Frågan huruvida den som har yrkat en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 1, 2 eller 3 § RB skall befrias från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 6 § i samma kapitel har ansetts kunna prövas endast i samband med frågan huruvida den begärda säkerhetsåtgärden skall beviljas.

Mellan Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund och AB Nordiska Skinnauktioner, å ena sidan, samt Dansk Pelsdyravlerforening och Dansk Pels Auktioner, å andra sidan, pågår en skiljetvist vid Stockholms Handelskammares skiljedomsinstitut angående uppsägning av samarbetsavtal avseende samsortering och försäljning av svenska och danska pälsskinn.

Riksförbundet och Skinnauktioner ansökte vid Stockholms TR om säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 3 § RB med yrkande att motparten vid vite skulle förpliktas att omedelbart återinträda i avtalet, mm, att gälla i avvaktan på skiljedom. Sökandena hemställde att de måtte befrias från skyldighet att ställa säkerhet enligt 15 kap 6 § RB för skada som kan tillfogas motparten.

TR:n (rådmannen Ullrich) anförde i beslut d 29 nov 1993: TR:n finner ej skäl att befria sökanden från att ställa säkerhet för skada som kan tillfogas motparten genom att de begärda säkerhetsåtgärderna beviljas. Sökanden föreläggs att till TR:n inkomma med uppgift om sådan säkerhet. Motparten skall därefter beredas tillfälle att yttra sig översäkerheten.

Riksförbundet och Skinnauktioner anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle befria dem från skyldigheten att ställa säkerhet. De yrkade vidare att HovR:n skulle förklara att det föreligger fara i dröjsmål samt föreskriva att TR:n genast skulle fatta beslut avseende säkerhetsåtgärden.

HovR:n (hovrättslagmannen Holmquist, hovrättsrådet Westberg, referent, och t f hovrättsassessorn Redig Håkansson) lämnade i beslut d 9 dec 1993 besvären utan bifall.

Riksförbundet och medpart (ombud advokaten Fredrik Skagerberg) anförde besvär och yrkade att HD måtte befria dem från skyldighet att ställa säkerhet enligt 15 kap 6 § RB.

Dansk Pelsdyravlerforening (ombud advokaten Tom Johansson) yrkade i första hand att HD skulle avvisa ansökningen om säkerhetsåtgärd och bestred i andra hand ändring.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut som, förutom redogörelse för saken, upptog följande: Skäl. Dansk Pelsdyravlerforening har som grund för yrkandet om avvisning anfört att Stockholms TR inte är behörig att pröva klagandenas ansökan om säkerhetsåtgärd.

Sedan d 1 jan 1993 gäller som lag här i landet den i Lugano år 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen). Även Danmark har tillträtt konventionen. När Luganokonventionen är tillämplig får inga andra behörighetsregler än de som framgår av konventionen tillämpas gentemot en svarande som har hemvist i en konventionsstat. Av art 1 framgår emellertid att skiljeförfarande har undantagits konventionens tillämpningsområde. Skälet härför är bl a att det finns ett stort antal andra konventioner på området. Detta innebär att Luganokonventionen inte skall tillämpas i fråga om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Den gäller heller inte i mål angående skiljedoms ogiltighet eller vid klander av skiljedom. (jämför prop 1991/92:128 s 171.)

Den första frågan som inställer sig i detta mål är därför om Luganokonventionen är tillämplig trots att ett skiljeförfarande pågår.

Inom Europeiska Unionen gäller den i Bryssel år 1968 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av rättsliga avgöranden i civila och kommersiella mål (Brysselkonventionen). Vid antagandet av Luganokonventionen överenskom konventionsstaterna bl a att de båda konventionerna skall tolkas enhetligt. Gemenskapsdomstolen har i ett avgörande från 1991 tolkat Brysselkonventionens undantag för skiljeförfarande och funnit att ansökan vid domstol om utseende av skiljeman omfattas av detta undantag (avgörande d 25 juli 1991, mål C 190/89). Domstolen uttalade bl a att denna tolkning inte påverkades av det förhållandet att gällande konventioner om skiljeförfarande inte innehåller några bestämmelser om förfarandet vid utseende av skiljeman.

Den aktuella ansökan om säkerhetsågärd syftar till att säkerställa verkställigheten av en skiljedom. Skiljedomen kan verkställas med stöd av den i New York år 1958 antagna konventionen om erkännande och verkställighet av utländska skiljedomar. Konventionen innehåller inga bestämmelser som berör säkerhetsåtgärder. Med hänsyn till vad som ovan anförts angående syftet med klagandenas ansökan och då den är att bedöma som en fråga underordnad själva skiljeförfarandet, bör slutsatsen emellertid vara att en sådan ansökan inte omfattas av Luganokonventionens tillämpningsområde.

Frågan om svensk domsrätt måste i stället besvaras utifrån den anknytning tvisten har till Sverige.

Det aktuella avtalet är träffat i Köpenhamn mellan danska och svenska parter och gäller ömsesidiga åtaganden att leverera pälsskinn såväl till Danmark som till Sverige. Behörig domstol saknas dock enligt de interna forumreglerna i 10 kap RB. Anknytningen till Sverige får emellertid betraktas som stark då parterna valt att förlägga skiljeförfarandet här.

