Sedan ett barn bortförts av fadern och denne på grund härav dömts för egenmäktighet med barn har han åter dömts för sådant brott på den grunden att han vägrat uppge vem som hade hand om barnet. Fråga, när barnet alltjämt ej kommit till rätta, om fadern på nytt skall anses ha gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom underlåtenhet att lämna uppgifter. Tillika fråga om bevisningen för att fadern skall ha kunnat lämna uppgifter av betydelse.


Lagrum:
7 kap. 4 § första st. brottsbalken (1962:700); 7 kap. 4 § tredje st. brottsbalken (1962:700); NJA 1991 s. 241

(Jfr 1992 s 566)

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR åtal mot Mahmoud I för egenmäktighet med barn enligt följande gärningsbeskrivning: Den 3 sept 1991 dömdes Mahmoud I av Umeå TR till fängelse för egenmäktighet med barn, grovt brott, bestående i att Mahmoud I d 5 aug 1991 utan beaktansvärt skäl enligt förberedd brottsplan och med hjälp av andra, egenmäktigt från Umeå bortfört sitt och Marie H:s gemensamma barn Hannan, född d 30 sept 1989, till okänd vistelseort. Barnet var under deras gemensamma vårdnad. - Genom dom av Malmö TR d 27 maj 1992, vilken fastställts av HD d 28 sept 1992 dömdes Mahmoud I till fängelse för egenmäktighet med barn, grovt brott, bestående i att Mahmoud I fr o m d 7 sept 1991 till d 27 maj 1992, då han själv vistats i svenska fängelser, alltjämt obehörigen skilt dottern Hannan från modern, boende i Nordmaling. Mahmoud I hade underlåtit att vidtaga någon åtgärd för att återföra barnet till modern. Han hade således vägrat att till modern eller svensk myndighet upplysa hos vem, på vilken ort och i vilket land dottern var placerad samt hur modern eller annan person skulle kunna få kontakt med dottern för att hämta hem henne. - Mahmoud I har fr o m d 28 maj 1992 till d 19 jan 1993 i bl a Malmö, då han själv vistats i häkte och fängelser i Sverige, alltjämt obehörigen skilt dottern Hannan från modern, boende i Nordmaling. Mahmoud I har underlåtit att vidta någon åtgärd för att återföra barnet till modern. Mahmoud I har således vägrat att till modern eller svensk myndighet sanningsenligt, fullständigt och entydigt upplysa hos vem, under vilka förhållanden, på vilken ort och i vilket land dottern befinner sig samt hur modern eller annan person skall kunna få kontakt med dottern för att hämta hem henne. Det nya brottet är grovt, enär dottern Hannan under lång tid har tvingats att mot moderns vilja vistas i främmande miljö och hos okända människor. Den nu treåriga flickan Hannan finns alltjämt på okänd plats, inom eller utom riket.

TR:n (ordf chefsrådmannen Ohlsson) anförde i dom d 5 febr 1993:

Domskäl. Mahmoud I har bestritt ansvar. I första hand har han gjort gällande att åtalet i detta mål är identiskt med den gärning för vilken han tidigare dömts och att åtalet därför skall ogillas. Han har i andra hand anfört att han d 25 aug 1992 lämnat uppgift om namnet på den person som i Tunis har hand om Hannan och om ett telefonnummer, där denne person kan nås, och att han nu vidtagit alla för honom, med hänsyn till hans frihetsberövande, möjliga åtgärder för att Hannan skall kunna återföras till sina föräldrar.

Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört: Mahmoud I och Marie H ingick äktenskap med varandra 1989 och de har gemensamt dottern Hannan, som är född d 30 sept 1989. Mahmoud och Marie hade blivit bekanta med varandra på en folkhögskola i Umeå. Mahmoud drev sedan en frukt- och grönsakshandel i Malmö. Efter meningsskiljaktigheter separerade de vid årsskiftet 1990/1991. Marie bosatte sig i Nordmaling, där de en tid bott tillsammans. Mahmoud återvände till Malmö. De hade gemensam vårdnad om Hannan, men dottern bodde kvar hos modern. Under 1991 ansökte de om äktenskapsskillnad och om gemensam vårdnad om Hannan. Malmö TR tillerkände d 6 sept 1991 Marie interimistiskt vårdnaden om Hannan och i dom d 3 april 1992 dömde TR:n till äktenskapsskillnad mellan Mahmoud och Marie och tillerkände henne vårdnaden om dottern. Domen har vunnit laga kraft. Under sommaren 1991 planerade Mahmoud att bortföra Hannan från modern. Med en bekant, Abdesalam S, kom Mahmoud överens om att denne rent fysiskt skulle föra Hannan från Umeå. Den 2 aug 1991 köptes på Sturups flygplats flygbiljetter för Abdesalam S och dennes son från Umeå. Mahmoud och Marie hade kommit överens om att Mahmoud skulle träffa Hannan d 5 aug. Han kom emellertid hem till Marie redan d 4 aug och fick då hand om Hannan. Abdesalam S kom med tåg till Umeå på morgonen d 5 aug. Där mötte Mahmoud med dottern och de åkte alla tre från stationen direkt till flygplatsen i Umeå. Med Hannan flög Abdesalam S till Ängelholm. Vid husrannsakan hos Abdesalam S anträffades, förutom flygbiljetterna, även en biljett till färjan mellan Limhamn och Dragör i Danmark med avgångstid på eftermiddagen d 5 aug. Efter bortförandet av Hannan lade Mahmoud ut villospår i Umeå. Under dagen d 5 aug gick han runt i Umeå med den tomma barnvagnen och klockan 16.30 anmälde han till polisen att Hannan försvunnit på ett varuhus. Polisen i Umeå sökte efter Hannan. Efter någon dag infördes i lokal tidningarna fotografi av Hannan. Passagerare på flygplanet från Umeå morgonen d 5 aug anmälde till polisen att Hannan funnits på flygplanet. Den 9 aug anhölls Mahmoud och Abdesalam S. Redan d 5 och 6 aug hade Mahmoud hörts av polis och då berättat om hur Hannan försvunnit på ett varuhus. Vid förhör d 7 aug vidhöll han sin berättelse. Den 10 aug erkände Abdesalam S att han fört Hannan till Ängelholm. Då Mahmoud hördes d 13 aug förnekade han brott och sade att han fört bort Hannan, därför att modern använde alkohol och lät Hannan äta korv och bacon och därför att modern låtit döpa Hannan. Han sade också att han inte tänkte säga var Hannan fanns, eftersom det var hans dotter. Han vägrade att säga vem som hade hand om barnet. Den 3 sept 1991 dömdes Mahmoud av Umeå TR för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse ett år sex månader för att han d 5 aug 1991 bortfört Hannan. Domen vann laga kraft. Abdesalam S dömdes genom samma dom för medhjälp till brottet till fängelse sex månader. Vid huvudförhandlingen i Umeå TR vidgick Mahmoud att han låtit föra Hannan till Skåne och till en för barnets moder okänd plats. Det Mahmoud ådömda fängelsestraffet verkställdes bl a på kriminalvårdsanstalten i Växjö. I samband med att Mahmoud skulle villkorligt friges från fängelsestraffet inleddes en ny förundersökning i dec 1991. Under den förundersökningen sade Mahmoud d 17 dec 1991 att det var mot hans religion att säga var Hannan fanns, d 7 maj 1992 att han visste var Hannan fanns, d 11 maj att han var villig att berätta var Hannan fanns, d 12 maj att Hannan fanns i Tunis men att endast han själv kunde hämta barnet och att han inte ville uppge namn eller adress på den person som hade hand om barnet samt d 18 maj att den man som tagit Hannan med sig skulle ha hand om flickan tills han blev fri. Den 27 maj 1992 dömde Malmö TR Mahmoud för att han fr o m d 4 sept 1991 till d 27 maj 1992 obehörigen skilt Hannan från modern för egenmäktighet med barn, grovt brott, till fängelse ett år tre månader, varjämte villkorligt medgiven frihet enligt den tidigare domen förklarades helt förverkad. HovR:n över Skåne och Blekinge fastställde i dom d 29 juli 1992 TR:ns domslut. Mahmoud ansökte om revision. Vid huvudförhandlingen i TR:n berättade Mahmoud att Hannan då vistades i Tunis, att han visste vem som faktiskt hade vårdnaden om barnet, att han under sin anstaltsvistelse vid två tillfällen talat med mannen som hade hand om Hannan och att han hade mannens telefonnummer samt att det enda sätt på vilket Hannan kunde komma tillbaka till sin mor var att Mahmoud hämtade dottern i Tunis. Han uppgav också att han för att skydda mannen i Tunis inte ville uppge dennes namn eller telefonnummer samt att olika arrangemang hade diskuterats för att få hem Hannan, men att det inte fanns någon utväg, så länge han själv inte fick följa med till Tunis. I HovR:n uppgav Mahmoud att mannen som tagit hand om Hannan illegalt fört henne till Tunis, då han blev dömd till fängelse, och att mannen vägrade att lämna ut flickan till någon annan än Mahmoud av rädsla för att bli straffad. I brev d 25 aug 1992 till polismyndigheten i Umeå meddelade Mahmoud genom sin försvarare att namnet på den person som hade hand om Hannan var Mohamed A och att det telefonnummer, där det gått att få kontakt med Mohamed A, var ett angivet telefonnummer till ett hotell i Tunis. Den 15 sept 1992 undertecknade Mahmoud en fullmakt och ett brev till Mohamed A. Fullmakten och brevet fogas till denna dom som bilaga 2 resp 3 (* Fullmakten och brevet, som här utelämnas, innebär i korthet att Mohamed A uppmanas att överlämna Hannan till företrädare för svenska ambassaden i Tunis. *)  Mahmoud har också till polisen överlämnat ett i Ariana d 19 aug 1992 avstämplat kuvert, som enligt Mahmoud kom till hans affär i Malmö och innehöll ett brev, som i översättning fogas till denna dom som bilaga 4 (* Brevet har denna lydelse: Käre bror Mahmoud. Jag skickar hälsningar med detta brev. Jag meddelar att jag återvänt till Tunisien efter det jag varit i Marocko i affärer och vi har återvänt och tack och lov att vi är friska. Den lilla som jag har ansvar för är frisk och pigg och behöver ingenting. Hon och jag pratar arabiska. Enligt avtalet vill jag inte lämna henne till någon annan än till dej själv. Jag hälsar så gott. *)  I det från HovR:n överklagade målet höll HD huvudförhandling d 23 sept 1992. I dom d 28 sept 1992 ändrade HD - som anmärkte att tiden för brottet skulle vara d 7 sept 1991-d 27 maj 1992 - HovR:ns domslut endast på det sätt att den Mahmoud villkorligt medgivna friheten inte förklarades förverkad (* NJA 1992 s 566. *)  - Från polisen i Umeå skickades d 1 sept 1992 till Utrikesdepartementet handlingar med det av Mahmoud angivna namnet och telefonnumret. Svenska ambassaden i Tunis har förgäves sökt Mohamed A där. Han är okänd på det angivna hotellet och ambassaden har inte funnit den av Mahmoud angivne mannen. - Efter det att flygplanet landade i Ängelholm d 5 aug 1991 finns inga objektiva omständigheter på var Hannan finns. Under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992 har Mahmoud helt vägrat att lämna uppgift om var Hannan finns och från d 25 aug 1992 har han fortsatt sin vägran att sanningsenligt, fullständigt och entydigt upplysa hos vem, under vilka förhållanden, på vilken ort och i vilket land Hannan befinner sig samt hur modern eller annan person skall kunna få kontakt med flickan för att hämta hem henne och om hur kontakt skall kunna erhållas med dem som har hand om barnet.

