Befattning med stulna tavlor i syfte att för annans räkning återförsälja dem till ägaren mot en lösensumma har ansetts utgöra häleri. - Fråga tillika om betydelsen av att de tilltalade handlat i visst samförstånd med polisen.


Lagrum:
9 kap. 6 § första st. brottsbalken (1962:700); 9 kap. 6 § tredje st. brottsbalken (1962:700); NJA 1956 s. 119

Allmän åklagare väckte vid Stockholms TR åtal mot Jan H, född 1945, och René M, född 1955, för grovt häleri enligt följande gärningsbeskrivning: Okända gärningsmän har d 19 juni 1990 i Thielska Galleriet i Stockholm stulit en oljemålning av Honoré D, värd omkring 3 milj kr, två oljemålningar av Eugène C och en oljemålning av Adolphe M, de tre sistnämnda värda tillhopa åtminstone 1 milj kr. Jan H och René M har d 2 eller 3 okt 1990 i Stockholm gemensamt och i samråd med insikt om att tavlorna åtkommits genom brott mottagit tavlorna av annan person för förvaring och försäljning och d 3 okt 1990 transporterat tavlorna i bil. Denna transport kunde stoppas av polis, varvid tavlorna kunde omhändertagas. Jan H:s och René M:s befattning med tavlorna har varit ägnad att försvåra tavlornas återställande till ägaren. Brottet är att anse som grovt med hänsyn till tavlornas värde och till att förbrottet innefattar organiserad brottslighet av allvarlig art.

René M åtalades dessutom för olovlig sprittillverkning, bestående i att han under hösten 1990 i sin bostad i Stockholm olovligen tillverkat 22 l sprit med en alkoholkoncentration av mellan 32,4 och 84,5 viktprocent.

TR:n (ordf chefsrådmannen Häckner-Gille) meddelade dom d 7 nov 1990. I domskälen anförde TR:n rörande åtalet för häleri: De tilltalade har bestritt ansvar och uppgivit:

Jan H: Jan H har en tid tillbaka varit engagerad i att återskaffa stulen konst m.m. mot viss hittelön. Han fick genom kontakter i "undre världen" kännedom om var sådana föremål fanns att anträffa. Han fick även upplysningar om planerade kupper. Han sammanträffade med olika personer som gav honom upplysningar på restauranger och pubar i Stockholm. Jan H höll polisen underrättad. Han räknade med hittelön om han kunde förmedla att tjuvgods återställdes. Det var för spänningens skull han engagerade sig. De polismän Jan H hade kontakt med var huvudsakligen kriminalinspektörerna Eric S och Bertil G.

På försommaren 1990 fick Jan H kännedom om att en konststöld planerades på Thielska Galleriet eller Waldemarsudde. Han tog då kontakt med polis och med säkerhetschefen Kjell H på Nationalmuseum. Stölden skedde på Thielska Galleriet. - I samband med att Jan H hade kontakt med H i ett annat ärende kom frågan om stölden på Thielska Galleriet upp. H bad Jan H att "lyssna" var tavlorna tagit vägen. Jan H besökte restauranger och pubar för detta ändamål. Han fick i sept höra att de som stulit tavlorna sålt dem vidare till "investerare". Jan H berättade detta för H och för poliserna. Den 27 sept ringde en person och sade: "Du är intresserad av de Thielska tavlorna. Det är på gång, vi hör av oss". Jan H underrättade H och polis. Fredagen d 28 sept fick han vid ett nytt telefonsamtal veta att tavlorna fanns tillgängliga. Jan H ringde upp H och polisen. H bad honom att försöka "greja till det här". Kontaktmannen ringde igen till Jan H och begärde 4 milj. Affären skulle gå snabbt, annars skulle tavlorna gå utomlands. Jan H underrättade H om detta och H uppmanade Jan H "att hålla dem på halster". Jan H skulle försöka förhala det hela till måndagen. Jan H träffade på fredagen också polismännen S och G. De diskuterade därvid tavlorna. Polisen var införstådd med att Jan H skulle återlämna tavlorna. Måndagen d 1 okt ringde representanter för investerarna igen till Jan H och sänkte priset till 3 milj kr. Jan H vidarebefordrade detta till H som gick med på affären men H behövde tid på sig till onsdagen för att samla ihop pengar. Man var överens om att Jan H skulle lämna tavlorna på onsdagen. Jan H hade ny kontakt med investerarnas representant. Han hotades med att om någonting gick fel så kunde Jan H räkna med att bli skjuten. Jan H fick instruktioner om att på onsdagen skulle han vid 11.30-tiden befinna sig på Kungsholmen eller utanför Grand hotell och i biltelefon få besked om var tavlorna skulle hämtas. Jan H skulle köra direkt till Nationalmuseum då han fått tavlorna.

