj 1991 att samboförhållande förelegat och utbetalade försäkringsersättning till Thomas B. Även denna fråga är föremål för tvist vid Stockholms TR.

Yrkanden mm.

Thomas B har yrkat att KFA förpliktas att till honom utge 83 700 kr jämte ränta enligt 4 och 6 §§ räntelagen från d 18 okt 1989 till dess betalning sker.

KFA har bestritt käromålet, har vitsordat yrkat belopp samt har vitsordat att ränta skall utgå från d 12 juni 1990.

Thomas B har som grund för käromålet åberopat följande: Jämlikt KFA:s villkor för tjänstegrupplivförsäkringen skall en person som vid dödsfallet sammanbott med den avlidna under äktenskapsliknande former erhålla rätt till utfallande försäkringsbelopp. Enligt § 17 moln 3 i KFA:s villkor avgör KFA själv vem som skall anses som sammanboende. Detta villkor är oskäligt och skall jämlikt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende eftersom villkoret är ensidigt till men för en konsument i avtalsförhållande med en starkare motpart. Samboförhållande förelåg vid Bodil M:s död.

KFA har som grund för sitt bestridande åberopat dels att ärendet avgjorts slutligt av KFA enligt det villkor enligt vilket KFA har ett exklusivt tolkningsföreträde, dels att sammanboendeförhållande inte förelåg vid tiden för dödsfallet.

Domskäl.

I målet är ostridigt att Bodil M i egenskap av anställd i Sundbybergs kommun omfattats av en tjänstegrupplivförsäkring tecknad mellan parterna på den kommunala arbetsmarknaden, samt att KFA efter hörande av rådgivningsnämnden beslutat att sammanboendeförhållande inte förelegat vid tiden för Bodil M:s död.

Thomas B har gjort gällande att villkoret som reglerar KFA:s exklusiva tolkningsföreträde är oskäligt jämlikt 36 § avtalslagen, samt har som grund härför gjort gällande att villkoret uppställts ensidigt av en gentemot den enskilde konsumenten starkare motpart.

Eftersom försäkringsavtalet träffats mellan jämbördiga parter på arbetsmarknaden kan det såsom KFA anfört inte jämföras med försäkringsavtal tecknat av en enskild konsument. Avtalsvillkoret kan därför inte anses oskäligt på den grund Thomas B åberopat. Vid denna prövning saknar TR:n anledning att ingå i prövning av huruvida ett sammanboendeförhållande förelegat. Käromålet skall sålunda ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Thomas B fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

KFA bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh, hovrättsrådet Widebäck, referent, samt t f hovrättsassessorerna Folkeson och Kvart) anförde i mellandom d 26 april 1993:

Yrkanden i HovR:n. - - -

Parterna har åberopat samma grunder och utvecklat sin talan på i huvudsak samma sätt som vid TR:n. Samma skriftliga bevisning har åberopats.

HovR:n har, efter hörande av parterna, beslutat att frågan om giltigheten av KFA:s exklusiva tolkningsföreträde, enligt 17 § 3 mom och 38 § i försäkringsvillkoren, skall avgöras genom mellandom.

HovR:n avgör med stöd av 50 kap 21 § 3 st RB målet, såvitt nu är i fråga, utan huvudförhandling.

HovR:ns domskäl.

KFA meddelar tjänstegrupplivförsäkringar för bla anställda hos kommuner och landsting. För sådana försäkringar gäller "Bestämmelser för försäkring i Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA)". Dessa bestämmelser har tillkommit genom en central överenskommelse d 30 dec 1982 mellan Landstingsförbundet, Svenska kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, å ena sidan, samt Kommunaltjänstemannakartellen, Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO/SR-K å den andra. Försäkringsavtal ingås mellan den enskilde arbetsgivaren och KFA genom KFA:s antagandesvar på arbetsgivarens anmälan. Varje försäkrad arbetstagare är försäkringstagare och ägare till försäkringen.