Mahmoud I har berättat: Han är född i Beirut och kom därifrån till Sverige 1985. Här bor nu också hans föräldrar och nio syskon. Han har också andra släktingar i Sverige. I Libanon har han fortfarande några släktingar och han har nu genom polisen fått veta att han har en kusin i Tunisien. Han har ingen kontakt med de utomlands boende släktingarna. Då han, på sätt åklagaren angett, rövade bort Hannan i aug 1991 - något som han bestämde sig för 2-3 dagar innan han åkte till Umeå - hade han tänkt att därefter ha Hannan för sig själv. Han hade planerat att tala med Marie och begära vårdnaden om dottern då dottern kommit till Ängelholm. Hans avsikt var att ta dottern till Malmö och ha henne där. Med Abdesalam S hade han kommit överens om att denne skulle komma till Umeå och föra dottern till Ängelholm, där Mohamed A tog emot flickan och enligt överenskommelse med honom skulle ha flickan hos sig några dagar tills han själv återvänt till Malmö. Till Mohamed hade han sagt att denne, oavsett vem som kom och ville ha Hannan, inte fick lämna ut flickan till någon annan än honom själv. Mohamed "ställde också det villkoret" att han inte skulle lämna Hannan till någon annan. Mohamed bodde i Ängelholm. Han hade lärt känna Mohamed i början av sommaren 1991. Han själv sålde då grönsaker på Möllevångstorget i Malmö och hade träffat Mohamed på torget. De brukade sedan också träffas vid bönestunderna varje fredag i moskén i Malmö. Då de träffades på Möllevångstorget - det kunde bli flera dagar i veckan - gick de ibland tillsammans till en cafeteria vid torget och drack kaffe. Mohamed berättade att han bodde i Ängelholm och att han hade många bekanta från Nordafrika som bodde i Malmö. Han har träffat några av Mohameds bekanta, men han fick inte veta deras familjenamn och han vet ingen som känner till något om Mohamed. Han och Mohamed pratade arabiska med varandra. Mohamed hade en tunisisk dialekt. Mohamed kunde lite svenska - "så att han kunde beställa kaffe" - men han kunde inte delta i någon avancerad diskussion på svenska. Han kunde säga enkla meningar men skulle inte ha kunnat läsa en svensk tidning. Mohamed var "skötsam, pålitlig och religiös". Han talade mycket om religion och drack inte sprit och anmärkte på om någon muslim drack sprit. Då Mohamed talade om koranen märkte man att han tyckte innehållet i den var riktigt. En gång då de satt tillsammans på cafeterian gick Mohamed fram till kassan för att betala. Hans plånbok med pass låg kvar på bordet. Han fick tillåtelse att titta i passet. I passet satt ett fotografi av Mohamed och där stod att han hette Mohamed A och att han var född i Tunisien. Det var ett tunisiskt pass. Mohamed sa att han bodde i Tunis. Mohamed var i 25-30-årsåldern och hade ljust, rödaktigt, krulligt hår. Han var inte tjock och hade inte skägg eller mustasch. Han hade inget arbete i Sverige och var här på semester. Han sade att han drev en affärsverksamhet i Tunisien och hade pengar med sig hemifrån. Mohamed berättade aldrig vad slags affärer han sysslade med, men nämnde att han hade planer på att öppna en resebyrå i Malmö för resor till Tunisien. Han sade att han var gift och hade sin familj - hustru, en son och en dotter - i Tunisien. Då Mohamed inte var i Malmö sommaren 1991 var han, enligt vad han sade, i Ängelholm, där han enligt egen uppgift bodde eller i Köpenhamn. Mohamed färdades i en svenskregistrerad bil av märket Volkswagen Golf. Han vet inte om det var Mohameds bil eller om Mohamed lånat bilen av vänner. Det talades aldrig om bilen. Mohamed hade bekanta i Ängelholm och i Köpenhamn. Var i Ängelholm Mohamed bodde fick han inte veta och det var aldrig tal om att han skulle få Mohameds adress. Mohamed gav honom muntligen sina telefonnummer till Ängelholm och Köpenhamn. Han skrev upp telefonnumren, vilka han inte fick vid samma tillfälle, på en lapp, som han inte längre har kvar. Han minns inte numren. Han förmodade att Mohamed bodde i en lägenhet i Ängelholm och "visste att det skulle vara en fin och bra miljö för Hannan", då hon skulle vara hos Mohamed. Det viktiga för honom var emellertid inte hur Mohamed bodde utan hur Mohamed själv var. Även då Mohamed var i Köpenhamn hade han kontakt med honom. Mohamed sade vid ett tillfälle att han skulle vara i Köpenhamn 2-3 dagar och gav honom då sitt telefonnummer dit, om han ville ta kontakt med Mohamed. Han ringde någon gång till Mohamed i Köpenhamn och bad denne köpa kött till honom i Danmark. Han besökte aldrig Mohamed i Köpenhamn. Han minns inte om han ringde till Mohamed i Köpenhamn i samband med bortrövandet av Hannan, men om det står så i förundersökningsprotokollet så stämmer det. Han vet inte till vilka adresser Mohameds telefonnummer i Ängelholm och Köpenhamn gick. Med Mohamed bestämde han att Mohamed skulle hämta Hannan på flygplatsen i Ängelholm och ha flickan hos sig tills han återvände till Malmö. Själv hade han tänkt tala med Marie samma dag som Hannan rövades bort och sedan återvända till Malmö. Han stannade emellertid längre än planerat i Umeå, därför att han ville tala med Marie innan han åkte därifrån. Från Umeå ringde han, innan han anhölls, två gånger till Mohamed i Ängelholm och sade att han ännu inte talat med Marie och att han skulle komma och ta hand om Hannan så snart han kunde. Mohamed svarade att det inte var några problem och att han inte under några omständigheter skulle lämna Hannan till någon annan. Det var mellan Mohamed och honom självklart att han som fader till Hannan bestämde över barnet och Mohamed kommer aldrig att lämna ut Hannan till någon annan än honom. Mohamed och han hade avtalat att han skulle ringa till Mohamed i Ängelholm, då han kom för att hämta Hannan. Till Mohamed hade han sagt var i Ängelholm de skulle träffas. Ingen av hans släktingar träffade någonsin Mohamed. Det fanns ingen anledning till det. Mohamed och han träffades endast på Möllevångstorget och i moskén. Han vet inte om några av hans släktingar besökt moskén på fredagarna och han minns inte om han träffat några av sina släktingar i moskén. - Då han blivit häktad i Umeå i aug 1991 erbjöd han sig i ett tidigt skede att tillsammans med polis åka till Ängelholm för att få tillbaka Hannan. Polisen tillät honom endast att från prästen Bengt B' bostad ringa till Mohamed i Ängelholm. Då han ringde dit svarade en annan person. Han vet inte vem denna person var, men av dialekten att döma var personen från Tunisien. Han bad att Mohamed skulle ringa till honom. Då Mohamed inte gjorde det ringde han igen från Bengt B' bostad och fick då tag i Mohamed. Av polisen fick han först besked om att han skulle tala svenska med Mohamed. Då han sade det till Mohamed blev denne överraskad. Han sade till Mohamed att denne skulle lämna Hannan i hans broders affär i Malmö. Polisen tillät honom sedan att tala arabiska och han upprepade då vad han sagt på svenska. Mohamed sade då att han vägrade att lämna Hannan till brodern och det blev ett otrevligt samtal. Mohamed tyckte att han var dum och frågade hur han kunde ringa till honom och sade, "låt dem sätta in dig i fängelset". Mohamed måste ha trott att han ringde och talade under påtryckning. Han