Fråga huruvida en kommun, som tagit ut va-avgifter som överskridit vad som fått tas ut enligt 24 § lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar, skall förpliktas återbetala vad som tagits ut för mycket eller om det finns särskilda omständigheter som talar för en annan bedömning (I och II).

(Jfr NJA 1988 s 457)

I

Fastighets AB Johannesbergshus äger en fastighet i Göteborg, som är bebyggd med flerbostadshus. Fastigheten ligger inom verksamhetsområdet för kommunens allmänna va-anläggning och är ansluten till dennas ren- och spillvattenledningar.

Under påstående att de brukningsavgifter för vatten och avlopp som bolaget hade betalat åren 1979-1984 hade överskridit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader för va-anläggningen yrkade bolaget vid Statens va-nämnd med hänvisning till 24 § lagen om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) att kommunen skulle åläggas att återbetala erlagda avgifter med sammanlagt 29 911 kr.

Kommunen bestred bifall till bolagets yrkanden, i första hand på den grunden att de uttagna avgifterna inte hade överstigit kommunens självkostnader och i andra hand därför att det inte fanns skäl att ålägga kommunen retroaktiv återbetalningsskyldighet.

Va-nämnden (rådmannen Qviström, ordf, samt ledamöterna Erlandsson, Netzler, Andersson, Odegren och Bering) meddelade beslut d 24 febr 1989.

Nämnden behandlade först frågan om avgiftsuttaget stred mot självkostnadsregeln i 24 § va-lagen. Härvid erinrade nämnden om att frågor om en taxas förenlighet med 24 § hade prövats tidigare, bl a i ett mål mellan Bostadsrättsföreningen Trumslagaren och Stockholms kommun, det sk Trumslagarmålet (NJA 1988 s 457).

Med anledning av hänvisning i HD:s dom kan rörande nämndens uttalande om avgiftsuttaget nämnas följande.

Nämnden konstaterade bl a att kommunen under lång tid hade tagit ut högre avgifter än vad som behövts för att täcka utgifterna för drift och investeringar och att de uppkomna överskotten hade fonderats för framtida investeringsbehov. I anledning härav anförde nämnden: En sådan fondering behöver i och för sig inte komma i konflikt med va-lagen om den sker i begränsad omfattning och kommunen, såsom här har skett, tillgodogör va-kollektivet ränta på ansamlade medel. Va-lagens krav på en skälig och rättvis avgiftsfördelning mellan brukarna begränsar dock i viss mån utrymmet för fondering. Fonden bör inte, genom uttag av stora belopp långt i förväg, tillåtas växa till sådan storlek att en "generation" brukare missgynnas i förhållande till en annan. En viktig begränsning ligger i självkostnadsprincipen. Av denna torde nämligen följa att fonderingen alltid måste vara motiverad av faktiska investeringsbehov.

Nämnden anförde vidare att det, om rörelseöverskott uppkommer, åligger kommunen att snarast möjligt rätta till taxeberäkningarna. Härefter tillade nämnden: En fondering av överskottsmedel kan dock undantagsvis vara motiverad av stora, närliggande investeringsbehov, som inte bedöms kunna tillgodoses på normalt sätt, dvs med avskrivningsmedel, anläggningsavgifter, bidrag, upplåning eller eventuellt nya engångsavgifter. Sådana undantagsfall reser dock bestämda krav på att kommunen klart motiverar behovet med stöd av konkreta investeringsplaner och -beräkningar. Kommunen har i det här fallet uppgett att den gör specificerade investeringsplaner för (rullande) treårsperioder. Va-nämnden finner oavsett detta - med beaktande av den tid som normalt åtgår för beslut, utförande och betalning av investeringar - skäligt att ansamlade överskottsmedel inte får överstiga det tillskott, utöver ovan nämnda normala finansieringsmedel, som krävs för att täcka specificerade behov under den närmast följande femårsperioden.

Nämnden konstaterade vidare att kommunen, utöver planenliga avskrivningar som minskade anläggningstillgångarnas bokförda värde, också gjorde "meravskrivningar" vilka fonderades. Efter ett längre resonemang förklarade sig nämnden, i fråga om möjligheterna att ansamla meravskrivningsmedel för framtida användning, vid en samlad bedömning komma fram till att en värdeminskningsfond av detta slag borde få uppgå till högst ett belopp motsvarande det tillskott som krävdes, utöver löpande avskrivningar, anläggningsavgifter och bidrag, för finansering av specificerade investeringsbehov under närmast följande femårsperiod.

Va-nämndens slutsats blev att kommunens avgiftsuttag hade överstigit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader för va-verksamheten under den i målet aktuella avgiftsperioden, vilket stred mot självkostnadsregeln i 24 § va-lagen. Det belopp som med anledning härav kunde komma i fråga för återbetalning bestämdes - med godtagande av en viss felkalkylmarginal - till 263 milj kr.

