Fråga om överlåtelse av bostadsrätt utgjorde förfogande över kvarlåtenskap. 17 kap 3 § första meningen ÄB.

Uppslagsord:
Arvsavtal; Bostadsrätt

Lagrum:
6 kap. 1 § ärvdabalken (1958:637); 7 kap. 4 § ärvdabalken (1958:637); 17 kap. 3 § ärvdabalken (1958:637); NJA 1971 s. 66

Elvira M, född 1902, avled d 12 juli 1983. Hon efterlämnade som dödsbodelägare sönerna Ingmar M och Lars M samt dottern Barbro L. Barbro L avled d 4 nov 1984. Hon efterlämnade som dödsbodelägare maken Göte L och två döttrar.

Genom överlåtelseavtal d 9 okt 1981 hade Elvira M till Barbro L överlåtit bostadsrätten till sin lägenhet i bostadsrättsföreningen Jagaren i Täby för 30 000 kr. Elvira M förbehöll sig rätten att kvarbo i lägenheten så länge hon önskade mot en hyra motsvarande månadskostnaden för bostadsrättens bibehållande. Köpeskillingen, som kvitterades på överlåtelsehandlingen, erlades i form av en räntefri revers på hela beloppet att betalas vid anfordran. Reversen kvarblev i Barbro L:s besittning och omnämndes inte av henne vid bouppteckningsförrättningen efter Elvira M d 29 aug 1983. Barbro L lät registrera förvärvet av bostadsrätten d 6 sept 1982. Elvira M kvarbodde i lägenheten till sin död.

Ingmar M och Lars M väckte talan mot dödsboet efter Barbro L vid Södra Roslags TR och yrkade att TR:n skulle förklara överlåtelsen av bostadsrätten ogiltig. Till stöd för sin talan anförde de: Vid tiden för överlåtelsen svävade Elvira M i villfarelse om återbetalningen av ett lån till Ingmar M och som en följd av misstro mot denne upprättade hon d 9 okt 1981, samma dag som överlåtelsen av bostadsrätten skedde, ett testamente däri hon uteslöt Ingmar M från arv utöver laglotten. För att särskilt gynna Barbro L eller för att minska kvarlåtenskapen och därmed Ingmar M:s laglott överlät hon lägenheten på Barbro L. Eftersom Elvira M oförändrat behöll förfoganderätten till lägenheten och Barbro L inte behövde erlägga betalningen inträdde ingen förändring och. någon fullbordad överlåtelse ägde inte rum under Elvira M:s livstid. Överlåtelsen fick betydelse först efter Elvira M:s död. Då den inte skett i testamentets form är den enligt 17 kap 3 § ÄB ogiltig.

Ingmar M och Lars M yrkade i andra hand att TR:n skulle förordna att 195 000 kr, alternativt 110 000 kr, skulle återbäras till dödsboet efter Elvira M samt i tredje hand att TR:n skulle fastställa att överlåtelsen av bostadsrätten till Barbro L utgjort en gåva som, efter avdrag med 30 000 kr, skulle intil arvslottens värde avräknas som förskott på arv till Barbro L. Till stöd för sin talan i dessa delar anförde de: Bostadsrätten var vid tiden för överlåtelsen värd ca 140 000 kr. Det förelåg således ett avsevärt missförhållande mellan värdet och vederlaget enligt reversen. Härom var båda parterna medvetna och således medvetna om att överlåtelsen till sin huvudsakliga del utgjorde en gåva. Skulle anses att 17 kap 3 § ÄB inte är tillämplig skall med tillämpning av 7 kap 4 § ÄB gåvans värde återbäras till dödsboet. Vad som skall återbäras är i första hand motsvarigheten till bostadsrättens nuvärde som är 225 000 kr minskat med reversbeloppet eller 195 000 kr och i andra hand motsvarigheten till värdet vid tiden för överlåtelsen, 140 000 kr minskat med reversbeloppet eller 110 000 kr. - Skulle inte heller 7 kap 4 § ÄB vara tillämplig skall från Barbro L:s arvslott jämlikt 6 kap 1 och 3 §§ ÄB avräknas bostadsrättens värde minskat med reversbeloppet på den grunden att avtalet innebär en gåva till Barbro L och att såväl Elvria M som Barbro L varit medvetna härom.