sade emellertid till Mohamed att det han sade var frivilligt och att det var hans personliga önskan att Mohamed lämnade tillbaka Hannan. Av Mohameds sätt förstod han att Mohamed trodde att han var under påverkan av annan. Trots att han sade att det inte förhöll sig så vägrade Mohamed ändå. Bengt B övertog därefter samtalet med Mohamed. Då han därefter satt på kriminalvårdsanstalten i Växjö talade han - vad han nu minns - två gånger i telefon med Mohamed. Han ringde till Ängelholm och fick besked att Mohamed inte fanns där och fick det telefonnummer till Tunis, som han d 25 aug 1992 lämnade till polisen tillsammans med Mohameds namn. Då han ringde till telefonnumret i Tunis fick han veta att det gick till ett hotell där. En kvinna svarade. Han sade att han ringde från Sverige och att han ville tala med Mohamed. Kvinnan bad honom att ringa något senare. Då han ringde efter någon timme fick han tala med Mohamed. Han frågade Mohamed varför denne gjort på det viset. Han märkte att Mohamed var orolig och rädd och inte ville fortsätta samtalet. Han bad Mohamed att lämna Hannan till svenska ambassaden. Mohamed svarade att Mahmoud var den ende som kunde komma och hämta barnet. Han vet inte varför Mohamed vägrade att göra som han bad. Förmodligen tror Mohamed att Mahmoud nu är tagen som gisslan i Sverige och att hans begäran att Hannan skall återföras till Sverige sker på grund av påtryckningar. Mohamed sade också att Hannan hade det bra och att han räknade henne som ett av sina barn och att det inte var några problem med Hannan. Han vet inte hur eller var Mohamed bor i Tunis men litar på vad Mohamed säger. Eftersom det inte ingått i deras avtal att Mohamed skulle ta Hannan till Tunisien frågade han Mohamed varför denne gjort så. Mohamed tyckte inte om frågan och ville inte svara på den och samtalet avslutades därför. Man kan säga att Mohamed rövat bort Hannan men han tror att han tar hand om henne. På kriminalvårdsanstalten i Växjö fanns många interner från Tunisien. Helt allmänt frågade han dem hur det var i Tunisien och om de kände till det aktuella hotellet i Tunis. Han fick veta att förhållandena var bra i Tunisien och utgick därför från att även Hannan hade det bra. Det har han sagt till sina bekanta i Sverige. Uppgiften i förhörsprotokollet d 18 maj 1992 att han genom andra interner på Växjöanstalten fick kontakt med Mohamed är inte riktig. Polisen måste ha missförstått honom. Innan han blev häktad i Umeå talade han en gång i telefon med Hannan, då hon kommit till Ängelholm. Därefter har han inte talat med Hannan. - Då han i juli-aug 1992 satt på häktet i Malmö ringde han till sin broder och fick av denne veta att det kommit ett brev från Marocko till honom. Brevet hade skickats till hans butik i Malmö. Brodern öppnade brevet och läste upp det för honom. Innehållet var sammanfattningsvis att Mohamed var i Marocko på semester tillsammans med Hannan och att han kunde komma och hämta Hannan då han blev frigiven från fängelset. Enligt brodern var brevet inte undertecknat. Han sade till brodern att denne inte behövde ta vara på brevet och det har kastats. I aug 1992 fick han det till domen som bilaga 4 fogade brevet. Han känner i Tunisien ingen annan än Mohamed som skulle ha kunnat skriva breven och förutsätter att breven kommer från Mohamed. Han har inte besvarat breven och överhuvudtaget inte försökt få kontakt med Mohamed genom brev. Han "visste vad Mohamed var för en, och ville därför ej göra för mycket". Han ville inte utöva påtryckning mot Mohamed. Vid deras sista samtal förstod han att Mohamed ville att han inte längre skulle ta kontakt med Mohamed. Därför förstår han att varken brev eller telefonkontakt får Mohamed att ändra sig. Han är inte rädd för Mohamed men kanske för hans släkt. Om Mohamed straffas för bortrövandet av Hannan kan hans släkt komma att kräva hämnd. Detta är endast något som han tror och inte något självklart. Han vet inte om Mohamed har släkt eller syskon. Det är mycket möjligt att Mohamed handlar som han gör av religiös övertygelse. "Har Mohamed fått något i huvudet, som att han ej skall lämna ut Hannan, så gör han det ej". Mohamed hade sagt att han hade egna barn och därför borde han kunna sköta Hannan. Eftersom Mohamed nu haft Hannan i ett och ett halvt år tror han kanske att han skadar barnet genom att lämna det till Sverige. Mohamed har själv inte sagt så. Det är hans egna funderingar. Eftersom Mohamed var religiös drog han slutsatsen att Hannan skulle behandlas väl. Förmodligen är Mohameds ekonomiska förhållanden rätt bra, eftersom han talade om att öppna en resebyrå i Malmö. Vanligtvis söker de som kommer på semester till Malmö från Nordafrika sig till svartjobb, men det gjorde inte Mohamed. Han vet inte vad Mohamed sysslade med i Sverige, men av vad Mohamed berättade fick han uppfattningen att han hade kontakter med hotell. Han förutsätter att Hannan fortfarande finns hos Mohamed. Sedan han för polisen uppgett Mohameds namn tog kriminalinspektören Signar M i Umeå kontakt med honom per telefon. Signar M ville att han skulle ringa till Maries väninna Camilla B, för att hjälpa till med att få tillbaka Hannan. Han var från tiden då Marie och han bodde tillsammans bekant med Camilla B. I nov 1992 ringde han till Camilla B för att höra efter om Hannan kommit tillbaka. För henne berättade han vad han fått veta om Hannan genom telefonsamtalen med Mohamed från Växjö och genom breven, som han fått från Marocko och Tunisien. Han har inte haft någon telefonkontakt med Mohamed sedan slutet av 1991. Efter brevet (domsbilaga 4) har han inte fått veta någonting om Hannan. Då han satt på kriminalvårdsanstalten i Helsingborg ringde han - det var efter det att han fått brevet men innan han ringde till Camilla B - en gång till hotellet i Tunis. Även då svarade en kvinna och han bad att få tala med Mohamed. Kvinnan svarade att de inte kände till någon Mohamed och han bad då att få tala med hotellchefen. Han presenterade sig och sade att han ringde från Sverige, att han var Hannans fader och att han satt i fängelse och måste få kontakt med Mohamed. Hotellchefen svarade att han inte kände till Mohamed. Han bad då att få lämna det meddelandet till Mohamed att denne genast skulle lämna Hannan till svenska ambassaden eller ta kontakt med ambassaden. Hotellchefen var trevlig och lovade att hjälpa honom, men samtalet har inte gett något resultat. Trots att Mohamed var negativ då de senast talade med varandra hade han förhoppningen att få tag i Mohamed och övertala denne. Mohamed hade vid deras senaste samtal sagt att han inte fick ringa eller skriva till honom, eftersom Mohamed, som han uppfattade det, var orolig och rädd. - Han har aldrig försökt att genom sina släktingar få kontakt med Mohamed eller Hannan tillbaka, eftersom han vet att Hannan inte kommer att lämnas till någon av dem. Om han själv fått resa till Tunis i maj 1992 skulle han via hotellet kunnat få tag i Mohamed. Han vet inte vilken anknytning Mohamed har till hotellet i Tunis. - På häktet i Malmö fick han kontakt med imamen Ayoub C och bad honom om hjälp med att få tag i Mohamed. Det gav emellertid inget resultat.

