Frågor i mål angående ansvar för tjänstefel om det funnits lagligt stöd för polismans beslut om frihetsberövande av personer som hämtats eller medtagits till förhör (I och II) resp om omhändertagande enligt 13 § polislagen (III).


Lagrum:
22 kap. 8 § regeringsformen (1974:152); 2 kap. 12 § regeringsformen (1974:152); 23 kap. 7 § rättegångsbalken (1942:740); 23 kap. 8 § rättegångsbalken (1942:740); 23 kap. 9 § rättegångsbalken (1942:740); 8 § polislagen (1984:387); 10 § polislagen (1984:387); 13 § polislagen (1984:387); 15 § polislagen (1984:387); 16 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 20 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)

På uppdrag av chefsjustitieombudsmannen Eklundh väckte allmän åklagare vid Jönköpings TR åtal mot polisassistenten Klas Peter S, född 1945, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 20 juni 1990 beslutade en åklagare vid åklagarmyndigheten i Jönköping att Torbjörn N skulle hämtas till förhör och höras såsom misstänkt för misshandel och olaga vapeninnehav. Sedan Torbjörn N d 27 juni 1990 påträffats i Jönköpingav polis infördes han samma dag kl 16.50 till polisstationen. Klas Peter S tjänstgjorde vid denna tidpunkt som vakthavande befäl vid polismyndigheten i Jönköping. Klas Peter S beslutade därvid i strid mot gällande bestämmelser att Torbjörn N skulle insättas i arrest. Torbjörn N förvarades sedan i arresten från kl 1 7.00 till dess han hördes av polis med början kl 18.20. Klas Peter S har härigenom uppsåtligen eller av oaktsamhet vid sin myndighetsutövning åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

TR:n (ordf lagmannen Nordström) anförde i dom d 23 okt 1991:

Domskäl. Klas Peter S har förnekat gärningen.

I målet är upplyst följande: Beslut var fattat av åklagare att Torbjörn N skulle hämtas till förhör. Torbjörn N skulle höras i anledning av en anmälan om hustrumisshandel och olaga vapeninnehav. En polispatrull fann Torbjörn N i Rådhusparken, jönköping, d 27 juni 1990 och tog med honom till förhör.

Klas Peter S var vid tillfället vakthavande befäl på polisstationen i Jönköping. Som sådan hade han tillgång till en pärm, i vilken följande föreskrifter och meddelanden fanns intagna.

Tjänsteföreskrift utfärdad 1980-04-10 av polismästaren i Jönköpings polisdistrikt med följande rubrik: FÖRVARING AV GRIPEN, ANHÅLLEN ELLER OMHÄNDERTAGEN PERSON. I dessa föreskrifter hänvisas inledningsvis till vissa författningar, bl a lagen 1976:371 om behandling av häktade och anhållna m fl. I punkten 1.2.2, som här är aktuell, sägs:

"Den som hämtats eller medtagits till förhör får tillfälligt förvaras i arrest, endast om detta jämlikt grunderna för BrB:s bestämmelser i 24 kap om laga befogenhet kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Insättande i arrest bör sålunda förekomma endast om detta är nödvändigt med hänsyn till brottets svårighetsgrad, misstankens styrka, risk för att den som skall höras avlägsnar sig före förhörets avslutande, fara för otillbörlig kommunikation mellan honom och annan och/eller övriga omständigheter. Särskilt starka skäl bör kunna åberopas om åtgärden gäller annan än misstänkt."

Tjänstemeddelande utfärdat 1983-08-30 av polismästaren i Jönköpings polisdistrikt med följande rubrik: TILLÄMPNING AV LAGEN OM BEHANDLING AV HÄKTADE OCH ANHÅLLNA M FL. Meddelandet lyder inledningsvis som följer:

"Rikspolisstyrelsen har utkommit med nya föreskrifter rörande tillämpningen av rubricerade lag.

Innehållet är i stort sett detsamma som tidigare. Några nyheter finns dock.

Av de meddelade Föreskrifterna framgår bl a följande: När det gäller person som medtagits eller hämtats till förhör skall förhöret påbörjas med största möjliga skyndsamhet (RB 23:8). I de fall förhör inte kan påbörjas omgående skall vederbörande anvisas att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annat lämpligt rum som inte får låsas. Om förhöret på grund av någon oförutsedd anledning inte kommer till stånd utan dröjsmål bör det prövas om förhöret inte lämpligen kan anstå och att vederbörande kallas till förhör vid en senare tidpunkt. För att förhindra att den som skall höras avviker eller ges tillfälle till olämplig kommunikation med annan kan det vara nödvändigt att ordna uppehåll under bevakning eller tillsyn i öppen lokal."

Ovannämnda tjänsteföreskrift och tjänstemeddelande har återkallats i beslut 1991-10-04. I beslutet hänvisas vad avser uppehållsplats och tillsyn av person som hämtats och medtagits till förhör till FAP 102-1 p 2.3 (se nedan).

Rikspolisstyrelsens författningssamling (RPS FS 1986:35, FAP 102-1) utfärdade 1986-06-05 med följande rubrik: RIKSPOLISSTYRELSENS FÖRESKRIFTER OCH ALLMÄNNA RÅD RÖRANDE FÖRVARING AV PERSONER I POLISARREST. Föreskrifterna är meddelade med stöd av 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m fl. Dessutom meddelas allmänna råd. Under rubriken "2.3 Personer som hämtats eller medtagits till förhör" framgår följande:

"2.3. 1 Föreskrifter. En person som hämtats eller medtagits till förhör enligt 23 kap 7 eller 8 §§ RB får inte på den grunden förvaras på en arrestavdelning.

2.3.2 Allmänna råd. Förhöret bör påbörjas med största skyndsamhet. Om förhöret inte kan påbörjas omgående bör vederbörande anvisas att uppehålla sig i ett väntrum, förhörsrum eller annan lämplig lokal som inte får låsas (se JOs ämbetsberättelse 1984/8 s 135). Om det dröjer innan förhöret kan påbörjas bör även prövas om detsamma inte kan anstå och att den berörde kallas till förhör vid en senare tidpunkt.

För att förhindra att den som skall höras avviker eller får tillfälle till oönskad kommunikation med annan kan det vid uppehåll i förhöret vara nödvändigt att ordna bevakning eller tillsyn i öppen lokal."

Rikspolisstyrelsen utkom redan 1983 med föreskrifter och allmänna råd med likartat innehåll som det ovan redovisade.

Klas Peter S har berättat: Denna dag vikarierade han som vakthavande befäl. Det var brukligt att ett yttre befäl gjorde detta. Klas Peter S hade dock ingen ordinarie tjänst som yttre befäl. Under hela sin tid som polis har han i stort sett varit ordningspolis. Han hade därför mycket liten erfarenhet av sysslan som vakthavande befäl. Även om han vikarierat som sådan då och då, har det under en femårsperiod endast rört sig om sammanlagt ca tre veckor. - Det var sommar och fredag strax före kl 17.00, då Torbjörn N fördes in på polisstationen. Stationen började bli tom på anställda. I receptionen fanns dock flera besökare. Torbjörn N, som var relativt välkänd för polisen, var alkoholpåverkad. Han hade utgjort ett störande inslag om han hade lämnats obevakad på polisstationen. Det förelåg också risk för att han skulle avvika. Han var upprymd och ville säkert tillbaka till kompisarna i parken. Något skäl att låsa upp en polispatrull för att bevaka Torbjörn N bedömde Klas Peter S inte föreligga. För att effektuera åklagarens önskan om ett förhör och då Klas Peter S visste att en polisman inom kort väntades in till polisstationen, lät Klas Peter S föra in Torbjörn N i arresten. Klas Peter S hade sett att andra mer erfarna vakthavande befäl använde sig av arresten. Torbjörn N lade sig på britsen och sov en timme. Han mådde inte illa av detta. - Klas Peter S kände till polismästarens föreskrift från 1980 och rikspolisstyrelsens föreskrift från 1986. Något motsatsförhållande dem emellan ansåg han inte föreligga. Han mindes inte om han sett polismästarens tjänstemeddelande från 1983.

TR:ns bedömning Förutsättningarna att hämta eller medta en person till förhör anges i 23 kap 7 och 8 §§ RB. Av 7 § framgår att en person får hämtas till förhör om denne uppehåller sig inom en väglängd av 50 km från den plats där förhöret skall hållas och om undersökningen avser brott på vilket fängelse kan följa. Vidare krävs att det skäligen kan befaras att personen inte skulle hörsamma kallelse eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra utredningen.

I målet är utrett att Torbjörn N togs med till förhör med stöd av bestämmelsen i 23 kap 7 § RB.

I 23 kap 9 § RB finns bestämmelser om skyldighet för den som medtagits till förhör att stanna kvar för förhör under viss tid. Några lagregler om hur Torbjörn N skulle behandlas efter avlämnandet på polisstationen finns inte.

För att en person skall kunna berövas friheten krävs enligt 2 kap 8 och 12 §§ regeringsformen ett stöd i en lagregel. Sådana lagregler finns bl a i RB. I 8 kap 13 § regeringsformen lämnas utrymme för regeringen eller en denna underordnad myndighet att utfärda föreskrifter om verkställighet av lag. Dessa föreskrifter får inte utvidga de lagstadgade möjligheterna till frihetsberövande.

Rikspolisstyrelsen har med stöd av 20 § förordningen (1976:376) om behandlingen av häktade och anhållna m fl i FAP 102-1 på ett korrekt sätt beskrivit det gällande rättsläget vad gäller behandlingen av de personer som hämtas eller medtas till förhör. Redan 1983 fanns av rikspolisstyrelsen utfärdade föreskrifter och allmänna råd med likartat innehåll.

Polismästaren i Jönköpings polisdistrikt har i tjänsteföreskriften 1980 och i tjänstemeddelandet 1983 sökt uttolka och på myndigheten lämna information om vad som gäller vid behandlingen av personer som hämtats eller medtagits till förhör. En jämförelse mellan dessa skrivelser ger vid handen att polismästaren i tjänstemeddelandet 1983 ändrat vad som tidigare gällde enligt 1980 års tjänsteföreskrift. I tjänstemeddelandet 1983 beskrivs som en nyhet rikspolisstyrelsens föreskrifter om behandlingen av personer som hämtats eller medtagits till förhör. Rikspolisstyrelsens föreskrifter och allmänna råd har nästan ordagrant tagits in i tjänstemeddelandet.

Som tidigare nämnts finns inga i lag intagna regler som kan åberopas till stöd för ett beslut att sätta en person i arrest enbart på den grunden att personen i fråga medtagits eller hämtats till förhör. Eftersom rättsläget var detsamma då polismästaren utfärdade tjänsteföreskriften 1980, får denna föreskrift, såvitt nu är i fråga, anses sakna laga grund. TR:n finner det anmärkningsvärt att denna tjänsteföreskrift varit formellt gällande fram till 1991-10-04.

På grund av vad ovan anförts och då Klas Peter S inte angett någon annan laglig grund för sitt beslut, är beslutet att sätta Torbjörn N i arrest felaktigt.