Jan H kände René M sedan slutet av 60-talet eller början av 70-talet. De träffades i början ofta på restauranger och pubar. Jan H, som inte har körkort, ville inte frakta konst och pengar utan att ha med någon som stöd. Han kom att tänka på René M och ringde upp denne. Man kom överens att träffas på restaurang Tre Tunnor d 28 sept. Där berättade Jan H om tavlorna för René M. Han talade om att de var värda flera milj och att de skulle säljas tillbaka till ägaren. Han talade också om att museet och polisen var införstådda. René M var villig att hjälpa till att köra.

Onsdagen d 3 okt på morgonen ringde kontaktmannen igen och talade om att tavlorna lämnats i Jan H:s olåsta garage. Då Jan H lämnat tavlorna på Nationalmuseum skulle han stanna bilen vid ett särskilt angivet rödljus i närheten. Där skulle en person knacka på bilrutan och begära att få pengarna. - Jan H hade inte berättat för kontaktmannen att hans garage inte gick att låsa efter en översvämning. Tavlorna låg emellertid där, inlindade i en sovsäck. Jan H ringde René M och bad honom komma till Jan H:s villa med en resväska att förpacka tavlorna i. Han tänkte inte på att han hade egna resväskor. Jan H underrättade vidare H om att tavlorna skulle avlämnas kl 13.00 och att Jan H skulle få 3 milj i utbyte. Jan H ringde även S och talade om att han skulle åka till Nationalmuseum och föreslog att de skulle träffas efteråt. Han vill lämna osagt om han talade om att tavlorna fanns hemma hos honom eller hur han skulle vidarebefordra pengarna. René M kom med väskan. De drack kaffe och René M stämde Jan H:s gitarr. Tavlorna packades ner i väskan som placerades i Jan H:s bil. René M körde bilen. På vägen till Nationalmuseum blev de gripna av polis. - Sedan Jan H och René M begärts häktade släpptes de av TR:n d 5 okt. De gick därifrån tillsammans. René M berättade då vad han hade sagt till polisen. Jan H uppmanade honom då att berätta sanningen. Jan H anser att H hade gett honom i "uppdrag" att ta fram tavlorna. Polisen hade aldrig sagt att det Jan H gjorde var olagligt, i så fall skulle han inte gjort det. Jan H upplevde det som att polisen gillrat en fälla för honom i stället för att varna honom.

