Fråga om farlighetsgraden hos LSD och "Extacy" (MDMA) vid brottsrubricering och straffmätning i mål om narkotikabrott.


Lagrum:
3 § narkotikastrafflagen (1968:64); 3 § varusmugglingslagen (1960:418); 8 § varusmugglingslagen (1960:418); 23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)

(Jfr 1983 s 754 och 1985 s 726)

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å brittiske medborgaren John B, född 1964, för grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling enligt följande: John B har d 31 okt 1991 i Helsingborg olovligen innehaft och till riket försökt insmuggla 1 500 LSD-tripper och 240 sk ecstasypiller men misslyckats därmed till följd av upptäckt. Fara för smugglingsbrottets fullbordan har förelegat. Brotten är grova särskilt med hänsyn till den stora mängden särskilt farlig narkotika.

Åklagaren yrkade även att John B skulle utvisas ur riket. Han yrkade vidare att narkotika som tagits i beslag skulle förverkas.

John B erkände gärningarna och medgav de särskilda yrkandena.

TR:n (ordf rådmannen Ström) anförde i dom d 28 nov 1991:

Domskäl. Ansvarsdelen. Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat bl a analysprotokoll av d 31 okt 1991 och av d 25 nov 1991, upprättade av Tulldirektionen i Södra regionen. Av analyserna framgår att de beslagtagna gröna tabletterna innehåller 3,4-metylendioximetamfetamin, vars beteckning normalt är MDMA. Kvantiteten aktiv substans är inte angiven. Vidare framgår att de beslagtagna pappersbitarna innehåller lysergid, LSD vars halt varierar mellan 27 och 112 mikrogram. Av analysprotokollen framgår även att båda slagen av narkotika utgör narkotikum enligt socialstyrelsens narkotikaförteckning I.

Genom John B:s erkännande, vilket vinner stöd av hans berättelse och övrig utredning i målet, finner TR:n styrkt att han gjort sig skyldig till narkotikabrott och försök till varusmuggling på sätt åklagaren angivit i gärningsbeskrivningen.

TR:n prövar därefter frågan om den brottslighet, som John B sålunda fällts till ansvar för, är att bedöma som grov.

Vid bedömningen av om ett narkotikabrott är grovt skall enligt 3 § 2 st narkotikastrafflagen särskilt beaktas om det utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller annars varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Bedömningen skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det enskilda fallet.

Åklagaren har hävdat att förevarande narkotikabrott är grovt särskilt med hänsyn till den stora mängden särskilt farlig narkotika. Han har vidare under slutpläderingen hävdat att det fanns en uppenbar risk för att narkotikan skulle spridas i Sverige bl a genom de flickor som John B skulle besöka här.

TR:n har ex officio som sakkunnig hört fil kand Jonas Hartelius, generalsekreterare i Svenska Carnegie Institutet, för att utröna respektive narkotikaslags farlighet.

Jonas Hartelius har bl a uppgivit följande. LSD är ett synnerligen högaktivt ämne som är verksamt i ytterligt små doser - från 25-50 mikrogram till uppemot 100 mikrogram. Ämnet är hallucinogent vilket innebär att verklighetsuppfattningen förvrängs. Exempelvis kan en person som intagit ämnet se ljus och former som inte finns. LSD ger mångfacetterade verkningar på det mänskliga psyket. Rusupplevelsen är mycket stark och kan ta sig rent psykotiska former. Effekterna är ofta svåra att förutsäga; de är beroende bl a på den enskilda individens mottaglighet och tolerans samt omgivningens karaktär. Förvirringstill stånd har inte sällan lett till vansinneshandlingar med döden som följd. LSD är däremot inte giftigt på samma vis som heroin, som vid överdosering direkt kan leda till döden. LSD är vidare beroendeframkallande; hur snabbt beror bl a på doserna och tillförselsättet. Som en jämförelse kan nämnas att heroin och kokain har en snabbare beroendeframkallande effekt än LSD. Medeldosen varierar mellan 20 och 100 mikrogram. Vid upprepad tillförsel sker en snabb toleransökning. Missbrukare kan dock klara sig på en normaldos ganska länge. Skadeverkningar uppstår framförallt på det mänskliga psyket - ibland även efter kortvarigt bruk - men även kromosomförändringar har rapporterats. De psykiska skadeverkningarna varierar mellan lätta, övergående förvirringstillstånd till kroniska psykoser. - MDMA har olika effekter beroende på dosstorleken. Vid låga doser har det samma effekt som amfetamin, dvs vakenhetshöjande och stimulerande m m. Vid höga doser har ämnet en hallucinogen effekt av samma typ som LSD. Doserna varierar mellan 50 och ett par hundra milligram; vid 1-2 gram är dosen dödlig. MDMA är vanebildande på samma sätt som amfetamin. Det är dock farligare än amfetamin på grund av ämnets starka psykiska effekter. Skadeverkningarna består dels i en förändrad verklighetsuppfattning av ibland psykosliknande karaktär, dels i störningar på känslolivet i form av depressioner. Vid en jämförelse mellan LSD och MDMA står LSD i en klass för sig främst med hänsyn till att det är verksamt i så små mängder.