I förarbetena till 36 § avtalslagen (prop 1975/76:81, s 118) nämns som exempel på avtalsvillkor som bör kunna underkännas på grund av sitt innehåll, villkor som ger den ena avtalsparten ensam beslutanderätt i en viss fråga. Å andra sidan, sägs det vidare, kan även sådana villkor böra godtas i vissa fall, t ex om villkoret har kommit till efter noggranna överväganden av jämställda parter utan att den som missgynnas har befunnit sig i en tvångssituation eller dylikt. HD har i NJA 1981 s 1205, som gällde bl a giltighet av skiljeklausul i villkor för grupplivförsäkring meddelad av KFA, uttalat att i första hand arbetsrättsliga principer måste läggas till grund för bedömningen. I doktrinen har Anders Victorin, när det gäller avtalsgruppförsäkringar, uttalat att det arbetsrättsliga inslaget är så starkt att man i möjligaste utsträckning bör använda sig av ett arbetsrättsligt synsätt och vidare att det inte finns något skäl att använda sig av t ex 36 § avtalslagen när avtalsvillkoren dikteras av starka organisationer på ömse sidor som också har en stark kontroll över avtalstillämpningen (Kollektivavtal och grupplivskydd - om arbetsrättsliga inslag i försäkringsrätten i Festskrift till Jan Hellner, s 786.)

Försäkringsvillkoren för tjänstegrupplivförsäkringen hos KFA har tillkommit efter förhandlingar mellan jämbördiga parter på den kommunala arbetsmarknaden. Syftet med de nu aktuella bestämmelserna måste antas vara att på ett snabbt och ändamålsenligt sätt slutligt avgöra frågan huruvida ett samboendeförhållande enligt försäkringsvillkoren har förelegat. Prövningen får i normalfallet antas innebära ett avgörande av frågan om vilken eller vilka av flera efterlevande som skall tillerkännas ersättning i egenskap av förmånstagare till utfallande försäkringsbelopp, och inte huruvida ersättning över huvud taget skall utgå. De ifrågavarande villkoren kan mot bakgrund av vad som nu anförts inte anses som oskäliga i sig.

Bestämmelserna om KFA:s exklusiva tolkningsföreträde i 17 § 3 mom och 38 § i KFA:s försäkringsvillkor är därför giltiga.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer att bestämmelserna om Kommunernas Försäkrings AB:s (KFA) exklusiva tolkningsföreträde i 17 § 3 mom och 38 § i KFA:s försäkringsvillkor är giltiga.

Thomas B (ombud advokaten Johan Paleus) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa att bestämmelserna om KFA:s exklusiva tolkningsföreträde i § 17 mom 3 och § 38 i bolagets försäkringsvillkor är ogiltiga.

KFA (ombud jur kand Gunilla Ljungkvist) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserlh, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl. Parterna har - - - se domskälen i betänkandet i mål I - - - och detta ställningstagande kan även omprövas. Vid sådana förhållanden kan villkoret som sådant inte anses vara oskäligt.

Thomas B har även åberopat att villkoret strider mot 11 kap 3 § regeringsformen och artikel 6 i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna och rätten till domstolsprövning. Regeringsformen hindrar emellertid inte att parter i ett avtal bestämmer att annan ordning än domstolsprövning skall tillämpas vid lösande av tvister. Detsamma måste gälla i ett fall som det förevarande. Vad avser Europakonventionen har Europadomstolen ansett det vara godtagbart att part avstår från sin rätt till domstolsprövning. Med hänsyn till detta och vad som ovan sagts angående tillkomsten av försäkringen är det HD:s bedömning att inte heller aktuellt villkor strider mot konventionen.

Thomas B har slutligen åberopat att villkoret strider mot god försäkringssed då övriga försäkringsbolag som meddelar tjänstegrupplivförsäkringar inte har motsvarande villkor. HD kan likväl inte finna att villkoret strider mot god försäkringssed då såvitt känt Finansinspektionen inte funnit anledning att ingripa mot detta.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Heuman, Sterzel, Lambe, Nilsson, referent, och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Försäkringsvillkoren - - - se HD:s domskäl i mål I - - - (Jfr NJA 1981 s 1205 och 1983 s 725.)

