En arbetstagare hade på grund av övertidsarbete ett vid arbetsgivarens konkurs innestående anspråk på kompensationsledighet, som han hade rätt att i stället ta ut i pengar. I mål om rätt till statlig lönegaranti har anspråket i förmånsrättshänseende betraktats som en villkorad penningfordran som förföll till betalning vid anfordran.


Lagrum:
12 § förmånsrättslagen (1970:979); 2 § lag (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs; 7 § lönegarantilagen (1992:497)

Parca Gjuteri AB försattes i konkurs d 13 juni 1991 efter egen ansökan samma dag. Jan-Eric T, som hade varit anställd i bolaget, yrkade hos kronofogdemyndigheten i Jönköpings län betalning enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs med 18 095 kr, avseende ersättning för 258,5 timmars övertidsarbete.

Det vid arbetsplatsen gällande kollektivavtalet mellan Sveriges Verkstadsförening och Svenska Metallindustriarbetareförbundet innehöll i § 7 mom 2 bl a följande föreskrifter om ersättning för övertidsarbete:

Övertidsarbete ersätts dels med särskilt övertidstillägg, dels med ersättning för den arbetade tiden. Ersättning för den arbetade tiden utgår antingen i pengar eller om arbetaren så önskar i form av ledig tid, kompensationsledighet.

Utläggning av kompensationsledighet sker efter överenskommelse mellan arbetaren och arbetsledningen och får ej innebära olägenhet för produktionens behöriga gång.

- - -

Vid uttag av kompensationsledighet utgår timlön för varje timme som utläggs. - - -

Jan-Eric T hade utnyttjat den valfrihet som kollektivavtalet medgav beträffande övertidskompensation och registrerat 322,5 timmar som innestående hos bolaget. Härav avsåg 45,3 timmar övertidsarbete under tiden 13 juni 1990-13 juni 1991, dvs inom ett år före konkursansökningen. Efter konkursdagen hade Jan-Eric T tagit ut kompensationsledighet under sammanlagt 64 timmar. Hans yrkande om betalning enligt lönegarantilagen avsåg resterande 258,5 timmar.

Kronofogdemyndigheten (bitr kronofogden Liedström Adler) avslog i beslut d 11 sept 1991 Jan-Eric T:s yrkande. I skälen för beslutet redovisades den här förut återgivna kollektivavtalsbestämmelsen. Vidare påpekades att det inte fanns någon begränsning av hur många timmar som kunde registreras som innestående hos bolaget och att inte heller någon bestämd förfallodag för övertidskompensation var avtalad, vare sig i enskilt eller i kollektivt avtal.

I skälen anfördes ytterligare: Övertidsersättning är att anse som lönetillägg och inte som fristående ersättning för arbete. Härav följer att ersättningen förfaller till betalning samtidigt med månadslönen för den period övertiden avser, om särskild förfallodag för övertidsersättningen inte avtalats. Detta gäller även när arbetstagaren haft rätt att välja mellan att få ersättningen i pengar eller i form av ledig tid.

Aktuell fordran har således förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes. Betalning enligt lönegarantilagen kan därför inte utgå.

Jan-Eric T anförde besvär i Göta HovR och yrkade bifall till sin begäran om betalning enligt lönegarantilagen.

Riksskatteverket

medgav ersättning för 70,5 timmars arbete, avseende tid fr o m maj 1990, men

bestred bifall till besvären i övrigt.

Till stöd för sin talan anförde Jan-Eric T bl a: Frågan om ersättning för övertidsarbete tas i gällande kollektivavtal, det s k verkstadsavtalet, upp i § 7 mom 2. Stadgandet innebär att kompensationsledigheten eller övertidsersättningen förfaller till betalning först då arbetaren begår kompensationsledighet alternativt övertidsersättning. Av § 18 i samma avtal framgår att lön betalas ut minst en gång per månad samt att löneperioden inte kan vara längre än fyra veckor eller en månad. Vidare framgår att senaste utbetalningsdag för lön är nio dagar efter löneperiodens slut. - I gjuteriet var avlöningsperioden två veckor. Lön utbetalades nio dagar efter löneperiodens slut. - Vid en jämförelse mellan § 7 och § 18 i kollektivavtalet framstår det som klart att lön förfaller till betalning nio dagar efter löneperiodens slut medan däremot kompensationsledighet inte förfaller samtidigt. En motsatt tolkning vore orimlig och skulle få till konsekvens att arbetaren var tvungen att ta ut kompensationsledighet nio dagar efter den löneperiod han arbetade övertid. Vidare framgår av kollektivavtalet att kompensationsledighet för övertidsarbete får överföras från ett kalenderår till ett annat. - I ett flertal andra kollektivavtal har skrivits in regler om att, för det fall kompensationsledighet inte tagits ut efter en viss bestämd tid, ledigheten i alla fall förfaller till betalning vid en viss tidpunkt. I verkstadsavtalet har man i stället valt den konstruktionen att förfallodagen inträder när ledigheten utlägges oavsett hur lång tid som förflutit från det att övertidsarbetet utfördes. En ytterligare faktor som talar för angiven ståndpunkt avseende förfallotid är att, när kompensationsledigheten utnyttjas, arbetaren erhåller ersättning med den timlön som då är den gällande och alltså inte den som utgick då övertidsarbetet utfördes.