Under rubriken Återbetalningsskyldighet uttalade nämnden härefter: HD har i sin dom i Trumslagarmålet uttalat att det inte kan anses oförenligt med grunderna för va-lagen att huvudmannen för en va-anläggning åläggs återbetalnings-skyldighet för erlagda brukningsavgifter i den mån dessa befunnits klart överstiga vad som får tas ut enligt 24 § va-lagen. Återbetalningsskyldighet skulle uppkomma, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. En sådan särskild omständighet kunde tänkas vara exempelvis att huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo. Enligt HD ligger det vidare i sakens natur att återbetalningsskyldighet för avgifter som erlagts i enlighet med fastställd och lagakraftvunnen taxa kan aktualiseras endast i händelse av en väsentlig avvikelse från självkostnaderna.

Va-nämnden har i det här målet funnit att kommunen tagit ut avgifter som klart överstiger vad som får tas ut enligt 24 § va-lagen. Överuttaget är såväl i absoluta tal som i förhållande till hela avgiftsuttaget väsentligt. Kommunen har visserligen sagt sig ämna sörja för att vad som uttagits för mycket skall komma va-kollektivet till godo i framtiden. Närmare om hur detta skall gå till har inte angetts. Ännu tre år efter den i målet aktuella perioden har medlen inte i någon mån tillgodogjorts va-kollektivet. Kommunens uppgifter visar att överuttaget i stället har fortsatt.

Va-nämnden finner inte att kommunen har förebragt sådana särskilda omständigheter som skulle kunna föranleda att kommunen undgår skyldighet att betala tillbaka vad som uttagits för mycket. Kommunen skall därför förpliktas till återbetalning.

Den del av beloppet 263 milj kr som skulle återbetalas till bolaget beräknades av va-nämnden till 17 457 kr.

Va-nämndens avgörande. Va-nämnden förpliktade kommunen att till bolaget utge 17 457 kr.

Båda parter fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen. Kommunen yrkade helt ogillande av bolagets vid va-nämnden förda talan.

Bolaget yrkade fullt bifall till sin talan.

Kommunen anförde till utveckling av sin talan bl a: Kommunen har aldrig haft för avsikt att använda de fonderade medlen på annat sätt än att låta medlen komma va-kollektivet till godo genom att använda dessa för nödvändiga investeringar. Investeringsvolymen under perioden 1960-1979 var 3-4 gånger högre än under perioden därefter. De tunga investeringarna under slutet av 1960-talet och början av 1970-talet börjar uppnå en sådan ålder och förslitning att ett förnyelsebehov blir alltmer påtagligt. Betydande reserver är således nödvändiga. Alla tillgängliga utredningar visar att kommunens investeringsbehov under 1990-talet uppgår till omkring 1,4 miljarder kr. Göteborgs kommuns va-nämnd har föreslagit kommunledningen att reinvesteringarna i ledningsnät och anläggningar under perioden 1990-92 om sammanlagt 210 milj kr skall finansieras med ackumulerade meravskrivningar. Kommunen ämnar alltså sörja för att i stort sett hela det belopp som enligt va-nämndens beräkningar uttagits för mycket skall komma vakollektivet till godo och det inom en tidsperiod som inte kan antas vara längre än den tidsperiod som kan beräknas åtgå för att verkställa en direkt återbetalning i enlighet med va-nämndens beslut. Utöver ovan nämnda reinvesteringar tillkommer nettoinvesteringar finansierade genom investeringsplan om ca 86 milj kr under samma treårsperiod.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Didön, vattenrättsrådet Uden, adj led professor Thorell samt t f hovrättsassessorn Lilja Hansson, referent) meddelade dom d 4 mars 1991.

I domskälen anförde vattenöverdomstolen inledningsvis: Enligt 24 § va-lagen får avgifter som huvudmannen tar ut för en allmän va-anläggning inte överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Varken i lagen eller dess förarbeten är innebörden av denna s k självkostnadsprincip preciserad. Enligt vad departementschefen uttalade i sitt anförande till propositionen om va-lagen (prop 1970:118 s 104) behöver det inte betvivlas att kommunerna har möjligheter och förmåga att hantera de många komponenterna i en självkostnadsberäkning så att avgiftsuttagen fyller rimliga krav på skälighet och rättvisa. Bl a med hänsyn härtill ansåg departementschefen att det saknades anledning att ange bestämda lösningar av olika detaljer i beräkningssätt eller redovisningsmetoder. Inte heller ansåg han det nödvändigt att i lagtexten eller motiven närmare precisera självkostnadsregelns innebörd.