Tvisten i detta mål gäller till en början om bestämmelserna i § 17 mom 3 och § 38 2 st i villkoren, som ger KFA ensam beslutanderätt i frågan huruvida sammanboende har förelegat i försäkringsvillkorens mening, är oskäliga och därmed skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Bestämmelsen i § 38 2 st utgör ett undantag från regeln i första stycket om att tvister om tolkning eller tillämpning av försäkringsbestämmelserna avgörs av en permanent skiljenämnd. Skiljenämndens ledamöter fungerar dock som rådgivningsnämnd åt KFA vid dess avgörande av frågor- som enligt andra stycket slutligt avgörs av KFA.

Frågan huruvida en ogift försäkringstagare har sammanbott med en annan ogift person under äktenskapsliknande förhållanden samt huruvida försäkringsbelopp skall utgå på grund av sådan sammanlevnad avgörs enligt bestämmelsen i § 17 mom 3 med bindande verkan för förmånstagarna av KFA efter prövning av föreliggande omständigheter, såsom tiden för sammanlevnad, beroendeförhållande till arbetstagaren och gemensamma barn med denne.

När det gäller frågan om dessa bestämmelser kan anses oskäliga måste särskilt beaktas - förutom att de har förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt - att försäkringstagaren har möjlighet att anmäla sin sammanboende som förmånstagare; därmed kan han förhindra att försäkringsbolaget utövar sin rätt att slutligt avgöra om samlevnad enligt försäkringsvillkoren föreligger. Med hänsyn härtill kan bestämmelserna om försäkringsbolagets ensidiga bestämmanderätt inte anses oskäliga i den mening som avses i 36 § avtalslagen.

Thomas B har till stöd för sin talan i HD även åberopat bestämmelserna om rättstvister mellan enskilda i Europakonventionen och i regeringsformen. Dessa bestämmelser kan emellertid inte anses hindra att enskilda parter avtalar bort rätten till domstolsprövning Ofr NJA 1981 s 1205). Hans talan kan därför inte heller med stöd av dessa bestämmelser vinna bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

III

Anette B-G förde efter stämning å Kommunernas Försäkrings AB (KFA) vid Malmö TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Krueger, rådmannen Orremo, referent, och hovrättsassessorn Rydin-Wennborg) anförde i dom d 18 nov 1992: Redogörelse för saken jämte yrkanden.

Anette B-G är änka efter Ivan G, som avled d 4 nov 1990. Ivan G, som var född år 1950, var anställd som trädgårdsmästare vid Malmö Allmänna Sjukhus under tiden d 11 juni -d 31 aug 1990, då anställningen upphörde. Ivan G var därefter arbetslös fram till sin död. På grund av sin anställning hos Malmö Allmänna Sjukhus omfattades Ivan G av arbetsgivarens tjänstegrupplivförsäkring hos Kommunernas Försäkringsaktiebolag (KFA). I anledning därav gjorde Anette B-G i egenskap av förmånstagare och maka till Ivan G hos KFA anspråk på det försäkringsbelopp som hon ansåg sig berättigad till enligt de bestämmelser som gällde försäkringen i KFA. KFA avslog hennes begäran på den grunden att Ivan G efter det anställningen upphört inte genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande, vilket enligt 10 § b) i bestämmelserna för tjänstegrupplivförsäkring i KFA utgör en förutsättning för att försäkringsskyddet i Ivan G:s fall alltjämt skulle gälla.

I anledning av KFA:s vägran att utbetala försäkringsbeloppet till Anette B-G har hon - under påstående att Ivan G efter sin arbetslöshet genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande - väckt talan mot KFA och yrkat att TR:n förpliktar KFA att till henne betala försäkringsbeloppet 178 200 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 15 mars 1991 till dess betalning sker.

KFA har yrkat ogillande av Anette B-G:s talan, i första hand, på den grunden att KFA, enligt 38 § 2 st i bestämmelserna för tjänstegrupplivförsäkring i KFA äger slutligt avgöra frågor om prövning enligt bl a 10 § b) 2 st i nyssnämnda bestämmelser, nämligen frågan om en arbetstagare under arbetslöshet efter en anställnings upphörande genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande och att KFA med stöd av nämnda bestämmelser också slutligt avgjort frågan om Ivan G:s rätt till sk efterskydd och i andra hand, på den grunden att Ivan G efter sin anställnings upphörande inte genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande.