TR:ns bedömning.

LSD måste med hänsyn till vad Jonas Hartelius anfört bedömas som ett synnerligen farligt narkotikum, fullt i klass med heroin.

Narkotikabrott avseende LSD har i rättspraxis bedömts som grovt vid 30-35 doser. Vid sådant förhållande är uppenbarligen förevarande fall, som rör 1500 doser, att bedöma som grovt.

Även MDMA måste bedömas som ett synnerligen farligt narkotikum. Utredningen har givit vid handen att det kan klassas som farligare än amfetamin. Det torde dock kunna bedömas som något mindre farligt än LSD och heroin.

Någon mera stadgad rättspraxis rörande MDMA föreligger inte. Göteborgs TR ansåg i dom d 20 febr 1990, DB 160, att försäljning av 25 MDMA-tabletter jämte innehav i överlåtelsesyfte av ytterligare ett antal piller inte enbart på grund av kvantiteten var att bedöma som grovt narkotikabrott. Göteborgs TR fann dock, med beaktande jämväl av att gärningsmannen inte själv brukat narkotika utan uteslutande sysslat med försäljning av MDMA för egen vinning samt att försäljningen skett till unga personer och saluförts vid fester som initierats och anordnats av gärningsmannen, att brottet var att bedöma som grovt. - I nu förevarande mål torde antalet piller - 240 st - med hänsyn till ämnets farlighet vara nog för att brottet enbart på grund av kvantiteten skall bedömas som grovt narkotikabrott.

Påföljdsdelen. John B är tidigare inte straffad för brott.

Grovt narkotikabrott är av sådan art och har så högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Det saknas rättspraxis rörande straffmätning för narkotikabrott avseende LSD och MDMA. TR:n måste därför hämta ledning i den praxis som utbildats beträffande andra slag av narkotika och då ett rent mängdresonemang varit den avgörande straffmätningsfaktorn.

Heroin, som enligt vad ovan angivits kan liknas vid LSD i farlighetshänseende, intas normalt i doser i 0,2-0,3 gram. 1500 sådana normaldoser utgör 300-450 gram, vilken mängd enligt praxis motsvarar ett fängelsestraff om sex - sju år. Med tillämpning av angivna straffmätningspraxis skulle den mängd LSD, som John B innehaft, således resultera i ett sex-sju år långt fängelsestraff.

Amfetamin, som enligt ovan bedömts vara mindre farligt än MDMA, intas vanligtvis i doser om 0,5 gram. 240 sådana doser utgör 140 gram, vilket enligt praxis motsvarar ett fängelsestraff om drygt ett år. Eftersom MDMA bedömts som farligare än amfetamin skulle 240 MDMApiller - som måste anses motsvara lika många normaldoser - medföra ett högre fängelsestraff.

Vid straffmätningen skall inte endast mängden och arten narkotika utan även andra omständigheter beaktas såsom om den brottsliga verksamheten bedrivits yrkesmässigt, om den varit inriktad på ungdomar eller personer utan tidigare narkotikaerfarenhet och om brottet begåtts i vinningssyfte liksom om gärningsmannen tidigare gjort sig skyldig till likartad brottslighet.

John B har själv hävdat att han innehade narkotikan uteslutande för eget bruk. Av utredningen framgår att han och de två män som han reste tillsammans med praktiskt taget saknade kontanter vid inresan till Sverige. Vidare är upplyst att John B skulle besöka tre svenska flickor i Göteborg under en eller ett par veckors tid. Utredningen har visat att dessa flickor inte var främmande för narkotikabruk. Vid ovan angivna förhållanden har det förelegat en uppenbar risk för att den införda narkotikan skulle komma att spridas, åtminstone till flickorna i Göteborg. Vidare talar det förhållandet att John B saknade likvida medel för att det även förelegat viss risk för försäljning. Det är dock inte visat i målet att John B skulle ha sysslat med någon omfattande förvärvsverksamhet avseende narkotika, ej heller att det varit fråga om någon systematisk verksamhet från hans sida.

