När en köpare på grund av påstådda fel i egendomen kan väcka talan både om hävning av köpet och om avdrag på köpeskillingen, har en ogillande dom angående ett av yrkandena ansetts ha rättskraft beträffande båda yrkandena även om det andra yrkandet aldrig har framställts eller om käranden återtagit det. På grund härav har ett återtagande av ett av yrkandena bedömts som en inskränkning av talan och inte som en återkallelse. 13 kap 3 § 3 st och 17 kap 11 § RB.


Lagrum:
13 kap. 3 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740); 13 kap. 5 § rättegångsbalken (1942:740); 17 kap. 11 § rättegångsbalken (1942:740); NJA 1976 s. 493

Annica C förvärvade 1988 fastigheten Helsingborg Allerum 33:1 av Åke A. Annica C väckte d 2 aug 1989 talan mot Åke A vid Helsingborgs TR och yrkade under påstående att fel förelåg i fastigheten i första hand att köpet skulle gå åter samt att hon skulle tillerkännas skadestånd för olika kostnader hon haft. I andra hand yrkade hon nedsättning av köpeskillingen jämte skadestånd. Som grund för sin talan åberopade Annica C att fastigheten avvek från vad hon med hänsyn till omständigheterna haft anledning att räkna med samt svek och rådighetsfel. Sedan skriftväxling ägt rum i målet förklarade Annica C att hon återkallade yrkandet om hävning av köpet och begränsade sin talan till att avse nedsättning av köpeskillingen med ett belopp om ca 450 000 kr samt skadestånd. Åke A begärde då att målet skulle avskrivas i den del det avsåg hävning av köpet och yrkade ersättning för rättegångskostnader.

TR:n (rådmannen Weiertz) anförde i beslut d 20 mars 1991: Annica C har återkallat sin talan i vad avser yrkandet om hävning av köpet, och Åke A har förklarat sig ej ha någon erinran mot att målet avskrives såvitt avser detta yrkande.

Yrkandet om hävning av köpet är alternativt i förhållande till övriga yrkanden och konstituerar därför ett särskilt käromål. Återkallelsen av talan om hävning skall följaktligen föranleda avskrivning av detta käromål.

Till följd av avskrivningen är Annica C skyldig att gottgöra Åke A hans rättegångskostnader, såvitt de hänför sig till hävningsfrågan och kan särskiljas från kostnaderna avseende övriga frågor. - - -

På grund av det anförda avskriver TR:n målet rörande hävning av köpet samt förpliktar Annica C att ersätta Åke A hans rättegångskostnader avseende hävningsfrågan med 15 000 kr, - - -.

Annica C anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade i första hand att HovR:n skulle upphäva TR:ns avskrivningsbeslut. I andra hand yrkade hon att HovR:n i vart fall skulle befria henne från skyldigheten att utge ersättning för Åke A:s rättegångskostnader.

Åke A bestred ändring.

Annica C anförde till stöd för sin talan i HovR:n: Skälet till att hon valt att frånfalla sitt yrkande om återgång av köpet är att lång tid förflutit sedan förvärvet och att hon under den tiden tvingats avhjälpa huvuddelen av de fel som förelegat. Fastigheten är således i dag i ett annat skick än vid tidpunkten för stämningen. Det är mot denna bakgrund återkallandet av återgångsyrkandet skall ses. Om HovR:n skulle anse det korrekt att avskriva målet är det likväl fel att förplikta Annica C att utge ersättning för rättegångskostnader till Åke A. Kostnaderna i hävningsdelen är nämligen identiska med kostnaderna i resten av målet. Om Annica C får framgång med sin talan vid TR:n och det överklagade beslutet står fast leder detta till det besynnerliga resultatet att Åke A får rättegångskostnader ersatta trots att han förlorar målet. Det är från alla synpunkter - inte minst rättvisesynpunkter - lämpligt att dröja med avskrivningsbeslutet och med att ta ställning till rättegångskostnaderna till dess att TR:n genom dom eller slutligt beslut skiljer målet från sig.

