Fastighetsägare som påskjutit två älgkalvar på sin villatomt har ej ansetts skyldig utge ersättning för skada som drabbat älgbeståndet på kringliggande jaktmarksområde.


Lagrum:
2 § 1 mom. lag (1938:274) om rätt till jakt; 10 § jaktlagen (1987:259)

Den 12 febr 1985 påsköt Erland B två älgkalvar. När kalvarna senare samma dag påträffades på Ulvsby jaktlags älgjaktsområdes jaktmark var en av kalvarna död, medan den andra kalven av påskjutningen var så svårt skadad att den måste avlivas. I anledning härav dömde HovR:n för Västra Sverige d 29 jan 1986 Erland B för djurplågeri och olaga vapeninnehav till villkorlig dom jämte dagsböter.

Ulvsby jaktlags älgjaktsområde, ideell förening, (i fortsättningen kallat jaktlaget) yrkade efter stämning å Erland B vid Karlstads TR att Erland B skulle förpliktas att till jaktlaget utge 24 200 kr, varav reproduktionsvärde 19 200 kr och jaktligt värde 5 000 kr, jämte ränta.

Erland B bestred käromålet.

TR:n (rådmannen Hertting, hovrättsassessorn Widlund och t f tingsfiskalen Stenman) anförde i dom d 3 okt 1988: Som grund för yrkandet avseende ersättning för förlorat reproduktionsvärde har jaktlaget åberopat att Erland B genom att skjuta de två älgkalvarna har förorsakat jaktlaget ekonomisk skada. Skadan utgörs av det köttvärde älgarna efter beräknad reproduktion skulle haft vid nästkommande jakttids början. Skada för vilken Erland B är ersättningsskyldig har uppstått oberoende av om kalvarna har skjutits på jaktlagets jaktmarker eller på Erland B:s tomt. Reproduktionsvärdet har beräknats enligt av Svenska Jägareförbundet utfärdade normer; två x två kalvar x 150 kg x 32 kr. Som grund för yrkandet avseende ersättning för förlorat jaktligt värde har jaktlaget åberopat att Erland B:s handlande har medfört att jaktlagets viltvårdsarbete spolierats och att det medfört inskränkningar i jaktlagets medlemmars möjligheter att bedriva jakt.

Som grund för bestridandet har Erland B åberopat, att älgkalvarna befunnit sig på Erland B:s mark när de påskjutits och att jaktlaget därför inte är berättigat till skadestånd, att hans handlande inte medfört någon skada för jaktlaget då jaktmarkerna har så liten yta att de inte hyser någon fast älgstam och i vart fall inte har utrymme för mer än en älgtjur samt att ersättning för jaktligt värde inte kan utgå då jaktlaget härvidlag inte ens påstått att det lidit någon ekonomisk skada. Han har vitsordat att yrkat reproduktionsvärde har beräknats enligt Svenska jägareförbundets normer men hävdat att dessa inte kan tillämpas på ett så litet jaktområde som här är i fråga.

Domskäl. Till utveckling av sin talan har jaktlaget anfört följande. Jaktlaget har jagat i över 40 år. Under denna tid har ett betydande viltvårdsarbete bedrivits. Bland annat har saltstenar satts ut och aspar fällts, allt i syfte att underlätta för viltet. Vidare har avskjutningen anpassats så att en livskraftig älgstam har kunnat vidmakthållas. Jaktlaget  har vissa år inte skjutit hela sin tilldelning. Vidare har det försökt undvika att skjuta stamkor och årskalvar. Stamkor uppehåller sig regelmässigt inom ett mycket begränsat geografiskt område och kan få kalvar tio år i följd. - De i målet aktuella älgkalvarna påträffades på jaktlagets jaktmarker strax öster om Erland B:s tomtgräns. Mellan Erland B:s tomt och den plats där älgarna återfanns löper en hög järnvägsbank. Den ena älgen låg omedelbart öster om järnvägsbanken, den andra ytterligare några tiotal meter längre bort från Erland B:s fastighet på ett gärde. Den älgkalv som låg närmast järnvägsbanken hade skottskadats på undersidan av ryggraden. Med en sådan skottskada kan kalven omöjligen ha förflyttat sig mer än någon meter från skottplatsen. Med största säkerhet har därför kalven påskjutits när den uppehöll sig på järnvägsbanken, varefter den har ramlat eller hasat ned från banken. Då älgkalvar aldrig befinner sig mer än 20-25 m från varandra när de är i sällskap med älgkon, vilket här var fallet, talar allt för att även den andra kalven påskjutits på samma plats. Denna kalv hade träffats av ett skott i buken och förblött. Den aktuella älgkon är välkänd av jägarna och har i många år uppehållit sig på jaktlagets jaktmark. Älgjaktstilldelningen var 1981 tio älgar. Från 1984 och framåt har tilldelningen varit fem älgar. Detta visar att älgstammens tillväxt har varit dålig.

