En borgenärs fordran på gäldenär var förenad med förmånsrätt. Fråga i mål om utdelning i konkurs huruvida fordringen efter betalning övergått på annan borgenär med bibehållen förmånsrätt 3 § förmånsrättslagen (1970:979).

(Jfr 1979 s 51)

Efter en d 25 sept 1985 till konkursdomaren i Lunds TR inkommen ansökan av staten försattes Lunds Universitetsrestaurang Handelsbolag i konkurs d 21 okt 1985. En av bolagsmännen i handelsbolaget hette Henryk G. I konkursbouppteckningen angavs Svenska Handelsbanken i Lund (banken) som borgenär med en fordran om 403 539 kr 01 öre. Fordran var förenad med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen. Till säkerhet för bankens fordran fanns en företagsinteckning å 600 000 kr inom 600 000 kr. - Som ytterligare säkerhet hade banken en bankgaranti å 150 000 kr. Bankgarantin hade lämnats d 8 okt 1984 av Den Danske Bank på uppdrag av Henryk G:s föräldrar Jakub och Pelagia G och för deras räkning. Bankgarantin togs i anspråk, varvid garantibeloppet utbetalades till banken d 28 aug 1985. Banken fördelade det sålunda ianspråktagna beloppet på så sätt att 29 748 kr 50 öre åtgick till förfallna räntor medan återstoden användes för amortering av handelsbolagets skuld till banken. Jakub G infriade därefter bankgarantin i förhållande till Den Danske Bank. - I konkursbouppteckningen upptog förvaltaren under åberopande av 133 § 1 st KL (1921:225) bankens förmånsberättigade fordran till (403 539:01 + 150 000:-) 553 539 kr 01 öre. Närmast efter bankens fordran upptogs i bouppteckningen en skattefordran å 33 039 kr med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen och därefter en lönefordran m m å 46 134 kr 80 öre med förmånsrätt enligt 12 § förmånsrättslagen.

Konkursförvaltaren, advokaten Nils-Olov Hallbäck, inkom till konkursdomaren med ett d 9 okt 1987 upprättat förslag till utdelning i konkursen, enligt vilket under punkt 3 Jakub och Pelagia G tilldelats 57 063 kr 40 öre med anteckning att beloppet avsåg regressfordran med förmånsrätt enligt 5 § 2 förmånsrättslagen till följd av att makarna G gentemot banken fullgjort en garanti för handelsbolagets skuld med 150 000 kr.

Staten gjorde såsom innehavare av fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen inom föreskriven tid invändning mot förslaget och yrkade att ärendet skulle återförvisas till förvaltaren för upprättande av nytt förslag eller att beloppet 57 063 kr 40 öre skulle delas ut till staten i stället för till makarna G. Konkursförvaltaren upplyste att statens fordran med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen uppgick till 97387 kr. Makarna G yrkade i avgivet yttrande att utdelningsförslaget skulle fastställas.

Konkursdomaren i Lunds TR (rådmannen Axelsson) anförde i beslut d 26 juni 1987: Genom sitt förfarande har Jakub G och Pelagia G nedbringat Svenska Handelsbankens fordran med 150000 kr och fått en motsvarande fordran på handelsbolaget. Det har emellertid inte visats att Svenska Handelsbankens säkerhet i företagsinteckning skulle omfatta även makarna G:s fordran. Vid sådant förhållande och då något solidariskt betalningsansvar för handelsbolagets skulder till Svenska Handelsbanken ej åvilat makarna G är makarna G:s fordran ej förenad med förmånsrätt. Staten är således såsom innehavare av fordringar med förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen berättigad till utdelning framför makarna G. På grund av vad sålunda anförts fastställes konkursförvaltarens utdelningsförslag, dock med den ändringen under nr 3 i förslaget att staten berättigas till utdelning med 57 063 kr 40 öre.

Jakub och Pelagia G anförde besvär i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle fastställa att de - i enlighet med vad konkursförvaltaren angett i sitt förslag till utdelning i konkursen - hade förmånsrätt för sin fordran enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen.

