Om föreskriven ansökningsavgift inte erlagts, skall domstol avvisa stämningsansökan utan att dessförinnan pröva sin behörighet.


Lagrum:
10 kap. 20 § första st. rättegångsbalken (1942:740); 13 kap. 4 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740); 42 kap. 3 § rättegångsbalken (1942:740); 42 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740); 4 § förordning (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna

Zelman S väckte vid Malmö TR klandertalan mot skiljedom i mål angående inlösen av aktier enligt 14 kap 9 § aktiebolagslagen. Talan väcktes även vid Falu TR.

Malmö TR angav i föreläggande d 3 maj 1990 att Zelman S, för att hans stämningsansökan skulle kunna tas upp av rätten, måste komplettera ansökningen med bl a ansökningsavgift.

I skrift d 15 maj anförde Zelman S att TR:n innan den infordrade ansökningsavgift hade att ta ställning till frågan om sin behörighet.

I PM d 17 maj - som tillställdes Zelman S - i anledning av Zelman S:s skrift antecknade TR:n: Samråd har skett med Falu TR. Er talan kommer att avvisas såvida Ni ej kommer med ansökningsavgift. Såvida Ni betalar avgiften kan Er talan komma att avvisas på samma sätt som i mål T 908-90.

Zelman S överklagade i skrift "till behörig domstol" d 22 maj Malmö TR:s "beslut" d 17 maj.

TR:n (hovrättsassessorn Serrander) anförde i beslut d 15 juni 1990: TR:n har d 17 maj 1990 i ett PM bl a antecknat att Zelman S:s talan kan komma att avvisas oavsett om han betalar ansökningsavgiften.

Promemorian innefattar emellertid inte något formellt beslut utan utgör en upplysning till Zelman S att hans talan kan komma att avvisas då den väckts vid fel forum på samma sätt som skett i målet T 908-90.

Såvida Zelman S vill "överklaga" TR:ns bedömning måste detta ske i samband med att TR:n fattar ett beslut. Hans talan enligt skriften d 22 maj 1990 avvisas därför.

TR:n övergår härefter till att bedöma frågan huruvida Zelman S:s talan skall avvisas då han inte efterkommit TR:ns föreläggande att betala ansökningsavgift.

Zelman S har senast d 10 maj 1990 tagit del av TR:ns föreläggande att han vid äventyr av avvisning inom två veckor från delfåendet skulle betala ansökningsavgift i målet.

Ansökningsavgift har inte inkommit. TR:n avvisar därför Zelman S:s talan i målet.

Zelman S anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade, att HovR:n skulle upphäva TR:ns avvisningsbeslut samt besluta att Malmö TR var behörig att behandla hans talan.

HovR:n (hovrättsråden Winquist och Nilsson samt t f hovrättsassessorn Jönsson, referent) anförde i beslut d 9 okt 1990: HovR:n fastställer TR:ns avvisningsbeslut. Zelman S:s yrkande om beslut om behörig tingsrätt kan inte upptas till prövning och avvisas därför.

Zelman S anförde besvär och yrkade, att HD skulle hänvisa tvistemålet till behörig tingsrätt eller återförvisa besvärsmålet till HovR:n för förnyad prövning.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl. Målet gäller frågan om rätten skall avvisa en stämningsansökan på grund av att föreskriven ansökningsavgift inte har erlagts, utan att rätten dessförinnan prövat sin behörighet.

I 1914 års stämpelförordning infördes vid tillkomsten av nya rättegångsbalken avgifter som skulle erläggas då ett mål eller ärende anhängiggjordes vid domstol. Enligt 34 § förordningen gällde att en ansökan inte fick mottas förrän föreskriven avgift hade betalts. Frågan om avvisning av en ansökan på grund av utebliven avgiftsbetalning aktualiserades följaktligen inte med denna lagstiftning. En fråga rörande förhållandet mellan stämpelbeläggning och avvisningsbeslut kom likväl att beröras vid 1947 års följdlagstiftning till nya rättegångsbalken. Vid remissbehandlingen av förslaget till ändringar i 1914 års stämpelförordning ifrågasattes om stämpelbeläggning borde ske av en ansökan ifall denna befanns böra omedelbart avvisas. Med anledning härav erinrade departementschefen (prop 1947:307 s 46 f) om att ett beslut om avvisning inte hindrade att en rättegång på grundval av ansökningen ändå kunde komma till stånd; om beslutet överklagades, kunde detta leda till återförvisning eller sådan hänvisning till behörig domstol som angavs i 10 kap 20 § och 19 kap 11 § RB. Särskilt med hänsyn härtill borde enligt departementschefens uppfattning stämpelavgift uttas även för ansökan som genast skulle avvisas. Departementschefen tillade att stämpelbeläggning, i enlighet med den praxis som brukade tillämpas i inskrivningsärenden, dock torde kunna underlåtas, om något formligt avvisningsbeslut inte meddelades utan parten under hand fick återta ansökningen.

Med tillkomsten av 1964 års expeditionskungörelse avskaffades kravet på förskottsbetalning av rättegångsavgifter. I stället stadgades att rätten, om föreskriven avgift inte erlades samtidigt med ansökningens ingivande, skulle förelägga parten att inom viss kortare tid inbetala felande avgift vid påföljd att ansökningen eljest avvisades (22 § kungörelsen). Expeditionskungörelsen ersattes 1987 av förordningen (1987:452) om avgifter vid de allmänna domstolarna. Samtidigt erhöll 42 kap 3 och 4 §§ RB sin nuvarande lydelse. Avvisningsbestämmelserna fördes över till rättegångsbalken av grundlagshänsyn och någon ändring i sak synes inte ha eftersträvats. Varken i 1964 eller 1987 års lagstiftningsärende gjordes något uttalande i den aktuella hanteringsfrågan.

Betalning av den ansökningsavgift som infördes med nya rättegångsbalken utgjorde en grundläggande processförutsättning. Även om avgiften härefter förändrat karaktär och avvisningsbestämmelserna numera återfinns bland förfarandereglerna i rättegångsbalken är betalning av föreskriven ansökningsavgift fortfarande en grundläggande processförutsättning, och vad departementschefen anförde härom år 1947 har behållit sin giltighet. TR:n får därför anses ha förfarit riktigt när den avvisat Zelman S:s ansökan på den grund att föreskriven ansökningsavgift inte erlagts inom förelagd tid.

Zelman S har även besvärat sig över HovR:ns beslut att avvisa hans yrkande om hänvisning av målet till behörig tingsrätt. Förutsättningar för hänvisningsbeslut enligt 10 kap 20 § RB saknas emellertid. Besvärstalan skall därför även i denna del lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Bengtsson, Heuman, Lind, Gad, referent, och Lambe) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-05-28

Målnummer:
Ö1649-90