Åke A anförde: Hävningsyrkandet utgör ett självständigt käromål i förhållande till övriga yrkanden och målet skall avskrivas i denna del eftersom återkallelse av talan föreligger. Domstolen skall då även besluta om motpartens rättegångskostnader. Rättegångskostnadernas storlek eller fördelning kan inte påverka det faktum att målet skall avskrivas i den nu återkallade delen.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekstedt, hovrättsrådet Agneta Ohlsson och t f hovrättsassessorn Eva Mårtensson Serrander, referent) anförde i beslut d 13 nov 1991: Frågan i målet gäller om frånfallandet av hävningsyrkandet är att se som en inskränkning av talan enligt 13 kap 3 § 3 st RB eller som en återkallelse av talan eller käromål. Av förarbetena till 13 kap 3 § RB framgår endast att man ansett att det föreligger en inskränkning av talan när det görs en kvantitativ minskning av vad som ursprungligen yrkats. Skäl kan emellertid finnas att anse en inskränkning föreligga även när delar av ett ursprungligt yrkande inte direkt kan kvantifieras i penningbelopp. Ett stöd för denna uppfattning finns i synsättet att icke kvantifierbara yrkanden kan anses inrymda som mindre delar av ett icke kvantifierat förstahandsyrkande. Från refererad rättspraxis kan anföras NJA 1976 s 493 där HD ansett det ligga i sakens natur att ett yrkande om att en fastighet skall befrias från skyldighet att delta i en gemensamhetsanläggning också innefattar ett yrkande om att fastigheten skall åsättas ett så lågt andelstal som möjligt för den händelse begäran om befrielse inte skulle bifallas. För det angivna synsättet talar även praktiska synpunkter rörande hantering av mål och fördelning av rättegångskostnader.

Mot bakgrund av det anförda finner HovR:n att Annica C:s frånfallande av hävningsyrkandet måste ses endast som en inskränkning av hennes talan och att någon avskrivning därför inte skall ske i anledning av frånfallandet.

HovR:n upphäver TR:ns avskrivningsbeslut och beslutet om fördelning av rättegångskostnader.

Åke A (ombud advokaten Jonas Eilert) anförde besvär och yrkade att HD måtte undanröja HovR:ns beslut och fastställa TR:ns beslut. Annica C, nu med efternamnet S (ombud advokaten Åke HaneWeijman), bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Dufva, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Annica S har, efter det att hon yrkat i första hand köpets hävande och visst skadestånd och i andra hand avdrag på köpeskillingen och visst skadestånd, avstått från förstahandsyrkandet. De yrkade skadestånden skiljer sig åt, huvudsakligen därför att Annica S för vissa nedlagda kostnader yrkade ersättning i förstahandsyrkandet i form av skadestånd och i andrahandsyrkandet i form av prisavdrag.

Rättegångsbalken skiljer mellan inskränkning och återkallelse av talan. Vid prövningen av besvären har det betydelse till vilket av dessa begrepp Annica S:s avstående från hävningsyrkandet skall hänföras.

Skiljelinjen dras i 13 kap 3 § 3 st RB. Där sägs att det inte anses såsom en ändring av talan att käranden beträffande samma sak inskränker sin talan. Beträffande frågan, om Annica S:s talan efter avståendet från hävningsyrkandet skall anses gälla samma sak, kan till en början fastställas, att hon åberopat samma omständigheter som grund för båda yrkandena och att grunden för talan alltså är densamma efter avståendet.

I motiven till 13 kap 3 § 3 st RB sägs att en sådan inskränkning som lagrummet avser inte innebär en återkallelse av talan i motsvarande grad och att verkan blir densamma som om svaranden fått en ogillande dom på den del som inskränkningen avser (NJA II 1943 s 165 f). Med inskränkning av talan avses alltså ett avstående från något som inte kan yrkas på nytt i en senare rättegång.