Enligt vattenöverdomstolens mening måste syftet med självkostnadsprincipen vara att avgifterna inte får bestämmas till sådana belopp att de tillför kommunen en vinst. Principen utgör emellertid inget hinder mot att överskott uppkommer enskilda år, om detta är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet av enjämn taxeutveckling. Taxan får dock inte bestämmas så, att dagens brukare belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare.

Vattenöverdomstolen anslöt sig i huvudsak till vad va-nämnden hade anfört i fråga om avgiftsuttagets förenlighet med 24 § va-lagen och fann i likhet med nämnden att kommunens avgiftsuttag under åren 1979 -1984 hade överstigit vad som fått tas ut samt att det belopp som kunde komma i fråga för återbetalning var 263 milj kr. Härefter anförde domstolen: När det härefter gäller frågan om återbetalningsskyldighet för kommunen, har HD i det s k Trumslagarmålet uttalat att - i den mån det är fråga om en väsentlig avvikelse från självkostnaderna - återbetalning skall ske om inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. En sådan särskild omständighet kan enligt HD tänkas vara exempelvis att huvudmannen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo.

Kommunen har till vattenöverdomstolen ingivit en investeringsplan för åren 1990-1992, av vilken framgår att kommunen avser att ta i anspråk 210 milj kr av de ansamlade meravskrivningsmedlen till reinvesteringar. Enligt kommunen kommer medlen på så sätt va-kollektivet till godo, varför kommunen inte bör åläggas återbetalningsskyldighet.

Enligt vattenöverdomstolens mening kan avgiftskollektivet gottgöras ett överuttag - bortsett från de fall där direkt återbetalning sker - antingen genom taxesänkning/utebliven höjning eller genom att överuttaget används till finansiering av investeringar. En taxesänkning eller utebliven höjning måste leda till att taxan understiger självkostnaden under återbetalningsperioden. Om återbetalning sker genom finansiering av investeringar, måste det krävas dels att investeringen genomförs snarast möjligt efter det att överuttaget skedde, dels att investeringen avskrivningsmässigt behandlas så att det blir fråga om en verklig återbetalning.

Vattenöverdomstolen har ovan funnit innebörden av självkostnadsprincipen vara bl a den, att dagens brukare inte får belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare. Med hänsyn härtill har domstolen, i likhet med va-nämnden, godtagit att en kommun fonderar överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Av samma skäl bör också ett överuttag som återbetalas genom finansiering av investeringar ske inom fem år från det år då överuttaget skedde. Därutöver måste dock krävas att underlaget för såväl de planmässiga avskrivningarna som, i förekommande fall, meravskrivningarna minskas med de gjorda investeringarna så att de framtida kapitaltjänstkostnaderna och därmed även taxan blir lägre än annars skulle ha blivit fallet.

I förevarande mål har överuttagen skett under åren 1981-1984. Med hänsyn till vad nyss sagts om den tidsfrist inom vilken återbetalning bör ske, finner vattenöverdomstolen att den återbetalning kommunen avser att genomföra i form av finansiering av investeringar med början först år 1990 inte kan godtas som en gottgörelse till avgiftskollektivet.

På grund av vad som nu anförts och då de uttagna avgifterna måste anses ha väsentligt överstigit kommunens självkostnader, finner vattenöverdomstolen att det inte föreligger några särskilda omständigheter som kan medföra att kommunen skulle undgå att betala tillbaka vad som uttagits för mycket.

Vattenöverdomstolen finner därför, i likhet med va-nämnden, att återbetalning skall ske. Vattenöverdomstolen ansluter sig även till vanämndens beräkning av återbetalningsbeloppen.

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställde va-nämndens avgörande.

Kommunen (ombud advokaten Gotthard Calissendorff) sökte revision och yrkade ogillande av bolagets talan.

Bolaget (ombud advokaten Robert Romlöv) bestred ändring.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida det belopp som enligt vattenöverdomstolens dom kunde komma i fråga för återbetalning skulle, i den del det funnits belöpa på bolaget, betalas ut till bolaget. Beträffande målet i övrigt fann HD ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. HD finner, i likhet med underinstanserna, att det i målet inte har framkommit sådana särskilda omständigheter som kan föranleda att kommunen undgår att till bolaget återbetala vad som uttagits för mycket i brukningsavgifter för vatten och avlopp tom år 1984. Kommunen skall alltså till bolaget betala ut det belopp som slutligt fastställts genom vattenöverdomstolens dom.