KFA har vitsordat att Anette B-G, för den händelse hon skulle omfattas av försäkringsskyddet, är berättigad till yrkat belopp. KFA har vitsordat yrkad ränta som i och för sig skälig.

Anette B-G har beträffande KFA:s förstahandsgrund för sitt bestridande gjort gällande, att det är uppenbart oskäligt att KFA ensamt avgör frågan huruvida Ivan G genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande och att vad därom tagits in i 38 § 2 st i bestämmelserna för tjänstegrupplivförsäkring i KFA skall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Anette B-G har därvid åberopat att bestämmelsen låter ena parten i en tvist ensamt avgöra en bevisfråga.

Anette B-G har till stöd för sin talan anfört bl a: Ivan G sökte under sin arbetslöshetstid regelbundet arbete genom att besöka arbetsförmedlingen och dess kundmottagning. Han tog där del av datalistor, platsjournaler och dataterminaluppgifter över lediga arbeten. Han lät dock aldrig skriva in sig som arbetssökande hos arbetsförmedlingen. Därutöver sökte han ett flertal arbeten, bl a ett arbete hos Limhamns Begravningsbyrå, vilket arbete han fick kännedom om via arbetsförmedlingen och dess platssökarservice. Vidare sökte han och erbjöds ett vikariat på Malmö Allmänna Sjukhus, vilket vikariat skulle börja måndagen d 5 nov 1990, dagen efter hans bortgång. Sedan Anette B-G hos KFA gjort anspråk på det försäkringsbelopp som hon anser skall utgå enligt den för Ivan G gällande tjänstegrupplivförsäkringen, fick hon d 15 febr 1991 besked om att KFA hade funnit att Ivan G inte hade något försäkringsskydd då han avled. Efter begäran om omprövning av beslutet fann KFA inte anledning att ändra sitt tidigare beslut och lämnade KFA hennes begäran om att KFA skulle betala ut försäkringsersättning utan bifall.