René M: Han lärde känna Jan H i början på 70-talet. De träffades då och då på olika uteställen. De hade roligt tillsammans. René M visste inte vad Jan H sysslade med. - Han har inte träffat Jan H så ofta på senare år. Fredagen d 28 sept träffade han Jan H av en slump på restaurang Tre Tunnor. De hade inte planerat någon träff. De kom att prata med varandra. Jan H sade att han hade "en rolig grej" på gång. Han berättade om de stulna tavlorna och att han gjort sådana affärer förut. Han berättade också att tavlorna skulle tillbaka till Nationalmuseum  mot lösen, samt att tavlorna säkert var värda flera milj kr. Jan H frågade om René M ville hjälpa honom att köra tavlorna till Nationalmuseum. René M var positiv men det blev inget bestämt om tiden. Jan H ringde en kväll hem till René M; René M skulle köra Jan H och tavlorna. Veckan efter ringde Jan H och sa att nu var det på gång och frågade om René M fortfarande ställde upp. Onsdagen d 3 okt ringde Jan H vid 10-10.30-tiden och berättade att de skulle vara på Nationalmuseum kl 13.00. Jan H bad René M ta med en väska. René M som befann sig vid Hornstull åkte hem till Johanneshov och hämtade en resväska. Han tänkte inte på att Jan H kanske hade någon väska själv. René M ringde till Jan H på vägen och bad honom sätta på kaffe. Då René M kom fram till villan bad honom Jan H hjälpa till att stämma hans gitarr. Jan H hämtade tavlorna och frågade René M om han tagit med sig väskan. René M fortsatte med gitarren. Han hämtade sedan väskan. René M ville att de skulle köra Jan H:s bil; det var roligt att köra en annans bil. Efter 500-600 m blev de gripna av polis. René M skulle annars ha väntat utanför Nationalmuseum där Jan H skulle byta tavlorna mot 3 milj. Pengarna skulle sedan lämnas till tjuvarna som skulle kontakta dem genom att en person skulle knacka på bilrutan. - René M hade inte funderat på om han skulle få någon ersättning; han gjorde det som en väntjänst. Jan H sade att det hela var godkänt av myndigheter och Nationalmuseum. René M tänkte att polisen kanske skulle gripa tjuvarna vid överlämnandet av pengarna.

Åklagaren har åberopat René M:s vid polisförhör d 4 okt lämnade berättelse, se domsbilaga. (Domsbilagan, som utelämnas här, utgörs av utskrift av ett bandinspelat förhör med René M. Vid förhöret uppgav denne i huvudsak följande: Han kontaktades för någon vecka sedan av en person vars namn han inte vill uppge och fick i uppdrag att leverera de stulna tavlorna till Jan H, vilken skulle återlämna dem till museet. Genom ett samtal till sin biltelefon fick René M sedermera anvisning att bege sig till en bensinstation vid Strandvägen. Där lade en person in väskan med tavlorna i bagageluckan på hans bil, varefter han körde direkt till Jan H:s bostad. Han räknade med att han skulle få en ersättning på 20 000 à 30 000 kr för sin medverkan.)

I TR:ns protokoll från häktningsförhandlingen d 5 okt 1990 finns antecknat, att René M erkänt häleri, att han uppgivit att han träffat Jan H, som han endast träffat två gånger tidigare, på restaurang Tre Tunnor och att enligt överenskommelse René M vid en bensinstation skulle hämta en väska som lades i hans bil, varefter han åkte med den till Jan H, samt att de var tre personer som skulle dela på 10% av det belopp som skulle betalas för tavlorna.

René M har som förklaring till att han före frisläppandet d 5 okt lämnat dessa andra uppgifter om sin medverkan uppgivit, att han var så upprörd över att han var gripen och kände att allting rasade och därför hittade på historien. Då de lämnade häktet uppmanade Jan H honom att tala sanning. Det är sålunda oriktigt att någon lagt väskan i bakluckan på René M:s bil på stan och att René M därifrån tagit väskan till Jan H:s bostad. Jan H hade sagt att de var säkra så länge de satt i Jan H:s bil eftersom de då var skyddade av polisen.

Åklagaren har åberopat viss skriftlig bevisning, bl a om tavlornas värde. Åklagaren har vidare åberopat vittnesförhör med H och med G.