Åklagaren har vid huvudförhandlingen ansett sig ej kunna påstå att gärningen skett uppsåtligen. TR:n delar denna uppfattning. Fråga är om Klas Peter S genom att fatta det felaktiga beslutet varit oaktsam i sin myndighetsutövning? Klas Peter S tjänstgjorde som vakthavande befäl och var därmed vid tillfället det i tjänst varande högsta polisbefälet i Jönköpings polisdistrikt. Som vakthavande befäl har det ålegat Klas Peter S att ha kunskap om hur personer som medtagits eller hämtats till förhör får behandlas. Klas Peter S har uppgett att han kände till de i målet aktuella föreskrifterna. Han har dock inte kunnat erinra sig att han sett polismästarens tjänstemeddelande från 1983. Han grundade sitt beslut på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. Som vakthavande befäl har Klas Peter S haft skyldighet att hålla sig informerad även om tjänstemeddelandet från 1983, som fanns tillgängligt i den pärm som vakthavande befäl förfogade över. Detta tjänstemeddelande omtalar på ett klargörande sätt att arrestmöjlighet inte längre är möjlig. Än tydligare klargörs detta genom rikspolisstyrelsens föreskrift 1986. Även om tjänsteföreskriften från 1980 formellt sett var gällande finner TR:n därmed att Klas Peter S:s handlande inte är acceptabelt eller ursäktligt, när han grundade sitt beslut på föreskriften från 1980. Den omständigheten att andra vakthavande befäl i liknande situationer handlat på samma sätt, kan inte frita Klas Peter S från ansvar. Klas Peter S får anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

I 20 kap 1 § BrB om tjänstefel finns även intagen en straffrihetsregel innebärande att gärningar som är ringa inte skall omfattas av straffansvar. Bedömningen av om gärningen är ringa skall ske med beaktande av samtliga omständigheter. Såväl allmänna som enskilda intressen skall beaktas. Stor betydelse har om någon skada eller annan olägenhet kan påvisas i det enskilda fallet eller om det förelegat en påtaglig risk för skada. Av stor betydelse är också verksamhetens art. Inom områden där kraven på korrekt handläggning är särskilt stora kan det finnas anledning att göra en strängare bedömning än i andra fall. Det gäller t ex inom rättsväsendet. Å andra sidan bör varken inom detta eller andra områden en överträdelse av formella regler som är av underordnad betydelse för myndighetsutövningens faktiska innehåll föranleda straffansvar. Vid bedömningen av om denna straffrihetsregel är tillämplig är också av betydelse vilken ställning gärningsmannen intagit i förhållande till myndighetsutövningen. Ju mer självständiga befogenheter den felande har, desto större anledning finns det att se mera allvarligt på gärningen (NJA II 1989 s 225).

TR:n har stor förståelse för de praktiska problem med bl a brist på personal och lämpliga lokaler som kan föreligga vid ett beslut som detta. Arbetssituationen för ett vakthavande befäl kan stundom vara stressig och beslut måste fattas snabbt. TR:n fäster dock stor vikt vid att det här rör sig om myndighetsutövning på rättsväsendets område. Beslut om frihetsberövande har därvid en central betydelse. Stora krav måste kunna ställas på en polisman i vakthavande befäls ställning att handläggningen blir korrekt. Av denna anledning kan gärningen inte bedömas som ringa.

Sammantaget finner TR:n åtalet styrkt och Klas Peter S skall dömas för tjänstefel.

Klas Peter S förskyller ett bötesstraff som med hänsyn till de samman tagna omständigheterna i målet inte bör sättas alltför högt.

Domslut. TR:n dömde Klas Peter S enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 80 kr.

Klas Peter S fullföljde talan i Göta HovR och yrkade ogillande av åtalet.

Åklagaren bestred ändring. Han justerade åtalet så att det inte gjordes gällande att Klas Peter S uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson och hovrättsassessorn Hägglund, referent) anförde i dom d 5 mars 1992:

Domskäl. Den 27 juni 1990 hämtades Torbjörn N, som skulle höras som misstänkt för misshandel och olaga vapeninnehav, till förhör. Klas Peter S beslöt såsom vakthavande befäl att Torbjörn N skulle insättas i arrest i avvaktan på förhöret. Torbjörn N satt till följd härav i arrest en timme 20 minuter.

Åklagaren har lagt Klas Peter S till last att dennes beslut stred mot gällande bestämmelser, varvid åklagaren hänvisat till RPS föreskrift FAP 102-1 punkten 2.3.1. I denna punkt har rikspolisstyrelsen med åberopande av ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter till lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl föreskrivit att en person som hämtats eller medtagits till förhör enligt 23 kap 7 eller 8 §§ RB inte på den grunden får förvaras på en arrestavdelning. HovR:n finner emellertid att denna föreskrift ligger utanför ramen för bemyndigandet, eftersom nämnda lag inte behandlar frågan om när förhörspersoner får förvaras i arrest. På grund härav och då rikspolisstyrelsen inte med stöd av en allmän direktivrätt får meddela föreskrifter i förevarande hänseende kan styrelsens uttalande inte anses som någon för polismännen bindande föreskrift.

Åklagaren har i målet dock också gjort gällande att vad som sägs i den angivna punkten i FAP 102-1 överensstämmer med gällande rätt såsom denna framgår av RB:s regler sedda mot bakgrund av föreskrifterna i 2 kap 8 och 12 §§ regeringsformen. HovR:n finner att åtalet bör anses omfatta frågan om Klas Peter S handlat i strid häremot.

Av 2 kap 8 och 12 §§ regeringsformen framgår att ingen får berövas friheten utan stöd i lag. Till skillnad från vad som gäller i fråga om anhållna och häktade saknas det uttryckliga bestämmelser i lag om frihetsberövande av en person som införts på polisstationen efter att ha hämtats eller medtagits till förhör. Enligt 23 kap 9 § RB gäller som huvudregel att han är skyldig att stanna kvar för förhör i högst sex timmar och att han omedelbart får avlägsna sig sedan förhöret avslutats eller nämnda tid utgått. Denna skyldighet att kvarstanna för förhör innebär ett i lag medgivet ingrepp i den personliga friheten.

Frågan om en person som kvarhålls för förhör får insättas i en arrestlokal är att bedöma med hänsyn till de allmänna principer för polisingripanden som uppställts i 8 § polislagen (1984:387). En polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift skall ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas, skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås. Ett ingripande som begränsar någon av de grundläggande fri- och rättigheter som avses i 2 kap regeringsformen får ej grundas enbart på bestämmelserna i denna §.

Det har diskuterats hur långtgående begränsningar i sin personliga frihet den som hämtats eller medtagits till förhör skall behöva underkasta sig. I ett par tidigare fall har JO understrukit att polisen måste iaktta stor restriktivitet när det gäller insättande i arrest i sådana fall men ansett att detta skulle kunna tillåtas i rena undantagsfall (JO 1972 s 51, och 1983/84 s 60). I ett därefter avgjort ärende har JO uttalat att en person inte enbart på den grund att han hämtats till förhör får placeras i en arrest vare sig denna är öppen eller låst och att han över huvud taget inte bör föras till en arrestavdelning (JO 1984/85 s 135). Vad JO sålunda uttalat bör beaktas vid tolkningen av 8 § polislagen.

Vid bedömande av om Klas Peter S handlat i strid mot denna bestämmelse är vidare att beakta följande. Det finns ingen anledning att ifrågasätta vad Klas Peter S uppgett om att det förelåg en risk för att Torbjörn N, om han lämnades utan bevakning på polisstationen, omedelbart skulle avvika och att det inte fanns personal tillgänglig som kunde avdelas för bevakning av Torbjörn N. Fråga är då hur starkt intresset var av att förhöret kom till stånd vid detta tillfälle. Av utredningen framgår att Torbjörn N var misstänkt för misshandel av sin sambo och för olaga vapeninnehav. I vart fall det påstådda misshandelsbrottet låg drygt en vecka tillbaka i tiden. Några större olägenheter från utredningssynpunkt skulle knappast ha kunnat uppstå om förhöret fått anstå till ett senare tillfälle. HovR:n finner att Klas Peter S:s beslut att låta insätta Torbjörn N i arrest inte var försvarligt och således i strid mot 8 § polislagen.

Vid bedömande av om Klas Peter S:s handlande skall medföra ansvar för tjänstefel är att ta hänsyn till följande. Förutom FAP 102-1 har i målet åberopats polismästarens tjänsteföreskrift från 1980 och tjänstemeddelande från 1983, vilkas innehåll återges i TR:ns dom. Innehållet i dessa och i FAP 102-1 avspeglar de skiftningar i synen på den aktuella frågan som JO haft och har sannolikt utformats med utgångspunkt i vad som enligt JO ansetts gälla. Tjänstemeddelandet från 1983 återgav rikspolisstyrelsens dåvarande verkställighetsföreskrifter till lagen om behandling av häktade och anhållna m fl. Dessa utgjorde av samma skäl som tidigare anförts beträffande FAP 102-1 inte för polisverksamheten bindande föreskrifter. Tjänsteföreskriften och tjänstemeddelandet återkallades först d 4 okt 1991.

Det har i målet talats om att rikspolisstyrelsens föreskrifter har företrädesrätt framför polismästarens tjänsteföreskrifter. Eftersom styrelsens här aktuella uttalanden ej utgjort bindande föreskrifter, är det dock ej fråga om någon företrädesrätt mellan föreskrifter av högre och lägre valör. Den betydelse de tre handlingarnas innehåll kan tillmätas ligger i den information som därigenom stått Klas Peter S till buds rörande vad som ansetts gälla på området.

Klas Peter S har uppgett att han utgått och ägt utgå från att tjänsteföreskriften från 1980 utgjorde stöd för hans handlande. Med anledning av hans uppgift att han inte sett tjänstemeddelandet från 1983 kan anmärkas att han som TR:n anfört varit skyldig att hålla sig informerad även om vad detta innehöll. Om han tagit del av detta meddelande eller ej saknar därför betydelse i sammanhanget.

Enligt tjänsteföreskriften får den som hämtats eller medtagits till förhör förvaras i arrest, om det kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Bl a anges att insättande i arrest kan förekomma, om detta är nödvändigt med hänsyn till risken för att den som skall höras avlägsnar sig före förhörets avslutande.

Vad som sägs i tjänsteföreskriften strider mot innehållet i 1983 och 1986 års uttalanden. Det är klart otillfredsställande att det sålunda funnits flera handlingsregler för polisen, vilka har framstått som formellt giltiga men varit motstridiga. Det kan visserligen hävdas att 1986 års uttalande såsom det senast tillkomna borde ha följts framför de båda andra och i andra hand 1983 års uttalande som tar upp nyheter i rikspolisstyrelsens, "verkställighetsföreskrifter" borde gälla framför 1980 års. Med visst fog kan det emellertid invändas bl a att 1980 års föreskrift anknyter till "grunderna för BrB:s bestämmelser i 24 kap om laga befogenhet" medan det i de senare meddelandena hänvisas till bestämmelser i 23 kap RB samt att det därför inte stått klart att de senare meddelandena stred mot 1980 års föreskrift. Det kan också noteras att varken rubrikerna till de olika meddelandena eller deras saknummer överensstämmer samt att 1980 och 1983 års meddelanden återkallats efter den JO-inspektion som föregått väckande av åtalet.

Vid nu angivna förhållanden kan det inte läggas Klas Peter S till last som tjänstefel att han - som vid tillfället vikarierade som vakthavande befäl - inte insett att det inte fanns lagligt stöd för förvaringen i arrest av Torbjörn N. På grund av det anförda skall åtalet ogillas.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Hovrättsrådet Radtke var skiljaktig och anförde: Av 2 kap 8 och 12 §§ regeringsformen framgår att ingen får berövas friheten utan stöd i lag. Några uttryckliga bestämmelser i lag om frihetsberövande av en person som införts på en polisstation efter att ha hämtats till förhör finns inte. Dock utgör skyldigheten enligt 23 kap 9 § RB att kvarstanna för förhör ett visst i lag medgivet ingrepp i den personliga friheten.

Vid en tolkning utifrån 8 § polislagen av innebörden av detta sålunda medgivna ingrepp är allmänt sett av rättssäkerhetsskäl stor försiktighet påkallad. Stora krav på tydlighet och precisering måste ställas på den lag som begränsar medborgarens i grundlag garanterade skydd mot frihetsberövande. Något större utrymme för tolkning till nackdel för den enskilde finns enligt min mening inte.

