En svensk medborgare har med ett utländskt fartyg transporterat narkotika från internationellt vatten utanför Marocko dels direkt till Nederländerna dels via Danmark och Storbritannien till Nederländerna. Påföljden har bestämts med hänsyn till nederländsk lag, som har lägst straffmaximum.


Lagrum:
2 kap. 2 § första st. 1 brottsbalken (1962:700); 2 kap. 2 § andra st. brottsbalken (1962:700); 2 kap. 2 § tredje st. brottsbalken (1962:700); 2 kap. 2 § brottsbalken (1962:700); 2 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 1 § narkotikastrafflagen (1968:64); 3 § narkotikastrafflagen (1968:64)

Allmän åklagare yrkade vid Alingsås TR ansvar å Bo S för grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: Bo S lastade vid ett tillfälle i april eller maj 1992 ett ton cannabis på sitt fartyg m/s Fuga från en fiskebåt utanför Marockos atlantkust. Han förde cannabisen till Rotterdams hamn och lossade den där. För transporten mottog han 80 000 holländska gulden.

Bo S lastade vidare vid ett tillfälle mellan d 13 och 16 sept 1992 ca fyra och ett halvt ton cannabis på samma fartyg och plats. Enligt avtal förde han cannabislasten till en plats på internationellt vatten mellan Dover och Steenbank där den skulle överföras till ett annat fartyg. Sedan detta misslyckats förde Bo S fartyget till danska och engelska hamnar och slutligen till Rotterdam med lasten väl gömd ombord.

Åklagaren yrkade vidare förverkande med 500 000 kr.

TR:n (ordf rådmannen Appeltofft) anförde i dom d 28 dec 1992:

Domskäl. Ansvarsfrågan. Bo S har erkänt gärningarna och närmare hörd uppgett följande. Han är skeppare sedan 1974. Han började med sjöfartsverksamhet från Danmark 1985, skaffade först en liten båt på 630 ton och sedan en på 900 ton (m/s Fuga). Rederiet - Waterline Shipping - har säte i Honduras och båten är registrerad i St Vincent. Besättningen ombord på Fuga varierade mellan 4-5 personer. Allt fraktades utom olja. Verksamheten började sakta gå åt rätt håll. Det förekom aldrig några olagliga resor. Han bodde ombord på båten. Han har aldrig "gått på Sverige" med båten pga skatter etc. I samband med den allt mer frekvent förekommande diskussionen om EG började verksamheten sakta gå utför. Han blev första gången kontaktad av sin uppdragsgivare när han befann sig i Östersjön. Uppdragsgivaren ville träffa honom och frågade om han var intresserad av "lönsamma" frakter på Medelhavet. Uppdragsgivaren dök sedan upp i Antwerpen. Han förklarade först för honom att han inte var intresserad eftersom han förstod att det var olagligt. De pratade emellertid länge och till slut trodde han att det var så gott som legalt och accepterade således den första resan. Hans planer var att sluta med sjöfart i år. Han skulle få 50 000 dollar för april resan. Platsen där han skulle hämta lasten var utanför Marocko - Punta Malabata. Han kan ej uppskatta om det var ett ton eller mer. Han lossade lasten i Rot terdam och erhöll 80 000 gulden. Han märkte att han var bevakad av samma uppdragsgivare hela tiden. Vid det senare tillfället blev han uppringd i Portugal och insåg risken med ytterligare en resa. Den aktuella lasten skulle vara på två ton och skulle avlämnas på en uppgjord plats till havs på internationellt vatten mellan Dover och Steenbank. Han hämtade lasten på samma ställe som vid första resan. En fiskebåt lastade över narkotikan. Det var uppgjort att han skulle få 80 000 gulden och han skulle få mer betalt om lasten fördes i land. Det var emellertid ingen som kontaktade honom på den uppgjorda mötesplatsen. Vädret var lugnt. Lasten låg först på mellandäck men stoppades senare undan i ett speciellt utrymme. Han gick sedan till Danmark och därifrån till England. Efter att ha varit i England gick han till Rotterdam. Han kunde ej få kontakt med sin uppdragsgivare eftersom han hade slängt telefonnumret. Han var rädd om livet. Han var i Rotterdam i 8-10 timmar innan tullen kom. Han lämnade båten och gick till en telefonkiosk och ringde till en person och talade om vad som hänt. När han gick tillbaka och sedan på håll tittade på tullen kontaktades han av ett ombud för uppdragsgivaren som sa 'det här klarade du livet på". Personen gav honom sedan ett visitkort med ett telefonnummer till advokaten Meyer. Han åkte sedan till Danmark, därifrån tillbaka till Rotterdam och gick där till Meyer. Meyer sade att det var ingen som var intresserad av honom. Polisen som sedan tog emot honom på polisstationen, efter det att han beslutat att själv gå dit, ringde efter Meyer. - I Antwerpen - före den första resan - kom två holländska personer. Han anser att de var att bedöma som holländare beroende på att de hade en holländsk bil samt att det hördes på brytningennärde talade. Han vågar ej säga namnet på dessa. Han övertalades att hasch ej var så farligt. De var ombord i en timma på fartyget. De instruktioner som han fick var att han skulle säga till vilken tid han passerade med lämplig last. Detta blev fallet tio dagar efteråt. Lastningen skedde utanför Marockos kust. Uppdragsgivaren ville att mötet skulle äga rum närmare Marockos kust, men han ville emellertid vara utanför kustbevakningens kontroll zon. Sedan gick han till Rotterdam där han lastade in narkotikan i en holländsk skåpbil av märket Mercedes. Han hade sedan kontakt med uppdragsgivaren som ville att han skulle göra fler resor. I Portugal kom han och uppdragsgivaren överens om att den andra lasten skulle lastas på sammna sätt som vid förra resan och att de skulle mötas mellan Dover och Steenbank. Om ej någon mötte upp skulle han i andra hand gå till Rotterdam och då skulle han få mer betalt. Det var han själv som valde mötesplatsen. Under resans gång upplevde han det som om uppdragsgivaren hela tiden visste var han var. Han kunde ej gå direkt till Holland eftersom han hade last till Danmark. Han var inte rädd att tullen skulle dyka upp i Danmark. I Danmark gick fartyget först till Randers sedan till Holbaek. Han kontaktade ej uppdragsgivaren beroende på att han inte hade kvar telefonnumret. I Danmark ringde han sin jurist i Sverige. Han fick då rådet att behålla lasten. Han gick sedan till Hull. Han vågade inte göra sig av med lasten. Han var övertygad om att de skulle komma och hämta lasten i Rotterdam. Det skulle komma en skåpbil denna gången också. När tullen kom gick han bara iland. Det kom en person som sa "du kan vara glad att det hände så där, det räddade livet på dig". Om han hade kastat lasten i sjön hade de likviderat honom.

Vad Bo S erkänt och berättat vinner stöd av utredningen i övrigt. Åtalet är följaktligen styrkt. Brotten är att anse som grova eftersom de avsett en särskilt stor mängd narkotika.

Påföljdsfrågan. När straffvärdet för narkotikabrott skall bedömas är mängden narkotika som hanterats en av de faktorer som har störst inverkan. De i detta mål aktuella mängderna är så stora att de synes sakna motstycke till vad som tidigare bedömts. Redan mängder som är mindre än ifrågavarande partier indicerar maximistraff. Straffvärdet för de gärningar som Bo S låtit komma sig till last kan med fog sägas vara så högt att det knappast ryms inom straffskalan. Detta gäller även om man beaktar omständigheter som att brottsligheten inte varit direkt riktad mot svenskt intresse. TR:n finner således med hänsyn till den mängd narkotika som gärningarna avser och till graden av Bo S:s medverkan att endast maximistraff kan komma i fråga.