KFA har till stöd för sin talan anfört bl a: De bestämmelser som reglerar Anette B-G:s rätt till försäkringsersättning efter Ivan G, är TGL - KL. Bestämmelser för tjänstegrupplivförsäkring i Kommunernas Försäkringsaktiebolag. Dessa bestämmelser utgör central överenskommelse mellan Landstingsförbundet, Svenska Kommunförbundet och Svenska kyrkans församlings- och pastoratsförbund, å ena sidan, samt Kommunaltjänstemannakartellen, Svenska Kommunalarbetareförbundet och SACO/SR-K å andra sidan. Bestämmelserna gäller sedan d 1 jan 1983 och omfattar ca en miljon arbetstagare på den kommunala arbetsmarknaden. Liknande bestämmelser finns på arbetsmarknaden i övrigt. När en arbetstagare avlider och dennes anställning då upphört, gör KFA en utredning om arbetstagaren har rätt till s k efterskydd med stöd av 10 § i tjänstegrupplivförsäkringsbestämmelserna. Sådan utredning gjordes i Ivan G:s fall. Eftersom Ivan G vid sin död var arbetslös, krävdes för rätt till försäkringsersättning intyg från arbetsförmedling eller erkänd arbetslöshetskassa, utvisande att han genom att söka arbete hade stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. Eftersom några sådana intyg inte kunde ges in krävde KFA i enlighet med bestämmelserna för tjänstegrupplivförsäkringen att Anette B-G genom annan likvärdig bevisning skulle styrka att Ivan G genom att söka arbete hade stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. KFA hade därför ett flertal telefonsamtal och brevkontakter med Anette B-G. KFA fick emellertid inte någon bevisning som kunde godtas. Det enda KFA fick var ett intyg om att Ivan G någon dag före sin bortgång hade erbjudits ett arbete hos sin tidigare arbetsgivare samt ett intyg från Limhamns Begravningsbyrå. KFA ansåg inte detta vara tillräckligt. KFA följer i sin praxis Arbetsmarknadsstyrelsens regler, nämligen att den arbetslöse inom tio dagar skall anmäla sig hos arbetsförmedlingen och att arbetssökandet skall vara aktivt och intensivt. Det räcker inte med att stå kvar hos sin tidigare arbetsgivare som arbetssökande. KFA meddelade sitt avslagsbeslut d 15 febr 1991. Efter begäran om omprövning gjorde KFA ytterligare kontroller, bl a hos arbetsförmedlingen. Något nytt framkom emellertid inte, varför KFA d 10 juni 1991 åter igen meddelade ett avslagsbeslut, nu med utförlig motivering. - Tvister om tolkning eller tillämpning av försäkringsbestämmelserna avgörs enligt 38 § 1 st - med vissa i 38 § 2 st angivna undantag - av en permanent skiljenämnd om sju ledamöter. Tre av nämndens ledamöter utses av arbetsgivarorganisationerna och tre av arbetstagarorganisationerna. Dessa sex ledamöter utser den sjunde, som tjänstgör som skiljenämndens ordförande. Enligt 38 § 2 st äger KFA slutligt avgöra bl a frågor om prövning enligt 10 § b) 2 st, nämligen frågor angående huruvida en arbetstagare under arbetslöshet efter en anställnings upphörande genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. Vid avgörande av frågor som inte kan hänskjutas till skiljenämnden för avgörande fungerar enligt 38 § 3 st nämnda skiljenämnd som rådgivningsnämnd. Nämnden fastställer den praxis KFA sedan följer i sina avgöranden. - I Ivan G:s fall hördes aldrig rådgivningsnämnden. Anledningen därtill var att ärendet ansågs klart och att praxis i frågor enligt 10 § b) är välinarbetad. Det är KFA som avgör i vilka ärenden som nämnden skall höras. Hade Anette B-G påkallat att rådgivningsnämnden skulle höras hade dock så skett. Ärendena hos KFA avgöres inte av någon enskild handläggare utan av jurister. Flera går igenom ett ärende, särskilt om detta är tvistigt, innan beslut fattas. KFA:s vice VD var i detta fall med om att fatta beslutet. Anette B-G har alltid rätt till omprövning. Sådan kan i princip begäras hur många gånger som helst. För ändring av tidigare beslut kräves dock att nya omständigheter kommer fram.

Domskäl.

Anette B-G har till styrkande av sin talan åberopat förhör under sanningsförsäkran med sig själv samt vittnesförhör med arbetsmarknadsinstitutschefen Staffan Hållö, begravningsentreprenören Birger Signäs och personalkonsulenten Berit Wallin.

KFA har till styrkande av att Ivan G inte genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande åberopat vittnesförhör med personalsekreteraren Kent Andersson.

Anette B-G har uppgivit bl a: Ivan G hade efter studentexamen genomgått trädgårdsmästeriutbildning på lantbrukshögskolan i Alnarp. Där hade han också gått på en u-landslinje för att kunna tjänstgöra utomlands. De gifte sig i april månad 1990 och hade dessförinnan varit sammanboende under ca fyra år. Ivan G var en "kapabel" man, som tidigare hade tjänstgjort utomlands och även haft eget företag. Innan Ivan G:s anställning upphörde fick han besked om att han eventuellt skulle kunna få något nytt arbete på Malmö Allmänna Sjukhus. Redan före anställningens upphörande började han också besöka arbetsförmedlingen för att söka arbete. Han anmälde sig i kundmottagningen, men blev aldrig inskriven som arbetssökande. Hennes intryck var att handläggaren i kundmottagningen avgjorde om man skulle skrivas in eller ej och att Ivan G bedömdes själv kunna söka arbete genom befintliga platsjournaler och annan datahjälp, som fanns utbyggd på arbetsförmedlingens kontor. Förutom att besöka arbetsförmedlingen flera gånger i veckan, sökte han själv flera arbeten. Hon vet dock ej hur han sökte eller hur han tog kontakt med olika arbetsgivare. De enda arbeten hon känner till att Ivan G sökte var ett på Limhamns Begravningsbyrå och ett på Malmö Allmänna Sjukhus. Ivan G tillhörde ingen fackförening och uppbar inget arbetslöshetsunderstöd. Hon arbetar själv på arbetsmarknadsinstitutet, men visste inte att man måste vara inskriven på arbetsförmedlingen för att anses vara arbetssökande.

