Fråga om påföljd för försök till grovt försäkringsbedrägeri.


Lagrum:
9 kap. 3 § brottsbalken (1962:700); 30 kap. 4 § brottsbalken (1962:700); 30 kap. 7 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Vänersborgs TR ansvar å libanesiske medborgaren Hassan S, född 1965, för försök till grovt bedrägeri enligt följande gärningsbeskrivning: I avsikt att utfå försäkringsersättning ingav Hassan S d 11 april 1991 till Försäkringsbolaget Folksams kontor i målen skadeanmälan, sakskador, och hänvisade till en polisrapport. Denna avsåg en polisanmälan, som Hassan S d 3 april 1991 hade gjort om att det natten mot d 3 april hade varit inbrott i hans lagerlokal i Mellerud, varvid matvaror för omkring 300 000 kr skulle ha tillgripits. Polisanmälan var dock vilseledande, ty Hassan S hade själv samma natt forslat bort varorna. Detta upptäcktes och någon utbetalning skedde ej. Om Folksam på grund av de vilseledande handlingarna hade förmåtts utbetala ersättning, hade det inneburit vinning för Hassan S med omkring 200 000 kr och motsvarande skada för Folksam.

Hassan S var med anledning av misstanke om brott, som prövades i målet, berövad friheten som anhållen från d 13 maj till och med d 15 maj 1991.

TR:n (ordf hovrättsassessorn Stenman) anförde i dom d 10 sept 1991:

Domskäl. Närmare hörd över åtalet har Hassan S anfört följande. Han började driva rörelse i livsmedelsgrossistbranschen under firma Hassan Schtora livs i juni månad 1990. Av naturliga skäl hade rörelsen inledningsvis en ansträngd ekonomi. Våren 1991 gav rörelsen emellertid ett visst överskott. Varorna i rörelsen förvarades i ett magasin vid Bergs säteri. Inledningsvis var de inte försäkrade. Efter påpekande från ägaren av magasinet kontaktade han dock försäkringsbolaget Folksam för att teckna en försäkring. Han fick besök av en försäkringsagent som rådde honom att försäkra lagret för en miljon kr. Han nöjde sig dock med beloppet 300 000 kr. Försäkringen tecknades d 25 mars 1991. Vid månadsskiftet mars/april kom han plötsligt att tänka på att han genom försäkringsbedrägeri hade möjlighet att få ut pengar från försäkringsbolaget. Det rörde sig om en hastig impuls som han följde. För att möjliggöra brottet hyrde och lånade han tre mindre lastbilar och transporterade natten till d 3 april 1991 iväg större delen av varorna från lagret. I samband härmed tillsåg han, genom användande av kofot och skärbrännare, att det såg ut som om varorna hade tillgripits vid ett inbrott. Varorna kom efteråt att transporteras till Hudiksvallstrakten för försäljning. Mottagare var en bekant som han hade kontaktat i saken före det brottet begicks.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat polisanmälan, skadeanmälan till Folksam samt fotografier över brottsplats och borttransporterat gods.

TR:n gör följande bedömning.

Hassan S:s erkännande av gärningen vinner stöd av övrig utredning i målet. TR:n finner till följd av vad som sålunda framkommit åtalet styrkt. Gärningen är att bedöma på sätt åklagaren gjort.

Enligt en i målet företagen personundersökning lever Hassan S under ordnade förhållanden och saknar han övervakarbehov. Frivårdschefen Åke T har i yttrande till TR:n förordat att påföljden för brottet bestäms till fängelse.

Försäkringsbedrägerier utgör en form av planerad brottslighet som är svår att förebygga och även svår att avslöja. När fråga är om grövre sådana brott talar därför brottets art i sig starkt för en frihetsberövande påföljd.

Den gärning som Hassan S har befunnits övertygad om rör betydande belopp. Gärningen kan inte betecknas som en ren impulshandling. Tvärtom har en i förväg bestämd brottsplan funnits. Anförda omständigheter medför att gärningen måste anses ha sådant högt straffvärde att annan påföljd än fängelse inte kan komma i fråga.

Domslut. TR:n dömde Hassan S jämlikt 9 kap 3 och 11 §§ samt 23 kap 1 § BrB för försök till grovt bedrägeri till fängelse 6 månader.

Hassan S fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom och böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lindqvist hovrättsrådet Westerling och t f hovrättsassessorn Lantz, referent, samt nämndemännen Daun och Ahlfors) anförde i dom d 16 dec 1991:

HovR:ns domskäl. I enlighet med TR:ns dom har Hassan S gjort sig skyldig till försök till grovt bedrägeri.

Hassan S är tidigare ostraffad. Varken brottets art eller dess straffvärde utgör skäl för fängelse. Det saknas särskild anledning att befara att Hassan S kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Påföljden bör därför bestämmas till villkorlig dom. Därjämte bör Hassan S ådömas böter. Bötesstraffet skall till en del av 20 dagsböter anses som verkställt genom den tid som Hassan S varit frihetsberövad i målet.

HovR:ns domslut. HovR:n ändrar TR:ns dom på så sätt att påföljden bestäms till villkorlig dom och 80 dagsböter å 40 kr, varvid bötesstraffet dock till en del av 20 dagsböter skall anses som verkställt genom den tid som Hassan S varit anhållen i målet.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD skulle bestämma påföljden till det av TR:n utdömda fängelsestraffet, 6 månader.