TR:n finner emellertid att båda gärningarna har en sådan anknytning till Nederländerna att de i sin helhet skall anses begångna där. Detta innebär enligt 2 kap 2 § 3 st BrB att Bo S inte får ådömas påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är stadgat för brottet enligt lagen på gärningsorten.

Enligt vad TR:n inhämtat gäller enligt nederländsk rätt att den som uppsåtligen importerar bl a cannabis till nederländskt område kan dömas till högst fyra års fängelse. Härav följer således att maximipåföljd för de gärningar som Bo S skall dömas för är fängelse i fyra år.

Domslut. TR:n dömde Bo S jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64) för grovt narkotikabrott till fängelse 4 år.

Bo S förpliktades att som förverkat värde av handhavd narkotika utge 500 000 kr.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade straffskärpning.

Bo S bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Westerling, referent, och Jönsson samt nämndemannen Larsson) fastställde i dom d 9 mars 1993 TR:ns dom.

Hovrättslagmannen Levén, med vilken nämndemannen Ljungek förenade sig, var skiljaktig i fråga om straffmätningen och anförde: Som TR:n anfört är brottens straffvärde sådant att väsentligt strängare straff än det TR:n bestämt bör ådömas om inte bestämmelsen i 2 kap 2 § 3 st BrB hindrar detta. Frågan är alltså var brotten skall anses begångna.

Såvitt avser den första transporten, som ägde rum i april eller maj 1992 och avsåg ett ton cannabis, är inget annat aktuellt än att nederländsk lag skall vara avgörande för straffmätningen. När det däremot gäller den andra och större transporten har lasten förts även till danska och engelska hamnar.

Ett brott bör anses begånget varhelst något som hör till de objektiva rekvisiten för brottet äger rum och så snart ett lands territorium utnyttjas vid brottets begående bör det anses förövat i den staten (Kommentar till brottsbalken I, 5 uppl, s 95 ff;Jareborg, Brotten I, s 139). Endast i de fall fråga är om ett s k transitobrott är det i sådana fall tveksamt om brottet skall anses begånget även i genomgångslandet.

Inget annat har visats i målet än att det nu aktuella narkotikapartiet var avsett att införas till Nederländerna. På så sätt får brottet anses huvudsakligen riktat mot det landet. Partiet har emellertid transporterats även till flera danska och en engelsk hamn. Att dessa länder därvid inte varit att betrakta som bara transitoländer framgår enligt min mening bl a av att fartyget där hade kunnat bli föremål för tullvisitation och partiet upptäckas, varvid någon tvekan inte hade rätt om att brottet skulle anses begånget även i upptäcktslandet. Mot bakgrund härav anser jag att det narkotikabrott som Bo S gjort sig skyldig till i september 1992 skall anses begånget även i Danmark och England.

Enligt vad som framkommit i målet är det svåraste straff som enligt dansk och engelsk rätt kan ådömas för brott av ifrågavarande slag det samma som maximistraffet enligt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64). 2 kap 2 § 3 st BrB utgör därför inte hinder mot att mäta ut straff för brotten enligt detta lagrum.

Med hänsyn till mängden transporterad narkotika, till Bo S:s del i brottsligheten och till omständigheterna i övrigt bestämmer jag straffet till fängelse 10 år.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att fängelsestraffet skulle skärpas. Riksåklagaren justerade åtalet sålunda att före den sista meningen i första stycket i gärningsbeskrivningen insköts: "Färden har delvis gått på internationellt vatten."

Bo S (offentlig försvarare advokaten Lars Lundgren) bestred ändring.

I sin revisionsinlaga anförde riksåklagaren bl a: Avgörande för HovR:ns straffmätning har varit vad den nederländska strafflagen föreskriver i fråga om olaglig befattning med cannabis. Bakgrunden år bestämmelserna i 2 kap BrB om tillämpligheten av svensk strafflag när det gäller brott som har begåtts utanför Sverige. När en svensk medborgare har begått brott utom riket är enligt 2 kap 2 § 1 st 1 huvudregeln att brottet skall bedömas enligt svensk lag. Enligt 2 § 3 st gäller emellertid den begränsningen att domstolen inte får döma till en påföljd som är strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. Enligt vad som är upplyst i målet kan enligt nederländsk rätt den som illegalt importerat cannabis till Nederländerna inte dömas till strängare straff än fängelse i fyra år.

