Frågan huruvida de i 18 kap 8 a § RB föreskrivna begränsningarna med avseende på ersättningsgilla rättegångskostnader skall tillämpas även när en part genom försumlighet har förorsakat onödiga kostnader för sin motpart (18 kap 6 § RB) har ansetts vara av sådant slag att tillstånd till prövning av frågan i HovR borde meddelas.


Lagrum:
18 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740); 18 kap. 8 a § rättegångsbalken (1942:740)

Arena Filmtrade AB (Arena) ansökte vid Helsingborgs TR d 5 okt 1989 om betalningsföreläggande för Nils-Olof S för utfående av fordran för levererade videofilmer. Sedan Nils-Olof S bestritt föreläggandet hänsköts målet på Arenas begäran till rättegång. Muntliga förhandlingar ägde rum d 16 maj och d 10 okt 1990. Målet avgjordes genom dom d 24 okt 1990, DFT 772, vilken innebar att Arenas talan bifölls. Nils-Olof S överklagade domen. HovR:n över Skåne och Blekinge undanröjde TR:ns domslut genom beslut d 19 mars 1991 och återförvisade målet till TR:n. HovR:n angav att otydligheter och ofullständigheter i parternas ståndpunkter borde avhjälpas vid en förhandling inför TR:n. Muntliga förhandlingar i det nya målet vid TR:n ägde rum d 19 juni och d 6 nov 1991.

Arena yrkade vid TR:n, efter målets återförvisning dit, att Nils-Olof S skulle förpliktas att till Arena utge 5 265 kr jämte viss ränta liksom ersättning för inkassokostnader och rättegångskostnader.

Nils-Olof S bestred bifall till Arenas talan. TR:n (tingsfiskalen Cervin) handlade målet på sätt anges i 1 kap 3 d § 1 st RB och meddelade dom d 11 dec 1991, i vilken TR:n efter omfattande redovisning av parternas talan i sina domskäl rörande själva saken anförde bl a:

Enligt 35 kap 4 § RB skall TR:n, om en part underlåter att besvara frågor, med hänsyn till allt som förekommit pröva vilket värde som bevis partens förhållande har. Nils-Olof S har efter hand ändrat och utvidgat sina påståenden på ett mycket stort antal punkter. Detta gäller särskilt frågor om vilka filmer som varit felaktiga, felens beskaffenhet, antal reklamationer och omständigheter kring dessa. Det åligger TR:n att genom materiell processledning i form av bl a frågor och påpekanden avhjälpa otydligheter. Frågor har främst vid förberedelsen d 19 juni 1991 framställts i en form så att de skulle bli så enkla som möjligt att förstå och besvara. Frågor har framställts stegvis bl a om antal reklamationer, tidpunkter samt om närmare innehåll av reklamationer vid närmare angivna tidpunkter. Nils-Olof S har i stort sett svarat med allmänna och intetsägande påståenden att Arena skall bevisa att Nils-Olof S skall betala eller med olika utfall mot motparten, motpartsombudet och TR:n. Nils-Olof S:s svar, fortsatta tillägg vid huvudfförhandlingen i det aktuella målet samt erbjudanden om förlikning omväxlande med egna påståenden om att alla filmer kunde vara felaktiga medför att hans påståenden framstår som i stor utsträckning medvetet sanningslösa. Nils-Olof S:s sätt att utföra sin talan ger anledning till en bestämd förmodan att han strävat efter att vålla mot parten mesta möjliga kostnader och besvär för att senare söka nå en uppgörelse om att förvärva filmerna på mera förmånliga villkor än vad som ursprungligen erbjudits.

- - -

I fråga om rättegångskostnaderna anförde TR:n i domen: I mål där 1 kap 3 d § RB tillämpas har enligt huvudregeln i 18 kap 8 a § samma balk vinnande part inte rätt till ersättning för ombudsarvode. Det som upptagits i det föregående om tillämpning av 35 kap 4 § RB medför att Nils-Olof S skall anses ha uppträtt försumligt i den mening som anges i 18 kap 6 § RB genom att framställa synpunkter som han till stor del måst inse sakna fog och som vållat påtagligt onödiga kostnader. Tvistefrågorna i målet framstår inte i och för sig som mer komplicerade än att Arenas kostnader under andra omständigheter kunnat täckas med ett belopp motsvarande rådgivningskostnad för en timme. Ombudsarvodet framstår i sin helhet som förorsakat av Nils-Olof S:s processföring.

Arena har yrkat ersättning för ombudsarvode med 30 970 kr, dvs med ett belopp som uppgår till närmare sex gånger det fordrade kapitalbeloppet. Enligt 18 kap 15 § RB skall frågan om kostnader i högre rätt efter återförvisning prövas sedan målet återupptagits. Arena har anfört att 3 000 kr av beloppet avser kostnader i HovR:n. Eftersom Arena enligt egen uppgift inte framställt något kostnadsyrkande i HovR:n anser sig TR:n förhindrad att förplikta Nils-Olof S att betala någon kostnad i denna del. TR:n har hållit fem förhandlingar i målet om sammanlagt omkring åtta timmar. På grund av Nils-Olof S:s sätt att utföra sin talan får förberedande åtgärder bedömas ha varit nödvändiga i särskilt stor omfattning. Den yrkade ersättningen framstår som skälig. I TR:ns domslut förpliktades Nils-Olof S att till Arena betala 5 265 kr jämte viss ränta, såvitt angick själva saken, samt att utge ersättning till Arena för rättegångskostnader med 28 145 kr, varav 27 970 kr utgjorde ombudsarvode. Vidare förpliktades Nils-Olof S att till Arena utge ersättning för inkassokostnader med 120 kr.