Som vittnen har hörts, på åklagarens begäran Camilla B, departementssekreteraren Madelaine B samt kriminalinspektörerna Signar M och Leif S, och på Mahmoud I:s begäran leg psykologen Cecilia C, tunisiske advokaten Ali S, imamen Ayoub C och prästen Bengt B. Förhören med Signar M, Ali S och Bengt B har skett per telefon.

Efter att ha redogjort för vittnenas uppgifter anförde TR:n vidare i domskälen: TR:n gör följande bedömning.

Genom Umeå TR:s lagakraftvunna dom d 3 sept 1991 har Mahmoud I fällts till ansvar för att han d 5 aug 1991 bortfört dottern Hannan, som då stod under gemensam vårdnad av honom och barnets moder. HD har därefter i dom d 28 sept 1992 fällt Mahmoud I till ansvar för att han under tiden d 7 sept 1991-d 27 maj 1992, då modern ensam hade vårdnaden om Hannan, underlåtit att vidtaga någon åtgärd för att återföra dottern. I förevarande mål är fråga om Mahmoud I på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom att underlåta att vidtaga någon åtgärd för att återföra barnet till modern. De tidigare lagföringarna utgör inte hinder för prövning av denna fråga.

Mahmoud I:s medverkan har varit en nödvändig förutsättning för barnets återförande. Han har visserligen varit berövad friheten under den tid som åtalet avser. Som framgår av hans egna uppgifter och övrig utredning har han emellertid under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat uppge vem som haft hand om barnet. I vart fall under denna tid måste han anses ha undanhållit barnet från modern.

I målet är även fråga om Mahmoud I kan anses ha undanhållit barnet för den tid som åtalet omfattar efter d 25 aug 1992. Han har den dagen uppgett att det är Mohamed A, med uppgivet telefonnummer till ett hotell i Tunis, som har ansvaret för Hannan och i övrigt lämnat de uppgifter som framgår av hans ovan antecknade berättelse inför TR:n.

Efter huvudförhandlingen i HovR:n i juli 1992 blev Mahmoud klar över att han, för att undgå fortsatt straff, hade att uppge vem som tagit hand om Hannan eller var hon fanns. I brevet d 25 aug 1992 lämnade han då uppgiften om Mohamed och ett telefonnummer till ett hotell i Tunis. Mahmoud har därefter vidhållit den uppgiften och sagt att han inte vet mer och att Hannan fortfarande, såvitt han känner till, finns hos Mohamed i Tunis. I målet har inte framkommit några objektiva omständigheter som ger stöd åt uppgiften att Hannan finns i Tunisien. Tvärtom har svenska ambassaden i Tunis förgäves sökt spåra Hannan med ledning av de uppgifter Mahmoud lämnat.