Hestrell har bl a berättat: En Matisse-tavla stals från Moderna Museet 1987. Tavlan efterlystes på våren 1990 i ett TV-program. 600 000 kr utlovades i hittelön. En person Jan H tog kontakt och skulle försöka skaffa tillbaka tavlan men det lyckades inte. Före stölden på Thielska Galleriet lämnade Jan H tips om att en stöld av tavlor var planerad på Thielska Galleriet eller Waldemarsudde. - Jan H talade vid något tillfälle om att man borde genomföra en återförsäljning av en tavla för att "undre världen" skulle få förtroende för Jan H. Tjuvarna skulle då lättare kunna gripas. Jan H erbjöd sig också att arbeta som "konsult" åt museerna. Han skulle vidarebefordra tips om planerade konststölder och försöka återskaffa stulen konst. - Jan H återkom hösten 1990 angående en Liljefors-tavla som han trodde var stulen från något statligt museum. Samtalet utvecklade sig till att röra sig om de Thielska tavlorna. Dessa hade enligt Jan H köpts av investerare. Investerarna ville ha pengar om tavlorna återlämnades. H tog kontakt med polis på rikskriminalens spaningsavdelning för att få råd. Jan H ringde d 27 sept om att nu var det dags. Om de inte betalade skulle tavlorna försvinna ur landet. Investerarna ville ha 3 milj för att tavlorna skulle återlämnas. H förhandlade med Jan H och informerade hela tiden polisen. H låtsades gå med på att museet skulle betala 3 milj. H gav dock aldrig något uppdrag åt Jan H. - Jan H ringde på onsdagsmorgonen. "I dag är det den gyllene dagen." Jan H sade inte att tavlorna fanns i hans bostad. Jan H uppgav att han skulle åka ut på stan med sin bil och kl 12.30 på Kungsholmen bli uppringd av investerarna för att få veta var han skulle hämta tavlorna. Han skulle därefter komma direkt till H på Nationalmuseum kl 13.00. Pengarna skulle vara klara då Jan H kom. Det var fråga om en snabb affär emedan Jan H hade ytterligare en affär på gång på eftermiddagen. H underrättade polisen. Jan H talade om att Pierre M skulle följa med emedan han inte ville åka omkring med tavlorna eller pengarna ensam. H underrättade polisen.

G har uppgivit: Han arbetar på Stockholmspolisens spaningsavdelning. Han har haft många kontakter med Jan H och även besökt Jan H i hans villa. Jan H har lämnat olika uppgifter bl a om de Thielska tavlorna. G kände till att Jan H ringt Nationalmuseum och begärt 3 milj kr för tavlorna. Gustafsson avsåg att försöka finna gods och gärningsmän. Den 28 sept träffades S, G och Jan H och diskuterade tavlorna. Polismännen lämnade inte samtycke till att Jan H skulle ta befattning med tavlorna; tvärtom har de sagt till Jan H att han skulle låta bli att röra vid tavlorna och att polisen inte kunde hjälpa honom om han gjorde det. Jan H berättade inte för polisen att han skulle få tavlorna i sin besittning d 3 okt utan det var av

Nationalmuseum som polisen fick veta att tavlorna skulle överlämnas där d 3 okt kl 14 och att Jan H ville ha pengar. Polisen spanade på Jan H:s bostad dels kvällen d 2 och dels på morgonen d 3 okt. Polisen utgick ifrån att tavlorna skulle lämnas där eller att Jan H skulle åka någonstans och hämta tavlorna. Bevakningen på onsdagen började vid 7-½ 8-tiden på morgonen. Det gick hantverkare ut och in i garaget. En spaningsrapport upprättades. S ringde vid 11-tiden och uppgav att tiden framflyttats till kl 13.00. S hade haft kontakt med Jan H. - Av spaningsrapporten framgick att René M kom till fastigheten kl 11.35, att han kl 11.50 kom ut från huset, tog en resväska från bilens baksäte samt gick in med denna i huset, att han kl 12.11 satte sig i förarsätet på bilen och återvände kl 12.13 med en mindre väska samt att han på nytt satte sig i jan H:s bil kl 12.18. Kl 12.19 kom Jan H ut från fastigheten med den resväska som René M haft med sig.