Staffan Hållö har uppgivit bl a: Enligt hans uppfattning kan man vara arbetssökande utan att vara inskriven på arbetsförmedlingen. En sådan inskrivning är frivillig. Den arbetssökande kan själv utnyttja den dataservice som finns och även besöka kundmottagningen utan att vara inskriven. Inskrivning är obligatorisk endast för dem, som uppbär kontant arbetsmarknadsstöd. Det är ingen huvudregel att den arbetssökande skall skrivas in på arbetsförmedlingen.

Birger Signäs har uppgivit bl a: Han är begravningsentreprenör på Limhamns Begravningsbyrå. Under hösten 1990, det kan ha varit d 22 sept 1990, blev han i anledning av en hos arbetsförmedlingen utannonserad plats uppringd av Ivan G, som förklarade att han var arbetssökande och att han hade sett en platsannons hos arbetsförmedlingen. Ivan G frågade om arbetet och lönen. Birger S förklarade att han inte kunde ta emot någon ansökan muntligen utan att han ville ha en skriftlig ansökan. Någon sådan kom emellertid inte.

Berit Wallin har uppgivit bl a: Hon är personalkonsulent på Malmö Allmänna Sjukhus och känner Anette B-G. Under hösten 1990, troligen okt månad, träffade hon av en händelse Ivan G på sjukhusområdet. Han frågade henne då om hon hade något arbete åt honom. Han var villig att ta vad som helst. Eftersom han hade goda vitsord från tidigare anställningar, skulle det inte vara svårt för honom att få något arbete. Hon fick reda på att det relativt snart skulle börja ett vikariat på transportavdelningen. Hon överlät sedan åt en personalsekreterare att sköta den formella anställningen.

Rent Andersson har uppgivit bl a: Han är personalsekreterare på Malmö Allmänna Sjukhus och har hand om bl a anställning av personal. Ivan G hade under 1989 och 1990 varit intermittent anställd som trädgårdsmästare, dvs Ivan G hade kallats in vid behov. Ivan G:s sista anställning slutade d 31 aug 1990. En eller två veckor före d 5 nov 1990, då ett vikariat skulle börja på sjukhusets transportavdelning, blev han av Berit Wallin tillfrågad om han hade något arbete till Ivan G. Någon dag därefter meddelade han Berit Wallin att ovannämnda vikariat var ledigt och bad henne säga till Ivan G att kontakta honom. Ivan G hörde emellertid inte av sig.

Som skriftlig bevisning har parterna åberopat olika intyg samt KFA:s avslagsbeslut.

TR:n gör följande bedömning.

I målet är ostridigt att av KFA åberopade bestämmelser för tjänstegrupplivförsäkring i KFA reglerar Anette B-G:s rätt till försäkringsbelopp efter Ivan G. Av bestämmelserna framgår att Anette B-G är berättigad till detta försäkringsbelopp, om Ivan G under sin arbetslöshet genom att söka arbete hade stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. Enligt bestämmelsernas 38 § 2 st äger KFA slutligt avgöra bl a frågan om en arbetstagare under arbetslöshet efter en anställnings upphörande uppfyllt villkoren för efterlevandes rätt till försäkringsbeloppet.

Nämnda bestämmelse, som ger KFA ensam slutlig bestämmanderätt i frågan om en arbetstagare stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande, kan naturligtvis från den enskildes synpunkt framstå som oskälig vid en uppkommen tvist med KFA.