Mahmoud har uppgett att han, då han lät föra Hannan från Umeå till Ängelholm, hade för avsikt att föra henne till Malmö och ha henne där. Hans agerande i Umeå - att lägga ut villospår och anmäla barnet försvunnet - och hans åtgärd att låta annan föra barnet till Ängelholm, visar att hans avsikt var att hålla barnet undangömt. Av väsentlig betydelse är om tilltro kan sättas till Mahmouds uppgift att en man vid namn Mohamed A, om vilken Mahmoud sagt sig inte ha andra uppgifter än vad han nu lämnat, tagit hand om barnet.

Om denne Mohamed har Mahmoud lämnat oprecisa, detaljlösa och motsägelsefulla uppgifter. Det kan inte ha varit fråga om någon närmare bekantskap, om det som Mahmoud nu berättat är allt han vet om Mohamed. Mahmoud har uppgett att han inte fick veta var Mohamed bodde i Ängelholm, trots att Hannan skulle bo där tills han hämtade henne. Han har också sagt att han inte vet var i Tunis Mohamed bor, trots att han haft telefonkontakt med Mohamed om Hannan, då Mohamed befann sig i Tunisien. Då Mahmoud vid huvudförhandlingen i detta mål berättade att han skulle hämta Hannan hos Mohamed i Ängelholm och då tillfrågades om hur han skulle finna Mohamed där, då han inte kände till dennes adress, svarade Mahmoud att han i förväg med Mohamed avtalat var i Ängelholm de skulle träffas. Mahmoud uppgav också att ingen av hans släktingar träffat Mohamed och ifrågasatte om hans släktingar överhuvudtaget varit i moskén, då han själv var där i sällskap med Mohamed. Uppgiften är anmärkningsvärd, sammanställd med Ayoub C:s uppgift att Mahmouds fader är böneutropare i moskén. I början av förhöret med Mahmoud framställde han Mohamed som en lämplig person att ha hand om Hannan. Då han senare under förhöret tillfrågades om varför Mohamed vid telefonsamtal vägrade att lämna tillbaka Hannan, sade han att han "visste vad Mohamed var för en". Tillfrågad om vad han visste om Mohamed, utöver vad han tidigare berättat, insåg han uppenbarligen att det uttrycket inte stämde överens med hans tidigare beskrivning av Mohamed som en "skötsam, pålitlig och religiös" person. Han uppgav då att han inte visste mer än vad han berättat. Enligt Mahmoud var Mohamed den person som Bengt B talade med i telefon från Bengt B' bostad hösten 1991. Bengt B' beskrivning av Mohameds språkbruk gav inte intryck av att Mohamed var en religiös person, som på svenska inte kunde mycket mer än beställa kaffe och säga enkla meningar.

På grund av vad sålunda anförts och i övrigt framkommit finner TR:n att Mahmouds berättelse inte gett intryck av att vara sanningsenlig. TR:n finner det i så hög grad osannolikt att Mahmoud lämnat sin då knappt tvååriga dotter till en man, om vilken han säger sig inte veta mer än vad han berättat, att TR:n inte sätter tilltro till Mahmouds påstående att han inte kan lämna ytterligare uppgifter, som kan leda till Hannans återförande. TR:n finner därför att Mahmoud inte gjort sitt bästa för att barnet skall bli återfört. Härigenom måste han anses ha undanhållit barnet från modern även för den i åtalet angivna tiden efter d 25 aug 1992.

TR:n finner således styrkt att Mahmoud I, på sätt åklagaren angett, gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn. På skäl åklagaren anfört är brottet att bedöma som grovt. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga.

Från det av HD d 28 sept 1992 ådömda straffet om fängelse ett år tre månader frigavs Mahmoud I villkorligt d 22 dec 1992. Han hade då häktats i detta mål d 20 dec. Återstående strafftiden är sju månader 15 dagar och prövotiden utgår d 22 dec 1993.

Av den tid som åtalet avser har Mahmoud I varit villkorligt frigiven endast under tiden d 22 dec 1992-d 19 jan 1993, under vilken tid han varit berövad friheten såsom häktad. Med hänsyn härtill bör den villkorliga frigivningen inte förklaras förverkad. Strafftiden bör bestämmas till straffmaximum för brottet.

Domslut. TR:n dömde Mahmoud I enligt 7 kap 4 § 1 och 3 st BrB för egenmäktighet med barn till fängelse 2 år.

Mahmoud I fullfoljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade ogillande av åtalet. I andra hand yrkade han att HovR:n inte skulle bedöma brottet som grovt och utdöma en icke frihetsberövande påföljd. Under alla förhållanden yrkade han att HovR:n skulle sätta ned fängelsestraffet.

Åklagaren och Marie H, som i HovR:n biträtt åtalet, bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Eriksson och Rosqvist, t f hovrättsassessorn Strinäs, referent, samt nämnde männen Carlberg och Juhlin) anförde i dom d 8 april 1993:

Domskäl. I HovR:n har Mahmoud I, Camilla B, Signar M, Madelaine B, Cecilia C, Ayoub C, Ali S och Bengt B hörts på nytt. Vidare har Mahmoud I:s far Sado I och två av hans bröder, Ismail I och Yosef I, hörts som vittnen.

Mahmoud I har gjort gällande att det nu aktuella åtalet avser samma brottslighet som han tidigare dömts för av HD, begången under ytterligare tid, och att han därför inte kan dömas på nytt. I andra hand har han hävdat att han gjort sitt bästa för att Hannan skall återföras och att han på grund av sitt ständiga frihetsberövande saknar praktiska möjligheter att göra mer åt situationen.

Vad beträffar Mahmoud I:s invändning i första hand, gör HovR:n följande överväganden.

