Ett av trafiksäkerhetsverket utfärdat stämpelkort, som efter mekanisk hantering i en kilometerräknare skall ligga till grund för debitering av kilometerskatt, har ansetts utgöra en sådan urkund som avses i 14 kap 1 § BrB. Att någon obehörigt ingriper i denna mekaniska procedur har bedömts som urkundsförfalskning, vare sig det sker genom manipulering med räknaren eller genom att annan räknare än den avsedda används för stämplingen.

Allmän åklagare yrkade vid Mariestads TR ansvar å Börje B, född 1933, för skattebedrägeri och urkundsförfalskning med följande gärningsbeskrivning: Börje B är ägare till kilometerskattepliktiga personbilen KCB 470. Som underlag för debitering av kilometerskatt användes stämpelkort som inges till statens trafiksäkerhetsverk efter att ha stämplats i bilens kilometerräknare, varvid noteras räknarställning och apparatnummer.

Börje B har under tiden d 11 sept 1986-d 29 febr 1988 dels gjort ingrepp i bilens ordinarie kilometerräknare av fabrikat VDO och ändrat räknarställningen och dels vid vissa avstämplingar av stämpelkort ej använt sig av bilens mätare utan av en helt annan kilometerräknare av fabrikat Haldex på vilken kunnat ställas in ordinarie räknarens apparatnummer och önskad räknarställning.

Börje B har uppsåtligen lämnat oriktig uppgift angående räknarställning i sina till statens trafiksäkerhetsverk ingivna under avstämplingsmånaderna oktober 1986, februari, juni och oktober 1987 samt februari 1988 upprättade stämpelkort och därigenom föranlett att kilometerskatt påförts med för lågt belopp om sammanlagt 12 897 kr.

De för avstämplingsmånaderna oktober 1986, februari och juni 1987 samt februari 1988 avsedda stämpelkorten har Börje B stämplat av i den manipulerade Haldex-räknaren i stället för i bilens ordinarie kilometerräknare. Härigenom har Börje B framställt falska urkunder innehållande oriktig uppgift om bilens körsträcka, vilket inneburit fara i bevishänseende.

Åklagaren yrkade även förverkande av en i beslag tagen kilometerräknare.

Börje B förnekade de åtalade gärningarna,

TR:n (ordf lagmannen Böhme) anförde i dom d 30 juni 1989:

Domskäl. Åklagaren har till utveckling av åtalet anfört:

År 1974 infördes kilometerskatt för fordon, som drevs med dieselolja. För att det skulle gå att kontrollera hur långt ett fordon körts, blev fordonsägaren ålagd att förse fordonet med en kilometerräknarapparatur. Räkneverket i denna apparatur, som är plomberad, drivs av en wire kopplad till fordonets växellåda. Avstämpling av räkneverkets ställning sker på särskilda kort. Det tal som stämplas motsvarar inte helt sträckan enligt fordonets vägmätare, varför talet multipliceras med koefficienten 1,2. Skatteåret motsvarar ett år eller i Börje B:s fall mars-februari. Skatteåret är indelat i tre perioder. Debiteringen gör fordonsägaren själv. Detta tillgår så att trafiksäkerhetsverket tillställer fordonsägaren ett set stämpelkort, som denne stämplar i kilometerräknaren. Korten visar efter stämplingen förutom räkneverkets ställning även apparaturens nummer. Ett av korten sänds tillbaka till trafiksäkerhetsverket, varefter skatten påförs genom automatisk databehandling.