Ett återkallat yrkande anses däremot inte bli föremål för domens verkan och kan följaktligen framställas på nytt i en senare rättegång. Enligt 13 kap 5 § RB skall dock i mål, där saken är sådan att förlikning därom är tillåten, ett yrkande som återkallats sedan svaranden ingått i svaromål prövas i den pågående rättegången, om svaranden yrkar detta.

Huruvida Annica S:s avstående från yrkandet om köpets hävande skall anses som en inskränkning eller en återkallelse av talan, beror alltså av om man anser att hon skall kunna framställa detta yrkande i en senare rättegång. Det gäller med andra ord att fastställa, om rättskraften hos en dom angående yrkandet om avdrag på köpeskillingen skall anses hindra prövning av ett nytt yrkande om köpets hävande.

Enligt 17 kap 11 § RB äger en dom rättskraft "såvitt därigenom avgjorts den sak, varom talan väckts". I motiven till detta lagrum sägs, att den sak som blivit prövad inte kan göras till föremål för förnyad prövning som processföremål i en ny rättegång, att rättskraften bestäms av omfånget av den talan, som genom stämning eller genom talans ändring blivit väckt, och att inte blott yrkandet i rättegången utan även det rättsförhållande varur det omedelbart härflyter träffas av rättskraften (NJA II 1943 s 217 f).

I rättsvetenskapen har skilda uppfattningar om rättskraftens omfattning framförts. Karl Olivecrona anser att ett nytt yrkande alltid konstituerar en ny sak. Som exempel anför han, att en köpare av lös egendom i en första rättegång yrkat att köpet skall förklaras hävt på grund av att godset varit behäftat med fel och i en ny rättegång yrkar att få avdrag på köpeskillingen. Något hinder för att denna nya talan upptas till prövning föreligger inte, anser Olivecrona (Rätt och dom, 2 u 1966, s 312).

Att en köpare ändrar sitt yrkande från hävning till prisavdrag, utgör inte heller enligt Per Olof Ekelöf en inskränkning av talan utan ett nytt yrkande enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB. En inskränkning av talan, säger han, synes det kunna vara fråga om endast då skillnaden mellan de båda yrkandena är rent kvantitativ (Rättegång II, 7 u 1985, s 129 not 94 b).

Som stöd för sin åsikt om innebörden av begreppet inskränkning av talan åberopar Ekelöf bl a ett uttalande i den av Natanael Gärde m fl författade kommentaren till rättegångsbalken. Där sägs, att det av 13 kap 3 § RB framgår, att som ändring av talan inte anses att käranden inskränker sin talan, att rättskraften i sådana fall omfattar yrkandet i dess ursprungliga omfattning och att härav torde följa att "ej heller en rent kvantitativ utvidgning av ett tidigare framställt och redan prövat yrkande kan göras till föremål för ny rättegång". Det tilläggs emellertid att vid alternativa yrkanden, som helt ersätter varandra, domen över det ena yrkandet är prejudicerande även i förhållande till det andra yrkandet samt att hit är att hänföra sådana ersättningsyrkanden som avses i 13 kap 3 § 1 st 1 RB (a a s 194). Bland HD:s avgöranden är följande av särskilt intresse.