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Lind, Nyström och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. I 24§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar (va-lagen) föreskrivs som en grundläggande regel att avgifter som en huvudman för allmän va-anläggning tar ut inte får överskrida vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. Innebörden av denna s k självkostnadsprincip är inte närmare preciserad i vare sig va-lagen eller motiven. Enligt förarbetena finns det emellertid inte underlag för att tillämpa någon annan självkostnadsprincip än den som gäller för den

allmänna kommunala verksamheten, vilket innebär att man skall eftersträva en för brukarna rättvis avgiftssättning, som inte ger utrymme för vinst. (Se prop 1970:118 s 104; jfr Bouvin-Qviström, VA-lagstiftningen, 1993 s 97 ff.)

Som vattenöverdomstolen har konstaterat torde det i och för sig få accepteras att det under enskilda år uppkommer överskott i va-verksamheten, om det är motiverat av kommunens investeringsplaner och behovet av en jämn taxeutveckling. Självkostnadsprincipen får emellertid anses innefatta ett principiellt förbud mot att dagens brukare belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare (jfr Bohlin, Kommunala avgifter, 1984, s 265).

Till följd av prövningstillståndsbeslutet har HD i målet att utgå från att kommunen för åren 1979 -1984 har tagit ut va-avgifter som överskridit vad som behövts för att täcka nödvändiga kostnader. De uttagna avgifterna har sålunda uppgått till högre belopp än som varit tillåtet enligt 24 § va-lagen. Överuttaget har, i enlighet med vad vattenöverdomstolen och va-nämnden funnit, uppgått till sammanlagt 263 milj kr för hela va-kollektivet. Härav belöper 17 457 kr på bolaget.

Frågan huruvida en kommun blir återbetalningsskyldig gentemot en fastighetsägare för va-avgifter som har överskridit vad som får tas ut enligt 24§ va-lagen har prövats av HD i rättsfallet NJA 1988 s 457 (Trumslagarmålet). HD fann där att det fick anses följa av vedertagna civilrättsliga och offentligrättsliga grundsatser att återbetalningsskyldighet uppkommer, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. Som exempel på en sådan särskild omständighet nämndes att huvudmannen har sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo. Det ansågs vidare ligga i sakens natur att återbetalningsskyldighet för avgifter som erlagts i enlighet med fastställd och lagakraftvunnen taxa kan aktualiseras endast i händelse av väsentlig avvikelse från självkostnaderna.

Frågan i det nu aktuella målet är om återbetalning till bolaget skall ske i enlighet med den huvudprincip som har slagits fast i Trumslagarmålet eller om det finns särskilda skäl för en annan bedömning.

Som skäl för att återbetalning till bolaget inte behöver ske har kommunen i första hand åberopat att avsikten hela tiden varit att de medel som, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden funnit, har tagits ut för mycket av abonnenterna skulle komma avgiftskollektivet till godo. Så har också enligt kommunen i stor utsträckning redan skett. Kommunen har uppgett att 100,2 resp 62,5 milj kr av de fonderade medlen har tagits i anspråk för investeringar under 1990 och 1991 och att det förutsetts att ytterligare investeringar skulle ske under de närmast följande åren, så att alla under perioden 1979-1984 gjorda meravskrivningar skulle vara återförda till va-kollektivet senast 1994.

Kommunen har också framhållit att avgörandet i det aktuella målet får betydelse inte bara för bolaget utan också för ett stort antal andra abonnenter. Om bolaget får rätt till återbetalning, bör en motsvarande rätt tillkomma övriga abonnenter. Det skulle därmed uppstå betydande hanteringskostnader för kommunen. Eftersom kostnaderna i sin tur måste täckas genom ökade avgifter, är ett system med individuella återbetalningar ofördelaktigt även för va-kollektivet.

Det står klart att medel som har uppkommit genom överuttag i strid mot va-lagen i och för sig bör kunna användas för investeringsändamål som ett alternativ till individuell återbetalning. Som en självklar förutsättning gäller då att investeringarna är sakligt motiverade, så att de blir till nytta för va-kollektivet. Investeringarna måste också redovisningsmässigt behandlas så, att de inte vidare belastar va-verksamheten som en kostnad.

En särskild fråga är inom vilken tid kommunen måste genomföra investeringarna för att undgå återbetalningsskyldighet. När det gäller att avgöra om det över huvud taget föreligger ett otillåtet överuttag bör det, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden har funnit, kunna godtas att kommunen fonderar uppkomna överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Sker fondering på sådana villkor, skall det alltså i den delen inte anses ha uppkommit något överuttag.

Det är inte givet att en motsvarande femårsfrist skall tillämpas beträffande medel som har blivit föremål för ett otillåtet överuttag. Det kan hävdas att, om kommunen vill använda sådana medel för investering i stället för att betala tillbaka dem, detta skall ske utan dröjsmål. Frågan huruvida det under ett visst år verkligen har gjorts ett överuttag kan emellertid, med hänsyn bl a till kommunernas redovisningssystem, inte avgöras omedelbart efter årets utgång. Och när överuttag väl har konstaterats, måste kommunen rimligen ha viss tid på sig för att få fram lämpliga investeringsobjekt och genomföra investeringarna. Till detta kommer intresset att undvika en ryckig taxesättning. Kommunen kan behöva följa utvecklingen under något eller några år för att förvissa sig om att medlen inte behöver tas i anspråk för att täcka ett oförutsett underskott.