Hassan S (offentlig försvarare advokaten Christer Thunarf) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Vängby, Palm, Munck, referent, och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. I enlighet med HovR:ns dom har Hassan 5 gjort sig skyldig till försök till grovt bedrägeri. Frågan i målet gäller om han som riksåklagaren yrkat skall dömas till fängelse för brottet eller om lindrigare påföljd skall väljas.

I förarbetena till de år 1988 införda reglerna om val av påföljd i 30 kap BrB har betonats att fängelse som den svåraste påföljden skall användas i sista hand och att domstolen alltså innan fängelse ådöms alltid skall pröva om inte någon annan påföljd är tillräcklig (prop 1987/88:120 s 99). Detta har kommit till uttryck i 30 kap 4 § 1 st, där det föreskrivs att rätten vid val av påföljd skall fästa särskilt avseende vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Härvid åsyftas bl a sådana förhållanden som är hänförliga till den till talades person, såsom att det saknas anledning att befara att han kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet (30 kap 7 §). De omständigheter som å andra sidan får beaktas som skäl för att döma till fängelse är enligt 30 kap 4 § 2 st brottslighetens straffvärde och dess art samt tidigare brottslighet från den tilltalades sida.

Hassan S är inte tidigare dömd för brott. Han lever under ordnade förhållanden och omständigheterna talar för att något återfall från hans sida inte behöver befaras. Fråga är således om brottets straffvärde och art påkallar att han likväl döms till fängelse för det aktuella bedrägeriförsöket.

Hassan S har i HD liksom tidigare i målet uppgett att bedrägeriförsöket var en följd av en plötslig ingivelse. Som TR:n har konstaterat kan gärningen likväl inte betecknas som någon ren impulshandling; den har förutsatt ett inte obetydligt mått av planering och förarbete, i vilket även andra personer har blivit indragna. Om bedrägeribrottet hade lyckats, skulle det ha inneburit vinning för Hassan S med ett avsevärt belopp - ca 200 000 kr - och motsvarande skada för försäkringsbolaget. Nu angivna förhållanden - vilka ligger till grund redan för bedömningen att det tillämnade bedrägeribrottet skall rubriceras som grovt - medför att det finns anledning att se allvarligt på det brott som Hassan S har gjort sig skyldig till. Straffvärdet är dock inte så högt att det i sig utesluter annan påföljd än fängelse vid en förstagångslagföring.

Vad beträffar brottets art har riksåklagaren hävdat att allmänpreventiva hänsyn gör sig i särskilt hög grad gällande vid försäkringsbedrägeri med hänsyn till att olika former av bedrägeri mot försäkringsbolag har ökat under senare tid. I motiven till BrB:s regler om straffmätning och påföljdsval har också framhållits att hänsyn till sådana förhållanden som att en viss form av brottslighet har blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former i vissa fall kan vara av betydelse för valet av påföljd (a prop s 37 och 100, jfr även SOU 1986:14 s 74 f). Av de uttalanden härom som gjorts i motiven kan dock slutas att sådana hänsynstaganden avsetts i första hand vara en uppgift för lagstiftaren och endast med försiktighet bör göras i domstolarnas praxis. I fråga om försäkringsbedrägeri är det svårt att finna direkta belägg för en sådan ökning av brottsfrekvensen under senare tid som bör tilläggas särskild vikt vid bedömningen. I vart fall har antalet polisanmälda försäkringsbedrägerier legat på en tämligen konstant nivå sedan år 1979, då denna brottskategori började specificeras i polisstatistiken. Och några andra säkra uppgifter om försäkringsbedrägeriernas omfattning finns inte (jfr B - rapport 1982:6 Försäkringsbedrägeri. Omfattning och orsaker och Försäkringstidningen nr 3/92 s 14 ff).

Riksåklagaren har vidare, liksom TR:n, framhållit att försäkringsbedrägerier är en brottstyp som är svår att förebygga och upptäcka. Omständigheter av sådant slag bör otvivelaktigt kunna beaktas vid bedömningen av om ett visst slags brottslighet skall anses vara av den arten att påföljden bör bestämmas till fängelse även när detta inte är påkallat av brottets straffvärde. Det kan sålunda hävdas att allmänpreventiva hänsyn väger tungt i sådana fall då den enskilde på grund av kontrollsvårigheter har särskilt stor möjlighet att göra ekonomiska vinster på annans bekostnad genom falska uppgifter och frestelsen till missbruk därför kan vara speciellt stark. Även om hänsyn av detta slag kan göra sig gällande vid allvarliga försäkringsbedrägerier, skiljer sig dessa inte typiskt sett i sådan grad från bedrägerier i allmänhet att de med hänsyn till sin art bör vara föremål för någon mera generell särbehandling i påföljdshänseende.

I förevarande fall kan en sammanvägning av brottets straffvärde och dess art ej anses medföra att det föreligger något avgörande hinder mot att påföljden i enlighet med vad HovR:n bestämt får stanna vid villkorlig dom och böter. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Lars K Beckman var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1992-03-26

Målnummer:
B237-92