Polisen visste inte huruvida tavlorna fanns i den väska René M haft med sig. Man beslutade sig därför att vänta med planerat tillslag till dess att Jan H var på väg till Nationalmuseum. Då man såg att Jan H och René M var på väg mot Nationalmuseum gjordes tillslaget. Tavlorna fanns i den väska som René M haft med sig. - Jan H måste ha fått helt klart för sig att han inte hade något löfte från polisen om att sälja tillbaka stöldgods till målsäganden. Polismännen hade talat om för honom att samarbetet med polisen endast skulle innefatta att han skulle försöka få fram vilka som var gärningsmän och var godset fanns.

Bedömning. I målet är ostridigt att såväl Jan H som René M hade full vetskap om att tavlorna var stulna. Jan H och René M har gjort gällande att tavlorna placerats i Jan H:s garage. René M har vid polisförhör d 4 okt 1990 uppgivit att han fått en väska med tavlorna lagd i sin bil d 3 okt. René M har i målet inte lämnat någon godtagbar förklaring till varför han vid häktningsförhandlingen erkänt häleri och vid förundersökningen på sätt framgår av domsbilaga lämnat en utförlig berättelse om hur han fått väskan i sin besittning. De uppgifter René M sålunda lämnat vid polisförhör före frigivandet d 5 okt stämmer väl överens med vad Jan H uppgivit. De uppgifter René M och Jan H lämnat vid huvudförhandlingen om att någon under natten lagt in tavlorna i Jan H:s garage utan Jan H:s vetskap och att René M skulle ha åkt hem och hämtat en tom resväska i sin bostad för att taga med den till Jan H för att där förpacka tavlorna är inte trovärdiga. TR:n finner allt tyda på att René M, såsom han till en början uppgivit vid förundersökningen, medförde tavlorna i resväskan till Jan H:s bostad.

TR:n, som sålunda i huvudsak fäster tilltro till René M:s uppgifter före frigivningen från häktet, finner utrett, att René M och Jan H i samråd mottagit tavlorna för förvaring och transport till Nationalmuseum, där en lösensumma om 3 milj kr för tavlorna skulle betalas.

De tilltalade har invänt, att den befattning de tagit med tavlorna inte var ägnad att försvåra deras återställande. Åklagaren har i detta hänseende hänfört sig till rättsfallet NJA 1960 s 522, där en person dömdes för häleri för transport av stulna premieobligationer till en tilltänkt köpare trots att polis, honom ovetande, skuggade bilen, varför endast abstrakt fara förelåg för att egendomen skulle gå förlorad för ägaren. Förevarande fall skiljer sig från 1960 års rättsfall genom att godset skulle tillställas rätte ägaren. TR:n finner emellertid att med återställande inte kan avses att rätte ägaren bereds tillfälle att återfå godset endast mot en lösensumma. De tilltalades befattning med tavlorna har inte skett i "hederligt syfte". Vid sådant förhållande får det anses sakna betydelse att de tilltalade var på väg med tavlorna till Nationalmuseum; deras befattning har likväl varit ägnad att försvåra tavlornas lagenliga återställande. Detta betraktelsesätt är väl förenligt med häleribestämmelsens syfte att minska möjligheterna för tjuven att avsätta stulen egendom.

De tilltalade har vidare invänt att deras befattning med tavlorna "godkänts" av polismyndigheten. Detta påstående är vederlagt genom Gustafssons vittnesmål.

Häleriet är på av åklagaren angivna skäl att bedöma som grovt.

Beträffande åtalet för olovlig sprittillverkning antecknades att René M erkänt vad åklagaren lagt honom till last och att erkännandet vann stöd av utredningen i övrigt.

Under rubriken Påföljdsdelen anförde TR:n: Jan H förekommer under sex avsnitt i kriminalregistret. Senast dömdes han d 2 dec 1986 för bedrägeri, bokföringsbrott, olovlig körning och rattonykterhet till fängelse 3 mån. René M förekommer under två avsnitt. Senast dömdes han d 23 febr 1981 för våldsamt motstånd och rattfylleri till fängelse 1 mån 15 dagar.