Det nu aktuella fordonet var en personbil av märket Mercedes, som inköpts av Börje B i början av år 1986 men som inte togs i bruk av denne förrän i september samma år. Sedan misstanke uppkommit mot Börje B togs bilens ordinarie kilometerräknarapparatur av märket VDO i beslag vid en husrannsakan hos denne. Räknaren sändes till statens kriminaltekniska laboratorium, som i ett utlåtande d 21 april 1988 sammanfattningsvis uttalade att räknarens tillverkarplombering och plombering för räknarwire hade öppnats och åter förslutits åtminstone en gång, att räknaren varit öppnad och att räknarställningen ändrats. Vid prov, som VDO:s generalagent i Sverige utfört, kunde det inte konstateras något fel på räknarens funktion men väl att någon varit i räknaren och "pillat". Det visade sig även att en del kort stämplats i en räknare av märket Haldex och inte i bilens ordinarie räknare. Någon Haldexräknare påträffades inte vid husrannsakan bos Börje B. Enligt ett yttrande av Ingemar Lindell vid riksskatteverkets vägtrafikskatteenhet har Haldexräknaren använts vid de ordinarie avstämplingarna d 4 nov 1986, d 4 mars 1987, d 6 juli 1987 och d 4 mars 1988 medan den ordinarie avstämplingen d 4 nov 1987 skett med bilens egen VDO-räknare. En jämförelse mellan de sammanlagt nio avstämplingskort som Lindell undersökt visar mycket korta körsträckor och i några fall ologisk räknarställning. Riksskatteverket har beräknat bilens körsträcka fr o m d 11 sept 1986 t o m mars 1987 till 2 320 mil och fr o m mars 1987 t o m febr 1988 till 4755 mil, vilket medför en sammanlagd skatt på 15 770 kr. Från detta belopp skall avräknas debiterad skatt på sammanlagt 2 879 kr, varefter kvarstår 12 897 kr. Eventuellt skulle man kunna låta Börje B få kvitta ett skattebelopp motsvarande 863 mil, som bilen enligt denne körts utomlands.

Börje B har vitsordat att han varit ägare till ifrågavarande bil under omstämd tid. Han har vidare vitsordat att det har sänts in felaktiga uppgifter på sätt åklagaren har angivit till trafiksäkerhetsverket men att detta gjorts av annan person. Han har därjämte vitsordat beräkningen av det undandragna skattebeloppet. Han har slutligen under alla förhållanden bestritt ansvar för urkundsförfalskning på den grunden att stämpelkorten inte kan anses utgöra urkunder.

Närmare hörd över åtalet har Börje B uppgivit: Han har ägt flera dieselbilar. Han känner väl till systemet med kilometerskatt och stämpelkortens funktion o d. Han kör minst 3 500 mil om året, varav större delen i tjänsten. Eftersom han skriver reseräkningar har han en ganska klar bild av hur mycket han kör. Han känner också till skattesatsen och vet alltså hur stor kilometerskatten ungefär kommer att bli. - Den nu aktuella bilen lät han en mindre verkstad i norra delen i Skaraborgs län sköta all service på. Bilen var så pass gammal att det inte lönade sig att ha den på märkesverkstad. Han lämnade bilen på service varje gång det skulle ske ordinarie avstämpling för kilometerskatten. Enligt avtalet med verkstaden, vars namn eller firma han inte vill nämna, skulle verkstaden sköta avstämplingarna och skicka in korten till trafiksäkerhetsverket. När han fått setet med korten sig tillsänt från trafiksäkerhetsverket, lade han detta i bilen, varefter verkstaden tog hand om det i samband med servicen på bilen. Några inbetalningskort för skatten har han aldrig sett. Dessa måste ha gått direkt till verkstaden. Verkstaden skulle nämligen även betala in skatten, då verkstadsägaren var skyldig Börje B pengar. Skulden avbetalades på det sättet. Som mest var verkstadsägaren skyldig honom 14 kr. Börje B utgick från att avstämplingarna och inbetalningarna skulle skötas på ett korrekt sätt. I verkstaden arbetade fyra personer. Han har haft med dem alla att göra i sin tjänst som kronokommissarie. Någon av dessa måste ha ett horn i sidan till honom och vill skada honom. Någon annan förklaring kan han inte ge. Han har själv inte manipulerat med VDO-räknaren och han har aldrig haft någon Haldexräknare.

Som skriftlig bevisning har åklagaren åberopat bl a det tidigare nämnda utlåtandet från statens kriminaltekniska laboratorium och Lindells yttrande. Åklagaren har vidare som skriftlig bevisning åberopat de nio av Lindell granskade stämpelkorten. Vidare har på åklagarens begäran vittnesförhör ägt rum med Lindell och Lars Sellman, länsskattemyndigheten i Göteborg, vilken upprättat revisionspromemoria i skatteärendet.

TR:ns bedömning.