I NJA 1952 s 543 hade två hemmansägare och bröder efter stämning på kronan i en tidigare rättegång (det s k Älvdalsmålet) yrkat att de skulle förklaras vara ägare till vissa myrslogar på en kronopark i Älvdalens socken i Dalarna. HovR:n prövade lagligt att "allenast på det sätt bifalla" brödernas talan att de förklarades gentemot kronan berättigade att fortfarande inneha och såsom slog nyttja områdena i fråga med den rätt att kostnadsfritt erhålla virke för hägnader, hässjor och hölador varom stadgades i kungligt brev d 3 sept 1885. HovR:ns domslut fastställdes i denna del av HD. Efter en ny stämning på kronan yrkade bröderna, i första hand att de skulle förklaras inneha samma slogar med äganderätt och i andra hand att de skulle förklaras inneha slogarna med sådan nyttjanderätt att de ägde tillgodogöra sig den på slogarna växande skogen samt på slogarna utöva jakt och fiske. Häradsrätten fann frågan huruvida bröderna var ägare till slogarna vara rättskraftigt avgjord och avvisade deras nya talan i den delen. Detta beslut fastställdes av HovR:n och HD. Beträffande yrkandet om nyttjanderätt ogillade såväl häradsrätten som HovR:n en av kronan gjord invändning om rättegångshinder. Häradsrätten motiverade detta med att det inte kunde anses vara genom HD:s dom rättskraftigt avgjort vad som innefattades i begreppet "innehava och såsom slog nyttja". HovR:n anförde att det i Älvdalsmålet inte påkallats prövning av beskaffenheten av den rätt till slogarna som tillkom bröderna, i fall de inte skulle anses som ägare, och att med hänsyn härtill och vad övrigt förekommit i Älvdalsmålet HD:s dom inte kunde anses innebära avgörande i vidare mån av frågan om brödernas rätt till slogarna än att de inte befunnits ha äganderätt. HD fastställde HovR:ns beslut. - HD ansåg alltså i det första målet, som handlades enligt den äldre rättegångsbalken, men inte i det andra målet, att yrkandet om bättre rätt kunde anses innefatta ett yrkande om nyttjanderätt.

I NJA 1977 s 618 hade en vägförening i en tidigare rättegång väckt talan mot ordföranden i föreningens styrelse och yrkat i första hand att föreningen skulle förklaras äga bättre rätt till vissa grönområden och i andra hand

att ordföranden skulle förpliktas att till föreningen utge gåvobrev på dessa områden. Sedan denna talan ogillats väckte föreningen ny talan mot samme svarande och yrkade förpliktande för denne att mot en köpeskilling av 10 000 kr överlämna kvitterat köpebrev på områdena. De omständigheter som föreningen åberopade till stöd för talan var i de båda målen i väsentliga delar desamma. HD fann att domen i det tidigare målet hindrade prövning av talan i det senare. Som skäl anförde HD: "Jämfört med andrahandsyrkandet i det förra målet innebär yrkandet i detta mål endast den nyheten, att föreningen numera är villig att betala viss ersättning för den begärda överlåtelsen av områdena. Den skillnad som sålunda föreligger kan sägas vara av kvantitativt slag. Vidare är att märka, att mellan de tre olika yrkandena råder det sambandet, att de alla syftar till att områdena skall ingå i föreningens egendom. Detta resultat kan uppnås genom bifall till vilket som helst av yrkandena, och dessa är såtillvida alternativa som bifall till ett av dem utesluter bifall till de båda andra." - HD ansåg alltså, att det nya yrkandet omfattades av rättskraften hos domen i det tidigare målet dels därför att skillnaden mellan detta yrkande och ett av yrkandena i det tidigare målet kunde sägas vara av kvantitativt slag, dels därför att yrkandena i de bägge målen var såtillvida alternativa som bifall till ett av dem uteslöt bifall till de båda andra.

Per Olof Ekelöf har om detta rättsfall yttrat, att det är en kvalitativ skillnad mellan andrahandsyrkandet i det första målet och yrkandet i det andra målet och att HD:s avgörande utgör ett avsteg från principen att rättskraften inte omfattar en alternativ rättsföljd som kvalitativt skiljer sig från det ursprungligen yrkade (Rättegång III, 4 u 1980 s 105 och 5 u 1988 s 121). Lars Welamson har anfört att, även om man som Ekelöf skulle bedöma HD:s avgörande som ett avsteg från denna princip, därmed inte är sagt, att avgörandet inte kan ha starka skäl för sig (SvJT 1982 s 104). Han framhåller att Ekelöf själv ifrågasatt att skälen är "så mycket starkare för att domen prekluderar icke åberopade grunder än för att så är fallet med icke framställda alternativa yrkanden" (Ekelöf a a 4 u s 105 och 5 u s 121). Beträffande frågan, om det är rimligt att rättskraften får omfatta ett yrkande som enligt 13 kap 3 § RB inte kunnat framställas i högre rätt, framhåller Welamson att rättsfakta kan omfattas av rättskraften, även om ett åberopande i högre rätt avvisats eller skulle ha avvisats med tillämpning av 50 kap 25 § 3 st RB. Reglerna om taleändring kan därför, anför Welamson, möjligen anses inte innebära någon för rättskraftsbedömningen avgörande skillnad mellan nya rättsfakta och nya alternativa yrkanden.