Riksskatteverket bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Eilard och adj led Hardgren) anförde i slutligt beslut d 18 juli 1988: Genom bankgarantin, som enligt sin ordalydelse är utställd på uppdrag av makarna G och för deras räkning, får makarna G anses ha ställt säkerhet för konkursbolagets engagemang i Svenska Handelsbanken. Sedan säkerheten tagits i anspråk för täckande av Svenska Handelsbankens förfallna fordringar på konkursbolaget, har makarna G i motsvarande mån fått regressrätt mot konkursbolaget. Enligt 3 § förmånsrättslagen är deras regressfordran förenad med den förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 samma lag som tillkommit Svenska Handelsbanken.

Med upphävande av konkursdomarens beslut fastställer HovR:n det av förvaltaren upprättade utdelningsförslaget.

Referenten, hovrättsrådet Schlyter, var skiljaktig och fastställde det överklagade beslutet.

Riksskatteverket (ombud jur kand Göran Strandh) anförde besvär och yrkade att HD skulle fastställa konkursdomarens beslut.

Jakub och Pelagia G (ombud advokaten Conny Lindhe) bestred ändring.

HD beredde Svenska Bankföreningen och Sveriges Advokatsamfund tillfälle att yttra sig i målet.

Svenska Bankföreningen anförde i yttrande d 7 juni 1990: Målet rör frågan om Jakub och Pelagia G:s fordran hos konkursbolaget är förenad med förmånsrätt enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen eller ej. Denna fråga är enligt föreningen avhängig av i vad mån det kan anses visat att makarna G genom sina transaktioner övertagit del av Svenska Handelsbankens, Lund, förmånsberättigade fordran i Lunds Universitetsrestaurang Handelsbolags konkurs.

Av handlingarna i målet framgår att makarna G anmodat Den Danske Bank, Köpenhamn, att utfärda en bankgaranti på 150 000 skr till förmån för Handelsbanken som säkerhet för restaurangbolagets engagemang i Handelsbanken. Den sålunda utfärdade garantin har överlämnats till Handelsbanken. Eftersom garantin utfärdades på uppdrag av makarna G måste dessa med eller utan särskild förbindelse vara ansvariga gentemot Den Danske Bank för vad banken nödgades utge på grund av garantin. Handelsbanken har uppburit garantibeloppet till täckning av 150 000 skr av dess förmånsberättigade fordran i konkursen. Makarna G har å sin sida sedermera infriat sin skuld gentemot Den Danske Bank på grund av garantiuppdraget.

När en svensk bank utfärdar en bankgaranti erhåller garantin normalt formen av en borgensförbindelse. Bankens uppdragsgivare, som kan vara en lånegäldenär eller tredje man, får därvid underteckna en motförbindelse av innehåll att han skall till banken betala vad banken visar sig ha utgivit p g a sin garantiförbindelse jämte ränta. Om banken måste infria sin garanti kan banken vända sig mot uppdragsgivaren och under motförbindelsen kräva täckning för vad banken fått erlägga. Eftersom den garanterade fordringen normalt är oprioriterad saknar det betydelse om banken i egenskap av borgensman gör gällande regressrätt gentemot låntagaren/uppdragsgivaren eller utnyttjar motförbindelsen. Skulle fordringen emellertid vara förenad med förmånsrätt har banken möjlighet att bevaka fordringen i egenskap av utbetalande borgensman och därvid åtnjuta förmånsrätt även om sådan rätt inte skulle föreligga för uppdragsgivaren om han fick betala under motförbindelsen. Fallet är emellertid ytterst sällsynt.

Då någon önskar garantera en annan persons förbindelser i en bank sker detta normalt genom att han tecknar borgen i banken. Det kan emellertid också förhålla sig så att den tilltänkte garanten inte är känd hos den långivande banken men väl hos en bank som är hans normala bankförbindelse. Han kan då uppdra åt denna bankförbindelse att utfärda garanti och överlämna den till den långivande banken som säkerhet. Det är det senare förfarandet som tillämpats i det aktuella fallet. Förfarandet har varit särskilt motiverat av att de tilltänkta garanterna är bosatta i utlandet. Det hade antagligen varit svårt för dem att bli accepterade som borgensmän hos Handelsbanken i Lund. Därför var det en lämplig lösning att de anmodade sin bankförbindelse i Danmark att lämna bankgaranti till Handelsbanken i Lund. Troligen var de kända hos Den Danske Bank och Den Danske Banks egen garanti gällde givetvis som förstklassig säkerhet i Handelsbanken. Hade borgensmännen varit bosatta i Sverige hade Handelsbanken sannolikt accepterat deras borgen som säkerhet.