Uppgifterna att transporterna vid båda tillfällena var avsedda att införas till Nederländerna får godtas och jag vill inte bestrida att brotten har anknytning till det landet. Trots denna anknytning är det enligt min mening ingalunda givet att den nederländska narkotikalagstiftningen skall vara utslagsgivande i fråga om tillämpligt straffmaximum.

Båda transporterna har delvis gått över internationellt vatten. I fråga om brott på det öppna havet som begås av svensk medborgare gäller enligt 2 kap 2 § 1 och 2 st BrB den svenska kompetensen oinskränkt, om svårare straff än böter kan följa på brottet.

För transport nummer två gäller dessutom enligt Bo S:s egna uppgifter, vilka för övrigt styrks av anteckningar i fartygets loggbok, att fartyget under resan från Marocko anlöpt Randers och Holbaek i Danmark samt Hull i England innan det nådde Rotterdam. Denna omständighet framgår av stämningsansökan.

Enligt 2 kap 4 § BrB gäller att ett brott skall anses begånget där den brottsliga handlingen företogs men även där det fullbordades eller - vid försök - skulle ha fullbordats.

Av bestämmelsen framgår att ett brott kan anses begånget på flera ställen. I detta fall måste brotten anses ha pågått från det partierna togs ombord till dess de lossades. Om narkotikapartierna hade upptäckts under fartygets gång på internationellt vatten eller, i fråga om transport nummer två, vid något av uppehållen i Danmark eller England, skulle det inte ha rått någon tvekan om att brottet skulle anses ha begåtts även på den plats där upptäckten skett.

I förevarande fall är således situationen den att brotten har begåtts dels på område där svensk straffrätt gäller utan inskränkning vid brottslighet som denna och dels på nederländskt territorium. Den brottslighet som är hänförlig till transport nummer två har dessutom begåtts på danskt och engelskt område. Med hänsyn härtill bör det i detta fall inte föreligga något hinder mot att bestämma straffet helt enligt den svenska lagstiftningen.

Som TR:n har anfört är den mängd narkotika som hanteringen gällt en av de faktorer som har störst inverkan på straffvärdet vid narkotikabrott. Den mängd cannabis som Bo S transporterat - ca fem och ett halvt ton - bör enligt min mening leda till en avsevärd skärpning av straffet.

I andra hand gör jag i likhet med minoriteten i HovR:n gällande att den brottslighet som är hänförlig till transport nummer två måste anses ha begåtts också i Danmark och England. Enligt utredningen i målet är det svåraste straff som enligt dansk och engelsk rätt kan följa på narkotikabrott av det slaget detsamma som maximistraffet enligt 3 § narkotikastrafflagen. Bestämmelsen i 2 kap 2 § 3 st BrB utgör därför inte något hinder mot att utmäta straffet enligt detta lagrum.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Heuman, Lind och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. Enligt HovR:ns dom har Bo S begått två grova narkotikabrott dels i april eller maj 1992 dels i september/oktober samma år. Brotten har bestått i att Bo S som befälhavare på och delägare i det utländska fartyget m/s Fuga transporterat, vid första tillfället ett ton och vid andra tillfället ca 4,5 ton cannabis från en plats utanför Marockos atlantkust till Rotterdam i Nederländerna. Vid det första tillfället skedde transporten över internationellt vatten till Nederländerna och vid det andra tillfället också över internationellt vatten till hamnar i Danmark, därifrån till Hull i Storbritannien, varefter fartyget slutligen anlöpte Rotterdam.

