En tilltalad förelades vid vite att inställa sig till huvudförhandling men uteblev. Till förhandlingen var även kallat ett vittne. Det förelåg dock inte fullt bevis om att vittnet hade delgivits kallelsen. Förhandlingen ställdes in. Det har inte ansetts föreligga sådana omständigheter att ändamålet med vitet förlorat sin betydelse.


Lagrum:
9 § lag (1985:206) om viten; 45 kap. 15 § rättegångsbalken (1942:740)

(Jfr 1991 s 643)

Huvudförhandling i ett vid Uppsala TR anhängigt mål mellan allmän åklagare och Soad A angående snatteri utsattes att äga rum d 19 sept 1991. Till huvudförhandlingen kallades Soad A att inställa sig, vid vite av 1 000 kr. Till förhandlingen kallades även ett vittne.

När målet påropades d 19 sept infann sig varken Soad A eller vittnet. TR:n antecknade att Soad A blivit delgiven kallelse men att vittnet inte del vits. TR:n konstaterade att hinder mot huvudförhandling förelåg.

Åklagaren yrkade att det förelagda vitet skulle utdömas.

TR:n (ordf rådmannen Lindblom) anförde i beslut samma dag: Dagens förhandling ställs in. Det är inte sannolikt att Soad A har något laga hinder för sin frånvaro. TR:n dömer därför Soad A att betala 1 000 kr i vite.

Soad A anförde besvär i Svea HovR och yrkade att beslutet att utdöma vitet skulle upphävas. Hon uppgav att hon mottagit ett brev vars innehåll hon inte förstått och saknat möjlighet att få det översatt för sig. Hon gjorde vidare gällande att ändamålet med vitesföreläggandet förlorat sin betydelse eftersom huvudförhandlingen i vart fall måst ställas in på grund av vittnets utevaro.

HovR:n (hovrättsråden Karle och Möller samt t f hovrättsassessorn Saxton, referent) anförde i beslut d 23 okt 1991: HovR:n finner att ändamålet med vitesföreläggandet ej kan anses förfallet vid vitets utdömande. På grund härav - och då omständigheterna i övrigt inte föranleder annan bedömning - lämnas besvären utan bifall.

Soad A anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n. Hon åberopade samma grunder som i HovR:n och framhöll även att hon blivit frikänd från ansvar för snatteri i dom d 7 nov 1991.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindstedt, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Soad A delgavs i slutet av juli 1991 kallelse till huvudförhandling vid TR:n d 19 sept 1991 i ett mål angående snatteri, vid äventyr av vite om 1 000 kr. Till förhandlingen var också ett vittne kallat, åberopat av åklagaren. Den 3 sept 1991 inkom ett s k hindersbevis som visade att stämningsmannen hade misslyckats att delge vittnet kallelsen.  Något ytterligare försök att delge vittnet gjorde inte TR:n, som inte heller ställde in förhandlingen.

Då målet ropades upp d 19 sept 1991 befanns att varken Soad A eller vittnet var närvarande. TR:n konstaterade att det förelåg hinder mot huvudförhandling. Under anförande att det inte var sannolikt att Soad A haft något lagligt hinder för sin frånvaro förpliktade TR:n henne att betala det förelagda vitet.

Det framgår av handlingarna i målet att det förhållandet att det vittne som åklagaren hade åberopat inte kunnat delges kallelse till huvudförhandlingen utgjorde hinder för förhandlingens genomförande. Hindret stod kvar när målet påropades.

Det finns ingenting i utredningen som talar för att Soad A förhört sig hos TR:n om utsikterna för att förhandlingen skulle komma till stånd. Även om vitets allmänpreventiva funktion då kunde sägas tala för utdömande av vitet får ändå ändamålet med vitet i en situation som denna anses ha förlorat sin betydelse. Vitet skall därför inte dömas ut.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD Soad A från skyldigheten att betala det förelagda vitet.

HD (JustR:n Magnusson, Freyschuss, referent, Svensson, Munck och Lennander) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Soad A delgavs i slutet av juli 1991 kallelse till huvudförhandling vid TR:n d 19 sept 1991 som tilltalad i ett mål angående snatteri, varvid i kallelsen hade utsatts ett vite om 1 000 kr. Till förhandlingen hade också kallats ett vittne som hade åberopats av åklagaren. Varken Soad A eller vittnet inställde sig till förhandlingen.

Av handlingarna framgår att fullt bevis saknades om att vittnet hade delgivits kallelse till förhandlingen. Detta förhållande hade kunnat ge TR:n anledning att ställa in förhandlingen i förväg, men det kan ej anses ha inneburit ett felaktigt förfarande från TR:ns sida att likväl påropa målet. Så t ex kunde det tänkas att vittnet trots allt hade nåtts av kallelsen och skulle visa sig vara tillstädes eller att åklagaren skulle avstå från att åberopa vittnet. Det förhållandet att hinder mot förhandlingen förelåg inte bara på grund av Soad A:s utevaro utan också därför att vittnet inte var närvarande medförde inte att ändamålet med det Soad A förelagda vitet hade förlorat sin betydelse.

Soad A har även gjort gällande att hon på grund av språksvårigheter inte förstått hela innehållet i kallelsen.

Med hänsyn till att hon delgivits kallelsen i god tid före huvudförhandlingen och att hon därför måste anses ha haft möjlighet att få kallelsen översatt kan något hinder för utdömande av vitet av denna anledning inte anses föreligga.

Särskilda skäl för jämkning av vitesbeloppet föreligger inte.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1992-10-28

Målnummer:
Ö2397-91