Med hänsyn till det anförda bör det kunna godtas att en kommun dröjer upp till fem år med att ta i anspråk medel som har varit föremål för överuttag. Ett sådant dröjsmål får anses förenligt med den tidigare angivna principen att dagens brukare inte får belastas med kostnader som rätteligen bör bestridas av framtida brukare.

Av de uppgifter som har lämnats av kommunen i förevarande mål framgår att de medel som har varit föremål för överuttag under åren 1979-1984 inte till någon del har använts för investeringar förrän mer än fem år har förflutit från det sista av de angivna åren. Kommunen kan därmed inte till följd av investeringarna undgå återbetalning.

Det är uppenbart att individuella återbetalningar kan vara förenade med ej oväsentliga hanteringskostnader. Det får emellertid anses följa redan av avgörandet i Trumslagarmålet att denna omständighet typiskt sett inte hindrar att återbetalning bör ske. Det har inte framkommit i målet att kommunen skulle belastas med hanteringskostnader av en sådan storlek att det utgör särskilda skäl mot en återbetalning.

När det gäller överuttagets storlek innebär vattenöverdomstolens och va-nämndens bedömning att det överuttag som belöper på bolaget har motsvarat mer än 19 % av bolagets totala va-avgifter under de aktuella åren. Det får därmed anses ha varit fråga om en väsentlig avvikelse från självkostnadsprincipen.

På grund av det anförda och då kommunen inte heller i övrigt har förebringat några omständigheter som utgör särskilda skäl mot en återbetalning bör kommunen åläggas att betala tillbaka det belopp som vattenöverdomstolen har bestämt.

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut, såvitt nu är i fråga.

II

Barbro T ägde från början av år 1979 till år 1986 en fastighet och äger sedan jan 1986 en annan fastighet, vilka båda ligger inom verksamhetsområdet för Örebro kommuns allmänna va-anläggning och är anslutna till denna anläggning.

Under påstående att kommunen sedan år 1979 hade tagit ut mer va-avgifter än som behövts för att täcka nödvändiga kostnader för den allmänna va-anläggningen yrkade Barbro T vid Statens va-nämnd förpliktande för kommunen att återbetala 4 935 kr 90 öre avseende från henne åren 1979-1985 för mycket uttagna brukningsavgifter jämte ränta. Dessutom yrkade hon fastställelse av att kommunen också var skyldig att till henne återbetala för mycket uttagna brukningsavgifter för tiden d 1 jan 1986-d 30 juni 1989.

Kommunen medgav återbetalningskravet avseende åren 19791985 men bestred bifall till Barbro T:s fastställelsetalan. Kommunen anförde: Det är riktigt att kommunen sedan 1979 har gjort avgiftsuttag som inte är förenliga med självkostnadsprincipen i 24 § va-lagen. Medel som rätteligen bort tillkomma va-kollektivet har därigenom i stället kommit skattekollektivet tillgodo. Kommunen har beräknat överuttaget för åren 1979-1985 till sammanlagt 98,5 milj kr och för tiden 1986-30 juni 1989 till sammanlagt 92,2 milj kr. Kommunen vitsordar att överuttaget aktualiserar återbetalningsskyldighet, liksom att det inbegriper en väsentlig avvikelse från självkostnaderna. Överuttaget har sin förklaring i att kommunen tillämpat samma redovisningsmetoder som sedermera underkänts i det s k Trumslagarmålet. Efter lagakraftvunnet avgörande i det målet har kommunfullmäktige i Örebro d 24 maj 1989 beslutat att åtgärda överuttaget. För åren 1979-1985 skall överuttaget återbetalas individuellt, vilket innebär att kommunen betalar tillbaka för högt uttagen avgift till den fastighetsägare som begär det. För nämnda period har kommunen redan betalat tillbaka 4 935 kr 90 öre till Barbro T. Det motsvarar den andel av överuttaget som belöper på hennes fastigheter vid en fördelning efter vattenförbrukningen. Kommunen medger därför Barbro T:s talan i den delen.