Det häleribrott varom Jan H och René M övertygats är av mycket allvarlig beskaffenhet och har ett mycket högt straffvärde; de allt mer tilltagande konststölderna underlättas väsentligt av att det finns personer som är villiga att agera mellanhänder genom att mot ersättning avyttra tjuvgods till ursprunglige ägaren (sk konst-napping); tjuvarna bereds härmed möjlighet att få avsättning för svårsåld konst. Värdet av det stulna är också betydande. TR:n finner annan påföljd än ett långt fängelsestraff vara utesluten. Med den utgångspunkten att René M:s uppgifter under förundersökningen vinner tilltro finner TR:n inte anledning att sätta straffet lägre för René M än för Jan H. I René M:s straff ingår jämväl olovlig sprittillverkning.

Domslut. TR:n dömde båda de tilltalade enligt 9 kap 6 § 3 st BrB för häleri

och René M dessutom enligt 1, 7 och 27 §§ lagen (1977:292) om tillverkning av drycker m.m. för olovlig sprittillverkning

samt bestämde straffet för vardera till fängelse 2 år 6 mån.

Båda de tilltalade fullföljde talan i Svea HovR och yrkade frikännande från ansvar för häleri.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller samt hovrättsråden  Svanström, referent, och Holmquist) anförde i dom d 3 jan 1991:

Domskäl. Jan H, René M, H och G har hörts på nytt i HovR:n och därvid i allt väsentligt berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom. Gustafsson har dock till rättelse av vad som antecknats i TR:ns dom berättat att han fått kännedom om tidpunkten för tavlornas återställande av spaningsledningen och inte av S. På Jan H:s begäran har såsom nya vittnen här hörts kriminalinspektörerna Kenneth W och Erik S.

HovR:n delar TR:ns bedömning att René M och Jan H i samråd mottagit tavlorna för förvaring och transport till Nationalmuseum i syfte att för annans räkning där återförsälja tavlorna mot en lösensumma om 3 milj kr. HovR:n instämmer vidare i vad TR:n uttalat om att deras befattning med tavlorna varit ägnad att försvåra dessas lagenliga återställande till ägaren.

Jan H och René M har även i HovR:n gjort gällande att de haft anledning att tro att de handlat i samförstånd med polismyndigheten och därför bör vara fria från ansvar. Till stöd härför har de åberopat vittnesförhör med de tre kriminalinspektörerna. Av vittnesmålen framgår att Jan H tidigare med ibland framgångsrikt resultat biträtt polisen med återskaffande av stöldgods, särskilt konstföremål, samt att Jan H erbjudit sina tjänster också i fråga om de tavlor som stulits från Thielska Galleriet. Alla vittnena har framhållit, att det getts tillkänna för Jan H att dennes medverkan skulle bestå i att till polisen lämna information som kunde leda till tavlorna och till gärningsmän. Gustafsson har sagt, att Jan H på sin fråga hur han kunde agera fått klart besked av polistjänstemän om att han inte fick ta befattning med godset. Wiman har sagt sig ha hört talas om att Jan H varnats för att "gå för långt". S har hört en kriminalinspektör säga till Jan H "ta för fan inte i godset".

HovR:n saknar anledning ifrågasätta riktigheten av vad vittnena sålunda uppgivit. Beskeden till Jan H har uppenbarligen lämnats i syfte att förhindra att Jan H skulle råka illa ut på något sätt samt, inte minst, i syfte att polisen genom att själv ta hand om stöldgodset skulle få en möjlighet att också komma gärningsmän på spåren.

Jan H underrättade inte polisen om att tavlorna skulle föras till hans bostad eller om att så faktiskt skedde. När han i stället på eget initiativ först lät hämta och därefter begav sig iväg med tavlorna kan han - mot bakgrund av de anvisningar för hans handlande som hade meddelats honom - inte med fog ha trott sig ha polismyndighetens samtycke till detta. Hans självständiga befattning med tavlorna kom i stället att innebära en allvarlig risk för förlust både av godset eller dess lösen och av de eftersökta gärningsmännen. Jan H kan därför inte undgå ansvar för häleri.

