Sedan Sveriges Television AB gjort en videoinspelning som delvis sänts i TV och en person som förekommit i inspelningen yrkat ansvar och skadestånd mot bolaget på grund av grovt förtal, har personen begärt föreläggande för bolaget att förete bandmaterialet i dess helhet för syn enligt 39 kap 5 § RB. Hinder mot utlämnande av bandmaterialet har inte ansetts föreligga.


Lagrum:
36 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740); 38 kap. 2 § rättegångsbalken (1942:740); 39 kap. 5 § rättegångsbalken (1942:740)

(Jfr 1981 s 791.)

Mehdi B yrkade vid Stockholms TR att Sven s skulle fällas till ansvar för grovt förtal enligt 2 § radioansvarighetslagen jfrd med 7 kap 4 § 14 tryckfrihetsförordningen och 5 kap 2 § BrB. Han yrkade vidare att Sven S och Sveriges Television AB skulle förpliktas att utge skadestånd till honom.

Den brottsliga gärningen bestod enligt Mehdi B i att han i ett program som sänts i Sveriges Television framställts ha gjort sig skyldig till brottslig verksamhet och borde fråntas sin läkarlegitimation. Yttrandena innebar också att uppgift lämnats som var ägnad att utsätta honom för andras missaktning.

Sven S var programutgivare för programmet. Under arbetet med att färdigställa programmet gjordes bl a inspelningar av samtal som journalisten Tomas D hade vid besök hos Mehdi B.

Vid förberedande förhandling i målet yrkade Mehdi B att Sveriges Television AB och Sven S skulle föreläggas att förete originalinspelningen av besök hos Mehdi B i oklippt version.

Sven S och bolaget bestred yrkandet.

TR:n (chefsrådmannen Carbell) meddelade d 6 dec 1991 följande beslut: Sveriges Television AB har vidgått att bolaget innehar det oklippta originalbandet från inspelningen av Tomas D:s andra besök hos Mehdi B. Bolaget har vidare förklarat att enligt dess uppfattning 9 § radioansvarighetslagen i och för sig inte utgör något hinder mot att videobandet utlämnas. Vad som åberopas såsom hinder för att banden lämnas ut är att de bortklippta avsnitten - vilka f ö är mycket korta och inte har någon betydelse för saken - utgör icke sänt arbetsmaterial för framställande av program. Det skulle kränka den journalistiska integriteten om utomstående fick tillgång till sådana inspelningar och bolaget lämnar därför av principiella skäl aldrig ut icke publicerat material.

TR:n gör följande bedömning.

En redigering genom klipp i inspelat material kan, beroende på hur den görs, medföra risk för att det fullständiga och verkliga händelseförloppet förvanskas. Det oklippta originalbandet kan vid sidan av det programmaterial som sänts äga betydelse som bevis i frågan huruvida förvanskning skett och för hur det gick till vid besöket i dess helhet.

Enligt bolaget utgör inte 9 § radioansvarighetslagen något hinder mot att videobandet lämnas ut.

Ett vidsträcktare hänsynstagande i förevarande sammanhang till skyddet för yttrande- och informationsintressena än som framgår av RB:s regler saknar stöd i lag. Upphovsrättsliga aspekter utgör inte grund för avsteg från regleringen i RB. Inte heller vad bolaget i övrigt åberopat, såsom att fråga är om icke utsänt arbetsmaterial, föranleder att sådant avsteg görs (jfr NJA 1981 s 791).

Med stöd av 39 kap 5 § RB förordnar TR:n att Sveriges Television AB skall vid vite av 1 000 kr tillhandahålla Stockholms TR en tidskodad kopia av originalbandet såvitt avser den fullständiga videoinspelningen vid Tomas D:s andra besök hos Mehdi B.

Bandmaterialet skall genom bolagets försorg på lämpligt sätt överlämnas till Stockholms TR, avd 8, senast en vecka efter det detta beslut vunnit laga kraft.

Sveriges Television AB anförde besvär i Svea HovR och yrkade att HovR:n skulle upphäva TR:ns beslut.

Till stöd för sin talan åberopade bolaget att Mehdi B inte angett vilken betydelse videobandet har som bevis, att bevisningen uppenbart skulle bli utan verkan för Mehdi B, att ett utlämnande stod i strid med grundlagsskyddade yttrande- och informationsfrihetsintressen samt att TR:ns beslut stred mot censurförbudet i 19 § radiolagen.

Mehdi B bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Bremberg och Sundström samt t f hovrättsassessorn Stockhaus, referent) fastställde i beslut d 5 febr 1992 TR:ns beslut.

Bolaget (ombud f d chefsjuristen Ulf Peyron) anförde besvär och yrkade att HD skulle upphäva HovR:ns beslut.