Klas Peter S har som skäl för sitt beslut att insätta den till förhör hämtade i arrest i huvudsak angett att personen i fråga utgjorde ett störande inslag om han lämnats obevakad, att flyktfara förelåg samt att det inte fanns skäl att låsa upp en polispatrull för bevakning. Enligt min mening har frihetsberövandet ej kunnat grundas på vare sig beslutet om hämtning som sådant eller på den hämtades skyldighet att kvarstanna för förhör. Frihetsberövandet var därför felaktigt.

Vad härefter gäller frågan om Klas Peter S:s handlande utgör tjänstefel delar jag majoritetens bedömning beträffande den rättsliga betydelsen av de handlingar Klas Peter S hade tillgång till. Klas Peter S har sålunda fått en information av polismästaren resp rikspolisstyrelsen i enlighet med de tre handlingarna. Med hänsyn till Klas Peter S:s position att ensam besluta i frågor angående frihetsberövande är det påkallat att kräva att han gjorde sig väl förtrogen med de bestämmelser, i form av den lämnade informationen, som gällde för uppgiften. Om sålunda Klas Peter S noggrant tagit del av de tre handlingarna skulle han enligt min mening, trots 1980 års föreskrift, ha insett att innebörden var att det ej var korrekt att sätta den hämtade i arrest. Klas Peter S har mot bakgrund av det anförda av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningen är ej ringa. Jag fastställer TR:ns dom.

Chefsjustitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalet.

Klas Peter S (offentlig försvarare advokaten Peter Schönewald) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (chefsjustitieombudsmannen genom överåklagaren Krister Waern).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Törnell, referent, och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår följande. Torbjörn N, som var misstänkt för misshandel och olaga vapeninnehav, skulle enligt beslut av åklagare hämtas till förhör. Sedan Torbjörn N anträffats av en polispatrull och förts in på polisstationen beslöt Klas Peter S, som vid tillfället vikarierade som vakthavande befäl, att han skulle sättas in i arrest i avvaktan på att förhör kunde hållas med honom. Torbjörn N förvarades i arrest en timme och 20 minuter innan han hördes.

Chefsjustitieombudsmannen har påstått att Klas Peter S:s beslut att sätta Torbjörn N i arrest stod i strid med gällande bestämmelser.

Enligt 2 kap 8 § regeringsformen är den enskilde gentemot det allmänna skyddad mot frihetsberövande och är även i övrigt tillförsäkrad frihet att förflytta sig inom riket och att lämna detta. Av 2 kap 12 § regeringsformen följer att detta skydd kan begränsas genom lag. I 2 st andra meningen samma § föreskrivs att en sådan begränsning aldrig får gå utöver vad som är nödvändigt med hänsyn till det ändamål som föranlett den.

I syfte att säkerställa att erforderliga förhör kan komma till stånd vid en brottsutredning har i RB intagits olika bestämmelser som begränsar den enskildes rörelsefrihet. Av särskilt intresse i detta mål är reglerna i 23 kap 7 och 9 §§. Enligt den förstnämnda bestämmelsen får en person - under vissa förutsättningar - hämtas till förhör. Den som inte är anhållen eller häktad är enligt 9 § inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Den som kan misstänkas för brottet är dock skyldig att stanna under ytterligare sex timmar, om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig för fortsatt förhör. Så snart förhöret är avslutat eller den angivna tiden gått till ända får den hörde avlägsna sig.

Sammanställda med varandra får 23 kap 7 och 9 §§ anses innebära att den som hämtats till förhör kan hållas kvar tvångsvis till dess förhöret har ägt rum under den tid han är skyldig att kvarstanna. Bestämmelserna ger således - låt vara ej med den tydlighet som skulle ha varit önskvärd - lagstöd för frihetsberövande (jfr SOU 1975:75 s 340 f).

Någon lagregel som anger var en person som kvarhålls för förhör skall placeras om förhöret inte kommer till stånd omedelbart liksom under uppehåll i förhöret finns inte. Av skäl som HovR:n har angett kan Rikspolisstyrelsens verkställighetsföreskrifter till lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl inte tilläggas bindande verkan i detta hänseende. Inte heller eljest har frågan blivit föremål för någon uttrycklig reglering.

Vid nu angivna förhållanden får, som HovR:n konstaterat, frågan var en förhörsperson skall placeras i varje särskilt fall avgöras utifrån de allmänna principer för polisingripanden som uppställts i 8 § polislagen. Enligt denna bestämmelse skall en polisman som har att verkställa en tjänsteuppgift ingripa på ett sätt som är försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter. Måste tvång tillgripas skall detta ske endast i den form och den utsträckning som behövs för att det avsedda resultatet skall uppnås.

I allmänhet torde det vara tillräckligt att den som skall höras anmodas att stanna kvar, eventuellt med anvisning att uppehålla sig i ett förhörsrum eller annat icke låst utrymme. Särskilt vid risk för att han avlägsnar sig eller för olämplig kommunikation kan det emellertid i undantagsfall vara försvarligt att placera honom i arrest som alternativ till bevakning i öppen lokal.

Vid bedömande av om Klas Peter S:s beslut att sätta Torbjörn N i arrest varit försvarligt är följande uppgifter, som Klas Peter S lämnat och som inte ifrågasatts, att beakta. Torbjörn N, som var relativt välkänd av polisen, var alkoholpåverkad när han fördes in på polisstationen. Det fanns ganska många besökande på stationen vid tillfället. Om Torbjörn N lämnades obevakad, fanns det risk för att han skulle uppträda störande liksom för att han skulle avvika omedelbart. Om en polispatrull hade avdelats för att bevaka honom hade detta inneburit att andra angelägna uppgifter måst åsidosättas. Klas Peter S hade kontaktat kriminaljouren och räknade med att förhöret skulle inledas omgående.

Den misshandel som Torbjörn N skulle höras om hade ägt rum mer än en vecka tidigare. Från utredningssynpunkt hade det därför, som HovR:n anfört, knappast inneburit någon större olägenhet om förhöret skjutits upp till ett senare tillfälle. Även om Klas Peter S hade anledning att räkna med att förhöret skulle inledas utan dröjsmål och att Torbjörn N därför endast skulle behöva sitta inlåst en kort stund, skulle det därför ha stått i bäst överensstämmelse med de principer som har kommit till uttryck i 8 § polislagen om Torbjörn N inte hade satts in i polisarrest. De bestämmelser som Klas Peter S hade att tillämpa är emellertid allmänt hållna och kan ge utrymme för olika bedömningar. Hans beslut att sätta in Torbjörn N i polisarrest kan inte anses ha innefattat en sådan felbedömning att han därigenom skall anses ha åsidosatt vad som gällt för tjänsteuppgiften. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.II

På uppdrag av chefsjustitieombudsmannen Eklundh väckte allmän åklagare vid Jönköpings TR åtal mot polisinspektören Stefan G, född 1949, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 18 juli 1990 klockan 04.25 medtogs Kimmo H, Matias O och Aarne H av polismän till förhör på polisstationen i Jönköping sedan de samtliga av polisen anträffats i en lägenhet i Huskvarna där en annan person förövat ett mord föregående afton. Sedan de införts till polisstationen beslutade Stefan G, som vid tillfället tjänstgjorde som vakthavande befäl, i strid mot gällande bestämmelser att samtliga skulle insättas i arrest. Aarne H förvarades i arrest från kl 05.10 till dess han hördes av polis med början kl 08.55, Kimmo H från kl 05.20 till dess han hördes av polis med början kl 09.30 och Matias O från kl 05.25 till dess han hördes av polis med början kl 09.30. Stefan G har härigenom vid sin myndighetsutövning uppsåtligen eller av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

TR:n (ordf lagmannen Nordström) anförde i dom d 23 okt 1991:

Domskäl. Stefan G har förnekat gärningen.

I målet är upplyst följande: Vid 22.00-tiden d 17 juli 1990 infördes en man till Ryhovs sjukhus. Mannen var knivstucken. En polispatrull som vid 03.00-tiden befann sig på sjukhuset i ett annat ärende, fick information om mannen och även att denne avlidit till följd av skadorna. Polismännen inrapporterade detta till polisstationen. En man ringde även till polisstationen och ville bli hämtad. I åtgärdskalendern på polisstationen antecknades kl 04.25 att en person gripits för dådet och att denne enligt personen själv och enligt den avlidnes sambo var gärningsmannen. Den polispatrull som avspärrade brottsplatsen, en lägenhet i Jönköping, medtog tre personer för förhör till polisstationen. Dessa personer, Kimmo, Matias och Aarne, hade uppehållit sig i lägenheten.

Stefan G var vid tillfället vakthavande befäl på polisstationen i Jönköping. Som sådan hade han tillgång till en pärm, i vilken följande föreskrifter och meddelanden fanns intagna.

Tjänsteföreskrift utfärdad - - - se under I - - - ovan redovisade.

Stefan G har berättat: Som yttre befäl vikarierade han som vakthavande befäl d 18 juli 1990 fram till kl 07.00. Han hade tidvis haft sådana vikariat under ett antal år. Han kände till de aktuella föreskrifterna och meddelandet. - På natten var det rörigt på polisstationen, när de tre finska personerna togs in för förhör. Brottsplatsen, där det allvarliga brottet ägt rum, skulle säkras. Det var fråga om beslag och förhör skulle hållas och skrivas ned. Övrig verksamhet fick inte heller stanna av. Krimjouren var inkallad. Alla i tjänst var upptagna och ingen kunde ta hand om personerna som förts in till polisstationen. Eftersom brottet ägt rum vid 22.00-tiden och dessa personer som uppehållit sig på brottsplatsen inte hade hört av sig, antog han att de inte var särskilt villiga att medverka till utredningen. Han hade visserligen inga uppgifter på att de tre personerna var delaktiga i brottet. De var berusade efter en flerdagarsfest och det var ogörligt att sätta dem i receptionen och därmed riskera ordningen på polisstationen. Med hänsyn till det allvarliga brottet ville han även förhindra en otillbörlig kommunikation mellan de tre. Dessa talade enbart finska och ingen i tjänst förstod dem. Han beslutade därför att sätta dem i arrest i avvaktan på förhör och stödde sig då på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. Han ansåg att han måste kunna förlita sig på de tjänsteföreskrifter som polismästaren hade utfärdat. Någon tid fanns inte att sätta sig ner och ur olika föreskrifter tolka vad som var det rätta.

TR:ns bedömning Förutsättningarna att hämta eller medta en person till förhör anges i 23 kap 7 och 8 §§ RB. Av 8 § framgår att den som uppehåller sig på brottsplats är skyldig att på tillsägelse av polisman följa med till förhör, som hålls omedelbart därefter. Om personen vägrar utan skäl, får han av polismannen tas med till förhöret.

I målet är utrett att Kimmo, Matias och Aarne togs med till förhör med stöd av bestämmelsen i 23 kap 8 § RB.

I 23 kap 9 § RB finns bestämmelser om skyldighet för den som medtagits till förhör att stanna kvar för förhör under viss tid. Några lagregler om hur Kimmo, Matias och Aarne skulle behandlas efter avlämnandet på polisstationen finns inte.

För att en person - - - se under I - - - till 1991-10-04.

På grund av vad ovan anförts och då Stefan G inte angett någon annan laglig grund för sitt beslut, är beslutet att sätta Kimmo, Matias och Aarne i arrest felaktigt.

