Fråga, i mål om beslag, huruvida viss egendom skäligen kunde antas vara förverkad enligt 13 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner.


Lagrum:
27 kap. 1 § rättegångsbalken (1942:740); 3 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 4 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 5 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 6 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 11 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 13 § lag (1971:176) om vissa internationella sanktioner; 2 § förordning (1992:470) om vissa sanktioner mot " Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro); 4 § förordning (1992:470) om vissa sanktioner mot " Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro); 6 § förordning (1992:470) om vissa sanktioner mot " Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro); 8 § förordning (1992:470) om vissa sanktioner mot " Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro)

Sedan misstanke uppkommit att August B och Dejan J, ställföreträdare för det svenska bolaget Octavian, gjort sig skyldiga till brott mot lagen (1971:176) om internationella sanktioner och förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), fastställde allmän åklagare i Stockholm d 14 dec 1992 beslag på ca 350 ton ferronickel som beslagtagits av tullkriminalen i Västerås.

August B och Dejan J påkallade prövning av beslaget vid Stockholms TR, och yrkade att beslaget skulle hävas.

Åklagaren bestred bifall till framställningen.

Det upplystes i målet att inom den tidigare existerande staten Jugoslavien finns två ferronickelverk. Det ena ligger i den serbiska provinsen Kosovo vid staden Giogovac och heter Ferronikal, beläget inom sanktionsbelagt område. Det andra ferronickelverket ligger i Makedonien vid staden Kavadarci och heter Fenimac och är beläget utanför sanktionsbelagt område.

Åklagaren uppgav att August B och Dejan J var skäligen misstänkta för sanktionsbrott bestående i att de gemensamt och i samråd under oktober-d 11 dec 1992 förvärvat och till Sverige infört ca 350 ton ferronickel från Ferronikal i Kosovo. De hade även gemensamt och i samråd givit annan i uppdrag att transportera och till förvaring mottaga ferronickelpartiet och överlåtit partiet till ett stålverk i Finland.

August B och Dejan J gjorde gällande att partiet köpts från Fenimac i Makedonien och att sanktionslagen därför inte var tillämplig.

Vid TR:n företeddes bl a fotografier och åtskilliga handlingar, som beslagtagits vid husrannsakan. Åklagaren påstod bl a att ursprungscertifikat var osanna.

August B framhöll att företaget skulle gå i konkurs om beslaget bestod; företaget var litet och det var fråga om värden för 6 miljoner kr.

Dejan J anförde att ingenting tydde på att det fanns skälig misstanke om brott och att, för att det inte skulle bli alltför stora ekonomiska skador, beslaget inte fick bestå annat än en mycket begränsad tid.

TR:n (rådmannen Rabe) anförde i beslut d 2 febr 1993: TR:n har jämlikt 27 kap 1 § RB att pröva om ferronickelpartiet skäligen kan antagas vara på grund av brott förverkat. Vid den prövningen finner TR:n någon säker slutsats om partiets ursprung inte kunna dragas av det material som åklagaren förebragt. Tillräckliga skäl till antagande att August B och Dejan J brutit mot sanktionsbestämmelserna föreligger inte. Därför skall beslaget hävas.

Åklagaren anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n omedelbart skulle förordna om beslag av ferronickelpartiet och medge förlängning av tiden för att väcka åtal till d 5 mars 1993. Åklagaren gjorde gällande att med hänsyn till målets natur och stora principiella betydelse det var av synnerlig vikt att beslaget fick bestå under utredningstiden samt att fara i dröjsmål förelåg, enär godset eljest skulle skingras, utredningen försvåras och förverkande omöjliggöras.

HovR:n förordnade genom beslut d 4 febr 1993 att, till dess annat förordnades, den i TR:ns beslut angivna egendomen skulle tas i beslag.

August B och Dejan J bestred bifall till åklagarens yrkanden. De anförde: Frågan gäller säkerhetsåtgärd för tillämpning av 13 § 1 st lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, sista punkten. Förverkande kan ske om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Åklagaren har varken i HovR:n eller i TR:n ens påstått någon omständighet som skulle göra de i 13 § angivna särskilda förutsättningarna för förverkande tillämpliga.

HovR:n höll förhandling.

HovR:n (hovrättsråden Rosenberg, referent, och Lagerbjelke samt t f hovrättsassessorn Dirke) anförde i beslut d 12 febr 1993: Åklagaren har till stöd för yrkandet om beslag gjort gällande att den aktuella egendomen skäligen kan antas vara förverkad enligt bestämmelsen i 13 § 1 st andra meningen lagen om vissa internationella sanktioner. Bestämmelsen innebär att förverkande får ske av egendom med vilken tagits befattning som utgör brott enligt lagen; en förutsättning är att förverkande är påkallat för att förebygga brott eller att det annars finns särskilda skäl.