Avtalsbestämmelser som ger den ena avtalsparten ensam beslutanderätt i en viss fråga är villkor som ur en strikt avtalsrättslig bedömning kan ifrågasättas. I förarbetena till 36 § avtalslagen omnämns också sådana avtalsvillkor som exempel på villkor som bör kunna underkännas på grund av sitt innehåll (prop 1975/76:81 s 118). Där uttalas emellertid också att även sådana villkor kan godtas, t ex i de fall där villkoret har kommit till efter noggranna överväganden av jämställda parter utan att den som missgynnas har befunnit sig i en tvångssituation eller dylikt.

Vid bedömning av villkor för arbetsmarknadsförsäkringar förordas i praxis och doktrin oftast ett arbetsrättsligt synsätt framför ett strikt avtalsrättsligt. Avtalssituationen är annorlunda än vid en individuell försäkring. Utformningen och tillämpningen av villkoren bestäms av jämbördiga arbetsmarknadsorganisationer, som också har inflytande i de bolag som meddelar arbetsmarknadsförsäkringar som i detta fall KFA. Arbetstagaren saknar möjlighet att, annat än genom sina organisationer, påverka de försäkringsvillkor som fastställes genom den centrala överenskommelsen. Förmånen av tjänstegrupplivförsäkringen ingår i den enskilde arbetstagarens anställningsvillkor. De försäkrades intressen får förutsättas bli tillgodosedda genom det inflytande som arbetstagarorganisationerna har över försäkringens utformning och tillämpning samt ärendenas behandling hos bolagen. Den i målet aktuella bestämmelsen har tillkommit efter förhandlingar mellan jämbördiga parter på arbetsmarknaden och måste antas vara ett resultat av noggranna övervältningar angående vad som generellt sett är en lämplig lösning. Mot denna bakgrund kan villkoret som sådant inte anses oskäligt.

Med hänsyn till vad TR:n sålunda anfört och då i målet ej heller visats att den praktiska tillämpningen av avtalsvillkoret gentemot Anette B-G är oskälig finner TR:n att Anette B-G:s talan bör ogillas på den av KFA i första hand gjorda invändningen. Vid sådant förhållande saknar TR:n anledning uttala sig i frågan huruvida Ivan G sökt arbete på sådant sätt som krävs för att villkoren för utfående av försäkringsbeloppet skall anses vara uppfyllda.

Domslut. Käromålet ogillas.

Anette B-G fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle bifalla hennes talan vid TR:n. KFA bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Hellners, hovrättsrådet Be rättsassessorn Adolfson och t f hovrättsassessorn Reimer, referent) anförde i dom d 22 okt 1993: HovR:ns domskäl. HovR:n delar TR:ns uppfattning att villkoret i tjänstegrupplivförsäkringen inte är oskäligt. Det finns alltså inte grund för att enligt 36 § avtalslagen lämna villkoret utan avseende. Anette B-G:s vadetalan kan följaktligen inte bifallas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Anette B-G (ombud advokaten Jonas Vikbladh) sökte revision och yrkade att HD skulle förplikta KFA att till henne utge 178 200 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 15 mars 1991 tills betalning sker. KFA (ombud jur kand Gunilla Ljungkvist) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Heuman, Sterzel, Lambe, Nilsson, referent, och Westlander) beslöt följande dom:

Domskäl.

Försäkringsvillkoren för den av KFA meddelade grupplivförsäkringen grundar sig på en central överenskommelse mellan parterna på den kommunala arbetsmarknaden. Försäkringsavtal sluts emellertid mellan den enskilde arbetsgivaren och KFA, varvid den anställde enligt försäkringsbestämmelserna är försäkringstagare. Försäkringsvillkoren innehåller standardiserade bestämmelser om förmånstagare.

Försäkringstagarnas - och därmed också deras förmånstagares - bundenhet av försäkringsvillkoren måste i första hand bedömas med ledning av arbetsrättsliga principer. Det förhållandet att dessa villkor har förhandlats fram av jämbördiga parter på arbetsmarknaden och måste antas vara ett uttryck för vad dessa bedömt vara en generellt sett lämplig lösning får vidare betydelse vid tillämpningen av villkoren. (Jfr NJA 1981 s 1205 och 1983 s 725.)