Riksskatteverket anförde bl a: I avsaknad av avtalad förfallodag förfaller övertidsersättning till betalning i samband med respektive löneperiod. - Gemensamt för de avtal som till jämförelse uppräknats av Jan-Eric T är att dessa stadgar att kompensationsledighet måste uttas vid en viss tidpunkt. Riksskatteverket anser inte att det härigenom avtalats att övertidskravet förfallit till betalning vid nämnda tidpunkt. Förfallodagen är i stället den första tidpunkt vid vilken den berättigade kan göra sitt krav gällande, dvs normalt i samband med respektive löneperiod. Några skäl att förmånsrättsligt behandla innestående övertidsersättning annorlunda än lön torde heller inte finnas.

Med anledning av vad riksskatteverket anfört invände Jan-Eric T bl a att, om kollektivavtalet skulle anses sakna bestämmelse om förfallodag, avtalet hade utfyllts av praxis på arbetsplatsen, enligt vilken praxis övertidskompensation förfallit vid anfordran.

Jan-Eric T åberopade uttalanden av kollektivavtalsparterna rörande avtalets tolkning.

Sveriges Verkstadsförening anförde i sitt yttrande: Verkstadsavtalets bestämmelse i § 7 inom 2 om kompensationsledighet vid övertidsarbete innebär i korthet följande.

Övertidstillägg utgår alltid i pengar. Övertiden kan däremot kompenseras genom kompensationsledighet timme mot timme eller pengar. Timersättningen beräknas på sätt avtalet anger.

Den anställde väljer mellan kompensationsledighet eller pengar. Han bestämmer dock inte när ledighet läggs ut utan detta sker efter överenskommelse med arbetsledningen och får ej innebära olägenhet för produktionens behöriga gång.

Begärd kompensationsledighet står inne hos arbetsgivaren (ofta genom s k tidsbank) till dess den anställde begär ledighet och överenskommelse träffas med arbetsledningen.

Kompensationsledighet eller ersättning för arbetad tid är tillgänglig för den anställde från vederbörligt avlöningstillfälle efter att övertiden utförts. Utan stöd i lokal eller enskild överenskommelse kan arbetsgivaren inte ensidigt lägga ut begärd kompensationsledighet i form av pengar eller t ex sätta ett tak på hur mycket kompensationsledighet som kan stå inne. Den anställde kan när som helst välja att ta ut innestående kompensationsledighet i pengar.

Svenska Metallindustriarbetareförbundet förklarade sig dela Verkstadsföreningens uppfattning angående avtalets tolkning och tillade att innebörden av att kompensationsledigheten stod inne till dess arbetstagaren begärde den var att kompensationsledighet förföll till betalning vid anfordran.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsrådet Ström och t f hovrättsassessorn Mårtensson, referent) anförde i beslut d 12 mars 1992: Övertidsersättning är att anse som lönetillägg och förfaller, i avsaknad av särskilda bestämmelser eller avtalad förfallodag, till betalning samtidigt med lönen för den period övertiden avser eller i vart fall så snart det praktiskt sett kan ske. Utredningen i målet ger inte vid handen att särskild förfallotid för övertidsersättning är bestämd. Den övertidsersättning Jan-Eric T yrkat betalning för har därför, utom såvitt avser av staten medgiven ersättning för 70,5 timmar, förfallit till betalning tidigare än ett år innan konkursansökan gjordes. Besvären skall därför i icke medgivna delar lämnas utan bifall.

HovR:n undanröjer kronofogdemyndighetens beslut såvitt avser ersättning för övertidsarbete 70,5 timmar och återförvisar målet i denna del till kronofogdemyndigheten för erforderlig behandling.

HovR:n lämnar besvären i övrigt utan bifall.

HovR:n meddelade fullföljdshänvisning och anförde som skäl härför: Frågan om förfallotid för övertidsersättning har i mål angående statlig lönegaranti prövats i HovR:avgöranden, bl a HovR:ns för Nedre Norrland beslut d 5 juli 1985, refererat i RH 1985, nr 61, samt av denna HovR i beslut d 18 dec 1990, SÖ 641. HovR:n anser att det kan finnas skäl att öppna möjlighet att underställa HD frågan om prövningstillstånd bör meddelas.

Jan-Eric T (ombud förbundsjuristen Kurt Eriksson) anförde besvär och yrkade helt bifall till sin talan om ersättning enligt lönegarantilagen.