Med hänsyn till vad ovan upptagits och med beaktande av att John B tidigare inte straffats för narkotikabrott finner TR:n skäligt bestämma fängelsestraffet till sex år.

Förverkandeyrkandet är lagligen grundat och skall bifallas.

Utvisningsyrkandet är medgivet. Härtill kommer att det mot bakgrund av det brott, som John B nu fällts till ansvar för, kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta sin brottsliga verksamhet. Vidare är utrett i målet att John B saknar anknytning till riket. På grund härav finner TR:n att han bör utvisas ur riket med förbud att återvända hit på 15 år.

Vid straffmätningen har TR:n beaktat det men John B kan komma att lida genom utvisningen.

Domslut. TR:n dömde John B jämlikt 3 § narkotikastrafflagen (1968:64), 3 och 8 §§ lagen (1960:418) om straff för varusmuggling samt 23 kap 1 § BrB för grovt narkotikabrott och försök till varusmuggling till fängelse 6 år.

John B utvisades ur riket med förbud att återvända före d 28 nov 2006. Beslagtagen narkotika förklarades förverkad.

Såväl åklagaren som John B fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge. Åklagaren yrkade straffskärpning. John B yrkade att HovR:n skulle sätta ned straffet.

HovR:n (hovrättslagmannen Engström, hovrättsrådet Lindell, t f hovrättsassessorn Forkman, referent, samt nämndemännen Hagman och Sjövall) anförde i dom d 29 jan 1992:

Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har John B gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna.

Målet i HovR:n gäller straffvärdet av John B:s brottslighet. Det föreligger därvid den svårigheten att beträffande LSD och MDMA saknas auktoritativa rättsfall och uttalanden i förarbetena som kan ge ledning vid bedömningen.

I HovR:n har överläkaren S Ola T, som är specialist i psykiatri och tjänstgör vid narkomanvårdsenheten på S:t Lars sjukhus i Lund, förordnats som sakkunnig. Han har hörts vid huvudförhandlingen och avgett ett skriftligt yttrande.

Yttrandet, som fogats som bilaga till HovR:ns dom, upptog följande:

LSD (lysergsyredietylamid) tillhör gruppen hallucinogener dvs ämnen som har den egenskapen att det ändrar varseblivningen och därmed uppfattningen av verkligheten. Som namnet anger kan detta ämne framkalla hallucinationer och andra psykotiska symtom. LSD är ett derivat av mjöldryga och syntetiserades första gången 1938. Ämnet är ytterst potent, dvs verksamt i små doser och effekterna visar sig redan vid 25 mikrogram. Fn vanlig dos bland missbrukare är ca 100 mikrogram. De fysiska effekterna av intaget LSD visar sig redan efter några minuter och innefattar bl a illamående, huvudvärk, vidgade pupiller, ökad puls samt variationer i blodtrycket och ev temperaturstegring. De psykologiska effekterna av LSD är mycket varierande och beror inte bara på dosens storlek utan även på förväntningarna hos den som intar preparatet samt den stämning och den miljö han befinner sig i då preparatet intages. I detta avseende liknar LSD cannabis som ju också har hallucinogena egenskaper även om dessa är mindre uttalade och cannabis ett mindre potent preparat som är verksamt först i betydligt större mängd. Förändringarna i varseblivning efter intag av LSD kan kvarstå under flera timmar.

De psykologiska effekterna består således främst av förändringar i varseblivningen och detta i synnerhet hos den mer erfarna användaren. ALla sinnesmodaliteter påverkas men i synnerhet synen och förändringen kan taga sig många olika former. Föremål kan synas börja röra sig, föremål kan ändra form, färg eller storlek. Ibland förekommer ett slags överkorsning av olika sinnesfunktioner så att man ser ljud eller hör färger. Störningar i den egna kroppsuppfattningen är också vanliga: man kan t ex tycka att olika kroppsdelar ändrar storlek eller avskiljs från resten av kroppen. Tidsuppfattningen är vanligtvis också störd.