Åklagaren har vid huvudförhandlingen ansett sig ej kunna påstå att gärningen skett uppsåtligen. TR:n delar denna uppfattning. Fråga är om Stefan G genom att fatta det felaktiga beslutet varit oaktsam i sin myndighetsutövning? Stefan G tjänstgjorde som vakthavande befäl och var därmed vid tillfället det i tjänst varande högsta polisbefälet i Jönköpings polisdistrikt. Som vakthavande befäl har det ålegat Stefan G att ha kunskap om hur personer som medtagits eller hämtats till förhör får behandlas. Stefan G har uppgett att han väl kände till de i målet aktuella föreskrifterna och tjänstemeddelandet och att han i sitt beslut stödde sig på polismästarens tjänsteföreskrift från 1980. TR:n finner dock att tjänstemeddelandet från 1983 på ett klargörande sätt omtalar att arrestmöjlighet inte längre är möjlig. Än tydligare klargörs detta genom rikspolisstyrelsens föreskrift 1986. Även om tjänsteföreskriften från 1980 formellt sett var gällande finner TR:n därmed att Stefan G:s handlande inte är acceptabelt eller ursäktligt. Stefan G får anses av oaktsamhet ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

I 20 kap 1 § BrB - - - se under I - - - som ringa.

Sammantaget finner TR:n åtalet styrkt och Stefan G skall dömas för tjänstefel.

Stefan G förskyller ett bötesstraff som med hänsyn till de sammantagna omständigheterna i målet inte bör sättas alltför högt.

Domslut. TR:n dömde Stefan G enligt 20 kap 1 § 1 st BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 170 kr.

Stefan G fullföljde talan i Göta HovR och yrkade ogillande av åtalet eller i vart fall straffnedsättning.

Åklagaren bestred ändring. Han justerade åtalet så att det inte gjordes gällande att Stefan G uppsåtligen åsidosatt vad som gällt för uppgiften.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson och hovrättsassessorn Hägglund, referent) anförde i dom d 5 mars 1992:

Domskäl. Enligt 23 kap 8 § RB får en polisman med taga personer som uppehåller sig på en brottsplats till förhör som hålls omedelbart därefter. I förevarande fall har en polispatrull d 18 juli 1990 på efternatten anträffat Kimmo H, Matias O och Aarne H i den lägenhet, där knivdådet begåtts närmast föregående kväll, och tagit med dem till polisstationen för förhör. Stefan G beslöt såsom vakthavande befäl att de tre männen skulle sättas i arrest för att senare kunna förhöras. Innan förhör inleddes, satt en av dem inlåst 3 3/4 timme och de båda andra i över fyra timmar.

Vad åklagaren har lagt Stefan G till last är att denne i strid med gällande bestämmelser - därvid åklagaren hänvisat till RPS föreskrift FAP 102-1 punkten 2.3.1 - låtit förvara de tre männen arrest. Åtalet kan därför ej anses omfatta frågan huruvida de över huvud, i avvaktan på förhör, bort kvarhållas under angiven tid på polisstationen, vare sig de placerats i olåst utrymme under tillsyn eller hållits inlåsta på arrestavdelningen.

Rikspolisstyrelsen har med åberopande av ett bemyndigande att meddela verkställighetsföreskrifter till lagen (1976:371) om behandlingen av häktade och anhållna m fl föreskrivit i den nyssnämnda punkten i FAP 102-1 att en person som hämtats eller medtagits till förhör enligt 23 kap 7 eller 8 §§ RB inte på den grunden får förvaras på en arrestavdelning. HovR:n finner emellertid att denna föreskrift ligger utanför ramen för bemyndigandet, eftersom nämnda lag inte behandlar frågan om när förhörspersoner får förvaras i arrest. På grund härav och då rikspolisstyrelsen inte med stöd av en allmän direktivrätt får meddela föreskrifter i förevarande hänseende kan styrelsens uttalande inte anses som någon för polismännen bindande föreskrift.

Åklagaren har i målet dock också gjort gällande att vad som sägs i den angivna punkten i FAP 102-1 överensstämmer med gällande rätt såsom denna framgår av RB:s regler sedda mot bakgrund av föreskrifterna i 2 kap 8 och 12 §§ regeringsformen. HovR:n finner att åtalet bör anses omfatta frågan om Stefan G handlat i strid häremot.

Av 2 kap 8 och 12 §§ - - - se under I - - - tolkningen av 8 § polislagen.

Vid bedömande av om Stefan G handlat i strid mot denna bestämmelse är dock att ta hänsyn till följande. Det brott som de tre männen skulle höras om rubricerades i arrestantbladet som mord alternativt dråp, således ett mycket allvarligt brott. Även om en trolig gärningsman redan gripits förelåg motstridiga uppgifter och oklarheter i saken vilka det var nödvändigt att söka utreda. Det var därför riktigt av Stefan G att anse det vara av stor vikt att de tre männen, som talade finska med varandra, förhördes innan de fått tillfälle till ytterligare kommunikation med varandra. Någon personal som tillräckligt snabbt kunde avdelas för bevakning av de tre männen fanns inte tillgänglig. Vid angivna förhållanden kan Stefan G:s åtgärd att insätta de tre männen i arrest inte anses strida mot 8 § polislagen.

Stefan G gick av sitt pass kl 07.00 och överlämnade i samband med avrapportering till det pågående vaktbefälet ansvaret för de tre männen. Han får anses ha haft fog att utgå från att förhör därefter skulle hållas utan dröjsmål. Stefan G förfor dock felaktigt genom att kvarhålla männen i arrest ända tills han lämnade sitt pass kl 07.00. Vid prövning av om detta skall medföra ansvar för tjänstefel beaktar HovR:n följande.

Förutom FAP 102-1 har i målet åberopats polismästarens tjänsteföreskrift från 1980 och tjänstemeddelande från 1983, vilkas innehåll återges i TR:ns dom. Innehållet i dessa och i FAP 102-1 avspeglar de skiftningar i synen på den aktuella frågan som JO haft och har sannolikt utformats med utgångspunkt i vad som enligt JO ansetts gälla. Tjänstemeddelandet från 1983 återgav rikspolisstyrelsens dåvarande verkställighetsföreskrifter till lagen om behandling av häktade och anhållna m fl. Dessa utgjorde av samma skäl som tidigare anförts beträffande FAP 102-1 inte för polisverksamheten bindande föreskrifter. Tjänsteföreskriften och tjänstemeddelandet återkallades först d 4 okt 1991.

Det har i målet talats om att rikspolisstyrelsens föreskrifter har företrädesrätt framför polismästarens tjänsteföreskrifter. Eftersom styrelsens här aktuella uttalanden ej utgjort bindande föreskrifter, är det dock ej fråga om någon företrädesrätt mellan föreskrifter av högre och lägre valör. Den betydelse de tre handlingarnas innehåll kan tillmätas ligger i den information Stefan G därigenom har fått om vad som ansetts gälla på området.

Stefan G har uppgett att han utgått och ägt utgå från att tjänsteföreskriften från 1980 utgjorde stöd för hans förfarande.

Enligt tjänsteföreskriften får den som hämtats eller medtagits till förhör förvaras i arrest, om det kan anses försvarligt med hänsyn till omständigheterna. Bl a anges att insättande i arrest kan förekomma, om detta är nödvändigt med hänsyn till faran för otillbörlig kommunikation mellan den som skall höras och annan. Någon direkt tidsgräns för förvaringen i arrest anges inte.

Vad som sägs - - - se under I - - - av åtalet.

Vid nu angivna förhållanden kan det inte läggas Stefan G till last som tjänstefel att han - som vid tillfället vikarierade som vakthavande befäl - inte insett att det inte fanns lagligt stöd för att förvara de tre männen i arrest ända tills han slutade sitt tjänstgöringspass.

På grund av det anförda skall åtalet ogillas.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Hovrattsrådet Radtke var skiljaktig och anförde: Av 2 kap 8 och 12 §§ - - - se under I - - - mening inte.

Stefan G har som skäl för sitt beslut att insätta de tre till förhör medtagna personerna i arrest i huvudsak angett att fråga var om ett allvarligt brott, att han ville förhindra kommunikation samt att någon personal som snabbt kunde avdelas för bevakning av de tre männen inte fanns tillgänglig. Enligt min mening har frihetsberövandet ej kunnat grundas på vare sig beslutet om medtagande som sådant eller på den medtagnes skyldighet att kvarstanna för förhör. Frihetsberövandet var därför felaktigt.

Vad härefter gäller frågan om Stefan G:s handlande utgör tjänstefel delar jag majoritetens bedömning beträffande den rättsliga betydelsen av de handlingar Stefan G hade tillgång till. Stefan G har sålunda fått en information av polismästaren resp rikspolisstyrelsen i enlighet med de tre handlingarna. Med hänsyn till Stefan G:s position att ensam besluta i frågor angående frihetsberövande är det påkallat att kräva att han gjorde sig väl förtrogen med de bestämmelser, i form av den lämnade informationen, som gällde för uppgiften. Om sålunda Stefan G noggrant tagit del av de tre handlingarna skulle han enligt min mening, trots 1980 års föreskrift, ha insett att innebörden var att det ej var korrekt att sätta de tre personerna i arrest. Stefan G har mot bakgrund av det anförda av oaktsamhet åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Gärningen är ej ringa. Jag fastställer TR:ns dom.

Chefsjustitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalet.

Stefan G (offentlig försvarare advokaten Susanne Malmström) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (chefsjustitieombudsmannen genom överåklagaren Krister Waern).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Törnell, referent, och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Av utredningen i målet framgår följande. Tidigt på morgonen d 18 juli 1990 påträffade en polispatrull tre män i en lägenhet, där ett knivdåd med dödlig utgång hade förövats föregående kväll. Männen togs med till polisstationen för förhör. Stefan G, som tjänstgjorde som vakthavande befäl, beslöt att männen skulle sättas i arrest i avvaktan på att förhör kunde hållas med dem. En av männen satt inlåst 3 3/4 timme, de båda andra mer än fyra timmar innan förhör inleddes med dem.

Chefsjustitieombudsmannen har påstått att Stefan G:s beslut att sätta männen i arrest stod i strid med gällande bestämmelser.

Enligt 2 kap 8 § - - - se under I - - - föranlett den.

I syfte att säkerställa att erforderliga förhör kan komma till stånd vid en brottsutredning har i RB intagits olika bestämmelser som begränsar den enskildes rörelsefrihet. Av intresse i detta mål är främst reglerna i 23 kap 8 och 9 §§. Enligt den förstnämnda bestämmelsen är den som befinner sig på en brottsplats skyldig att på tillsägelse av en polisman följa med till ett förhör som hålls omedelbart därefter. Om han utan giltig orsak vägrar att följa med får polismannen ta med honom till förhöret. Den som inte är anhållen eller häktad är enligt 9 § inte skyldig att stanna kvar för förhör längre än sex timmar. Den som kan misstänkas för brottet är dock skyldig att stanna under ytterligare sex timmar, om det är av synnerlig vikt att han är tillgänglig för fortsatt förhör. Så snart förhöret är avslutat eller den angivna tiden gått till ända får den hörde avlägsna sig.

Sammanställda med varandra får 23 kap 8 och 9 §§ anses innebära att den som medtagits till förhör kan hållas kvar tvångsvis till dess förhöret har ägt rum under den tid han är skyldig att kvarstanna. Bestämmelserna ger således - låt vara ej med den tydlighet som skulle ha varit önskvärd - lagstöd för frihetsberövande (jfr SOU 1975:75 s 340 f).

Någon lagregel - - - se under I - - - öppen lokal.

Stefan G har om bakgrunden till sitt beslut anfört följande. Brottsutredningen avsåg mord eller dråp. En person hade visserligen gripits som misstänkt för brottet men det fanns motstridiga uppgifter och oklarheter som behövde redas ut. Det var enligt hans uppfattning viktigt att de tre männen inte fick tillfälle till ytterligare kommunikation innan de förhördes. Männen var alkoholpåverkade och kunde inte placeras i receptionen. De talade finska med varandra, vilket språk ingen på stationen förstod. Det fanns inte personal som kunde avdelas att bevaka männen om de hade satts i ett förhörsrum eller i något annat öppet utrymme. Han hade kontaktat kriminaljouren redan innan männen fördes in på polisstationen och räknade med att förhören med dem skulle kunna inledas om inte omedelbart så dock utan längre dröjsmål.