Mot bakgrund av vad som utvecklats ovan torde den av makarna G tillämpade uppläggningen vid säkerställandet av Handelsbankens fordran vara att jämställa med borgensteckning. Lydelsen av den bankgaranti som utfärdats av Den Danske Bank talar enligt vår mening i samma riktning. Enligt 3 § förmånsrättslagen består förmånsrätten vid fordringens övergång till annan. Av motiven framgår att detta gäller för t ex det fallet att en borgensman infriat sin borgen. Detsamma anses gälla vid fordringens övergång p g a ett borgensliknande förhållande (jfr NJA 1979 s 51). Då makarna G således enligt vår mening får anses ha haft en ställning som är att jämställa med borgensmän har den förmånsberättigade fordran övergått på dem.

Sveriges Advokatsamfunds styrelse anförde i yttrande d 5 april 1991: Enligt 3 § förmånsrättslagen består förmånsrätt, även om fordringen överlåtes eller på annat sätt övergår till annan.

Bankgarantin, som enligt sin ordalydelse är utställd på uppdrag av makarna G och för deras räkning, har lämnats som säkerhet för konkursbolagets engagemang i Svenska Handelsbanken. Säkerheten har utgjort komplement till Svenska Handelsbankens säkerhet i form av företagsinteckningar.

Att banken vid sidan om företagsinteckningar också begär säkerhet av annan än gäldenären är ett förfarande, som är mycket ofta förekommande. Den som lämnar sådan säkerhet och härefter infriar gäldenärens skuld bör ej komma i sämre läge än den som infriar gäldenärens skuld utan att ha ställt säkerhet vid sidan om företagsinteckningar.

Överlåtelsekedjan i det aktuella målet, Svenska Handelsbanken - Den Danske Bank - makarna G, är helt klar. Bankgarantin saknar i sammanhanget all betydelse. I vart fall kan bankgarantin icke innebära att makarna G genom att lösa denna i den danska banken skall komma i sämre läge än om de löst garantin direkt hos Svenska Handelsbanken.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Rev Sekr Graffman, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl. I 3 § förmånsrättslagen (1970:979) stadgas, såvitt nu är i fråga, att förmånsrätt består även om fordringen överlåts eller på annat sätt övergår till annan. Redan tidigare gällde enligt rättspraxis att förmånsrätt följde fordringen vid överlåtelse. Även tredje man som inskrider genom att betala gäldenärens skuld anses i vissa fall överta den förmånsrätt som är förenad med borgenärens fordran. Så är fallet om skulden infriats på grund av lag eller ett särskilt åtagande tex av borgensnatur (NJA 1915 s 426 och NJA 1979 s 51). Vid frivillig betalning förutsätts däremot en uttrycklig eller underförstådd överlåtelse från borgenärens sida. Vid tillkomsten av förmånsrättslagen uttalade lagberedningen att skillnaden i behandling mellan fall då fordringen övergått på annan och fall då fordringen infriats utan att den övergått till den betalande kunde leda till materiellt mindre tillfredsställande resultat. Enligt beredningens mening borde man inte ställa alltför stora krav för att övergång av fordran skall anses föreligga. (NJA II 1971 s 290.)

I förevarande fall uppdrog makarna Jakub och Pelagia G åt Den Danske Bank att för makarnas räkning på anfordran betala en del av handelsbolagets skuld till Svenska Handelsbanken. Den Danske Bank utfärdade för detta ändamål en bankgaranti till Handelsbanken. Makarna G blev till följd härav förpliktade att till Den Danske Bank betala vad banken på grund av garantin visade sig ha utgett till Handelsbanken. Även om makarna G inte åtagit sig ett betalningsansvar direkt gentemot Handelsbanken får deras förfarande att på angivet sätt säkerställa en del av Handelsbankens fordran på handelsbolaget anses såsom ett åtagande av borgensnatur och likställt med en av dem ställd proprieborgen. Handelsbankens sålunda säkerställda fordran på handelsbolaget får därför i och med makarna G:s betalning till Den Danske Bank anses ha övergått på dem. Den med fordringen förenade förmånsrätten enligt 5 § 1 st 2 förmånsrättslagen består därför enligt 3 § samma lag. HovR:ns slut skall alltså fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Heuman, Magnusson, Lars K Beckman, Sterzel och Lars Å Beckman, referent) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1992-05-13

Målnummer:
Ö1226-88