LSD och liknande preparat kallas alltså för hallucinogener men de störningar i varseblivningen som äger rum är snarare illusioner (ändrad uppfattning av redan existerande objekt) än egentliga hallucinationer (varseblivning i avsaknad av stimulus). Hörselhallucinationer kan dock förekomma men mer sällan än vid primära psykoser.

Utöver effekterna på varseblivningen påverkar LSD också tankeprocessen och stämningsläget. Det kan också ge känslor som användaren aldrig tidigare har upplevt. Det finns beskrivet hur den som använder LSD kan tycka sig få en unik förståelse av hela mänskligheten Gud och universum men ofta saknar han språklig förmåga att ge uttryck för sin djupa upplevelse. Vissa upplevelser kan vara underbara, fantastiska och spännande medan andra kan vara fruktansvärt skrämmande. Det är därför inte så förvånande att stämningsläget hos en LSD-missbrukare ofta är mycket labilt, svängande mellan ångest-glädje-exaltation och depression, något som kan te sig mer eller mindre obegripligt för en yttre observatör.

Sammanfattningsvis kan sägas att LSD ger missbrukaren en möjlighet att uppleva ett mentalt tillstånd som han aldrig annars skulle kunna uppleva.

Toleransen för effekten av LSD utvecklas så snabbt att en andra dos som tages inom 24 timmar har avsevärt mindre effekt än den första dosen och efter tre eller fyra dagliga doser har man ringa eller ingen psykologisk effekt av preparatet. På grund av detta tar missbrukarna heller inte LSD som ett dagligt missbrukspreparat. Kroniskt LSD-missbruk innebär ofta att man tar preparatet en eller ett par gånger i veckan men då ofta i rätt höga doser. Toleransen minskar nämligen lika snabbt som den ökar och efter tre eller fyra dagars abstinens är man på nytt fullt känslig för preparatets effekter. Den snabba toleransutvecklingen gör dock att man knappast kan tala om något egentligt beroende vare sig psykologiskt eller fysiskt. Några abstinenssymtom efter LSDanvändning har man inte observerat.

Den vanligaste biverkningen av LSD är en sk snedtändning vilket innebär en obehaglig och skräckfylld upplevelse som kan ge stark ångest och panik upptill ett par dygn efter missbrukstillfället. Sådana snedtändningar kan aldrig förutses men tycks vara relaterade till sinnestillståndet hos den som använder preparatet. Det har också hänt att individer har trott sig ha övernaturliga krafter och en förmåga att utföra det omöjliga såsom att flyga, gå på vattnet eller liknande. Sådana händelser har ofta fått avsevärd publicitet men uppträder bara sällan. Fn annan sen biverkning av LSD är s k återtrippar eller flashbacks vilket innebär att den drogutlösta upplevelsen kan upprepas spontant utan att man på nytt tagit preparatet. Återtripparna kan uppträda antingen spontant eller utlösas av t ex cannabisanvändning. Frekventa sådana återtrippar kan vara mycket besvärande.

Det är något oklart huruvida LSD kan orsaka mer kronisk psykotisk sjukdom. En allmän uppfattning är att LSD i sig inte ger upphov till kroniska psykoser utan i de fall där psykosutveckling har skett har preparatet snarast varit en utlösande faktor. Däremot kan LSD som orsak till psykisk sjukdom säkert vara betydande hos från början sårbara individer.

MDMA (Extacy).

Vi har vid Narkomanvårdsenheten i Lund i stort sett ingen personlig erfarenhet av missbrukare som använt extacy. Preparatet har blivit populärt först under senare år och i vilken utsträckning det förekommer i de illegala missbrukskretsarna är något oklart. Preparatet är dock inte nytt utan har varit känt sedan 60-talet. MDMA är ett av flera syntetiskt framställda hallucinogena amfetaminer och är alltså kemiskt nära släkt med amfetamin. Som beteckningen hallucinogena amfetaminer anger är alltså detta ett preparat som har dels centralstimulerande dels hallucinogena effekter. Effekten har ofta liknats vid en mild blandning av amfetamin och LSD. Missbrukarna av extacy hävdar själva att drogen gör dem snälla och öppna samt att det ökar sexualdriften, utvidgar tidskänslan och ger varma och fridsamma hallucinationer. Avseende dosering är preparatet inte lika potent som LSD och missbruksdoserna brukar ligga runt 100 mg. Om negativa bieffekter och skadeverkningar vet man inte mycket men teoretiskt bör dessa vara i princip desamma som för LSD om än mindre uttalade samt som för amfetamin. Det har framförts misstankar om att ämnet skulle kunna ge skador på centrala nervsystemet vilket inte ter sig osannolikt.