Erland B har i huvudsak anfört följande. Jaktlagets jaktmarker omfattar endast 817 hektar och gränsar till vidsträckta skogar i väster, norr och öster. Området är för litet för att hålla en fast älgstam och i synnerhet för litet för fler än en älgtjur. Det kan närmast betecknas som ett område som älg vandrar igenom. Områdets östra gräns går ungefär 150 m öster om den aktuella järnvägsbanken. Älgarna påträffades således i omedelbar närhet till gränsen. Älgarna befann sig på Erland B:s tomt när de påsköts. Erland B avlossade skotten från badrumsfönstret med ett salongsgevär, vilket var laddat med ammunition av typen "22 kort". Hans avsikt var endast att skrämma älgarna. Orsaken härtill var att såväl han själv som hans grannar under lång tid hade besvärats av älgar som tog sig in på villatomterna för att äta av träd och grödor. Tidigare försök att på olika sätt skrämma bort älgarna hade misslyckats. Avståndet från villan till järnvägsbanken, där tomtgränsen går, är 70-80 m. Älgarna befann sig ungefär 50 m från villan när han sköt. Vid tomtgränsen finns flera skymmande träd och buskar. Det skulle därför ha varit omöjligt att från badrumsfönstret skjuta älgarna om de befunnit sig på järnvägsbanken. Det kan inte vitsordas att något av djuren träffats av skott som skadat ryggraden. Även om så skulle ha varit fallet skulle detta emellertid inte ha hindrat djuret från att förflytta sig. En älg som träffats i bakre delen av ryggraden kan nämligen förflytta sig genom att dra sig framåt med hjälp av frambenen.

På jaktlagets begäran har förhör under sanningsförsäkran hållits med dess ordförande Sven Modahl samt dess kassör Erik Eriksson.

På Erland B:s begäran har han själv hörts under sanningsförsäkran, samt har vittnesförhör hållits med hans fru Maj-Britt B och med veterinären Werner Schaudt.

- - -

Efter redovisning av bevisningen anförde TR:n vidare:

TR:n gör följande bedömning.

En jakträttsinnehavare har inte någon äganderätt till vilda djur, utan endast en rätt att på vissa villkor jaga och skjuta djuren, en sk ockupationsrätt. Om någon olovligen jagar på annans mark har jakträttsinnehavaren därför rätt till skadestånd. Ersättningen skall i princip motsvara förlusten i möjligheterna att genomjakt tillgodoräkna sig villebrådet i det berörda området eller, med andra ord, den minskning i jakträttens värde som har tillfogats jakträttsinnehavaren. Detta brukar uttryckas så att ersättning skall utgå för skada på villebrådsbeståndet (se NJA 1980 s 497). Svenska jägareförbundet har antagit särskilda normer för beräkning av sådan ersättning. HD har i ovan nämnt rättsfall godtagit dessa normer.

Tvist råder i målet angående var älgkalvarna befann sig när de påsköts. Jaktlaget har inte visat att påskjutningen skett inom jaktområdet.