Den som utövar umgänge med ett barn, som han inte har vårdnaden om, måste anses ha en fortlöpande skyldighet att hålla vårdnadshavaren underrättad om barnets vistelseort samt om de förhållanden i övrigt som gäller för barnet under den tid detta inte står under vårdnadshavarens direkta tillsyn. Om den förälder som utövar umgänget bryter mot reglerna för detta och vägrar återlämna barnet, får denna skyldighet anses kvarstå fram till dess att barnet återförenas med vårdnadshavaren. Av HD:s dom d 28 sept 1992 framgår att den som underlåter att lämna ifrågavarande uppgifter och därigenom förhindrar att barnet kommer till rätta gör sig skyldig till egenmäktighet med barn. Så länge denna underlåtenhet består rör det sig om en fortlöpande brottslighet. Härav följer att den som genom en lagakraftvunnen dom dömts för egenmäktighet med barn, bestående i att han under en viss angiven tid obehörigen har hållit barnet skilt från vårdnadshavaren, på nytt kan åtalas och dömas, om han efter den tid som avsågs med den första domen har fortsatt med att undandra vårdnadshavaren vårdnaden om barnet.

Teoretiskt är det härmed i och för sig fullt möjligt att, fram till dess att Hannan fyller 15 år, gång på gång lagföra Mahmoud I för underlåtenhetsbrott. Samtidigt torde det dock förhålla sig så, att samhällets intresse av förnyad lagföring med tiden kommer att avta. Tidpunkten härför är emellertid enligt HovR:ns mening ännu tämligen avlägsen.

På grund av vad sålunda anförts skall Mahmoud I:s invändning i denna del lämnas utan beaktande.

Vad härefter gäller frågan huruvida Mahmoud I får anses ha undanhållit Hannan från vårdnadshavaren under den med åtalet avsedda tiden och därmed på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn, delar HovR:n TR:ns bedömning. Åtalet skall således bifallas.

Såsom TR:n angett är brottet att bedöma som grovt.

Det brott Mahmoud I övertygats om innebär alltjämt ett grovt psykiskt övergrepp mot Hannan och Marie H, och straffvärdet får f n anses vara stigande ju längre undanhållandet varar. Särskilt skall härvid framhållas att Hannan - som fyller fyra år i sept - uppenbarligen efter hand alltmer präglas av den familj och miljö som hon nu vistas i. För att kunna begränsa konsekvenserna av detta är det av största vikt att Hannan och Marie H återförenas snarast möjligt. På grund av det anförda delar HovR:n TR:ns bedömning vad gäller straffvärdet av brottsligheten.

Mahmoud I påbörjade d 28 sept 1992 verkställighet av det straff som HD ådömde honom samma dag. Den nya brottsligheten är delvis begången före denna tidpunkt. HovR:n har därmed att tillämpa 34 kap 3 § 2 st BrB. Emellertid hänför sig den nya brottsligheten till ungefär hälften till tiden efter verkställighetens påbörjande. Hinder föreligger därför inte att nu döma ut ett straff som motsvarar brottslighetens straffvärde. Mahmoud I skall därför, som TR:n funnit, dömas till fängelse i två år.

Domslut. HovR:n, som tillämpar även 34 kap 3 § 2 st BrB, fastställer TR:ns domslut.

Mahmoud I (offentlig försvarare advokaten Bertil Leander) sökte revision och yrkade att HD skulle ogilla åtalet. I andra hand yrkade han att brottet inte skulle bedömas som grovt och att han skulle dömas till en icke frihetsberövande påföljd eller att åtminstone fängelsestraffet skulle nedsättas.

Riksåklagaren och Marie H (ombud advokaten Bengt Sjönander) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Nils Rekke).

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman och Munck, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Mahmoud I bortförde d 5 aug 1991 egenmäktigt dottern Hannan, som då stod under gemensam vårdnad av honom och Marie H. På grund av misstanke för detta brott anhölls Mahmoud I d 9 aug 1991, och han har sedan dess oavbrutet varit berövad friheten. För bortförandet dömdes han för egenmäktighet med barn till fängelse genom dom d 3 sept 1991 av Umeå TR.

Från d 6 sept 1991 har Marie H varit ensam vårdnadshavare för Hannan. Genom HD:s dom d 28 sept 1992 (NJA 1992 s 566) dömdes Mahmoud I för att han under tiden d 7 sept 1991-d 27 maj 1992 undanhållit barnet från Marie H. HD konstaterade i sin dom att Mahmoud I visserligen hade varit berövad friheten under denna tid men att han då, trots att han sagt sig känna till hos vem barnet fanns, vägrat att uppge vem som hade haft hand om henne.

Fråga är i förevarande mål om Mahmoud I på nytt gjort sig skyldig till egenmäktighet med barn genom att han under tiden fr o m d 28 maj 1992 till d 19 jan 1993, då åtal i målet väcktes, skilt Hannan från Marie H.

I enlighet med vad HD framhöll i 1992 års dom kan ett barn obehörigen skiljas från sin vårdnadshavare i den mening som avses i straffbestämmelsen om egenmäktighet med barn inte endast genom att barnet förs bort utan också genom att barnet undanhålls från vårdnadshavaren. För att man skall kunna anse att någon undanhåller barnet kommer i första hand sådana förfaranden i åtanke då denne antingen själv eller genom medhjälpare håller barnet borta från vårdnadshavaren under sådana former att barnet får anses vara skilt från vårdnadshavaren, t ex genom att barnet hålls dolt. Men även den som inte på sådant sätt har kontroll över barnets förhållanden måste under vissa omständigheter kunna sägas undanhålla barnet. Om någon som obehörigen har fört bort ett barn anförtror åt annan att självständigt ta hand om barnet och vägrar att meddela vårdnadshavaren var och hos vem det vistas, får han sålunda anses undanhålla barnet, även om han själv inte längre skulle vidta aktiva åtgärder för att hålla barnet borta från vårdnadshavaren. Han måste då kunna dömas till ansvar inte endast för att han bortfört barnet utan också för att han därefter undanhållit barnet.

Av HD:s avgörande i 1992 års mål framgår att i en situation sådan som den sist berörda straff för undanhållande kan ådömas även den som tidigare har dömts för bortförande av barnet. På motsvarande sätt måste den som dömts för att han under viss tidsperiod har undanhållit barnet från vårdnadshavaren kunna dömas på nytt för att han även efter denna period undanhållit barnet. Detta måste gälla oberoende av om undanhållandet har skett genom aktiva åtgärder eller genom underlåtenhet att lämna uppgifter som kan göra det möjligt för vårdnadshavaren att på egen hand eller med myndigheternas hjälp återföra barnet.