I målet är utrett att vid de fem ordinarie avstämplingar, som infallit under den omstämda perioden, har endast en skett med användning av personbilens ordinarie VDO-räknare, medan de övriga skett med användning av en Haldexmätare, vars nummer ändrats så att det överensstämde med VDO-räknarens. Det är vidare utrett att vid två tillfällen har den senare avstämplingen visat ett lägre tal än den närmast föregående. Detta gäller dels punkterna 6 och 7 i Lindells yttrande, då avstämpling skett med den ordinarie VDO-räknaren, dels punkterna 8 och 9, då den senare avstämplingen skett med Haldexräknaren och den förra med VDO-räknaren. Den tekniska utredningen visar ju även att VDO-räknaren varit öppnad och räknarställningen ändrad åtminstone  en gång. De till trafiksäkerhetsverket insända avstämplade korten, som skulle ligga till grund för debiteringen av kilometerskatten, har sålunda angivit oriktiga tal. Härigenom har Börje B påförts för låg skatt med - om utlandsresorna räknas bort i sammanhanget - i runt tal 11 000 kr.

Börje B har uppgivit att allt detta skett utan hans vilja och vetskap. Hans berättelse framstår emellertid - särskilt mot bakgrund av att han inte ens vill ange vilken verkstad det varit fråga om - som så uppenbart osannolik att den måste lämnas utan avseende. Det kan i stället hållas för visst att Börje B - även om denne själv inte skulle ha stått för manipulerandet - varit fullt medveten om detta och att det skett i enlighet med hans önskemål. Börje B får följaktligen anses ha uppsåtligen lämnat oriktiga uppgifter i de hänseenden och i det syfte som åklagaren har påstått. På grund härav och då avstämplingskorten ju avgivits till ledning för myndighets beslut i fråga om skatt är förutsättningarna för skattebedrägeri i detta fall uppfyllda.

Börje B har i händelse av denna TR:ns bedömning gjort gällande att vad han låtit komma sig till last inte bör bedömas som svårare än skatteförseelse.

Eftersom det anses att det föreligger ett brott för varje skatteperiod, skulle brotten med hänsyn enbart till storleken av det belopp som undandragits för varje period kunna bedömas som ringa. Tillvägagångssättet och det förhållandet att det belopp, som sammanlagt undandragits, inte kan anses som ringa gör emellertid att vart och ett av brotten bör bedömas som skattebedrägeri.

I åklagarens ansvarspåstående ingår även att Börje B framställt falska urkunder genom att ha stämplat av vissa stämpelkort i den manipulerade Haldexräknaren. Börje B har i den delen gjort gällande bl a att stämpelkorten inte kan anses utgöra urkunder.

TR:n anser att övervägande skäl talar för att dylika stämpelkort, på vilka avstämpling skett, skall betraktas som urkunder. Avstämplingen i den manipulerade Haldexräknaren har tillkommit för att ge sken av att korten avstämplats i VDO-räknaren. Enligt TR:ns mening har det därigenom framställts falska urkunder. Åtgärderna har inneburit fara i bevishänseende. Det kan hållas för visst att Börje B i vart fall med råd eller dåd tagit sådan del i framställandet att han skall betraktas som gärningsman. Han skall således fällas till ansvar även för urkundsförfalskning.

Den i beslag tagna VDO-räknaren bör förverkas.

Börje B är tidigare ostraffad. Hans sociala situation är god. HD har i ett snarlikt fall (NJA 1986 s 105) funnit påföljden kunna bestämmas till villkorlig dom jämte ett kraftigt bötesstraff. Påföljden bör därför bli densamma för Börje B:s del. Vid bestämmandet av antalet dagsböter beaktar TR:n att Börje B påförts skattetillägg.

Domslut. TR:n dömde Börje B jämlikt 14 kap 1 § BrB och 2 § 1 st skattebrottslagen (1971:69) för urkundsförfalskning och skattebedrägeri till villkorlig dom jämte 70 dagsböter å 90 kr.

Den i beslag tagna kilometerräknaren förklarades förverkad.

Börje B fullföljde talan i Göta HovR och yrkade i första hand att åtalet skulle ogillas och i andra hand att gärningen skulle bedömas som brott mot vägtrafikskatteförordningen eller som skatteförseelse.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsråden Hans Ericsson och Holm, referent, samt nämndemännen Carlsson och Jonasson) anförde i dom d 23 febr 1990:

Domskäl. I HovR:n har Börje B hörts, varjämte på åklagarens begäran vittnesförhör ägt rum med polisassistenten Henning Lindh samt bilmekanikerna Kenneth Lundgren och Kent Persson. Samma skriftliga bevisning har åberopats som vid TR:n.