Vad gäller René M har HovR:n liksom TR:n funnit sig böra sätta tilltro till hans berättelse i förhöret d 4 okt 1990. Av berättelsens innehåll kan den slutsatsen dras att det måste ha stått klart för René M att polisen saknade vetskap om när, var och hur han hämtade tavlorna. Det framstår som uteslutet att René M kan ha trott att stulen konst med ifrågavarande höga värde kunde hanteras på sätt som skedde med polisens samtycke. Även René M är därför övertygad om häleri. Som TR:n funnit är de av Jan H och René M förövade häleribrotten att bedöma som grova.

Påföljd. HovR:n delar TR:ns bedömning att häleribrotten är av allvarlig beskaffenhet och har ett högt straffvärde samt att annan påföljd än fängelse inte kan följa. HovR:n anser dock att vissa av de omständigheter som har framkommit i målet bör kunna räknas både Jan H och René M till godo vid straffmätningen. Straffen bör därför kunna sättas lägre än TR:n gjort. Som TR:n angett saknas anledning att sätta straffet lägre för René M, som även skall dömas för olovlig sprittillverkning, än för Jan H.

Domslut. HovR:n ändrade endast på det sättet TR:ns dom att påföljden för båda de tilltalade bestämdes till fängelse 1 år 6 mån.

Nämndemännen Claeson och Carlsson var skiljaktiga och anförde: Enligt vår mening har René M:s medverkan i brottet varit av mindre allvarligt slag än Jan H:s. Han har sålunda såvitt visats kommit in i händelseförloppet först i ett sent skede och - med visst fog - förlitat sig på Jan H:s uppgifter att transporten av tavlorna skulle ske i ett gott syfte. Av dessa skäl anser vi att René M för sin medverkan bör ådömas ett kortare fängelsestraff än Jan H. Vi bestämmer påföljden för häleri och olovlig sprittillverkning till fängelse 10 mån.

I övrigt är vi ense med majoriteten.

Både Jan H (offentlig försvarare advokaten Richard Schönmeyr) och René M (offentlig försvarare advokaten Kjell Bastling) sökte revision och yrkade ogillande av åtalet för häleri.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Knutsson, Freyschuss, Törnell, referent, och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. Vid huvudförhandlingen i HD har Jan H och René M hörts på nytt. Vidare har vittnesförhören i HovR:n med kriminalinspektören Kenneth W och säkerhetschefen Kjell H samt vittnesförhören vid TR:n och i HovR:n med kriminalinspektören Bertil G förebringats; förhören med W och H genom banduppspelning och G:s utsagor så som de antecknats i TR:ns och HovR:ns domar.

Jan H och René M har berättat i huvudsak överensstämmande med vad som antecknats i TR:ns dom.

Lika med TR:n och HovR:n finner HD utrett att Jan H och René M med insikt om att tavlorna var stulna i samråd mottagit dem för förvaring och transport till Nationalmuseum i syfte att för annans rakning återförsälja dem för en lösensumma av 3 milj kr.

Jan H och René M har gjort gällande att deras befattning med tavlorna inte varit ägnad att försvåra tavlornas återställande, eftersom deras syfte just varit att återlämna tavlorna till ägaren och tavlorna genom deras agerande också kommit i ägarens besittning.

Att ta befattning med en sak som frånhänts annan genom brott för att återlämna den till ägaren eller överlämna den till polisen eller i annat hederligt syfte, har ansetts inte vara ägnat att försvåra sakens återställande och därmed inte utgöra häleri (jfr Jareborg, Brotten II, 2 uppl s 137f, Elwin, Häleribrottet s 301 f, SOU 1983:50 s 301). Med detta kan inte jämställas ett återställande av stulet gods som sker under villkor att ägaren eller annan erlägger en lösensumma. Avsikten är ju då att bereda någon vinning på grund av brott. Risken för att ägaren i ett sådant fall inte återfår sin egendom är vidare uppenbar. Jan H:s och René M:s befattning med tavlorna har därför varit ägnad att försvåra tavlornas lagenliga återställande. Att ägaren till följd av deras agerande faktiskt återfått tavlorna föranleder inte till annat bedömande (NJA 1960 s 522).