När det däremot gäller överuttaget för tiden 1986-30 juni 1989 har kommunfullmäktige i stället beslutat om s k kollektiv återbetalning enligt följande. Överuttaget jämte räntegottgörelse om ca 10 milj kr eller sammanlagt 103 129 000 kr avsätts till en investeringsfond, som skall användas till va-verkets investeringar under de närmaste fem åren. Va-verksamheten i övrigt skall finansieras genom brukningsavgifter enligt va-taxan. Fonden, som redovisas på ett särskilt konto i kommunens räkenskaper, kommer vid bildandet att tillgodoräknas ränta för tiden d 1 jan 1986-d 30 juni 1989. För tiden därefter kommer fonden att årligen tillföras ränta på återstående kapital med en räntesats som motsvarar kommunens medellåneränta. Ett investeringsprogram har upprättats för femårsperioden. Enligt detta kommer fonden genom uttag för investeringar att vara förbrukad vid utgången av 1994. Genom kommunfullmäktiges beslut och verkställigheten därav ombesörjs sålunda att de för mycket uttagna avgifterna återförs från skattebetalarkollektivet till va-kollektivet. I så måtto är det fråga om återbetalning även när det gäller tiden efter d 1 jan 1986. Äterbetalningen sker dock inte till varje abonnent utan i stället genom att medlen tillförs de anläggningar som betjänar abonnenterna. Fonden möjliggör även att va-taxans avgiftsnivåer kan hållas nere. Inga nya kapitalkostnader som påverkar bokförda värden tillkommer. Genom att Barbro T och va-kollektivet till följd av investeringarna i den allmänna va-anläggningen framgent tillgodogörs och drar nytta av fonderingen utav det historiska överuttaget, kan inte komma i fråga att ålägga kommunen skyldighet att återbetala individuellt även för den nu aktuella tiden. Barbro T:s fastställelseyrkande skall således ogillas.

Barbro T genmälde: Enligt kommunens tidigare planering skulle den årliga investeringsvolymen uppgå till ca 10 milj kr. Med detta investeringsbehov är det inte motiverat med den beslutade investeringsfonden. Även om beloppet skulle vara så stort som kommunen nu påstår, så skall principiellt den som har betalat avgifterna också få tillbaka dem. En kollektiv återbetalning kan därför inte godtas.

För att visa den kommande investeringsvolymen åberopade kommunen en skriftlig investeringsplan för åren 1990-1994. Denna redovisade anslag för 1990 och prognos för de övriga åren. De totala investeringarna beräknades resp år uppgå till 40,1, 35,5, 36,0, 37,0 och 37,0 milj kr. Efter avräkning av beräknade kapitalinkomster i form av anläggningsavgifter utgjorde nettoinvesteringarna resp år 28,1, 18,5, 19,0, 20,0 och 20,0 milj kr eller sammanlagt under hela femårsperioden 105,6 milj kr.

Va-nämnden (fd rådmannen Qviström, ordf, samt ledamöterna Wahlgren, Darte, Andersson, Nilsson och Bering) anförde i beslut d 3 jan 1990: Skäl. Enligt 24§ lagen (1970:244) om allmänna vatten- och avloppsanläggningar får huvudmannen för en sådan anläggning inte ta ut mer avgifter av brukarna än vad som behövs för att täcka nödvändiga kostnader för anläggningen. I det här målet har väckts krav på återbetalning av för mycket uttagna avgifter för tiden 1979-30 juni

1989. Kommunen har medgett att det då har förekommit sådant överuttag som i och för sig aktualiserar återbetalningsskyldighet gentemot brukarna. Kommunen har beräknat överuttaget för perioden 19791985 till 98,5 milj kr och för perioden 1986-30 juni 1989 till 92,2 milj kr. Beräkningarnas riktighet har inte bestritts. Vad som har förekommit i målet ger heller inte anledning att ifrågasätta dem.

För perioden 1979-1985 är parterna också överens om att Barbro T skall ha tillbaka 4 935 kr 90 öre, ränta inberäknat.

Vad gäller perioden 1986-30 juni 1989 har kommunen emellertid bestritt återbetalningsskyldighet under hänvisning till att överskottsmedlen för denna tid i stället - via en särskilt inrättad fond - skall återföras till va-kollektivet genom finansiering av planerade investeringar i va-verksamheten under de närmast följande fem åren. Tvisten i målet gäller nu uteslutande frågan om kommunen på detta sätt kan undgå en annars ostridigt uppkommande skyldighet att betala tillbaka pengar direkt till dem som har erlagt för höga avgifter.

Vid ett väsentligt överuttag av brukningsavgifter i strid med 24 § va-lagen uppkommer enligt HD:s uttalande i det sk Trumslagarmålet (NJA 1988 s 457) återbetalningsskyldighet, såvida inte särskilda omständigheter talar för en annan bedömning. En sådan särskild omständighet kunde enligt HD tänkas vara att kommunen sörjt för eller ämnar sörja för att vad som uttagits för mycket kommer avgiftskollektivet till godo. Det är just detta som kommunen i förevarande mål hävdat att kommunen ämnar göra.