Avseende ämnenas farlighet.

Det är i det närmaste omöjligt att yttra sig om hur mycket farligare det ena narkotiska preparatet är än det andra. LSD kan alltså ge upphov till snedtändningar och vanupplevanden som kan få fatala följder men det senare är dock mycket sällsynt. Preparatet är självfallet farligt, det kan ge upphov till mer eller mindre kroniska hjärnskador och även om det inte är säkert att det finns några kroniska psykoser orsakade enbart av LSD så kan det alltså bidraga till att en psykos utlöses hos en känslig individ. Å andra sidan innebär den oerhört snabba toleransutvecklingen att preparatet knappast kan användas dagligen och varken beroende eller abstinenssymtom utvecklas därför i någon större utsträckning.

Om extacy vet man egentligen betydligt mindre i dessa avseenden men av litteraturen framgår att det är ett mildare och mindre potent preparat. Jämförelser med andra narkotiska preparat t ex heroin och övriga opiater är egentligen inte möjliga då preparatets verkningsmekanismer avseende både kroppsliga och psykiska effekter så helt skiljer sig från de preparat det här är frågan om. Samma sak gäller också jämförelser med cannabis, kokain, lugnande medel, sömnmedel, alkohol mm. Som en belysande jämförelse kan tagas förhållandet mellan tobak och alkohol, båda två fullt legala men inte desto mindre giftiga preparat som envar kan inhandla och bruka som han vill. Avseende tobak utsätter man sig redan vid en måttlig förbrukning för hälsorisker som blir allt allvarligare ju mer man röker. När det gäller alkohol är det så att de flesta människor dricker alkohol men i sådana kvantiteter att det inte har någon skadlig inverkan på kroppen (det hävdas t o m att en måttlig mängd alkohol minskar risken för hjärt-kärl-sjukdomar). Däremot är risken för utvecklande av allvarligt beroende av alkohol betydligt större än för tobak och de skadeverkningar som då blir följden är mycket mer dramatiska och våldsamma samt influerar personens hela sociala liv på ett helt annat sätt än vad de mer smygande skadeverkningarna av tobak gör. Jag tror knappast att någon skulle vilja ställa sig upp och hävda att tobak är farligare än alkohol eller tvärtom. Farligheten beror såväl på individuella egenskaper som på de mängder av respektive preparat som nyttjas. Ännu mindre går det att göra någon jämförelse avseende dosstorlek. Det är fullständigt omöjligt att säga att en liter brännvin i farlighetsavseende motsvaras av si och så många cigarretter. Svårigheten att jämföra olika narkotiska preparat avseende deras farlighet är precis lika stor och detta gäller även svårigheten att jämföra hur stor mängd av ett preparat som i farlighetshänseende motsvaras av ett annat preparat.

HovR:n anförde vidare i domskälen:

Till grund för sin bedömning har HovR:n också lagt de uppgifter fil kand Jonas Hartelius lämnat vid TR:n.

Beträffande LSD har följande framkommit. Det rör sig om ett synnerligen potent ämne som är verksamt i ytterst små doser; från 20-25 mikrogram. Det framgår också att toleransen för LSD utvecklas snabbt. En missbrukare nöjer sig oftast med ett par, tre doser i veckan eftersom ytterligare doser ger ringa eller ingen effekt. Överdoser är inte giftiga på så sätt att de kan vara direkt dödliga. Att inta fler eller högre doser än "normalt" ger inte någon ökad effekt. På grund av den snabba toleransutvecklingen är det troligt att medlet inte är beroendeframkallande. I vart fall utvecklas beroende inte snabbt. Abstinensproblem tycks inte förekomma. Effekterna av ett rus är oberäkneliga och till viss del betingade av missbrukarens sinnesstämning och förväntningar. Varseblivningen påverkas så att illusioner förekommer. Stämningsläget hos missbrukaren är ofta mycket labilt. Det förekommer att ruset ger starka upplevelser av panik och ångest eller att missbrukaren tror sig ha övernaturliga krafter. I sällsynta fall leder detta till vansinneshandlingar. Preparatet kan orsaka eller i vart fall utlösa kronisk psykotisk sjukdom. Upp till flera år efter att man senast intagit LSD kan sk återtrippar utlösas spontant. Det innebär att den drogutlösta upplevelsen upprepas.