Mot bakgrund av vad sålunda framkommit om förhållandena vid tillfället kan Stefan G:s beslut att sätta in männen i arrest inte anses ha inneburit mera tvång än som varit försvarligt med hänsyn till tjänsteuppgiften. Särskilt i betraktande av att männen skulle höras om ett mycket allvarligt brott kan det inte läggas Stefan G till last som tjänstefel att han lät kvarhålla dem under de knappt två timmar som han hade kvar ansvaret som vakthavande befäl. Åtalet skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.III

Chefsjustitieombudsmannen Eklundh väckte vid Kristinehamns TR åtal mot polisinspektören Seppo B, född 1940, för tjänstefel enligt följande gärningsbeskrivning: Den 1 aug 1991 genomförde Kronofogdemyndigheten i Värmlands län en avhysnings- och kvarstadsförrättning hos Lars S på Stjärnberget i Lesjöfors. Vid förrättningen biträddes personal från kronofogdemyndigheten av polismän från Polismyndigheten i Kristinehamn. Vid förrättningen beslutade den polisman som förde befälet över polispersonalen att Lars S skulle omhändertas enligt 13 § polislagen (1984:387) trots att lagliga förutsättningar för åtgärden inte förelåg.

Lars S fördes därefter till polisstationen i Filipstad där chefen för arbetsgruppen, polisinspektören Seppo B, tjänstgjorde. Seppo B, som hade till uppgift att pröva om frihetsberövandet skulle bestå, beslutade att Lars S skulle insättas i arrest trots att lagliga förutsättningar för omhändertagande saknades. Frihetsberövandet varade sammanlagt 5 timmar och 40 minuter. Genom sitt handlande har Seppo B vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa.

TR:n (nämnden) anförde i dom d 17 juni 1992: Seppo B har vitsordat de faktiska omständigheterna i åklagarens gärningspåstående men förnekat ansvar för tjänstefel i första hand enär han inte förfarit oaktsamt då han beslutat att frihetsberövandet enligt åtalet skulle bestå och i vart fall påtalat fel inte är av beskaffenhet att till räknas Seppo B som tjänstefel och i andra hand eftersom gärningen, med hänsyn till omständigheterna, är att anse som ringa och sålunda inte skall föranleda straffansvar.

Åklagaren har till stöd för åtalet åberopat förhör med Lars S och vittnesförhör med kriminalinspektören Nils Sundén. Seppo B har åberopat, utöver förhör med sig själv, vittnesförhör med poliskommissarien Jack Sjögren och polismästaren Anders Westerlind. Därav samt vad JO till utveckling av sin talan anfört framgår i huvuddrag följande:

Sundén och Seppo B delgavs misstanke om tjänstefel av JO. Vad avser Sundén fann JO att det inte fanns någon rättsligt godtagbar grund för Sundén att besluta om omhändertagande av Lars S med stöd av 13 § polislagen. Med hänsyn därtill ansåg JO Sundén ha varit oaktsam på sätt som avses med straffbestämmelserna om tjänstefel men gärningen att bedöma som ringa brott med beaktande bl a av att av Sundén beslutat polisingripande pågått under relativt kort tidrymd. JO lade därför ner förundersökningen vad avser Sundén. JO beslutade däremot att åtala Seppo B, därvid JO som grund för åtalet vidare anförde: Kronofogdemyndigheten har enligt 3 kap 3 § utsökningsförordningen (1981:981) rätt att begära biträde av polismyndigheten, om förrättningsmannen kan antas möta motstånd vid en förrättning eller om sådant biträde av annan särskild anledning behövs för att förrättningen skall kunna genomföras. Polisens befogenhet att i sådana sammanhang ingripa mot en person följer av bestämmelserna i 10 § 1 st 5 polislagen jämförda med 2 kap 17 § 3 st UB. I sistnämnt lagrum föreskrivs att förrättningsmannen får använda tvång i den mån det kan anses befogat med hänsyn till omständigheterna; våld mot person får dock brukas endast om förrättningsmannen möter motstånd och i den mån det med hänsyn till förrättningens ändamål kan anses försvarligt (se prop 1983/84:111 s 96). Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får enligt 13 § polislagen en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om en åtgärd av nu angivet slag är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås, får personen tillfälligt omhändertas. Om en situation kan lösas genom mindre ingripande åtgärder än vad som sägs i 1 3 § - exempelvis tillsägelser eller anmaningar - skall dessa väljas i första hand (a prop s 98). Omhändertagande får således tiligripas endast som en sista utväg för att förhindra ordningsstörande beteende eller avvärja brott. Det är först när det, för att det avsedda resultatet skall uppnås, inte är tillräckligt att personen i fråga avvisas eller avlägsnas som ett omhändertagande får äga rum (a prop s 33 och 98). Vidare gäller att ett omhändertagande inte får vidtas i syfte att avvärja abstrakta, ännu inte konkretiserade faror (jfr Berggren-Munck, Polislagen s 97). En förutsättning för ett omhändertagande för att avvärja en straffbelagd gärning är således att det rör sig om ett pågående brott eller en omedelbar fara för brott. Den polisman som har verkställt omhändertagandet skall enligt 15 § polislagen så skyndsamt som möjligt anmäla åtgärden till sin förman. Vid i åtalet angivna förrättningens början upplyste tjänstemännen Lars S om att han skulle vräkas. Tillfrågad om saken förklarade Lars S enligt JO:s utredning att han inte var villig att vara behjälplig vid avhysningen. Han var upprörd men visade enligt vad som har framkommit inte några våldstendenser och han uttalade inte heller några hotelser. Han uppmanades inte att lämna bostadshuset och han gavs inte heller möjlighet att självmant göra detta. Det framgår tvärtom klart av utredningen att Lars S hindrades från att lämna bostaden. Polisens handlande vid tillfället styrdes uppenbarligen av den uppfattningen i saken som Sundén som insatschef vid avhysningsförrättningen mot Lars S på Stjärnberget hade redan från början, nämligen att några andra möjligheter än att omhänderta Lars S inte stod till buds. Som grund för omhändertagandet har på omhändertagandebladet antecknats "störande av förrättning". Syftet med åtgärden var således att avvärja brott. Det har emellertid inte ens påståtts att det förelåg några omständigheter som kunde innebära att Lars S gjorde sig skyldig till sådant brott. För att brottet störande av förrättning skall anses föreligga krävs enligt 16 kap 4 § BrB, att någon genom våldshandling eller oljud eller på annat sätt stör eller söker förhindra exempelvis en statlig eller kommunal förrättning. Enbart Lars S:s vägran att aktivt medverka vid förrättningen faller uppenbarligen inte in under detta lagrum liksom inte heller hans försök att lämna huset. Inte heller någon annan straffbestämmelse var tillämplig i sammanhanget. Det kan vidare konstateras att det tumult som förekom vid tillfället var en direkt följd av att de närvarande polismännen handgripligen hindrade Lars S från att ta sig ut. Frågan blir då om det förelåg en omedelbar fara för brott från Lars S:s sida. Av Sundéns uppgifter till JO framgår att han grundade sin bedömning av situationen på sina erfarenheter från det tidigare förrättningstillfället. Självfallet kunde emellertid dessa inte ensamma läggas till grund för en bedömning att det vid det här aktuella tillfället förelåg en omedelbar fara för ett brottsligt handlande från Lars S:s sida. Inte heller dennes vägran att vara behjälplig vid förrättningen och hans försök att lämna huset genom fönstret kunde motivera en sådan bedömning. Sundén hade i själva verket inte underlag för annat än mycket lösa gissningar om vad Lars S skulle kunna göra om han lämnade bostaden. JO ville i detta sammanhang erinra om vad Lars S för JO själv berättat om att orsaken till att han ville komma ut ur huset var att han inte orkade med situationen. Sammanfattningsvis konstaterade JO att det inte fanns någon rättsligt godtagbar grund för Sundéns beslut att omhänderta Lars S med stöd av 13 § polislagen. Vid Seppo B:s förmansprövning av Sundéns beslut borde på grund av vad sålunda gällt Lars S omedelbart ha frigivits. Vidare gäller enligt JO för den fortsatta prövningen följande: Den som har omhändertagits skall så snart som möjligt underrättas om anledningen till omhändertagandet. Den polisman som har verkställt åtgärden skall så skyndsamt som möjligt anmäla denna till sin förman. Har omhändertagandet inte redan upphört skall förmannen omedelbart pröva om det skall bestå. Den omhändertagne skall enligt 16 § polislagen förhöras så snart som möjligt samt, om omhändertagandet grundats på 13 §, friges snarast möjligt efter förhöret, dock senast inom sex timmar efter omhändertagandet. Bedöms en omhändertagne vara i behov av hjälp eller stöd från samhällets sida, skall polisen gå honom till handa med råd och upplysningar samt, om det lämpligen kan ske, samråda med annat samhällsorgan som har till uppgift att tillgodose sådant behov. Det kan finnas anledning att i detta sammanhang erinra också om föreskriften i 3 § 1 st polislagen, att polisen fortlöpande skall samarbeta med myndigheterna inom socialtjänsten och snarast underrätta dessa om förhållanden som bör föranleda någon åtgärd av dem. Enligt 17 § polislagen gäller bl a att den som har omhändertagits inte får underkastas någon annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Enligt Rikspolisstyrelsens kommentar till detta lagrum bör en person som har omhändertagits enligt polislagen normalt inte sättas in i arrest. En sådan åtgärd kan emellertid få vidtas exempelvis om meddelade föreskrifter inte respekteras eller om den omhändertagne uppträder störande eller visar tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns tillgänglig. Det kan inte uteslutas att det vid telefonsamtalet mellan Sundén och Seppo B uppstod ett missförstånd dem emellan i fråga om vem som fattade beslutet om att Lars S skulle föras till polisstationen i Filipstad. Vad gäller Seppo B:s ansvar för den aktuella händelsen begränsades prövningen till de åtgärder som han vidtog från det att Lars S hade förts in till polisstationen. Av JO:s utredning framgår att Sundén informerade Seppo B om anledningen till omhändertagandet och att denne bedömde åtgärden som riktig. Som redan framgått anser JO att det saknades lagliga förutsättningar att omhänderta Lars s. De uppgifter om det inträffade som Seppo B hade tillgång till när Lars S fördes in på polisstationen var sådana att detta enligt JO borde ha stått klart för honom. Seppo B har i förhör med JO uppgett att han befarade att Lars S skulle återvända till sin bostad och störa förrättningen om han frigavs. Denna uppfattning grundade han på det förhållandet att Lars S, som var upprörd och verkade deprimerad, förklarade att han ville åka tillbaka till Stjärnberget. Seppo B har inte påstått att Lars S var aggressiv. De omständigheter som Seppo B åberopat är inte av sådant slag att de vare sig ensamma eller tillsammans med vad han kände till om det aktuella händelseförloppet och det tidigare förrättningstillfället, utgjorde tillräcklig grund för att anse att det förelåg en omedelbar fara för brott från Lars S:s sida, om denne inte hölls kvar på polisstationen. Även om Lars S skulle ha återvänt till Stjärnberget före förrättningens avslutande, hade det - med hänsyn bl a till att det fanns sex polismän avdelade för uppgiften - funnits goda möjligheter att avvärja ett eventuellt brottsligt handlande från dennes sida på annat sätt än genom ett omhändertagande. Enligt JO hade det därför ålegat Seppo B att genast frige Lars S sedan denne förts in till polisstationen. Genom att i stället besluta att Lars S skulle sättas in i arrest och sedan låta frihetsberövandet bestå till dess förrättningen var avslutad åsidosatte Seppo B vid sin myndighetsutövning vad som gällde för uppgiften. Till stöd härför åberopade JO förenämnda muntliga förhör vari de hörda sammanfattningsvis, utöver vad av JO:s redovisning av åberopade berättelser redan framgått, berättat:

Lars S: När poliserna och kronofogdepersonalen kom in i huset på Stjärnberget, upplystes han om att han skulle vräkas och att man skulle ta hand om hans djur. Han bad att få ha sitt ombud närvarande men vägrades detta. Han kände sig mycket ledsen för detta och tyckte "det såg otäckt ut". Han ville inte vara med på förrättningen och sa därför att de skulle ställa hans tillhörigheter på en plats intill bäcken ca 200 m från bostadshuset. Han blev inte uppmanad att lämna huset och att hålla sig undan under förrättningen. Anledningen till att han försökte ta sig ut ur huset var att han inte orkade med situationen; han ville bara komma ut. Han ville också "rädda" de grejor, som omfattades av den med avhysningen samtidiga kvarstadsförrättningen. Hans tanke var att han skulle tillåtas gå ut lugnt och sansat. Att han valde fönstret berodde på att det stod så mycket folk i vägen framför dörren. Orsaken till att han hade framfört hotelser vid tidigare förrättningsförsöket var den förtvivlan han kände vid tanken på att bli ställd utan bostad när det var en meter snö ute. Han tror att det var Seppo B som underrättade honom om att han var omhändertagen enligt 13 § polislagen och att han skulle få stanna på polisstationen tills avhysningsförrättningen var avklarad. Något förhör hölls aldrig. Han blev mycket väl behandlad under vistelsen på polisstationen. Han fick mat och tidningar och han tilläts ringa till sin fru. Efter den här händelsen har han svårt att sova, och han drömmer mardrömmar. Han är rädd för att polisen skall komma och hämta honom.

Seppo B: Han har lång poliserfarenhet och började som polis 1964, blev vakthavande befäl 1979 och polisinspektör 1991 och var dessförinnan tillförordnad sådan. Dagen före i åtalet angivna förrättningen diskuterade han ärendet med sin närmaste chef, kommissarien Sjögren i Kristinehamn. De talade bl a om att det kunde bli aktuellt att tillämpa 13 § polislagen. Seppo B gjorde också klart för Sundén att den bestämmelsen kunde tillämpas om det skulle visa sig att Lars S hindrade förrättningen. Han gick dock inte in på några detaljer. Han bedömde Sundén, som är många år äldre i tjänst, som fullt kompetent för uppgiften och han förutsatte att denne kände till bestämmelsen i polislagen. Sundén ringde sedan från Stjärnberget och rapporterade attLars S försökt hoppa ut genom ett fönster och att han därför hade omhändertagits och belagts med handfängsel och skulle transporteras till polisstationen i Filipstad. Han hade flera samtal med Sundén. Det första samtalet, vari Sundén omtalade att Lars S omhändertagits, var en kort redogörelse för händelseförloppet medan Sundén i senare samtal mera detaljerat redogjorde för vad som hänt, bl a om att Lars S sökt hoppa ut genom fönstret, att ett visst handgemäng uppstått och att risk för vidare tumult uppenbarligen förelåg, såvida inte Sundén ingripit med omhändertagandet. Han har inte något minne av att Sundén frågade vad man skulle göra med Lars S. Seppo B ringde i sin tur till Sjögren och underrättade denne om det inträffade. Sjögren underrättases senare även om att Lars S hade satts in i arrest. Seppo B begärde inte Sjögrens prövning av beslutet men ansåg att Sjögren i sin tur gjort en förmansprövning genom att han godkände, enligt telefonsamtal, Seppo B:s åtgärder och vidarebefordrade rapporteringen till polismästaren. Därefter ringde han flera gånger till Sjögren för att hålla denne informerad om ärendet, och han fick uppfattningen att polismästaren hölls fortlöpande underrättad om saken av Sjögren. Lars S var inte aggressiv när han kom till stationen men han var upprörd och verkade deprimerad. Han ville åka tillbaka till Stjärnberget. Seppo B försökte att få Lars S att berätta vad som hade hänt, men något förhör i egentlig mening gick inte att hålla. I den sinnesstämning Lars S var bedömde han att Lars S kunde företa sig vad som helst och även detta gjorde att han lät omhändertagandebeslutet bestå. Anledningen till omhändertagandet var att det hade uppstått tumult i samband med att poliserna hade hindrat Lars S från att hoppa ut genom ett fönster. Han anser att det var riktigt av Sundén att inte först försöka avvisa Lars S. Om Lars S hade tillåtits lämna bostadshuset eller lyckats med att hoppa ut genom fönstret hade han kunnat locka till sig sina djur, som följer honom "som ler och långhalm", och då hade förrättningen förmodligen inte kunnat genomföras. Dessutom fanns det risk för att Lars S skulle skada sig själv. Vid sin förmansprövning av frihetsberövandet gjorde Seppo B den bedömningen att detta var riktigt och att det fanns skäl att sätta in Lars S i arrest. Han gjorde vidare den bedömningen att omhändertagandet skulle bestå till dess förrättningen var avslutad. Han befarade nämligen att Lars S omedelbart skulle bege sig till Stjärnberget och störa förrättningen om han frigavs dessförinnan. Han ansåg vidare att det inte var möjligt att frige Lars S så länge det fanns så mycket pressfolk utanför polisstationen. Eftersom han vid rapporteringen till Sjögren för dennes förmansprövning av Seppo B:s beslut fick klartecken om att han handlat rätt och om att Sjögren vidarebefordrade prövningen till polismästaren hade han sitt beslut om omhändertagandet förankrat hos sina chefer. Lars S:s ombud tilläts besöka honom under det Lars S var omhändertagen i Filipstad och Lars S fick frukost, tillåtelse ringa sin fru och ta emot samtal från kronofogdemyndigheten. Den sociala omvårdnaden om Lars S var bra.

Sundén: Han har lång poliserfarenhet och har haft polistjänst sedan 1958, bl a som vakthavande befäl. Han fick besked av Seppo B om att han utsetts till insatschef och om vilka åtgärder som kunde bli aktuella mot Lars S. De diskuterade inte detta ingående. Han var redan från början inställd på att man skulle "ta undan Lars S" till någon lämplig plats, om det skulle "strula till sig". När de kom in i huset tillfrågades Lars S om han var villig att hjälpa till vid genomförandet av förrättningen, varvid denne gav ett nekande svar. Plötsligt rusade Lars S mot dörren där Sundén stod. Sundén stoppade honom och vände honom in mot rummet igen. Lars S snurrade då runt några varv varefter han försökte hoppa ut genom fönstret. Där stod emellertid två poliser som stoppade honom och tog tag i honom. Eftersom det uppstod ett tumult genom Lars S:s uppträdande beslöt han att omhänderta Lars S. Det är riktigt, att Lars S inte bereddes tillfälle att självmant gå ut ur huset. Om Lars S hade lyckats hoppa ut genom fönstret eller tillåtits att vara kvar på fastigheten, hade förrättningen inte kunnat genomföras. Han hade då kunnat hindra denna genom att locka till sig sina grisar och andra djur. Sundén hade varit med vid den tidigare förrättningen som hade fått avbrytas, och han gjorde också den bedömningen att Lars S kunde komma att skada sig själv. Om Lars S endast hade avlägsnats från platsen, hade han enligt Sundéns uppfattning genast återvänt dit. Härtill kom att Lars S störde förrättningen och t o m kunde hindra kronofogdemyndigheten att genomföra förrättningen. Han ansåg därför som skäl för omhändertagandet, att Lars S störde förrättningen, något som Seppo B underrättades om. Han kände ingen som helst tvekan i frågan om Lars S skulle omhändertas eller ej, eftersom Lars S vid förrättningen och även vid tidigare förrättningar var "svårhanterlig". Lars S belades med handfängsel för att han inte skulle skada sig själv och poliserna. Lars S slogs för fullt, ryckte med armarna och skrek, när han drogs ner från fönstret. Sedan Lars S försetts med handfängsel fördes han ut till en polisbuss. Sundén ringde därefter till Seppo B och rapporterade att Lars S omhändertagits och frågade vad man skulle göra. Han minns inte exakt vad Seppo B fick för informatiton. Sundén sade troligen att det hade "strulat till sig" och att Lars S "lever och slår härinne" och att man satt handfängsel på honom. Sedan Lars S transptorterats till polisstationen ringde Seppo B flera gånger till förrättningsplatren och hörde sig för om det gick att frige Lars S. Sundén förklarade därvid att det var bäst att vänta med frigivandet tills förrättningen var avslutad. Seppo B omtalade för Sundén att han höll sin chef, poliskommissarien Sjögren, fortlöpande underrättad om handläggningen.

Sjögren: Sedan polismyndigheten beslutade lämna kronofogdemyndigheten handräckningsmanskap för att kunna genomföra förrättningen mot Lars S delegerades på Seppo B att organisera och säkerställa förrättningen och i förekommande fall vidta åtgärder, beroende på Lars S:s uppträdande vid forrättningstill fallet. Seppo B och han diskuterade därvid det frihetsberövande som kunde aktualiseras med hänsyn till att Lars S kunde komma att "explodera" då han skulle fråntas bostad och sin egendom genom den aktuella förrättningen. De fann vid överläggningen att inte många alternativ fanns att tillgå. Utöver omhändertagandet fanns inga realistiska alternativ. Om Lars S motsatte sig förrättningen kunde han visserligen transptorteras från platsen men i så fall skulle han omedelbart återvända till Stjärnberget. Målsättning för polisens handläggning av ärendet var att förhindra att Lars S under handräckningsförrättningen begick brott. Seppo B höll honom fortlöpande underrättad om handläggningen och om sin förmansprövning. De beslut Seppo B enligt åtalet fattade var förankrade hos honom, som i sin tur gjorde en förmansprövning av Seppo B:s beslut och därvid inte fann skäl till ändring. Han var sålunda medansvarig för beslut, någtot som han delgett JO. Han tar alltså på sig ansvaret för handläggningen av frihetsberövandet mot Lars S. Det är emellertid inte så att Seppo B vid något tillfälle bett honom ta över ansvaret för handläggningen av frihetsberövandet.

Westerlind: Han hade som polismästare fått otaliga telefonsamtal från Lars S:s grannar, som klagat på att hans grisar varit inne på deras ägor. Han kände till att Lars S var mycket labil och hetsig. När kronofogdemyndigheten begärde polismyndighetens biträde förstod han därför att sådant biträde krävdes och biföll därför begäran. Han uppdrog åt poliskommissarien Sjögren att förbereda erforderliga åtgärder för att förrättningen och polisbiträdet skulle kunna fungera. Han informerades i sin tur om vad som hände under det förrättningen pågick och fick bl a information om att Lars S på Stjärnberget uppträtt störande bl a genom att hoppa ut genom ett fönster men fick inte vetskap om på vilket sätt han stört förrättningen. Han informerades om att Lars S, på grund av sitt störande uppträdande och risken för ytterligare sådant, tagits om hand jämlikt bestämmelserna därom i polislagen och förts till polisstationen i Filipstad. Han bedömde att beslutet av Seppo B att låta frihetsberövandet av Lars S bestå var korrekt handlagt av Seppo B och fann därför ingen anledning att ingripa mot Seppo B:s handläggning därav. Sjögren höll honom fortlöpande underrättad om bl a de åtgärder som vid togs av Seppo B fram till dess denne frigav Lars S och fann inte vid något tillfälle skäl att erinra mot handläggningen.