Utrymmet för fondering av rörelseöverskott för framtida investering i va-verksamheten har tidigare prövats av va-nämnden genom beslut d 24 febr 1989 i mål mellan Fastighets AB Johannesbergshus och Göteborgs kommun. Va-nämnden kom där fram till att uppkomna rörelseöverskott i princip bör utjämnas inom tre år genom exempelvis taxesänkning, men att det undantagsvis också kan vara motiverat med en fondering av överskottsmedel. En fondering för att finansiera planerade investeringar behöver nämligen i och för sig inte komma i konflikt med va-lagen, om den sker i begränsad omfattning och vakollektivet tillgodogörs ränta på ansamlade medel. Va-lagens krav på en skälig och rättvis avgiftsfördelning mellan brukarna begränsar dock i viss mån utrymmet för en sådan fondering. Fonden bör inte, genom uttag av stora belopp långt i förväg, tillåtas växa till sådan storlek att en generation brukare missgynnas i förhållande till en annan. En viktig begränsning ligger också i självkostnadsprincipen. Av denna torde nämligen följa att fonderingen alltid måste vara motiverad av faktiska investeringsbehov. Med beaktande av den tid som normalt åtgår för beslut, utförande och betalning av investeringar, fann va-nämnden i Göteborgsmålet skäligt att ansamlade överskottsmedel inte får överstiga det tillskott - utöver avskrivningsmedel, anläggningsavgifter och andra mer normala finansieringsmedel - som krävs för att täcka specificerade investeringsbehov under den närmast följande femårsperioden. Här godtogs också en viss felkalkylmarginal. Ett på detta sätt beräknat tillskott till normala investeringsmedel skulle nämligen enligt va-nämndens bedömning få ökas med 30 % med hänsyn till osäkerheten i beräkningarna.

Anledning föreligger inte att nu gå ifrån bedömningarna i Göteborgsmålet. Ifall va-kollektivet - inom ramen för de möjligheter som principerna i nämnda mål ger utrymme för - gottgörs historiska överuttag jämte ränta genom taxesänkning eller finansiering av investeringar, så torde detta kunna utgöra sådana särskilda omständigheter som enligt HD skulle kunna frita kommunen från skyldighet att individuellt betala tillbaka de för mycket uttagna avgifterna till brukarna.

Kommunen har beräknat det totala investeringsbehovet - nyanläggningar och reinvesteringar - till sammanlagt 185,6 milj kr under perioden 1990-1994. Härav beräknas 80 milj kr kunna finansieras med anläggningsavgifter. Resterande 105,6 milj kr motsvarar i stort den av skattemedel bildade fonden om 103 129 000 kr. Fondmedlen skall liksom inflytande anläggningsavgifter "direktfinansiera" investeringarna under nämnda period. Det innebär att investeringarna genast anses avskrivna och alltså inte kommer att belasta va-verket som en kostnad och inte heller ingå i det bokförda värde av tillgångarna på vilket avskrivningar beräknas. På befintligt avskrivningsunderlag skall avskrivningar däremot fortlöpande ske även under den aktuella femårsperioden. Dessa avskrivningsmedel, som under denna tid beräknas uppgå till sammanlagt 45 466 100 kr, skall användas för nedskrivning av det bokförda värdet av va-verkets tillgångar.

Också den sålunda av kommunen planerade ordningen för återförandet av det nu aktuella överuttaget måste anses falla inom ramen för de möjligheter som följer av principerna i Göteborgsmålet. Det är inte avgörande för prövningen i det här fallet hur kommunen väljer att bokföringsmässigt redovisa de olika transaktionerna. Det får förutsättas att kommunen gör detta på ett godtagbart sätt. Va-nämnden utgår emellertid i sin bedömning från att det bokförda värdet kommer att reduceras med de under ifrågavarande period gjorda avskrivningarna och att medel motsvarande den tillskapade investeringsfonden jämte inflytande anläggningsavgifter kommer att investeras i va-verksamheten under perioden i enlighet med den av kommunen redovisade planen.

Investeringsplanen ger uttryck för en väsentligt förhöjd ambitionsnivå. Anledning föreligger inte att ifrågasätta behovet av de planerade investeringarna. Men erfarenhetsmässigt kan nog befaras en del svårigheter att praktiskt fylla detta behov. I det stora hela kan planen dock bedömas varå realistisk.

Med hänsyn till det nu anförda och då det av kommunen planerade återförandet av överuttaget är trovärdigt, finner va-nämnden att det får godtas att medlen "återbetalas" på detta sätt. Barbro T:s fastställelseyrkande skall därför inte vinna bifall.