Straffvärdet för brotten är mycket högt. Det är fråga om två skilda brott, vilka inleddes när narkotikan lastades på fartyget och avslutades i Rotterdam. Frågan i målet är om den omständigheten att brotten avslutades i Nederländerna medför på grund av 2 kap 2 § 3 st BrB att högre straff inte får bestämmas än vad som svarar mot maximistraffet för sådana brott enligt nederländsk lag. Det maximistraffet är fängelse fyra år.

2 kap BrB innehåller bestämmelser om tillämpligheten av svensk lag. I 1-3 §§ talas på skilda ställen om att brott begåtts i eller utom riket. Till de uttryckssätten anknyts i 4 § som innehåller regler om var ett brott anses begånget. Genom dessa regler klargörs efter vilka principer frågan om svensk lags tillämplighet och svensk domstols behörighet skall bedömas.

I regelsystemet ingår en undantagsregel, intagen i 2 § 2 st, som innebär att huvudregeln i första stycket samma paragraf om svensk lags tillämplighet inte gäller om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten. När första och andra styckena på det sättet nära anknutits till varandra får reglerna i 4 § om var ett brott skall anses begånget tillämpas både när det gäller att avgöra om ett brott "begåtts utom riket" (1 st) och när det är fråga om att bestämma vad som är "gärningsorten" (2 st). Därmed måste man även antaga att 4 § likaledes skall tillämpas vid bestämmandet av vad som är "gärningsorten" enligt 2 § 3 st.

I de flesta fall påbörjas och avslutas ett brott på en och samma plats varmed det inte blir något problem att avgöra i vilket land brottet har ägt rum. Brott kan emellertid äga rum i flera länder. Vid tillämpning av den sedan gammalt gällande grundsatsen, att den som begått brott här i riket, skall dömas enligt svensk lag och av svensk domstol (territorialprincipen, se 2 kap 1 §) anses det att man skall utgå från att en brottslig handling i dess helhet har begåtts i Sverige, även om bara en del av handlingen fallit inom landets gränser (Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken I, 5 uppl, s 95). Hade narkotikatransporten avslutats i Sverige, skulle alltså svensk lag ha tillämpats för transporten i dess helhet. Det hade då aldrig blivit aktuellt att tillämpa undantag och begränsningar som följer av kravet på dubbel straffbarhet och av lägsta straffets princip (2 kap 2 § 2 och 3 st).

När det är fråga om att tillämpa regeln i 2 kap 1 § i fråga om brott, som delvis begåtts i Sverige, kan det sägas vara en helt naturlig följd av territorialprincipen att det för tillämpning av svensk lag är tillräckligt att en del av gärningen begås i Sverige. Något motsvarande mer eller mindre givet val mellan flera länders lagar kan inte sägas existera, när det såsom i detta fall är fråga om brott som uteslutande berör främmande länder samt internationellt vatten. Däremot får beaktas att principen om dubbel straffbarhet förutsätter att lagstiftaren hyst stort förtroende för andra länders straffrättsordningar (jfr Agge-Thornstedt, Straffrättens allmänna del, 4 uppl s 42) och att det därför enligt allmänna straffrättsliga grundsatser ligger närmast till hands att låta det lindrigaste av de aktuella utländska straffmaxima fälla utslaget.

Riksåklagaren har emellertid hävdat att avgörande vikt skall fästas vid att brotten begåtts på internationellt vatten och - beträffande ett av brotten - även i Danmark och Storbritannien vilkas lagstiftning möjliggör utdömande av frihetsstraff på tio år för den aktuella typen av brott. En sådan lagtillämpning skulle innebära att man bortser från det faktum att en av gärningsorterna finns i Nederländerna. Varken lagtext eller motiv innehåller någonting som ger stöd för att regeln i 2 kap 2 § 3 st om maximipåföljd skulle ges en sådan tillämpning.

På grund av det anförda finner HD att påföljden för brotten skall bestämmas så som domstolarna gjort.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Gad, och JustR Svensson var skiljaktiga och anförde. I enlighet med HovR:ns dom har Bo S vid två tillfällen transporterat mycket stora partier narkotika från en plats på internationellt vatten utanför Marocko till Nederländerna respektive via Danmark och Storbritannien till Nederländerna.