Riksskatteverket bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Enligt sitt löneavtal hade Jan-Eric T rätt att vid övertidsarbete få ersättning för den arbetade tiden antingen i pengar eller i form av kompensationsledighet. Arbetstagarens rätt att spara kompensationsledighet var enligt det aktuella löneavtalet obegränsad i tid och omfattning. Avtalet gav inte uttryckligen den arbetstagare som hade begärt ledighet rätt att ändra sig och i stället begära kontant ersättning, men utredningen visar att det var de avtalsslutande parternas underförstådda avsikt att en sådan rättighet skulle finnas. Vid uttag av ledighet uppbar arbetstagaren enligt avtalet då gällande timlön och alltså inte den som utgick när ledigheten tjänades in. Det får antas att samma lönevillkor gällde när arbetstagaren begärde att sparad ledighet skulle förvandlas till pengar.

Det synes mot denna bakgrund naturligast att se det samlade tillgodohavandet av ledighet som en fordran på arbetsgivaren som oberoende av när den intjänades förföll "till betalning" vid anfordran. Jan-Eric T får anses ha begärt betalning för den övertid som motsvarade den sparade kompensationsledigheten i samband med konkursen. Hans fordran omfattas därmed i sin helhet av den statliga lönegarantin.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att Jan-Eric T är berättigad till ersättning enligt lagen om statlig lönegaranti vid konkurs med 18 095 kr.

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, Gad, Munck, referent, och Lennander) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Den för rätten till statlig lönegaranti avgörande bestämmelsen i 12 § förmånsrättslagen (1970:979) om förmånsrätt för arbetstagares lönefordringar innebär bl a att sådan fordran på lön eller annan ersättning på grund av anställningen som inte har förfallit till betalning tidigare än ett år före konkursansökningen är förenad med allmän förmånsrätt. Bestämmelsen utgår alltså från fordringens förfallotid och inte från den tid då ersättningen har intjänats. Ett avtal genom vilket en redan fastställd förfallodag förskjuts anses dock inte medföra att förmånsrätt får åtnjutas i vidare mån än som annars skulle ha skett (jfr SOU 1969:5 s 154 och Walin-Rydin, Förmånsrättslag, lönegaranti, kvittning mot lön m m, 3 uppl s 134).

I den mån förfallodagen för en fordran på lön eller någon annan liknande ersättning inte framgår av det tillämpliga tjänste- eller kollektivavtalet och inte heller på annan grund kan betraktas som avtalad kan det finnas anledning att bedöma frågan om förmånsrätt med utgångspunkt i ett antagande att arbetsgivaren i enlighet med arbetsrättslig praxis varit skyldig att betala ersättningen så snart detta praktiskt sett varit möjligt (jfr Schmidt, Löntagarrätt, 1988 s 208). Ett sådant antagande kan dock inte göras utan vidare utan måste kunna förenas med konstruktionen i övrigt av arbetstagarens rätt till den ersättning som är i fråga.

I förevarande mål är fråga om en fordran på ersättning för övertidsarbete som väsentligen utförts tidigare än ett år före konkursansökningsdagen. Enligt det på Jan-Eric T:s anställningsförhållanden tillämpliga kollektivavtalet ersätts övertidsarbete dels med särskilt övertidstillägg, dels med ersättning för den arbetade tiden. I målet är fråga endast om ersättning för den arbetade tiden. Sådan ersättning utgår enligt kollektivavtalet antingen i pengar eller, om arbetstagaren önskar det, i form av kompensationsledighet, som i så fall skall läggas ut efter överenskommelse mellan arbetstagaren och arbetsledningen och inte får innebära olägenhet för produktionens behöriga gång. Avtalet innehåller inte någon föreskrift om att kompensationsledigheten skall tas ut senast viss tid efter det att den intjänats.

Utredningen får anses ge vid handen att kollektivavtalsparterna varit överens om att avtalet skulle tillämpas så, att det för en arbetstagare som i likhet med Jan-Eric T hade sparat kompensationsledighet förelåg rätt att när som helst ta ut den innestående kompensationsledigheten i pengar, samt att avtalet också tillämpats på detta sätt på Jan-Eric T:s arbetsplats.

Under angivna förhållanden får Jan-Eric T på grund av övertidsarbetet anses ha haft en penningfordran mot arbetsgivaren som var villkorad av att han inte tog ut någon kompensationsledighet och som förföll till betalning vid anfordran (jfr Arbetsdomstolens dom 1975 nr 83). Att Jan-Eric T använt sig av den rätt avtalet gav honom att spara anspråket på kompensationsledighet kan inte ses som ett sätt att förskjuta någon redan bestämd förfallodag. På grund härav och då utredningen får anses ge vid handen att någon anfordran från Jan-Eric T inte ägt rum före konkursutbrottet var hans fordran på ersättning motsvarande det innestående anspråket på kompensationsledighet i sin helhet förenad med allmän förmånsrätt, och han är följaktligen berättigad till betalning enligt den statliga lönegarantin för fordringen.

I målet är ostridigt att ersättningen till Jan-Eric T vid denna bedömning uppgår till (70 kr x 258,5 =) 18 095 kr; beloppet inbegriper då vad han är berättigad till enligt HovR:ns beslut.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att Jan-Eric T är berättigad till ersättning enligt lagen (1970:741) om statlig lönegaranti vid konkurs med 18 095 kr.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1993-02-25

Målnummer:
Ö1342-92