Börje B har i HovR:n uppgivit bl a följande. Den verkstad bilen lämnades till för service och reparationer var Rogers och Kents Bilservice. Det är den enda verkstad han anlitat för denna bil. Verkstadens personal har i samband med arbeten på bilen ombesörjt att kontrollbesiktning och avstämpling av kilometerräknaren skett. Själv har han avstämplat kilometerräknaren endast vid gränspassage i samband med utlandsresor. De gånger han fått inbetalningskort på kilometerskatt har han själv gjort inbetalningarna. Han vet ej hur de felaktiga avstämplingarna tillkommit. Han tror dock ej längre att någon gjort detta för att skada honom.

Vittnena har uppgivit i huvudsak följande.

- - -

HovR:n gör följande bedömning.

HovR:n finner ej skäl för annan bedömning av skuldfrågan än den TR:n gjort. Börje B skall således dömas för skattebedrägeri och urkundsförfalskning.

Börje B har i anledning av TR:ns dom av Personalansvarsnämnden vid Riksskatteverket avstängts från sitt arbete som kronokommissarie. Börje B har uppgivit att han, för det fall han slutligt döms för de åtalade gärningarna, kommer att avskedas från sin tjänst. Skäl föreligger ej att ifrågasätta denna uppgift. Med hänsyn till det men Börje B härigenom åsamkas bör påföljden bestämmas till villkorlig dom utan förening med böter.

Domslut. HovR:n ändrar endast på det sätt TR:ns dom att påföljden bestäms till enbart villkorlig dom.

Börje B (offentlig försvarare advokaten Claes Ljungberg) sökte revision.

HD meddelade d 10 dec 1990 med stöd av 54 kap 11 § 1 st RB prövningstillstånd i fråga om huruvida de stämpelkort som avstämplats i Haldex-räknaren var att anse som sådana urkunder som avses i 14 kap 1 § BrB. Frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt förklarades vilande.

Börje B yrkade ogillande av åtalet för urkundsförfalskning. Han gjorde gällande att stämpelkorten inte var att anse som urkunder.

Riksåklagaren bestred ändring. I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren bl a:

På de stämpelkort för ordinarie avstämpling av kilometerräknare som trafiksäkerhetsverket utfärdar har trafiksäkerhetsverket angett bl a bilens registreringsnummer, ägarens/den skattskyldiges namn och adress samt numret på fordonets kilometerräknare. Korten får anses ha det innehållet att en viss person, enligt hos trafiksäkerhetsverket registrerade uppgifter, i egenskap av ägare till en viss personbil är kilometerskatteskyldig och att den kilometerräknare, som fordonet enligt vägtrafikskattelagen skall vara försedd med, har ett visst nummer. Vid avstämpling åsätter kilometerräknaren uppgift inte bara om mätarställningen utan också om numret på räknaren. Kortet har följaktligen betydelse som bevis bl a för att den kilometerräknare som används vid avstämpling hör till ifrågavarande fordon. Kortet är därför att anse som urkund i BrB:s mening.

Målet föredrogs d 9 april 1991.

Föredraganden, RevSekr Frostell, hemställde i betänkande att HD skulle meddela dom som, efter angivande av Börje B:s och riksåklagarens ståndpunkter. upptog följande: Domskäl. - - - Med urkund förstås enligt 14 kap 1 § 2 st BrB protokoll, kontrakt, skuldebrev, intyg och annan handling, som upprättats till bevis eller eljest är av betydelse såsom bevis, så ock legitimationskort, biljett och dylikt.

Av förarbetena till BrB kan utläsas att en handling för att utgöra en urkund måste ha en bestämbar utställare som handlingen härrör från.

Vidare synes det förutsättas i förarbetena att en utställare måste vara en eller flera fysiska personer (jfr NJA II 1948 s 374 och 378).

Professor C W Thyréns rättsvetenskapliga arbeten låg till stor del bakom den strafflagsreform varigenom brottet urkundsförfalskning infördes 1948. I "Förfalskningsbrotten", utgiven 1895, anförde han att en handling skall innehålla genom psykisk förmedling åstadkomna tecken för att kunna tjäna som "dokumentbevis"

I de svenska förarbetena till den nu aktuella lagparagrafen har inte uppmärksammats skillnaden mellan handlingar m m som framställts med hjälp av ett tekniskt hjälpmedel och sådana som tillkommit genom automatiska uppteckningar. Frågan torde knappast heller ha varit aktuell vid strafflagsreformen 1948 och berördes inte heller vid BrB:s införande.