I NJA 1987 s 707 hade A och hans sambo B fått lagfart på en fastighet med hälften var. Sedan B avlidit upptogs halva fastigheten som en tillgång i bouppteckningen. B efterlämnade en dotter C som enda dödsbodelägare. Hon erhöll lagfart på halva fastigheten på grund av bouppteckningen. A yrkade vid TR:n fastställelse av att han hade bättre rätt än C till denna hälft av fastigheten och att lagfarten skulle undanröjas. TR:n ogillade A:s talan. A fullföljde talan till HovR:n och yrkade där i andra hand fastställelse av att han ensam hade äganderätten till ett bostadshus på fastigheten. HovR:n avvisade andrahandsyrkandet med motiveringen att det var ett nytt yrkande som inte lagligen kunde prövas av HovR:n. A besvärade sig. HD fastställde avvisningsbeslutet. I sina skäl anförde HD: "Enligt 13 kap 3 § RB får väckt talan i princip inte ändras. Ändring av talan anses emellertid inte ske, om käranden beträffande samma sak inskränker sin talan (tredje stycket). En sådan inskränkning får äga rum också i högre rätt. Med inskränkning av talan avses härvid en kvantitativ förändring (se t ex Ekelöf, Rättegång II, 7 uppl s 129)." HD yttrade vidare, att det genom en prövning av A:s talan vid TR:n inte kunde bli avgjort om bostadshuset var i samma ägares hand som fastigheten och därmed utgjorde tillbehör till denna. Hinder mötte alltså inte mot att i ny rättegång mellan parterna talan fördes om bättre rätt till bostadshuset. Härav följde att A:s yrkande om sådan rätt inte avsåg samma sak som det ursprungliga yrkandet om bättre rätt till andel av fastigheten. Eftersom fråga alltså inte var om inskränkning av talan som avses i 13 kap 3 § 3 st RB, kunde yrkandet inte tas upp till prövning i det förevarande tvistemålet. - I detta fall har HD uttryckligen sagt att inskränkning av talan enligt 13 kap 3 § 3 st RB är en kvantitativ förändring. Vad HD har anfört i det följande innebär emellertid inte att HD ansett att A yrkat en alternativ rättsföljd av annat slag. Genom att förklara att det genom en prövning av förstahandsyrkandet inte kan bli avgjort om bostadshuset är i samma ägares hand, har HD sagt att A:s yrkanden avser två rättsföljder som inte är alternativa utan oberoende av varandra.

Av det anförda framgår att det i rättsvetenskap och rättstillämpning inte finns någon enhetlig uppfattning om rättskraftens omfattning och därmed inte heller om vad som bör rymmas under begreppet inskränkning av talan i 13 kap 3 § RB.

Annica S:s yrkanden om i första hand hävande av köpet och i andra hand avdrag på köpeskillingen är alternativa både genom det sätt på vilket de framställts och därigenom att det inte skulle vara möjligt att bifalla båda två. När samma grund kan ha alternativa rättsföljder är det rimligt att kräva av käranden, att han i en och samma rättegång väljer vilken eller vilka av dessa rättsföljder han vill yrka. Man bör följaktligen kunna anse att domen skall hindra ny rättegång rörande en icke yrkad alternativ rättsföljd. Ännu starkare skäl att anse detta har man, då ett alternativt yrkande såsom i detta fall har framställts och återkallats. Det nu sagda talar för att Annica S:s avstående från hävningsyrkandet bör anses vara endast en inskränkning av talan. Eftersom inskränkningen inte undandrar något från domens rättskraft bör den inte medföra ett beslut om avskrivning.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut till vilket HovR:n kommit.