HovR:n finner att LSD måste anses vara en mycket farlig drog och att straffvärdet för narkotikabrott avseende LSD är högt.

Beträffande MDMA är följande utrett. Vid normaldosering har preparatet samma effekter som en blandning av amfetamin och LSD om än inte lika uttalade som när dessa ämnen används var för sig. MDMA är liksom amfetamin vanebildande. Överdoser är dödliga. Ämnet är inte lika potent som LSD. Det finns inte mycket erfarenhet av MDMA:s skadeverkningar. Dessa torde dock likna dem som följer av LSD- och amfetaminbruk.

HovR:n finner att MDMA är en drog som inte kan anses vara fullt så straffvärd som LSD.

Vad gäller den påstådda risken för spridning av den narkotika John B infört ger utredningen inte underlag för några långtgående slutsatser. Även om det inte är visat att John B hade för avsikt att sälja narkotikan är det uppenbart att en viss spridningsrisk funnits bl a till de flickor som han reste med till Sverige. Risken för att ungdomar skadas till följd av spridning av MDMA bör i någon mån betraktas som försvårande vid bedömningen av straffvärdet

John B missbrukar själv LSD och MDMA. När han fört in narkotikan har han, såvitt framkommit, handlat med syfte att själv kunna fortsätta sitt missbruk. Hans handlande kännetecknas inte av förslagenhet och vinningsbegär.

Att John B utvisas medför inte några beaktansvärda men för honom.

Vid en samlad bedömning av det anförda anser HovR:n att den av TR:n bestämda påföljden är väl avvägd.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

John B (offentlig försvarare advokaten Nils Sjörén) sökte revision och yrkade straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger A).

HD (JustR:n Nyman, Jermsten, Gregow, Sterzel och Svensson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har John B gjort sig skyldig till de åtalade gärningarna. Målet i HD gäller brottsrubriceringen och straffvärdet.

Enligt åtalet är brotten grova framför allt med hänsyn till den stora mängden särskilt farlig narkotika.

Enligt 3 § 2 st narkotikastraffiagen (1968:64) skall vid bedömande huruvida ett narkotikabrott är grovt särskilt beaktas, om brottet har utgjort ett led i en verksamhet som har bedrivits i större omfattning eller yrkesmässigt, avsett särskilt stor mängd narkotika eller eljest varit av särskilt farlig eller hänsynslös art. Denna bedömning skall grundas på en sammanvägning av omständigheterna i det särskilda fallet. En omständighet som skall beaktas vid sidan av mängden narkotika är om det aktuella preparatet är särskilt farligt (jfr prop 1980/81:76 s 211 f).

Den aktuella narkotikan har, såvitt framkommit, varit avsedd för John B:s eget missbruk. Det är emellertid uppenbart att risk funnits att John B skulle bl a bjuda de flickor som han skulle bo hos i Sverige på MDMA-tabletter.

Avgörande för brottsrubriceringen blir främst om LSD och MDMA skall anses vara så farliga preparat att innehav och försök till smuggling därav i nu aktuella mängder utgör grova brott.

I HD har sakkunnigförhör hållits med överläkaren S Ola T och fil kand Jonas Hartelius om egenskaperna och farlighetsgraden hos LSD och MDMA. De har därvid berättat i överensstämmelse med vad som upptagits i domstolarnas domar.

Av utredningen får anses framgå att LSD är farligare än amfetamin med hänsyn främst till att effekterna av rus är oberäkneliga och att preparatet kan orsaka eller i vart fall utlösa kronisk psykotisk sjukdom. Också MDMA synes vara farligare än amfetamin med hänsyn till de hallucinogena effekterna vid större doser och den lockelse som preparatet kan antas utöva på vissa ungdomsgrupper. Inget av preparaten kan emellertid anses lika farligt som heroin eller kokain.

Vid denna farlighetsbedömning skall innehav och försök till smuggling av 1 500 tripper LSD och 240 tabletter MDMA bedömas som grova brott. Straffminimum är då fängelse i två år. Annan påföljd än fängelse kan inte komma i fråga med hänsyn till det höga straffvärdet. Fängelsestraffet bör dock sättas lägre än domstolarna bestämt.

Domslut. HD ändrar HovR:ns dom på det sättet att straffet bestäms till fängelse i 3 år.

NJA 1983 s. 754; NJA 1985 s. 726

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
10 april 1992

Målnummer:
DB 208