Frågan om automatiska uppteckningar kan utgöra urkunder har inte prövats av HD. I det i detta sammanhang mest citerade avgörandet, NJA 1961 C 177, dömdes en vaktkonstapel för urkundsförfalskning när han bytt ut pappersskivor i ett kontrollur mot andra skivor som han själv perforerat. Den markering som skulle ske på pappersskivorna var enligt underinstanserna att hänföra till en av anstaltsledningen verkställd markering. Genom att ta ut de insatta skivorna och ersätta dem med andra hade vaktkonstapeln framställt falska bevismärken. HD beviljade inte prövningstillstånd.

Huruvida färdskrivardiagram är att anse som urkunder har varit föremål för debatt i den rättsvetenskapliga litteraturen. Här kan i första hand hänvisas till en artikel av byrådirektören Nils Hjalmar Egedahl i SvJT 1960 s 354 ff samt till professor Madeleine Löfmarcks doktorsavhandling Om urkundsförfalskning 1971, s 62 ff. I Madeleine Löfmarcks avhandling redogörs för behandlingen av denna fråga i den tyska straffrättslagstiftningen. Enligt den tyska straffrättsdoktrinen måste en urkund materialisera ett mänskligt tankeinnehåll. En särskild straffbestämmelse har därför införts för förfalskning av uppteckningar som helt eller delvis självständigt framställs av en teknisk anordning.

I prop 1973:33 med förslag till datalag och lag om ändring i lagen (1937:249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar uttalade föredragande departementschefen att han kunde instämma i den tolkning som gjorts i dåvarande upplaga av kommentaren till brottsbalken.  Enligt denna upplaga var urkundsbegreppet att fatta så vidsträckt att det omfattade även på helt maskinell väg åstadkomna anteckningar. Det bör i sammanhanget påpekas att i den nuvarande sjätte upplagan av brottsbalkskommentarens andra del sägs att helt automatiska uppteckningar endast till nöds kan hänföras till urkunder i lagens mening.

Räkneverket i en kilometerskatteräknare av den typ som använts i målet drivs av en wire som är kopplad till fordonets växellåda. Wiren och räknaren är plomberade. Den registrering av körsträckan som sker i räkneverket görs därigenom självständigt och utan mänsklig påverkan.

Avstämplingen av räkneverkets mätarställning sker genom att en särskild blankett, s k avstämplingskort, förs in i räknaren. På kortet stämplas räknarens registreringsnummer samt ett tal som motsvarar den registrerade vägsträckan. Någon annan befattning med kortet tar inte fordonsägaren. Det kan därigenom inte sägas ha blivit bärare av ett mänskligt tankeinnehåll och saknar utställare.

I rättsfallet NJA 1986 s 105 fann visserligen HD att sådana avstämplingskort skall anses vara avgivna till ledning för myndighets beslut i frågan om skatt. Den som uppsåtligen avger ett avstämplingskort med oriktig uppgift skall därför dömas för skattebedrägeri enligt 2 § skattebrottslagen. Av detta följer dock inte att han dessutom har framställt en urkund enligt 14 kap 1 § BrB. I 2 § skattebrottslagen görs inte någon hänvisning till detta begrepp.

De avstämplingskort, som det nu är fråga om, utgör därför inte sådana urkunder som sägs i 14 kap 1 § BrB.

Med hänsyn till Börje B:s inställning i ansvarsfrågan och arten av åberopad bevisning bör målet återförvisas till HovR:n för fortsatt handläggning.

Domslut. HD förklarar att de blanketter som har avstämplats i Haldexräknaren inte är att anse som sådana urkunder som avses i 14 kap 1 § BrB.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för fortsatt handläggning.