HD (JustR:n Gregow, Lars K Beckman, referent, Solerud, Nyström och Törnell) fattade följande slutliga beslut: Skäl. I rättegångsbalken görs åtskillnad mellan återkallelse av talan och inskränkning av talan. Det torde vara förutsatt att en återkallelse skall föranleda beslut om avskrivning, om inte svaranden med stöd av 13 kap 5 § yrkar prövning i sak genom dom. Om det i stället är fråga om en inskränkning av talan (se 13 kap 3 § 3 st), följer härav att domstolen inte skall fatta något beslut om avskrivning. Verkan av en inskränkning blir emellertid på grund av rättskraftsbestämmelserna densamma som om svaranden fått en ogillande dom på den del som inskränkningen avser (se 17 kap 11 § samt NJA II 1943 s 165 f). Inskränkning av talan innebär alltså ett avstående från något som inte kan yrkas på nytt i en senare rättegång.

Annica S yrkade vid TR:n i första hand hävning av fastighetsköpet och i andra hand avdrag på köpeskillingen. Hon åberopade samma omständigheter som grund för båda yrkandena. Sedan hon avstått från hävningsyrkandet uppkommer frågan om avståendet skall anses som en återkallelse och föranleda ett avskrivningsbeslut eller om det skall anses som en inskränkning av talan. Avgörande för denna fråga är, som framgår av det redan anförda, rättskraften hos en blivande dom angående yrkandet om avdrag på köpeskillingen eller, uttryckt på ett konkret sätt, om en sådan dom utgör hinder för Annica S att på nytt väcka talan om hävning av fastighetsköpet.

Den aktuella situationen karakteriseras av att det är fråga om alternativa yrkanden som helt ersätter varandra och som vilar på samma grund men som skiljer sig åt, inte kvantitativt utan kvalitativt. Frågan om begreppet inskränkning av talan och den därmed sammanhängande frågan om domens rättskraft i en sådan situation är omdiskuterade men har inte fått något svar i rättstillämpningen (se Gärdes m fl kommentar till rättegångsbalken s 194, Olivecrona, Rätt och dom, 2 u 1966, s 312, Ekelöf, Rättegång II, 7 u 1985, s 129 not 94 b, densamme, Rättegång III, 5 u 1988, s 120 ff samt Welamson i SvJT 1982 s 103 fl.

När som i förevarande fall en köpare på grund av påstådda fel i egendomen kan väcka talan både om hävning av köpet och om avdrag på köpeskillingen, är det rimligt att kräva att han i en och samma rättegång tar ställning till om han vill framställa båda yrkandena. Han bör därför vara förhindrad att sedan ogillande dom har meddelats angående ett av yrkandena i ny rättegång framställa det andra yrkandet, under förutsättning att det är fråga om samma fel (se NJA 1984 s 733). En ogillande dom angående ett av yrkandena har alltså rättskraft beträffande båda yrkandena även om det andra yrkandet aldrig har framställts eller om käranden, som i förevarande fall, avstått från det.

På grund av det nu anförda skall Annica S:s avstående från yrkandet om hävning av köpet bedömas som en inskränkning av talan. Som HovR:n funnit borde TR:n alltså inte ha meddelat något avskrivningsbeslut. Redan av detta skäl har inte heller skolat meddelas något beslut i fråga om rättegångskostnader i anledning av det frånfallna yrkandet.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD:s beslut meddelades d 3 febr 1994 (nr SÖ 21).

NJA 1976 s. 493; NJA 1977 s. 618; NJA 1987 s. 707

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-02-03

Målnummer:
Ö2729-91