I målet är ostridigt att Anette B-G såsom förmånstagare till Ivan G i och för sig är bunden av villkoren i den aktuella grupplivförsäkringen. Vad tvisten gäller är om en bestämmelse i § 38 2 st i villkoren, som ger KFA ensam beslutanderätt i vissa frågor, är oskälig och därmed skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Den nämnda bestämmelsen i försäkringsvillkoren utgör ett undantag från regeln i första stycket om att tvister om tolkning eller tillämpning av försäkringsbestämmelserna avgörs av en permanent skiljenämnd. Skiljenänmdens ledamöter fungerar dock som rådgivningsnämnd åt KFA vid dess avgörande av frågor som enligt andra stycket slutligt avgörs av KFA. Undantagsbestämmelsen i andra stycket avser tre kategorier av frågor. En rör tolkningen och tillämpningen av vissa angivna försäkringsbestämmelser som KFA äger pröva efter skälighet. Det undantaget är inte nu föremål för HD:s prövning. Andra frågor som KFA äger avgöra slutligt gäller huruvida sammanboende har förelegat i försäkringsvillkorens mening. HD har i två andra domar som meddelats denna dag tagit ställning till oskäligheten av detta undantag. Vidare äger KFA slutligt avgöra om en försäkrad arbetstagare har styrkt att han varit arbetsoförmögen respektive under arbetslöshet efter anställningens upphörande stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. Tvisten i detta mål gäller undantaget i sistnämnda del.

Enligt § 10 b) 1 st i försäkringsvillkoren gäller försäkringsskyddet viss tid under arbetslöshet efter anställningens upphörande, om arbetstagaren alltsedan dess söker arbete. Att arbetstagaren genom att söka arbete stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande skall enligt andra stycket styrkas genom intyg från arbetsförmedlingen eller erkänd arbetslöshetskassa. Kan sådant intyg inte företes, skall arbetslösheten styrkas genom annan bevisning som KFA finner likvärdig.

Bestämmelsen i § 38 2 st, sammanställd med bestämmelsen i § 10 b) 2 st, innebär alltså att KFA har förbehållit sig rätt att ensamt avgöra om den bevisning som åberopas i detta hänseende är tillräcklig. Försäkringstagaren eller dennes förmånstagare utestängs därmed helt från möjligheten att få denna bevisning prövad i rättslig ordning. En så långtgående inskränkning i rätten till rättslig prövning är inte godtagbar. Utrymmet för resultat som är oskäliga för försäkringstagarna och deras förmånstagare är alltför vidsträckt. Trots att detta undantag förhandlats fram av jämbördiga parter i det gemensamma syftet att åstadkomma en så snabb, enkel och billig reglering av försäkringsfallen som möjligt bör bestämmelsen i § 38 2 st i den del varom nu är fråga därför lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen.

Genom den bevisning som Anette B-G har förebringat till stöd för sin talan finner HD utrett att Ivan G stått till den allmänna arbetsmarknadens förfogande. Anette B-G:s talan skall därför bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD Kommunernas Försäkringsaktiebolag att till Anette B-G utge 178 200 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 15 mars 1991 tills betalning sker.

HD:s domar i målen I-III meddelades d 20 dec 1994 (nr DT 302, DT 303 och DT 304).

Litteratur beträffande 36 § avtalslagen (I-III) SOU 1960:11 s 331 f, 1974:83 s 151 f och 187, 1975:1 s 600, 1986:8 s 294 f samt 1986:56 s 239 ff, prop 1975/76:81 s 118, Hellner, Försäkringsrätt, 1965 s 76, Sigeman i Festskrift till Jan Hellner, 1983 s 589 f och 600, Victorin i samma festskrift s 759 ff och Bengtsson i Juridisk Tidskrift 1992-93 s 227 f, beträffande Europakonventionen (II) Danelius i SvJT 1991 s 292 och i Mänskliga rättigheter, 5 uppl 1993 s 156 samt beträffande regeringsformen (II) Holmberg-Stjernquist, Vår författning, 8 uppl 1992 s 206.

NJA 1981 s. 1205; NJA 1983 s. 725

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-12-20

Målnummer:
T3676-92