Va-nämndens avgörande. 1. Örebro kommun skall betala 4 935 kr 90 öre till Barbro T avseende för perioden 1979-1985 för mycket uttagna va-avgifter jämte ränta.

2. Barbro T:s fastställelsetalan avseende perioden 1986-30 juni 1989 lämnas utan bifall.

Barbro T fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen och yrkade bifall till sin vid va-nämnden förda fastställelsetalan.

Kommunen bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (samma ledamöter som i målet under I) anförde i dom d 4 mars 1991: Domskäl. Vad som förekommit i vattenöverdomstolen ger inte anledning till annan bedömning än den va-nämnden gjort. Va-nämndens avgörande skall därför fastställas.

Domslut. Vattenöverdomstolen fastställer va-nämndens avgörande, punkt 2.

Barbro T sökte revision och yrkade bifall till sin i vattenöverdomstolen förda talan.

Kommunen (ombud advokaten Ulf Skorup) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande följande dom: HD fastställer vattenöverdomstolens dom.

HD (samma ledamöter som i målet under I) beslöt följande dom: Domskäl. I 24 § lagen - - - se under I - - - s 97 ff.)

Det torde i och för sig få accepteras - - - se under I - - - 1984 s265).

Kommunen har i förevarande mål medgett att det under tiden 1979-30 juni 1989 har förekommit överuttag av va-avgifter i strid mot va-lagen. Kommunen har beräknat överuttaget för perioden 1979-1985 till 98,5 milj kr och för perioden 1986-30 juni 1989 till 92,2 milj kr.

Frågan huruvida - - - se under I - - - från självkostnaderna. I det aktuella målet har kommunen medgett att betala tillbaka den del av de överuttagna medlen som belöper på Barbro T och som hänför sig till perioden 1979-1985. Va-nämnden har också förpliktat kommunen att betala detta belopp, 4 935 kr 90 öre. Frågan är nu om kommunen, i enlighet med den huvudprincip som har slagits fast i Trumslagarmålet, är återbetalningsskyldig även såvitt gäller perioden 1986-30 juni 1989 eller om det här finns särskilda skäl för en annan bedömning.

Som skäl för att återbetalning inte behöver ske har kommunen åberopat att de överskottsmedel som hänför sig till perioden 1986 - 30 juni 1989 skall återföras till va-kollektivet genom finansiering av investeringar i va-verksamheten under de närmast följande fem åren. Kommunen har beräknat det totala investeringsbehovet till sammanlagt 185,6 milj kr under perioden 1990-1994. Det belopp som kvarstår ofinansierat sedan anläggningsavgifter har tagits i anspråk, 105,6 milj kr, motsvarar i stort sett fonderade medel. Avsikten är att fondmedlen skall direktfinansiera investeringarna på så sätt att dessa inte kommer att belasta va-verket som en kostnad och inte heller ingå i det bokförda värde av tillgångarna på vilket avskrivningar beräknas. Kommunen har i HD uppgett att storleken av de nettoinvesteringar som finansierats över fonden uppgick till 29 070 920,90 kr för 1990 och 29 882 678,66 kr för 1991 och att det för 1992 budgeterats en investeringsvolym om 40,3 milj kr.

Det står klart - - - se under I - - - en kostnad.

En särskild fråga är inom vilken tid kommunen måste genomföra investeringarna för att undgå återbetalningsskyldighet. När det gäller att avgöra om det över huvud taget föreligger ett otillåtet överuttag bör det, enligt vad vattenöverdomstolen och va-nämnden har funnit i ett mål mellan Fastighets AB Johannesbergshus och Göteborgs kommun (se HD:s mål T 167/91), kunna godtas att kommunen fonderar uppkomna överskotts- och meravskrivningsmedel för användning inom en femårsperiod. Sker fondering på sådana villkor, skall det alltså i den delen inte anses ha uppkommit något överuttag.

Det är inte - - - se under I - - - framtida brukare.

Det finns inte anledning att ifrågasätta de uppgifter om vidtagna och planerade investeringar som har lämnats av kommunen i förevarande mål. Uppgifterna innebär att de medel som har varit föremål för överuttag under perioden 1986-30 juni 1989 kommer att, såvitt gäller vart och ett av åren, ha tagits i anspråk inom en kortare tid än fem år, räknat från utgången av varje år. Uppgifterna ger också vid handen att investeringarna kommer att behandlas redovisningsmässigt på ett tillfredsställande sätt.

Med hänsyn till det anförda får det anses föreligga sådana särskilda omständigheter som gör att kommunen inte behöver göra någon återbetalning av de ifrågavarande medlen. Vattenöverdomstolens domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer vattenöverdomstolens domslut.

HD:s domar i de båda målen meddelades d 31 jan 1994 (nr DT 16 och DT 17).

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1994-01-31

Målnummer:
T167-91