Jan H och René M har vidare påstått att polismyndigheten varit informerad om att de skulle återlämna tavlorna mot lösen till Nationalmuseum och att de haft anledning att tro att de handlade i samförstånd med polisen.

HD saknar anledning att bedöma vittnesförhören med Kenneth W och Bertil G på annat sätt än HovR:n gjort. Genom deras utsagor får anses visat att polisen känt till att återlämnandet av tavlorna skulle ske d 3 okt 1990 och att olika polismän uttryckligen varnat Jan H för att ta befattning med tavlorna; hans uppgift skulle endast vara att skaffa fram upplysningar om gärningsmännen och om var tavlorna fanns.

Jan H har inte informerat polisen om att han avsåg att låta föra tavlorna till sin bostad och därifrån till Nationalmuseum eller att tavlorna kommit i hans besittning. Mot bakgrund av de varningar som han fått kan han inte rimligen ha trott att han hade polisens samtycke till sitt handlande. Inte heller René M, som kände till att tavlorna hade ett mycket högt värde, kan rimligen ha trott att polisen samtyckt till att han tog befattning med tavlorna på det sätt som skedde.

På grund av det anförda skall Jan H och René M båda dömas för häleri. Brotten är att anse som grova.

René M har d 16 juli 1991 av Stockholms TR dömts för grovt bedrägeri medelst urkundsförfalskning m.m. till fängelse ett år. Domen har vunnit laga kraft och René M avtjänar fn det ådömda straffet. Av domen framgår att TR:n vid straffmätningen tagit hänsyn till HovR:ns dom i nu förevarande mål.

Anledning att ändra de av HovR:n bestämda brottspåföljderna föreligger inte.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Bengtsson var skiljaktig och yttrade: Som majoriteten funnit har Jan H och René M tagit befattning med tavlorna som varit ägnad att försvåra tavlornas lagenliga återställande. Vad som närmare förekommit i detta sammanhang är delvis outrett, bl a vilka planer beträffande tavlorna de haft vid olika tidpunkter. Det är i varje fall tydligt att deras handlande med anledning av tavelstölden rört sig åtminstone på gränsen till det brottsliga, och de måste ha förstått att handlandet kunde betraktas som lagligt endast om det helt godtagits av polisen. Jan H - som tidigare hjälpt polisen att återta stöldgods - har också under sina förhandlingar med "investerarna" hållit kontakt med Kjell H och olika poliser bl a om sin avsikt att förmedla en återförsäljning av tavlorna. Så långt har både Jan H och René M haft visst fog att tro att handlandet godkänts från dessa håll, om också de kunnat räkna med möjligheten att polisen haft andra planer än att tillåta återförsäljningen. När Jan H och René M av oklara orsaker avvek från det förfarande som diskuterats med Kjell H och polisen genom att ta hem tavlorna till Jan H för vidare befordran till Nationalmuseum, måste de däremot ha insett att de saknade vederbörligt samtycke.

Jan H och René M kan därför inte undgå ansvar för häleri, som främst med tanke på tavlornas värde får anses grovt. Särskilt med hänsyn till att Jan H i väsentliga avseenden synes ha handlat i visst samförstånd med polisen och Nationalmuseum förskyller dock båda ett kortare fängelsestraff än HovR:n bestämt.

Med ändring av HovR:ns dom bestämmer jag fängelsestraffet för både Jan H och René M till 10 mån.

NJA 1956 s. 119; NJA 1960 s. 522; NJA 1985 s. 796

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1992-02-05

Målnummer:
B140-91