I rättspraxis har intagits den ståndpunkten att innehavare av jakträtt till mark där tjuvjakt ägt rum, men inte jakträttsinnehavare till närliggande mark, är berättigad till ersättning. Här föreligger dock det speciella förhållandet att älgarna påskjutits på en villatomt; dvs på ett område där älgar vanligtvis inte uppehåller sig och där jakt inte bedrivs. Vid sådana förhållanden och då Erland B:s och intilliggande villatomter åt alla håll är omgivna av jaktlagets jaktmarker finner TR:n att jaktlaget i princip måste anses som skadeståndsberättigat trots att älgarna inte påskjutits på mark där det har jakträtt.

Erland B har vidare invänt att jaktlaget inte är berättigat till ersättning eftersom dess jaktmarker är så små att markerna inte rymmer någon fast älgstam. Denna invändning får jaktlaget anses ha vederlagt genom vad Modahl och Eriksson uppgivit om älgbeståndet inom området.

På grund av vad som sålunda anförts finner TR:n att Erland B är skyldig att utge ersättning för reproduktionsvärde till jaktlaget. Anledning saknas jämka det enligt Svenska Jägareförbundets normer framräknade ersättningsbeloppet.

En förutsättning för att skadestånd för förlorat jaktligt värde skall kunna utgå är att jakträttsinnehavaren kan påvisa en reell ekonomisk förlust. I målet har inte ens påståtts att jaktlaget drabbats av någon sådan förlust. Yrkandet om ersättning för förlorat jaktligt värde skall därför ogillas.

Domslut. Med ogillande av käromålet i övrigt förpliktas Erland B att till jaktlaget genast betala 19 200 kr jämte ränta därå enligt 6 § räntelagen från d 25 maj 1987 tills betalning sker.

Erland B fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att jaktlagets vid TR:n förda talan måtte helt ogillas.

Jaktlaget bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lindskog och Morard samt adj led Lönqvist och Liliebäck, referent) anförde i dom d 24 april 1990:

Domskäl. I HovR:n har Erland B vitsordat det av TR:n utdömda skadeståndsbeloppet som skäligt i och för sig.

Förnyade förhör har i HovR:n hållits med Erland B, Maj-Britt B, Werner Schaudt, Sven Modahl och Erik Eriksson. HovR:n har också upptagit den skriftliga bevisning som förebragts vid TR:n.

I målet har inte påståtts att Erland B genom att skjuta på älgarna olovligen bedrivit jakt. Hans handlingssätt är emellertid likartat med olovlig jakt och de skador han vållat är sådana som vanligtvis uppkommer vid sådant brott. Erland B har inte haft något godtagbart skäl för sitt handlande. Vid bedömningen av frågan om skadeståndsskyldighet bör därför påskjutningen och dödandet av älgkalvarna jämställas med en skadebringande brottslig gärning. På grund härav och på de av TR:n i övrigt anförda skälen skall TR:ns dom stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut såvitt nu är i fråga.

Erland B (ombud advokaten Svante Du Rietz) sökte revision och yrkade ogillande av jaktlagets talan.

Jaktlaget (ombud advokaten Mats Carlström) bestred ändring.

Svenska Jägareförbundet avgav efter förordnande av HD yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eriksson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom: Domskäl. Parterna har i HD i huvudsak hänfört sig till vad som tidigare förekommit i målet, dock att jaktlaget godtagit Erland B:s påstående att han avlossat skotten mot älgkalvarna när de befann sig på Erland B:s mark.

Enligt 2 § 1 mom lagen (1938:274) om rätt till jakt, tillkom jakträtten envar jordägare å honom tillhörigt område. I 5 § gjordes vissa undantag beträffande äganderätt till väg som inte förenas med äganderätt till intilliggande mark, samt område hörande till järnväg, spårväg och kanalverk. Enligt 28 § kunde den som olovligen jagade på annans jaktområde dömas till ansvar för olovlig jakt. Ersättning har i praxis tillerkänts jakträttsinnehavare för skada som genom olovlig jakt drabbat älgbeståndet på hans jaktmark under förutsättning bl a att jaktmarken haft en sådan utsträckning att den kan hålla en fast älgstam. Den skada som ersatts är intrånget i jakträttshavarens ockupationsrätt till viltet, beräknat som förväntad avkastning av dödat djur. (Se NJA 1944 s 417 och 1980 s 497.) Fråga är alltså om s k ren förmögenhetsskada som enligt huvudregeln i 2 kap 4 § skadeståndslagen ersätts om den vållats genom brott. I förarbetena till skadeståndslagen (se NJA II 1972 s 609) lämnas dock utrymme för en utvidgning i praxis av det skadeståndsgrundande området.