Med hänsyn härtill får svensk domsrätt anses föreligga beträffande ansökan om säkerhetsåtgärd. Då skiljeförfarandet pågår i Stockholm bör Stockholms TR vara behörig domstol.

Målet gäller i sak om klagandena skall befrias från skyldigheten att ställa säkerhet. Denna fråga har av underinstanserna prövats särskilt. Det framgår dock inte av bestämmelserna i 15 kap RB att en sådan särskild prövning är möjlig. Tvärtom talar lydelsen av 15 kap 6 § jämte förarbetena till 15 kap för att lagstiftaren inte har avsett detta (NJA II 1943 s 181 f). Av 49 kap 4 § 1 st 6 RB framgår vidare att beslut angående åtgärd enligt 15 kap kan överklagas särskilt. Ordet åtgärd torde endast avse säkerhetsåtgärden som sådan och inte frågan om befrielse från ställande av säkerhet (jämför NJA II 1943 s 614 f). Utöver detta skall även beaktas att sökande som fått avslag på ansökan om säkerhetsåtgärd kan återkomma med ny ansökan. Det anförda leder till slutsatsen att frågan om befrielse från att ställa säkerhet inte kan bli föremål för särskild prövning, varför TR:ns och HovR:ns beslut skall undanröjas.

HD:s avgörande. HD undanröjer TR:ns och HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Heuman, Freyschuss och Nilsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Frågan huruvida den som har yrkat en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 1, 2 eller 3 § RB skall befrias från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 6 § i samma kapitel kan prövas endast i samband med frågan huruvida den begärda säkerhetsåtgärden skall beviljas. Domstolarna har i förevarande mål prövat den förstnämnda frågan separat och klagandenas besvärstalan utgår också härifrån. Domstolarnas beslut skall därför undanröjas. HD saknar därmed anledning pröva frågan om domstolarnas behörighet att besluta om begärd säkerhetsåtgärd.

HD:s avgörande. HD undanröjer TR:ns och HovR:ns beslut.

JustR:n Munck och Lambe var av skiljaktig mening och anförde: Klagandena har vid TR:n ansökt om omedelbara säkerhetsåtgärder enligt 15 kap 3 § RB och har därvid - med åberopande av att de saknade förmåga att ställa säkerhet men hade visat synnerliga skäl för sitt anspråk - hemställt att rätten skulle befria dem från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 15 kap 6 § samma balk. För det fall att TR:n inte skulle medge sådan befrielse har de hemställt att möjlighet skulle beredas dem "att söka någon lösning av säkerhetsfrågan". TR:n har i sitt beslut uttalat att rätten ej fann skäl att befria dem från att ställa säkerhet för den skada som kunde tillfogas motparten genom att de begärda säkerhetsåtgärderna beviljades.

Frågan om den som har yrkat en säkerhetsåtgärd enligt 15 kap 1, 2 eller 3 § RB skall befrias från skyldigheten att ställa säkerhet enligt 6 § 1 st andra meningen samma kapitel kan prövas endast i samband med spörsmålet huruvida den begärda säkerheten skall beviljas. Mot denna bakgrund uppkommer frågan om TR:ns beslut haft rättslig betydelse och om det kunnat överklagas. I detta hänseende får anses gälla att beslutet har inneburit att TR:n vägrat att bifalla klagandenas yrkande om omedelbara säkerhetsåtgärder utan ställande av säkerhet och således har verkan som ett avslag på deras yrkande härom. Detta gäller så mycket mera som säkerhetsåtgärderna inte lagligen skulle ha kunnat beviljas utan att säkerhet ställts annat än om förutsättningarna för befrielse från skyldigheten att ställa säkerhet var uppfyllda. Hinder har därför inte förelegat för klagandena att fullfölja talan mot beslutet.

I HovR:n har klagandena - efter att ha utvecklat sin talan beträffande de skäl som åberopats för att de ej skulle vara skyldiga att ställa säkerhet - yrkat att "hovrätten måtte förklara att fara i dröjsmål föreligger och föreskriva att tingsrätten genast skall fatta beslut avseende säkerhetsåtgärder". Yrkandet är visserligen oklart men får anses ha kunnat upptas som en begäran om att HovR:n - på den grunden att klagandena ej varit skyldiga att ställa säkerhet - skulle undanröja TR:ns beslut och återförvisa frågan till TR:n. Med den i det föregående angivna utgångspunkten att TR:ns beslut får betraktas som ett avslag på klagandenas yrkande om omedelbara säkerhetsåtgärder har de varit berättigade att framställa ett sådant yrkande i HovR:n. Det har således inte inneburit något fel från HovR:ns sida att HovR:n ingått i prövning av klagandenas yrkande.

I HD för klagandena samma talan som i HovR:n. Deras besvärstalan skall på skäl som har anförts i det föregående tas upp till prövning i sak under förutsättning att TR:n haft domsrätt. På sistnämnda fråga finner vi, sedan vi överröstats, inte anledning att ingå.

HD:s beslut meddelades d 15 febr 1994 (nr SÖ 39).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-02-15

Målnummer:
Ö5071-93