Nils-Olof S fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge, som (hovrättslagmannen Engström och hovrättsassessorn Loberg, referent) i slutligt beslut d 8 maj 1992 ej fann skäl att meddela prövningstillstånd.

Nils-Olof S (ombud advokaten Göran Norrman) anförde besvär och yrkade att HD skulle meddela tillstånd till målets prövning i HovR:n. HD meddelade prövningstillstånd i frågan, huruvida tillstånd till målets prövning i HovR:n bort meddelas såvitt avsåg rättegångskostnaderna, men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns beslut i den delen skulle stå fast.

Arena, som d 11 nov 1991 försatts i konkurs och företräddes av ställföreträdare för konkursgäldenären, sedan konkursförvaltaren förklarat att konkursboet inte hade för avsikt att överta konkursgäldenärens talan, förklarade sig inte ha något att anföra.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tejning, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Den ersättning för rättegångskostnad avseende ombudsarvode som Nils-Olof S genom TR:ns dom förpliktats att utge till bolaget uppgår till mer än fem gånger så mycket som den summa parterna tvistat om. Nils-Olof S har i HD gjort gällande att det är av vikt för ledning av rättstillämpningen att få denna förpliktelse prövad i högre rätt.

I RB finns särskilda bestämmelser för processen i dispositiva tvistemål för det fall värdet av det parterna tvistar om inte överstiger hälften av ett basbelopp enligt lagen (1962:381) om allmän försäkring. I sådana mål gäller bl a särskilda regler rörande ersättningsskyldighet för rättegångskostnader.

Reglerna om ersättningsskyldighet för rättegångskostnader finns i 18 kap RB. Där finns bestämmelser om hur rättegångskostnaderna skall fördelas mellan parterna. Vidare finns där bestämmelser om vilka kostnader som skall vara ersättningsgilla som rättegångskostnader.

Såvitt gäller fördelningen av rättegångskostnaderna är huvudregeln enligt 18 kap 1 § att den som förlorar målet skall ersätta motpartens rättegångskostnad. I vissa situationer skall rättegångskostnaderna fördelas på annat sätt. Enligt 18 kap 6 § RB skall en part som genom vårdslöshet eller försummelse vållat kostnad för motparten ersätta denna kostnad oavsett hur rättegångskostnaderna i övrigt skall fördelas.

Bestämmelserna om vilka rättegångskostnader som skall vara ersättningsgilla finns i 18 kap 8 och 8 a §§ RB. Enligt 18 kap 8 § skall ersättning för rättegångskostnad i princip motsvara den kostnad motparten faktiskt haft för rättegången om kostnaden varit skäligen påkallad för tillvaratagande av hans rätt. När det är fråga om tvistemål om mindre värden gäller i stället 18 kap 8 a §. Ersättningsskyldigheten får då inte avse annat än vad som motsvarar vissa i paragrafens andra stycke angivna kostnadsposter.

Tvisten i förevarande mål gällde mindre än ett halvt basbelopp enligt lagen om allmän försäkring. 18 kap 8 a § skulle alltså i princip vara tillämplig när ersättningsskyldigheten fastställdes.

Nils-Olofs förlorade målet vid TR:n och skulle således redan till följd av huvudregeln i 18 kap 1 § RB förpliktas att ersätta bolagets rättegångskostnader i målet. TR:n har, med hänsyn till att hans processföring varit sådan att 18 kap 6 § RB ansetts tillämplig, förpliktat Nils-Olofs att fullt ut ersätta bolagets rättegångskostnader vid TR:n. Det kan ifrågasättas om det finns stöd i lagstiftning och förarbeten för en sådan tillämpning. Frågan synes inte ha behandlats i litteraturen och har inte heller fått sitt svar i rättspraxis. Det får därför anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att den prövas av HovR:n i förevarande mål.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n. Det ankommer på HovR:n att ta upp målet till fortsatt handläggning.

HD (JustR:n Vängby, Lind, Gad, Törnell och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I fråga om tvistemål om mindre värden gäller enligt 18 kap 8 a § RB att ersättning för rättegångskostnad inte får avse annat än vissa i paragrafen angivna kostnader. Bl a kan kostnad för juridiskt biträde i sådana mål inte ersättas annat än i mycket begränsad omfattning.

I förevarande mål har TR:n funnit att Nils-Olof S genom sin processföring förorsakat särskilda kostnader för bolaget. På grund härav uppkommer frågan huruvida de i 18 kap 8 a § föreskrivna begränsningarna med avseende på ersättningsgilla rättegångskostnader skall tillämpas även i den situation som beskrivs i 18 kap 6 § RB, dvs när en part genom försumlighet har förorsakat onödiga kostnader för sin motpart.

Denna fråga är inte klart besvarad vare sig i lagtexten eller i tidigare rättspraxis. Det får därför anses vara av vikt för rättstillämpningen att den prövas av HovR:n i förevarande mål.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n såvitt avser rättegångskostnaderna.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-12-01

Målnummer:
Ö2145-92