August B och Dejan J är misstänkta för att ha tagit sådan befattning med egendomen som utgör brott enligt nämnda lag. HovR:n finner emellertid att det, med hänsyn till egendomens beskaffenhet och värde, inte nu finns någon skälig anledning att anta att egendomen, skall förklaras förverkad med stöd av den nyssnämnda bestämmelsen. Åklagarens beslagsyrkande kan därför inte vinna bifall.

HovR:n häver beslaget och lämnar besvären utan bifall.

Riksåklagaren anförde besvär och yrkade att HD omedelbart skulle förordna om beslag av 350 ton ferronickel. Riksåklagaren anförde:

I 27 kap 1 § 1 st RB anges att beslag kan ske av föremål, som kan antas vara förverkat på grund av brott. Åklagaren gör den bedömningen att August B och Dejan J tagit sådan befattning med det aktuella partiet ferronickel att de skäligen kan misstänkas för brott mot lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, i det följande sanktionslagen. Nämnda lag har satts i tillämpning genom en förordning (1992:471), där regeringen föreskrivit att 3-5 och 6-8 §§ i lagen skall tillämpas beträffande "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). Sanktionernas närmare innebörd framgår av förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro), i det följande sanktionsförordningen.

För egen del ansluter jag mig till åklagarens uppfattning att det föreligger skälig misstanke mot August B och Dejan J för brott mot sanktionslagen. Som jag har uppfattat HovR:ns beslut, har HovR:n i fråga om brottsmisstanken inte någon avvikande uppfattning. Fråga är då, om förutsättningar i övrigt föreligger för att egendomen skall tas i beslag.

Tillämplig förverkandebestämmelse i detta fall är 13 § 1 st sanktionslagen. Av bestämmelsen framgår bl a att egendom, med vilken tagits befattning som utgör brott enligt lagen, kan förklaras förverkad om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger. Bestämmelsen är utformad med 36 kap 2 § BrB som förebild (se förarbetena till sanktionslagen, prop 1971:77 s 92).

Av 5 och 6 §§ sanktionslagen jfrd med 6 och 8 §§ sanktionsförordningen följer att i stort sett all fortsatt befattning med ferronicklet är förbjuden. Jag vill här särskilt framhålla att de åtgärder som anges i 5 § sanktionslagen, som motsvaras av 6 § sanktionsförordningen, inte behöver vara ägnade att främja förfarande som är förbjudet enligt 3 och 4 §§ sanktionslagen (prop s 81). Brott mot sanktionslagen kan således ske även efter det att införsel av sanktionsgods skett.

Något lagligt sätt att förfoga över partiet - bortsett från eventuella dispensmöjligheter - kan knappast tänkas. För förebyggande av brott synes det därför framstå som oundvikligt att egendomen förverkas. I fråga om risken för fortsatta brott, vill jag särskilt peka på det förhållandet att ferronicklet, så snart Stockholms TR hävde beslaget, delvis vidaretransporterades för leverans till Outokumpu Polarit OY, Tornio. Transporten kom att stoppas i Gävle, Umeå och Haparanda, sedan de aktuella tullkamrarna vägrat utfärda transittillstånd. Det kan tilläggas, att ett av besluten att vägra transit har överklagats till Generaltullstyrelsen, som dock ännu inte avgjort ärendet.

Sammanfattningsvis gör jag således gällande att förutsättningar för beslag av ferronicklet föreligger på den grunden att det skäligen kan antas vara förverkat i enlighet med 13 § 1 st sanktionslagen.

HD meddelade d 9 mars 1993 interimistiskt beslut enligt följande: HD, som finner det kunna antas att egendomen kommer att förverkas enligt 13 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner, förordnar att egendomen skall tas i beslag, till dess annorlunda bestäms.

August B (offentlig försvarare advokaten Gunnar Berg) och Dejan J (offentlig försvarare advokaten Rolf Lundquist) bestred bifall till beslagsyrkandet.

HD höll förhör i målet.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Enligt 3 § lagen (1971:176) om internationella sanktioner (sanktionslagen) får regeringen bl a meddela förbud att till riket införa vara som härrör från blockerad stat. Enligt 5 § samma lag får regeringen meddela förbud att vidtaga åtgärd som är ägnad att främja enligt 3 § förbjudet förfarande såsom lastning, lossning, transport eller mottagande till förvaring (2 p), överlåtelse eller förvärv av vara (3 p) eller lämnande eller förmedlande av uppdrag för åtgärd som avses i paragrafen (5 p). Regeringen har i förordning (1992:471) om tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner föreskrivit att bl a de nämnda bestämmelserna skall tillämpas i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro). I 4 och 6 §§ förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) har i sak oförändrade tagits in de bestämmelser för vilka ovan redogjorts.