Liksom i 1992 års mål gäller att Mahmoud I har varit frihetsberövad under hela den tid som åtalet avser. Mahmoud I har - sedan han från det han anhölls och fram till d 25 aug 1992 vägrat att tala om åt vem han anförtrott Hannan - sistnämnda dag uppgett att hon skulle ha tagits om hand av en man vid namn Mohamed A samt lämnat ett telefonnummer i Tunis genom vilket han enligt egen uppgift tidigare fått kontakt med denne. Angående sina kontakter med Mohamed A och de närmare omständigheterna i övrigt har han under tiden efter d 25 aug 1992 lämnat de uppgifter som framgår av redogörelsen i TR:ns dom, och han har vidhållit dessa även i HD. Mahmoud I har alltså sammanfattningsvis hävdat att Mohamed A utan bemyndigande från Mahmoud I:s sida fört Hannan till Tunisien och troligen alltjämt vistas där med barnet samt att Mahmoud I numera inte - i varje fall ej som frihetsberövad - kan komma i kontakt med Mohamed A och ej kan lämna andra upplysningar angående denne än dem som han redan har redovisat. Inte heller i övrigt har Mahmoud I sagt sig kunna lämna några uppgifter ägnade att bidra till att Hannan kan återföras till Marie H.

Om man bortser från de brev som Mahmoud I säger sig ha fått från Mohamed A stöds hans berättelse inte av några objektiva omständigheter, och den har inte heller på annat sätt kunnat kontrolleras. I vissa delar är berättelsen osannolik, och inte minst det sätt på vilket bortförandet av Hannan från Marie H planlades och genomfördes är ägnat att förringa Mahmoud I:s trovärdighet. Som framhållits både från Riksåklagarens och från Marie H:s sida får det därför anses vara tänkbart att Hannan inte vistas hos Mohamed A i Tunisien utan hålls dold på annan plats. Och även om berättelsen om Mohamed A i sina huvuddrag skulle vara riktig, ter det sig troligt att Mahmoud I inte har berättat hela sanningen utan har kännedom om andra uppgifter än dem som han redovisat i målet.

Med hänsyn till att Mahmoud I varit frihetsberövad sedan anhållandet d 9 aug 1991 - han har enligt vad som upplysts i målet ej beviljats några permissioner - föreligger inte tillräcklig grund för antagande att Mahmoud I numera har kontroll över Hannans förhållanden. Det är inte heller ställt utom rimligt tvivel att han är i besittning av uppgifter som på ett avgörande sätt skulle kunna bidra till dotterns återförande eller som annars är av det slaget att han kan anses undanhålla henne genom att inte lämna dem.

Vid denna bedömning finner HD att åtalet inte kan bifallas såvitt avser tiden efter d 25 aug 1992, då Mahmoud I lämnade uppgiften att det var Mohamed A som tagit hand om Hannan och ett telefonnummer där denne skulle kunna nås. Även i betraktande av att de efterforskningar som gjorts på grundval av dessa uppgifter visat sig bli resultatlösa får han emellertid för den tid dessförinnan som omfattas av åtalet anses ha undanhållit Hannan från Marie H. Han skall för detta dömas för egenmäktighet med barn, som är att anse som grovt brott.

Den period under vilken Mahmoud I i enlighet härmed skall anses ha skilt barnet från vårdnadshavaren genom undanhållande - fr o m d 28 maj till d 25 aug 1992 - inföll före det Mahmoud I d 28 sept samma år dömdes av HD, och förhållandena under nämnda period var kända när HD dömde i målet. Med hänsyn till omständigheterna får det anses vara uppenbart att brottsligheten under denna tid i jämförelse med den period som låg till grund för domen i det tidigare målet är utan nämnvärd betydelse för påföljden. Den Mahmoud I år 1992 ådömda fängelsepåföljden bör därför avse även den tidsperiod beträffande vilken han i förevarande mål skall fällas till ansvar för egenmäktighet med barn.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom bifaller HD endast på det sätt åtalet att Mahmoud I jämlikt 7 kap 4 § 1 och 3 st BrB döms för egenmäktighet med barn under tiden d 28 maj-d 25 aug 1992, varjämte enligt 34 kap 1 § 1 st 1 samma balk förordnas att den honom genom HD:s dom d 28 sept 1992 ådömda påföljden fängelse 1 år 3 mån skall avse även detta brott. Nämnda fängelsestraff skall till en tid av 175 dagar anses verkställt i anstalt genom den tid Mahmoud I har varit frihetsberövad på grund av misstanke om brott som prövats i förevarande mål.

JustR:n Gregow och Nilsson var skiljaktiga på sätt framgår av följande yttrande: Vi ansluter oss till vad majoriteten anfört i de sex första styckena i domskälen och anför därefter följande.

Om man bortser från de brev som Mahmoud I säger sig ha fått från Mohamed A stöds hans berättelse inte av några objektiva omständigheter, och den har inte heller på annat sätt kunnat kontrolleras. I vissa delar är berättelsen osannolik, och inte minst det sätt på vilket bortförandet av Hannan från Marie H planlades och genomfördes är ägnat att förringa Mahmoud I:s trovärdighet. Som framhållits både från Riksåklagarens och från Marie H:s sida får det därför anses vara tänkbart att Hannan inte vistas hos Mohamed A i Tunisien utan hålls dold på annan plats. Oavsett hur det förhåller sig härmed finner vi det uppenbart att Mahmoud I inte har berättat hela sanningen och att han har kännedom om sådana uppgifter som alltjämt kan bidra till dotterns återförande. Åtalet skall därför bifallas i sin helhet.

På grund av det anförda fastställer vi HovR:ns domslut.

NJA 1991 s. 241; NJA 1992 s. 566

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-06-15

Målnummer:
B1705-93