Mehdi B (ombud jur kand Henning Sjöström) bestred ändring.

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. HD finner inte skäl till annan bedömning än den som domstolarna gjort. Det oklippta originalbandet kan inte, som bolaget gjort gällande här, anses utgöra yrkeshemlighet på grund varav bolaget med motsvarande tillämpning av stadgandet i 36 kap 6 § RB skulle äga vägra att tillhandahålla bandet för syn. Ej heller är bandet, med analogisk tillämpning av bestämmelsen i 39 kap 5 § RB om skyldighet att förete skriftlig handling för syn, av sådan personlig art att bolaget på grund av bestämmelsen i 38 kap 2 § 3 st RB ej är skyldigt att förete det för syn.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall. I följd härav har bolaget att senast en vecka efter dagen för HD:s beslut tillhandahålla bandmaterialet för syn i enlighet med vad TR:n föreskrivit.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson, referent, Lars K Beckman, Sterzel och Lars Å Beckman) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Mehdi B:s yrkande om föreläggande för bolaget att lämna ut det ifrågavarande videobandet skall prövas enligt bestämmelserna om syn i 39 kap 5 § RB. I lagrummet sägs att, om någon innehar föremål som lämpligen kan flyttas till rätten och som kan antas ha betydelse som bevis, han är skyldig att tillhandahålla föremålet för syn. Från denna regel görs emellertid vissa undantag. Sålunda äger bestämmelserna i 36 kap 6 § om vittnens rätt att vägra yttra sig motsvarande tillämpning i fråga om rätt för part eller annan att vägra att tillhandahålla föremål för syn. När det gäller skyldigheten att förete en skriftlig handling för syn görs en hänvisning till 38 kap 2 §. Hänvisningen får anses vara analogiskt tillämplig på sådant material som det är fråga om i målet (jfr NJA 1981 s 791).

Videobandet kan antas ha betydelse som bevis i det vid TR:n anhängiga brottmålet. Så långt föreligger alltså förutsättning för bifall till Mehdi B:s yrkande.

När det sedan gäller 36 kap 6 § RB är det paragrafens andra mening som är av intresse. Det sägs där att ett vittne får vägra att avge utsaga varigenom yrkeshemlighet skulle uppenbaras, om det inte finns synnerlig anledning att höra vittnet därom. Med yrkeshemlighet avses enligt förarbetena (NJA II 1943 s 472) fabrikationssätt, anordning, affärsförhållande eller annat, som kan anses som något för ett visst affärsföretag egendomligt och beträffande vilket innehavaren har ett skäligt anspråk att det inte uppenbaras. För att något skall utgöra en yrkeshemlighet torde det i allmänhet krävas att det har ett ekonomiskt värde för företaget (se vidare Peter Fitger, Rättegångsbalken II s 36:27 och Lars Heuman i Juridisk Tidskrift 1989-90 s 36 ff). Vad som har upplysts om videobandet ger inte stöd för att dess innehåll till någon del skulle utgöra en yrkeshemlighet enligt 36 kap 6 § RB.

Vad beträffar 38 kap 2 § RB finns det skäl att uppmärksamma paragrafens 3 st, enligt vilket en skyldighet att förete skriftlig handling inte gäller minnesanteckning eller annan sådan uppteckning som är avsedd uteslutande för personligt bruk, med mindre det finns synnerlig anledning att den företes. I förarbetena (NJA II 1943 s 499) sägs att en annan ordning skulle innebära ett alltför starkt intrång i den enskildes rättssfär och att det ankommer på rätten att väga mot varandra den enskildes anspråk på skydd för sina personliga förhållanden och rättskipningens krav på fullständig utredning. Bestämmelsen torde omfatta inte bara handlingar rörande privatlivets förhållanden utan också anteckningar om förhållandena inom exempelvis ett företag (se Heuman, a a s 41 ff). Även med beaktande härav får det aktuella videobandet anses falla utanför bestämmelsen.

Vad som nu har sagts innebär att RB:s regler inte hindrar bifall till Mehdi B:s yrkande. De upphovsrättsliga aspekter som bolaget har fört fram utgör inte grund för avsteg från regleringen i RB (jfr NJA 1981 s 791). Inte heller hänsynen till de särskilda yttrandefrihetsintressena enligt yttrandefrihetsgrundlagen och radiolagstiftningen kan i detta fall motivera ett sådant avsteg.

På grund av det anförda skall bolagets besvär lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar Sveriges Television AB:s besvär utan bifall. Till följd härav har bolaget att senast en vecka efter dagen för HD:s beslut tillhandahålla bandmaterialet för syn i enlighet med vad TR:n har föreskrivit.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1992-06-02

Målnummer:
Ö861-92