1949 års jaktutredning tog i sitt betänkande med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (SOU 1961:67 s 93 ff) upp frågan om vilken rätt till jakt som principiellt bör tillhöra tomter och liknande fastigheter belägna inom, men undantagna från, jaktvårdsområde. Utredningen ansåg att innehavarna av dylika fastigheter inte kunde göra anspråk på någon i sakens natur liggande rätt att tillgodogöra sig villebråd som - merendels tillfälligt - passerar över eller uppehåller sig på deras mark. Lika litet som vid förvärv av mark avsedd för järnväg, spårväg eller kanalverk skulle man vid förvärv av mark avsedd för exempelvis bostad, sportstuga m fl ändamål i allmänhet fästa vikt vid den omständigheten att med markinnehavet följer jakträtt. Utredningen fann att jakträtt i princip borde frånkännas innehavare av mark som användes för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk. Förslaget som i denna del möttes av kritik under remissbehandlingen ledde inte till lagstiftning. I propositionen med förslag till ändringar i jaktlagstiftningen (prop 1963:136) anförde departementschefen att (s 30) ifrågavarande olägenheter för jaktvårdsområdena kunde bemästras med betydligt mindre långtgående åtgärder. Länsstyrelserna föreslogs få möjlighet att ur befintligt jaktvårdsområde utesluta fastighet som väsentligen saknar betydelse för jaktvården på området. Vidare föreslogs ett upphävande av den sk förföljningsrätten som ansågs uppmuntra till jakt på fastighet som till följd av sin ringa areal är olämplig som jaktområde. Departementschefens förslag godtogs av riksdagen. Frågan berördes också under förarbetena till den nya jaktlagen (1987:259). I prop 1986/87:58 s 61 anför departementschefen bl a att älgjakt på markområde som inte är så stort att man normalt kan räkna med att ett påskjutet djur faller på den egna marken inte lär komma att ske i en sådan omfattning att det skapar några problem av betydelse.

Lagstiftningens ståndpunkt är således att rätt till jakt enligt huvudregeln tillkommer även ägare till mindre fastigheter sådana som Erland B:s. Här är inte fråga om något intrång i någons jakträtt. (Se NJA 1983 s 258.) Skadeståndstalan skall därför ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD jaktlagets talan.

HD (JustR:n Magnusson, Freyschuss, referent, Svensson, Munck och Lambe) beslöt följande dom:

Domskäl. En jakträttsinnehavare anses inte ha någon äganderätt till de individuella djuren på jaktmarksområdet men väl en rätt till villebrådsbeståndet som sådant. Om någon jagar olovligen på annans mark anses jakträttsinnehavaren ha rätt till skadestånd bl a i form av ersättning beräknad på grundval av de fällda djurens avelsvärde (reproduktionsvärde) (se NJA 1980 s 497). Den som innehar jakträtt på närliggande mark där villebrådet även kunnat tänkas uppehålla sig har emellertid inte ansetts berättigad till sådan ersättning (se NJA 1944 s 417).

Jaktlaget har i HD inte längre gjort gällande att de två älgkalvarna skjutits på jaktlagets älgjaktsområde. Det är således ostridigt att Erland B påskjutit älgkalvarna när dessa befann sig på hans tomt. Enligt 2 § 1 mom lagen (1938:274) om rätt till jakt, som gällde vid tillfället (jfr 10 § i nuvarande jaktlag 1987:259), tillkom jakträtten på tomten Erland B.

På grund av det anförda och då det inte föreligger några omständigheter av beskaffenhet att medföra att skadestånd ändå skall tillerkännas jaktlaget, skall dess skadeståndstalan ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD jaktlagets talan.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1991-11-27

Målnummer:
T235-90