HD (JustR:n Nyman, Bengtsson, referent, Gregow, Freyschuss och Törnell) beslöt följande, d 24 maj 1991 meddelade dom:

Domskäl. Det system för uppbörd av kilometerskatt som gällde enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) - och för övrigt alltjämt gäller - var i stora drag ordnat på följande sätt. Stämpelkort, som framställts på maskinell väg, utlämnades av trafiksäkerhetsverket till bilägaren. På korten angavs bl a dennes namn, bilnumret och numret på bilens kilometerräknare. Uppgift till ledning för skattedebiteringen skulle med jämna mellanrum lämnas till trafiksäkerhetsverket genom att korten stämplades i bilens plomberade kilometerräknare, varvid utom räkneverkets ställning även kilometerräknarens nummer angavs, och sedan återställdes till trafiksäkerhetsverket. Genom automatisk databehandling av korten uträknades sedan skatten av beskattningsmyndigheten. Systemet innebar att ägaren inte skulle kunna påverka stämplingen på annat sätt än genom körsträckans längd.

En sådan handling som stämpelkortet skiljer sig visserligen från de urkunder lagstiftaren närmast synes ha haft i sikte när bestämmelsen om urkundsförfalskning utformades (jfr NJA II 1948 s 373 f, 376, 389). Emellertid framgår av det sagda, att kortet utställts av trafiksäkerhetsveret  för att efter viss mekanisk hantering visa fordonets körsträcka vid olika tidpunkter. Redan i ostämplat skick får kortet anses ha betydelse som bevis - bl a såvitt angår identifieringen av fordonets kilometerräknare - och uppenbarligen gäller detsamma det stämplade kortet, som skall direkt ligga till grund för skattens bestämmande. Det förhållandet att handlingen framställts på sätt som angetts hindrar inte att den bör anses som en sådan urkund som avses i 14 kap 1 § BrB.

Därmed är dock inte sagt att det förfarande med Haldexräknaren vartill HovR:n funnit Börje B skyldig är att bedöma som urkundsförfalskning. Prövningstillstånd bör meddelas även rörande denna fråga.

Domslut. HD förklarar att de stämpelkort för kilometerskatt som har avstämplats i Haldexräknaren är att anse som sådana urkunder som avses i 14 kap 1 § BrB.

HD meddelar prövningstillstånd i frågan om det åtalade förfarandet med Haldexräknaren är att bedöma som urkundsförfalskning.

Målet i övrigt skall vila.

Vid målets fortsatta handläggning yrkade Börje B att åtalet för urkundsförfalskning skulle ogillas.

Riksåklagaren anförde bl a:

Fordonsägaren är ålagd att utföra stämpling på ett av trafiksäkerhetsverket utställt stämpelkort. Fordonsägaren får, när han kontrollstämplar stämpelkortet i fordonets kilometerräknare, anses medverka i trafiksäkerhetsverkets kontrollstämpling. Fordonsägaren har, om han utför stämplingen enligt de regler som gäller härför, inte möjlighet att själv ändra eller påverka innehållet i det besked kilometerräknaren lämnar vid stämplingen. Jag anser att trafiksäkerhetsverket är att betrakta som utställare också av det stämplade kortet. Genom att använda Haldexräknaren för avstämpling av kortet har Börje B följaktligen framställt en urkund som inte i allo härrör från utställaren. Han har således framställt en falsk urkund. Åtgärden har inneburit fara i bevishänseende.

Målet föredrogs ånyo d 27 nov 1991.

Föredraganden, RevSekr Frostell, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Utgångspunkten för förevarande avgörande är att stämpelkorten är att anse som urkunder med trafiksäkerhetsverket som utställare.

Korten har av trafiksäkerhetsverket lämnats till Börje B för att denne med jämna mellanrum skulle stämpla av dessa i den VDO-räknare vars nummer var angivet på korten.

När Börje B återsänt korten har han uppgett att avstämplingarna företagits i VDO-räknaren. Enligt åtalet skulle emellertid Börje B i stället ha stämplat korten i Haldexräknaren. Har han uppsåtligt stämplat korten i Haldexräknaren har han därför förfarit brottsligt gentemot trafiksäkerhetsverket genom att ha gjort sken av att avstämplingarna härrört från VDO-räknaren

Av detta följer emellertid inte att han därigenom framställt en falsk urkund på sätt som anges i 14 kap 1 § BrB. Börje B har haft i uppdrag att för trafiksäkerhetsverkets räkning stämpla av korten i VDO-räknaren. Avstämplingen har emellertid skett inom ramen för hans behörighet (jfr NJA II 1948 s 383). Genom avstämplingen har han därför framställt en äkta urkund trots att avstämplingen gjorts i Haldexräknaren. Förfarandet är sålunda inte att bedöma som urkundsförfalskning.