Ett brott som har begåtts av en svensk medborgare skall bedömas efter svensk lag, även om brottet har begåtts utom riket. Från denna regel görs vissa undantag. Om gärningen är fri från ansvar enligt lagen på gärningsorten, skall svensk lag sålunda inte tillämpas. Inte heller skall svenska straffbestämmelser tillämpas, om gärningen har begåtts inom ett område som inte tillhör någon stat - t ex på det öppna havet - och enligt svensk lag svårare straff än böter inte kan följa på gärningen (2 kap 2 § 1 st 1 och 2 st BrB).

När det gäller brott på det öppna havet som begåtts av svenska medborgare skall, som framgått, svensk lag tillämpas, om svårare straff än böter kan följa på brottet. Något krav på dubbel straffbarhet gäller inte i dessa fall. Till den del Bo S:s transporter gått över internationellt vatten föreligger därför inte något hinder mot att tillämpa den svenska narkotikastrafflagen. I fråga om den brottslighet som hänför sig till Danmark, Storbritannien och Nederländerna är utrett att Bo S:s förfarande inte är straffritt i dessa länder, varför den svenska narkotikastrafflagen kan tillämpas även på den brottsligheten.

Frågan i målet är emellertid vilken betydelse som skall tilläggas bestämmelserna i 2 kap 2 § 3 st BrB. Där föreskrivs att den tilltalade inte får dömas till en påföljd som är att anse som strängare än det svåraste straff som är föreskrivet för brottet enligt lagen på gärningsorten. Som framgått av det föregående får Bo S:s brott anses begångna, det första på internationellt vatten och i Nederländerna, och det andra på internationellt vatten och i Danmark, Storbritannien och Nederländerna.

Av förarbetena till 2 kap 2 § framgår att bestämmelsen tillkom i samband med Sveriges tillträde till den europeiska brottmålsdomskonventionen. I konventionen finns regler om "ne bis in idem" dvs regler som anger i vilken utsträckning en stat skulle vara förhindrad att lagföra en person som har åtalats och dömts i en annan stat. Det ansågs nödvändigt att i de svenska bestämmelserna om svensk strafflags tillämplighet utomlands införa krav på dubbel straffbarhet. Som en följd av kravet på dubbel straffbarhet föreskrevs också att den mildaste lagen skulle tillämpas, när dubbel straffbarhet föreligger. Dessutom ansågs det påkallat med en uttrycklig regel om svenskjurisdiktion inom område som inte faller under någon stats överhöghet (jfr Ds Ju 1972:4 s 78).

När det gäller brottslighet på internationellt vatten avsåg således lagstiftaren att behålla den tidigare oinskränkta svenska kompetensen. Det är också uppenbart att 2 kap 2 § sista stycket BrB inte kan vara direkt tillämplig på narkotikabrott på internationellt vatten, eftersom det inte finns någon lag på gärningsorten. Det innebär att den svenska narkotikastrafflagen kan tillämpas fullt ut på Bo S:s båda transporter (jfr Jareborg, De särskilda strafflagarna, s 56). En sådan ordning är också mest förenlig med Sveriges internationella åtaganden på narkotikaområdet (1961 års allmänna narkotikakonvention och 1972 års tilläggsprotokoll till denna, 1971 års konvention om psykotropa ämnen och Förenta Nationernas konvention mot olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen 1988).

På grund av det anförda vill vi bifalla riksåklagarens talan. Vid straffmätningen skall hänsyn tas till den anknytning som narkotikabrotten obestridligen har till Nederländerna där brotten anses ha ett lägre straffvärde (jfr NJA 1983 s 425). Vi anser att straffet, med beaktande av 26 kap 2 § BrB, borde ha bestämts till tio års fängelse.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-06-17

Målnummer:
B1407-93