TR:n antecknar, att den av Rikspolisstyrelsen 1992 utgivna kommentaren till polislagen (nedan polislagen), bl a av JO påtalad tillämpning av lagen, inte fanns tillgänglig för polispersonalen, då den i åtalet angivna förrättningen ägde rum. Med hjälp av kommentaren till polislagen hade den agerande polispersonalen och polisledningen kunnat konstatera att omhändertagande inte får vidtas för att avvärja abstrakta, ännu inte konkretiserade faror, något som inte var lätt att känna till bara med hjälp av lagbok och den kunskap i övrigt som en polispersonal får. Att kräva att en polisman i befälställning skall äga kunskap om motiven till polislagen (se av JO åberopad prop, som redovisats i domen) och den ledning man får därav för bedömning och tillämpning av aktuella stadganden i polislagen är att gå för långt. Av motiven till 20 kap 1 § BrB framgår att den som varken insett eller bort inse att hans handlande var felaktigt inte heller skall drabbas av straffansvar. Av allmänna principer framgår vidare att straffrättsligt ansvar för oaktsamhet inte skall komma i fråga för varje avvikelse från den eftersträvade normen.

Av 13 § polislagen framgår att, om det framstår som uppenbart meningslöst att tillgripa ett avlägsnande eller mindre ingripande åtgärd för att det avsedda syftet - i nu aktuella mål för att kunna genomföra en komplicerad avbysnings- och kvarstadsförrättning - skall uppnås, kan ett direkt ingripande undantagsvis bli nödvändigt. Den individuella prövningen av om ingripande får ske kan i en hotfull situation medföra praktiska problem. Av 16 § polislagen framgår att vid prövningen av om frihetsberövandet skall bestå skall beaktas sådana omständigheter som att den omhändertagne kan förväntas återvända till platsen för omhändertagandet och där fortsätta med sitt ordningsstörande beteende. I sådana fall kan ett frihetsberövande bestå.

Utredningen i målet ger stöd för att situationen, då Lars S omhändertogs, var mycket stökig, vartill kom Lars S:s vid tidigare förrättning uttalade hot om att ta livet av sig. Seppo B:s utsaga, att Lars S, då han kom till polisstationen i Filipstad som omhändertagen, var deprimerad och i stånd att företa sig vad som helst och ville åka tillbaka till Stjärnberget, finner TR:n trovärdig. Den information Seppo B fick av Sundén, som han bedömde som en mycket kompetent polisman, om Lars S:s uppträdande på Stjärnberget och Seppo B:s vetskap om Lars S:s tidigare störande beteende har uppenbarligen befäst Seppo B i tron att omhändertagandet av Lars S måste bestå med risk annars att Seppo B av underlåtenheten att ingripa skulle kunna göra sig skyldig till straffbar handling. Seppo B har befästs däri genom att hans överordnade, Sjögren och Westerlind, inte funnit skäl att ändra Seppo B:s beslut, som de i stället instämt i. Seppo B hade sålunda sitt beslut förankrat hos sina överordnade chefer. Med hänsyn härtill, Seppo B:s uppenbara vilja att förhindra skada eller risk för skada samt övriga omständigheter, bl a i domen redovisade sådana, finner TR:n Seppo B vid sin myndighetsutövning inte ha handlat oaktsamt, på sätt därom stadgas i 20 kap 1 § BrB, då han beslutat att frihetsberövandet av Lars S skulle bestå. Åtalet skall därför ogillas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Ordföranden, fd rådmannen Eneström, var av skiljaktig mening och anförde: Jag kan inte dela majoritetens uppfattning att Seppo B, vid sin i åtalet angivna myndighetsutövning, inte handlat oaktsamt då han beslutade att frihetsberövandet av Lars S skulle bestå. Som skäl för min avvikande mening ber jag få anföra följande.

JO har ingående, på sätt redovisats i domen, klarlagt när ett omhändertagande får ske. Av 13 § polislagen framgår att om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Det är endast när en åtgärd av nu angivet slag är otillräcklig för att det avsedda resultatet skall uppnås som en person får tillfälligt omhändertas. Om en uppkommen situation är sådan att den kan lösas genom mindre ingripande åtgärd, exempelvis tillsägelse eller anmaning, skall den väljas i första hand. Ett omhändertagande får således tillgripas endast som en sista utväg för att förhindra ordningsstörande beteende eller avvärja brott. Det är först när det, för att det avsedda resultatet skall uppnås, inte är tillräckligt att personen i fråga avvisas eller avlägsnas som ett omhändertagande får äga rum (se av JO i domen redovisad prop). Det uppträdande som ingripandet riktar sig mot skall innefatta ett angrepp på ett ordningsintresse, dvs den berörda personen skall genom sitt uppträdande faktiskt störa den allmänna ordningen. För ingripande mot den som genom sitt uppträdande utgör en omedelbar fara för allmänna ordningen fordras att denna fara är konkret (se Rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen 1992 s 31). Ett omhändertagande får därför inte ske i syfte att avvärja abstrakta, inte konkretiserade faror. En persons blotta närvaro på en plats anses inte vara tillräcklig för att ge upphov till en konkret fara, även om han är känd för att bråka och uppträda ordningsstörande (se förenämnda kommentar s 31). Ingripandet skall vidare vara försvarligt med hänsyn till åtgärdens syfte och övriga omständigheter, därvidlag skall gälla att en polisman först bör överväga möjligheten att ingripa med tillsägelser och anmaningar. (Se förenämnda kommentar s 31.)

Ingripandet mot Lars S skedde på grund av "störande av förrättning" dvs för att avvärja straffbelagd handling enligt 16 kap 4 § BrB. Av utredningen framgår inte annat än vad JO konstaterat, nämligen att någon konkret omedelbar fara för brott från Lars S:s sida inte förelåg. Som tidigare sagts får därvidlag inte åberopas erfarenhet från tidigare förrättningstillfället. Inte heller i övrigt visar utredningen i målet att det förelåg omedelbar fara för brottsligt handlande från Lars S:s sida. Hans vägran att vara behjälplig vid förrättningen eller hans försök att lämna huset genom fönstret kan inte motivera en sådan bedömning. Något godtagbart underlag för omhändertagande av Lars S har sålunda inte visats föreligga.

I fråga om det fortsatta förfarandet när person omhändertagits gäller följande: Den omhändertagne skall förhöras så snart som möjligt (16 § polislagen) och friges snarast möjligt efter förhöret. Endast vid speciellt föreliggande omständigheter kan han kvarhållas. Förmansprövningen är avsedd att komma in snabbt för att kunna rätta till eventuella misstag som kan ha begåtts i en stressad och svårbedömbar situation. Prövningen har därför en utomordentligt viktig funktion.

Seppo B har uppenbarligen fått den uppfattningen att Sundén, som den kompetente polisman han var enligt Seppo B, fattat ett lagligt beslut om omhändertagande av Lars S. Som JO uttalat (se under JO:s utveckling av sin talan i målet) är de omständigheter Seppo B åberopat som skäl för att hålla Lars S omhändertagen varken ensamma eller tillsammans med vad han kände till om det aktuella händelseförloppet och tidigare förrättningstillfället tillräcklig grund för att anse att det förelåg en omedelbar fara för brott från Lars S:s sida, om denne inte hölls kvar på polisstationen.

Sammanfattningsvis hade det på grundval av vad Seppo B kände till eller bort känna till om vad som inträffat under förrättningen mot Lars S ålegat Seppo B att genast frige Lars S. Det var Seppo B som ensam hade ansvaret för beslutet om att omhändertagandet skulle bestå, varför hans information till överordnad chef och dennes ställningstagande till beslutet inte förändrar detta förhållande. Genom att i stället sätta in Lars S i arrest och låta frihetsberövandet bestå till dess kronofogdemyndighetens förrättning mot Lars S avslutats finner jag Seppo B vid sin myndighetsutövning ha åsidosatt vad som gällt för uppgiften. Seppo B har sålunda gjort sig skyldig till tjänstefel. Brottet är inte ringa. Jag har dock förståelse för att Seppo B grundat sitt handlande bl a på sitt förtroende för Sundén, det stöd han fått för sin åtgärd av överordnad chef och sin erfarenhet av Lars S som en labil och temperamentsfull person, som tidigare uppträtt stökigt. Jag har därför förståelse för de synpunkter majoriteten anfört när den ansett, att Seppo B visat en uppenbar vilja att förhindra skada eller risk för skada och i övrigt handlat omdömesgillt som han gjort. Med hänsyn härtill och övriga omständigheter som de framgår av domen anser jag att Seppo B skall dömas till inte särskilt högt tilltagna böter. Jag dömer därför Seppo B jämlikt 20 kap 1 § BrB för tjänstefel till 30 dagsböter å 100 kr.

Åklagaren full följde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet.

Seppo B bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Westerling och Jönsson, referent, t f hovrättsassessorn Tisell samt nämndemännen Forsström och Norling Nilsson) anförde i dom d 8 dec 1992:

Domskäl. I HovR:n har Seppo B, Lars S, Nils Sundén, Jack Sjögren och Anders Westerlind hörts på nytt. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat kopia av omhändertagandeblad.

De i HovR:n hörda personerna har lämnat i huvudsak samma uppgifter som för envar av dem antecknats i TR:ns dom, Seppo B, Lars S och Nils Sundén med följande ändringar och tillägg.

Lars S: Han använde inget våld och ville inte slåss med poliserna och personalen från kronofogdemyndigheten. Han ville inte heller hindra vräkningen. Om han velat slåss hade det inte varit några problem för honom att övermanna dem. Han ville ta sig ut ur huset för att kunna flytta sina saker och djur till bäcken och därifrån till ett nytt ställe. Han kände sig krossad och ledsen. Han såg inte sina grisar som egendom utan som "Guds medarbetare i Skapelsen". Grisarna löd hans minsta vink och skulle ha följt med honom ner till bäcken. Sedan han förts till polisstationen blev han placerad i en cell. Han blev dock utsläppt ur cellen efter omkring 20 minuter och fick kaffe. Under återstoden av tiden för omhändertagandet vistades han omväxlande i cellen och utanför denna. Det är riktigt att han vid ett föregående vräkningstillfälle hotat att ta sitt liv med en slaktmask. Han var då också beredd att fullfölja hotet.

Seppo B: På morgonen d 1 aug 1991 blev han uppringd av personal från kronofogdemyndigheten som ville att polisen skulle avlägsna Lars S från Stjärnberget innan förrättningen påbörjades. Seppo B sade dock nej till detta och framhöll att det måste inträffa något konkret innan en sådan åtgärd var möjlig. Sedan förrättningen påbörjats hade han flera samtal med Nils Sundén som meddelade att det uppstått bråk och tumult, att Lars S omhändertagits och belagts med handfängsel samt att det skulle komma en anmälan mot Lars S för störande av förrättningen. Det var också tal om en slaktmask. När Lars S anlände till polisstationen var Seppo B ensam i tjänst. Lars S var naken på överkroppen och verkade vara i psykiskt dåligt skick. När Seppo B frågade honom vad som hänt yttrade han att man stal hans grisar och att han skulle tillbaka till Stjärnberget. Något närmare förhör gick inte att hålla. Sedan Seppo B ringt efter personal förstärkning fick han förstärkning med en man. Det blev därefter möjligt att låta Lars S vistas utanför cellen. Eftersom det tidvis var mycket att göra på polisstationen med många besökande i olika ärenden var det dock inte möjligt att låta Lars S vistas utanför cellen hela tiden.