Med hänsyn till Börje B:s inställning i ansvarsfrågan och arten av åberopad bevisning bör målet återförvisas till HovR:n för fortsatt handläggning.

Domslut. HD förklarar att Börje B genom det åtalade förfarandet med Haldexräknaren inte gjort sig skyldig till urkundsförfalskning enligt 14 kap 1 § BrB.

HD meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt.

Med undanröjande av HovR:ns dom återförvisar HD målet till HovR:n för fortsatt handläggning.

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, referent, Heuman, Lind och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Genom HD:s dom d 24 maj 1991 har fästslagits att de stämpelkort som avstämplades i Haldexräknaren är att anse som sådana urkunder som avses i 14 kap 1 § BrB. Frågan är nu om, såsom åklagaren påstått, genom avstämplingen falska urkunder har framställts.

Det system för uppbörd av kilometerskatt som gällde enligt vägtrafikskattelagen (1973:601) - och för övrigt alltjämt gäller - var i stora drag ordnat på följande sätt. Stämpelkort, som framställts på maskinell väg, utlämnades av trafiksäkerhetsverket till bilägaren. På korten angavs bl a dennes namn, bilnumret och numret på bilens kilometerräknare. Uppgift till ledning för skattedebiteringen skulle med jämna mellanrum lämnas till trafiksäkerhetsverket genom att korten stämplades i bilens plomberade kilometerräknare, varvid utom räkneverkets ställning även kilometerräknarens nummer angavs, och sedan återställdes till trafiksäkerhetsverket. Genom automatisk databehandling av korten uträknades sedan skatten av beskattningsmyndigheten.

Manipulationer med kilometerräknare är i allmänhet straffbara enligt den särskilda bestämmelsen i 77 § vägtafikskattelagen (1988:327), som motsvarar den tidigare regeln i 33 § i 1973 års vägtrafikskattelag. En viss oklarhet råder däremot i vilken utsträckning obehöriga förfaranden av den typ som åtalet avser faller under BrB:s bestämmelser om förfalskning. I litteraturen har hävdats att manipulationer med en apparat, som medför att den gör oriktiga eller vilseledande uppteckningar eller bearbetningar, inte kan bedömas som förfalskningsbrott, eftersom analogin med medverkan till sanningsbrott är alltför stark (Jareborg, Brotten III, 2 uppl 1986, s 55 och även Beckman m fl, Kommentar till brottsbalken II, 5 uppl s 77 f, jfr 6 uppl s 75 f). Av betydelse är emellertid att enligt det uppbördssystem som här beskrivits bilägaren inte skulle kunna påverka den mekaniska hanteringen av stämpelkortet på annat sätt än genom körsträckans längd. Han har därför inte framstått som utställare av det stämpelkort som lagts till grund för skattedebitering. Skall det bli tal om en upphovsman i vanlig mening till uppgifterna på urkunden, är det trafiksäkerhetsverket; en annan möjlighet är att urkunden såvitt gäller körsträckan uppfattas som härrörande från kilometerräknaren, men i så fall från en korrekt fungerande räknare. Oavsett vilket av dessa synsätt som anläggs innebär ett obehörigt ingrepp i denna mekaniska procedur att urkunden delvis härrör från annan än den ger sken av; det gäller vare sig manipulationer sker enbart med kilometerräknaren eller, som enligt åtalet för urkundsförfalskning i detta mål, en annan räknare än den avsedda används för stämplingen. På detta sätt skiljer sig situationen från sådana sanningsbrott som omtalas i 15 kap BrB. Genom förfarandet får därför en falsk urkund anses framställd.

På grund härav, och då fara i bevishänseende uppenbarligen förelegat, skall de åtgärder med Haldexräknaren vartill HovR:n funnit Börje B skyldig bedömas som urkundsförfalskning.

Skäl saknas att meddela prövningstillstånd beträffande återstående delar av målet.

Domslut. HD förklarar att det åtalade förfarandet med Haldexräknaren utgör urkundsförfalskning.

Beträffandet målet i återstående delar meddelar HD inte prövningstillstånd. HovR:ns dom skall därför stå fast.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1991-05-24

Målnummer:
B299-90