Lika med HovR:n finner HD att August B och Dejan J är misstänkta för att ha tagit befattning med egendom som utgör brott mot sanktionslagen.

En förutsättning för att beslag skall komma i fråga är bl a att ett föremål enligt 27 kap 1 § 1 st RB kan antas vara på grund av brott förverkat. Som framgår av 16 § sanktionslagen är motsvarande beslagsbestämmelse i 15 § 1 st lagen (1960:418) om straff för varusmuggling tillämplig för brott mot 3 § eller 5 § 2 eller 5 sanktionslagen.

I 13 § sanktionslagen anges förutsättningarna för att ett förverkande skall få ske. Enligt bestämmelsen kan förverkande ske bl a beträffande egendom, med vilken tagits befattning som utgör brott enligt lagen, om det är påkallat till förebyggande av brott. Av förarbetena framgår att bestämmelsen utformats med 36 kap 2 § RB som förebild (prop 1971:77 s 92).

Utrymmet för befattning med varor i strid mot 3 och 5 §§ sanktionslagen är mycket litet. Som exempel där sådant utrymme undantagsvis kan förekomma har i förarbetena nämnts fall där godset måste transporteras bort från sin upplagsplats, t ex av hälsovårdsskäl eller till förhindrande av miljöförstöring. Ett ytterligare exempel har angetts vara att en fartygsbefälhavare under pågående transport av en vara får vetskap om att den har sitt ursprung i en blockerad stat (a prop s 53). Från regeringens möjlighet att enligt 9 § sanktionslagen för visst fall ge dispens från förbudet bortses här.

Att uppsåtligen eller av grov vårdslöshet befatta sig med gods i strid mot sanktionslagen är belagt med straff enligt 11 § sanktionslagen. I målet föreligger misstanke om att ferronickelpartiet utgör sanktionsgods. Det är därför, till förebyggande av fortsatt brottslighet, påkallat att förordnande om beslag meddelas beträffande ferronickelpartiet. Riksåklagarens yrkande härom skall därför bifallas.

HD:s avgörande. Med ändring - - - se HD:s beslut - - - d 5 maj 1993.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, Gad, Nilsson och Lennander, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Föremål, som skäligen kan antas vara förverkat på grund av brott, kan enligt 27 kap 1 § RB tas i beslag. Enligt 13 § lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner (sanktionslagen) kan egendom, med vilken tagits befattning som utgör brott enligt lagen, förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av brott eller eljest särskilda skäl föreligger.

De brott som åsyftas i 13 § sanktionslagen innefattar bl a uppsåtligen eller av grov oaktsamhet företagna åtgärder, vilka är ägnade att främja att varor som har sitt ursprung i Förbundsrepubliken jugoslavien förs in i Sverige, t ex överlåtelse eller förvärv av sådana varor eller lämnande av uppdrag avseende transport eller förvaring av dessa, 2 och 6 §§ förordningen (1992:470) om vissa sanktioner mot "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) (sanktionsförordningen), jämförda med 3, 5 och 11 §§ sanktionslagen och förordningen (1992:471) om tillämpning i fråga om "Förbundsrepubliken Jugoslavien" (Serbien-Montenegro) av lagen (1971:176) om vissa internationella sanktioner. Enligt 8 § sanktionsförordningen, jämförd med 6 och 11 §§ sanktionslagen, är det vidare straffbart att uppsåtligen eller av grov oaktsamhet exempelvis överlåta eller förvärva varor som förts ut ur Förbundsrepubliken Jugoslavien d 4 juni 1992 eller senare eller att lämna uppdrag angående transport eller förvaring av sådana varor.

Vad som förekommit i målet ger skälig anledning att anta, att den aktuella egendomen har sitt ursprung i Förbundsrepubliken Jugoslavien och att August B och Dejan J har tagit sådan befattning med egendomen att de har gjort sig skyldiga till brott enligt sanktionslagen. Utredningen ger vidare skäl att anta att August B och Dejan J, om de får tillgång till egendomen, kommer att förfoga över denna på det sätt som avses i 8 § sanktionsförordningen, t ex genom att återuppta den avbrutna transporten till Finland, och att således ett förverkande är påkallat till förebyggande av brott. Det kan inte anses oskäligt att egendomen förverkas. Riksåklagarens yrkande om beslag skall därför bifallas.

HD:s avgörande.

Med ändring av HovR:ns beslut förordnar HD om beslag av 350 ton ferronickel.

Åtal skall vara väckt senast den 5 maj 1993.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-04-22

Målnummer:
Ö838-93