Nils Sundén: När han kom in i huset hade personalen från kronofogdemyndigheten redan gått in och stod och talade med Lars S. Lars S började springa runt och tala om Gud. Han yttrade också något i stil med "det blir inga djur här som ni får ta". Nils Sundén bad honom lugna ner sig. När Lars S därefter sprang först mot Nils Sundén och sedan mot fönstret fäktade han med armarna och träffade en polisman över munnen. Nils Sundén vet inte om det var med eller utan avsikt. Vid telefonsamtal med Seppo B underrättade Nils Sundén honom om situationen och att Lars S blivit omhändertagen. Han sade bl a till Seppo B att Lars S "for omkring som en fläkt" men minns i övrigt inte närmare vilka ord han använde. Han sade också att det skulle göras en anmälan. Senare, när Lars S:s saker bars ut från huset, påträffades en slaktmask i köket.

HovR:n gör följande bedömning.

Seppo B har även i HovR:n bestritt ansvar för tjänstefel under påstående att han inte förfarit oaktsamt och att hans förfarande i vart fall inte varit av sådan beskaffenhet att det kan grunda ansvar för tjänstefel. Om hans förfarande skulle vara att bedöma som tjänstefel, har han även i HovR:n hävdat att gärningen bör anses som ringa och sålunda inte medföra straffansvar. Seppo B har i HovR:n vidare anfört att han endast var en förbindelselänk mellan Nils Sundén och Jack Sjögren samt att han inte var behörig att fatta beslut om frihetsberövande, varför han inte var ansvarig för besluten i fråga, i vart fall inte sedan dessa godkänts av Jack Sjögren och Anders Westerlind.

I målet är utrett att Seppo B tjänstgjorde som chef för arbetsgruppen (vakthavande befäl) i Filipstad d 1 aug 1991, att han överprövat Nils Sundéns beslut att omhänderta Lars S och beslutat att omhändertagandet skulle bestå samt att Lars S skulle förvaras i polisarrest. Seppo B har i egenskap av chef för arbetsgruppen varit behörig att fatta beslut i förevarande avseenden. Det förhållandet att han hållit Jack Sjögren underrättad om sina åtgärder och att såväl denne som Anders Westerlind godkänt åtgärderna saknar avgörande betydelse vid bedömningen av om Seppo B gjort sig skyldig till tjänstefel.

HovR:n behandlar först frågan om Seppo B genom oaktsamhet felaktigt beslutat att omhändertagandet av Lars S skulle bestå. Av utredningen framgår att det förekommit visst tumult sedan polismännen kommit in i Lars S:s bostad. Det har inte gjorts gällande i målet att Lars S haft för avsikt att bruka våld mot de närvarande tjänstemännen. Nils Sundén har emellertid vittnat att Lars S bl a rusat mot honom och därefter mot ett fönster och att han därvid, med eller utan avsikt, träffat en polisman över munnen samt att han yttrat "det blir inga djur här som ni får ta" eller något liknande. Med hänsyn till vad som sålunda framkommit om Lars S:s uppträdande och mot bakgrund av vad som förevarit vid tidigare förrättningstillfällen som måst avbrytas på grund av Lars S:s uppträdande, får Nils Sundén anses ha haft fog för sitt beslut att omhänderta Lars S. Sedan Lars S förts till polisstationen har det ålegat Seppo B att ompröva omhändertagandebeslutet. Med hänsyn till den information som Seppo B fått vid telefonkontakterna med Nils Sundén, hans egna iakttagelser av Lars S och de uppgifter han kunnat erhålla från denne, får han anses ha haft skäl för sin bedömning att Lars S omedelbart skulle återvända till Stjärnberget om han släpptes och att stor risk förelåg att Lars S därvid skulle hindra eller störa den fortsatta förrättningen. Mot denna bakgrund kan Seppo B inte anses ha förfarit felaktigt när han beslutade att omhändertagandet av Lars S skulle bestå.

Vad härefter gäller beslutet att placera Lars S i polisarrest anmärker HovR:n inledningsvis följande. Enligt 17 § polislagen (1984:387) gäller att vid omhändertagande skall tillses att åtgärden inte orsakar den omhändertagne större olägenhet än som är oundviklig med hänsyn till åtgärdens syfte. Den som har omhändertagits får vidare inte underkastas annan inskränkning i sin frihet än som påkallas av ändamålet med åtgärden, ordningen på förvaringsplatsen eller allmän säkerhet. Härvid gäller enligt Rikspolisstyrelsens kommentar till polislagen bl a att en person som har omhändertagits normalt inte bör sättas in i arrest. Dock kan det, om den omhändertagne uppträder störande eller visar tecken på att vilja avvika och tillräcklig bevakningspersonal inte finns tillgänglig, finnas skäl att inskränka den omhändertagnes frihet genom förvaring i polisarrest. Som grundregel gäller härvid att en omhändertagen inte får underkastas annan inskränkning i sin rörelsefrihet än som i varje särskilt fall är nödvändig och försvarlig.

Lars S var vid ankomsten till polisstationen inte våldsam. Även om, som HovR:n nyss konstaterat, det inte kan anses ha varit fel att fastställa omhändertagandet, följer inte därav att Lars S skulle placeras i polisarrest. Vid prövningen av om det var befogat att placera Lars S i arrest måste emellertid beaktas att Lars S yttrat att han ville tillbaka till Stjärnberget, att Seppo B varit ensam på polisstationen, att han omedelbart tillkallat förstärkning för bevakning av Lars S och att Lars S, sedan förstärkning anlänt, kunnat släppas ut. Lars S vistades därefter omväxlande i arresten och utanför denna. Enligt vad som vidare framkommit var det en arbetsam förmiddag på polisstationen med bl a många besök från allmänheten. Det bör också beaktas att Lars S själv i HovR:n uppgett att han blivit väl behandlad, att han "kunde gå ut och så" samt att han fått ringa telefonsamtal. Han har även kunnat ta emot besök. Vid en helhetsbedömning av vad sålunda förevarit finner HovR:n att Lars S efter omhändertagandet inte kan anses ha underkastats större inskränkning i sin frihet än som kan anses ha varit påkallad.

På grund av vad sålunda anförts finner HovR:n att åtalet för tjänstefel skall ogillas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Chefsjustitieombudsmannen sökte revision och yrkade bifall till åtalet.

Seppo B (offentlig försvarare advokaten Olle Vangstad) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (chefsjustitieombudsmannen genom byråchefen Gunnel Lindberg).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, referent, Törnell och Munck) beslöt följande dom:

Domskäl. Chefsjustitieombudsmannen (JO) har i HD justerat åtalet på sådant sätt att andra stycket i gärningsbeskrivningen får följande lydelse: "Lars S fördes därefter till polisstationen i Filipstad där chefen för arbetsgruppen, polisinspektören Seppo B tjänstgjorde. Seppo B, som hade till uppgift att pröva om frihetsberövandet skulle bestå, beslutade att Lars S skulle förbli omhändertagen och insättas i arrest, trots att lagliga förutsättningar för omhändertagande saknades. Frihetsberövandet varade sammanlagt 5 timmar 40 minuter varav 4 timmar 45 minuter avsåg vistelsen på polisstationen. Genom sitt handlande har Seppo B vid myndighetsutövning av oaktsamhet åsidosatt vad som gällde för uppgiften. Gärningen är inte att anse som ringa."

JO har i HD vidare förklarat att han inte vill göra gällande att Seppo B:s åtgärd att sätta in Lars S i arrest utgör ett självständigt tjänstefel. Enligt JO bör emellertid denna åtgärd vägas in vid bedömningen av om den åtalade gärningen är ringa eller inte.

Lars S omhändertogs d 1 aug 1991 kl 7.45 enligt 13 § polislagen, varvid som anledning till omhändertagandet angavs "störande av förrättning".

Om någon genom sitt uppträdande stör den allmänna ordningen eller utgör en omedelbar fara för denna, får enligt 13 § 1 st polislagen en polisman, när det är nödvändigt för att ordningen skall kunna upprätthållas, avvisa eller avlägsna honom från visst område eller utrymme. Detsamma gäller om en sådan åtgärd behövs för att en straffbelagd handling skall kunna avvärjas. Om det är otillräckligt med avvisande eller avlägsnande för att det avsedda resultatet skall uppnås, får enligt §:ns 2 st personen tillfälligt omhändertas.

JO har i fråga om tillämpligheten av 13 § polislagen i det här aktuella fallet bl a anfört följande. Omständigheterna var inte sådana att det kunde vara fråga om någon ordningsstörning från Lars S:s sida; han befann sig vid tillfället i sin bostad och inga andra personer var närvarande än kronofogdepersonalen och polismännen. Bestämmelsen i 16 kap 4 § BrB om störande av förrättning kan inte rimligen åberopas mot den som är föremål för en exekutiv förrättning. 2 kap 17 § UB och 10 § polislagen öppnar särskilda möjligheter att tillgripa tvång och våld mot en sådan person, om han försöker hindra förrättningen. Avsikten kan inte ha varit att polisen via en tillämpning av straffstadgandet om störande av förrättning och reglerna i 13 § polislagen skulle kunna utvidga sina möjligheter att ingripa vid en exekutiv förrättning långt utöver vad som följer av de nyss nämnda bestämmelserna.

Att Lars S vid tillfället befann sig i sin egen bostad och att endast kronofogde- och polispersonal var närvarande utesluter i och för sig inte att hans uppträdande kan ha utgjort en omedelbar fara för den allmänna ordningen i den mening som avses i polislagen (jfr i fråga om begreppet allmän ordning NJA 1989 s 308). Det finns inte heller något belägg för att straffbestämmelsen i 16 kap 4 § BrB inte skulle kunna tillämpas beträffande den som är föremål för en exekutiv förrättning och en sådan begränsning i tillämpningen framstår inte som sakligt motiverad.

När som i förevarande fall ett ingripande aktualiseras på ett tidigt stadium, kan det givetvis vara svårt att bedöma om vederbörandes uppträdande utgör en omedelbar fara för den allmänna ordningen eller om det föreligger en omedelbar fara för brott. Med hänsyn till det sätt på vilket Lars S uppträdde vid inledandet av förrättningen och med beaktande av vad som var känt om honom sedan tidigare får det emellertid anses ha funnits fog för bedömningen att han skulle komma att störa eller söka hindra förrättningen på ett sätt som var straffbart eller åtminstone innefattade en kränkning av den allmänna ordningen. Grund för ingripande enligt 13 § polislagen får därför anses ha förelegat. I enlighet med den princip om minsta möjliga ingripande som har kommit till uttryck i nämnda § (jfr också 8 § polislagen och 2 kap 12 § 2 st regeringsformen) kan det visserligen finnas utrymme för uppfattningen att syftet med ingripandet kunde ha nåtts utan att Lars S omhändertagits och förts till polisstationen. Det kan dock i det uppkomna läget inte anses ha varit felaktigt att ingripandet fick den formen.

Åtalet avser att Seppo B vid s k förmansprövning enligt 15 § polislagen beslutat att omhändertagandet av Lars S skulle bestå. Som framgår av det redan anförda förelåg lagliga förutsättningar för omhändertagandet och det fanns ingen anledning för Seppo B att omedelbart frige Lars S på den grunden att omhändertagandet skulle ha varit omotiverat. Ej heller eljest kan det anses ha varit felaktigt att Seppo B beslöt att omhändertagandet skulle bestå.

Lars S fördes in till polisstationen kl 8.40 och frigavs först kl 13.25, när förrättningen i praktiken var avslutad. Det ålåg Seppo B att fortlöpande ompröva beslutet om omhändertagande, eftersom Lars S skulle friges så snart det var möjligt. Av utredningen framgår att en sådan fortlöpande omprövning också ägde rum. Seppo B får därvid anses ha haft fog för sin bedömning att Lars S, om han släpptes, omedelbart skulle återvända till Stjärnberget och där störa eller söka hindra förrättningen. På grund av det anförda kan Seppo B inte anses ha förfarit felaktigt när han lät omhändertagandet av Lars S bestå till kl 13.25.

Som domstolarna funnit skall åtalet för tjänstefel ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-07-14

Målnummer:
B110-93