Dödsboet efter Barbro L bestred käromålet och anförde: Elvira M köpte bostadsrätten år 1973. I slutet av 1970-talet hade hon kommit till insikt om att det skulle vara till fördel för henne att flytta till ett pensionärshem och hon anmälde sig som sökande till en lägenhet i ett sådant hem. Hon hade också vid flera tillfällen framfört förslaget att makarna L:s barn skulle överta lägenheten den dag hon flyttade. Hon räknade nämligen med att de skulle komma att studera i Stockholm. - Under Elvira M:s besök hos makarna L i Luleå i sept-okt 1981 kom saken ånyo på tal. Hon och Barbro L kom fram till att det vore enklast att Barbro L köpte lägenheten. Elvira M kunde förbehålla sig nyttjanderätten till dess hon kunde få den pensionärslägenhet hon hoppades på. Av praktiska skäl upprättades överlåtelsehandlingen och reversen d 9 okt 1981; skrivhjälp hade tillkallats för upprättande av Elvira M:s testamente. - När Elvira M köpte lägenheten 1973 betalade hon 24 000 kr. Sedan dess hade den stigit i värde, men eftersom den var i behov av omfattande reparation bedömdes den inte ha högre försäljningsvärde än 30 000 kr och köpeskillingen bestämdes i enlighet härmed. Att reversen inte upptog ränta var naturligt eftersom tanken var att den skulle infrias då Elvira M flyttade. Att reversen blev kvar i Barbro L:s förvar var i enlighet med Elvira M:s önskan; hon hade inget eget bankfack. - Mot påståendet att överlåtelsen är ogiltig enligt 17 kap 3 § ÄB invändes att köpet av bostadsrätten var fullbordat i och med avtalet. Skuldebrevets villkor och Elvira M:s förbehåll om nyttjanderätt saknar därvid betydelse.

Med anledning av Ingmar M:s och Lars M:s i andra och tredje hand framställda yrkanden anförde dödsboet efter Barbro L: Yrkandet om återbäring enligt 7 kap 4 § ÄB skall ogillas på den grunden att talan härom är för sent väckt. Bouppteckningen efter Elvira M är daterad d 29 aug 1983. Av innehållet framgår emellertid att den måste ha avslutats senare, dock inte senare än d 16 april 1984 då den gavs in till TR:n för registrering. Eftersom talan väckts först d 8 maj 1985 är bröderna M:s rätt till talan om återbäring preskriberad. - Avräkning av förskott på arv skall inte heller ske. Överlåtelsen skedde genom köp. Elvira M uppfattade avtalet som ett köp och hon hade inte gåvoavsikt. Även om överlåtelsen skulle befinnas utgöra gåva skall avräkning inte ske då avtalet klätts i köpets form. Bostadsrättens värde måste i allt fall bestämmas utifrån förhållandena vid tiden för överlåtelsen. 1981 hade bostadsrätten ett andelsvärde om 38 600 kr. Som förut nämnts var den hårt nedsliten. Därtill skall beaktas Elvira M:s förbehåll om livstids nyttjanderätt, till följd varav det inte torde ha varit möjligt att sälja den till högre pris än det avtalade.

TR:n (chefsrådmannen Vallgårda samt rådmännen Mohammar och Almbladh) anförde i dom d 13 nov 1985:

Domskäl. Förutom skriftlig bevisning har förhör under sanningsförsäkran hållits med Ingmar M och vittnesförhör med fastighetsmäklaren Gerd Östholm.

För överlåtelse av bostadsrätt genom köp är stadgat att avtalet skall upprättas skriftligen och att däri skall upptagas den lägenhet köpet avser samt köpeskillingen. Överlåtelseavtalet d 9 okt 1981 uppfyller dessa villkor. Anteckning om överlåtelsen har skett i bostadsrättsföreningens förteckning d 6 sept 1982. En fullbordad överlåtelse har därigenom kommit till stånd. Den omständigheten att Barbro L:s förfoganderätt till lägenheten varit inskränkt föranleder inte annan bedömning. Yrkandet om ogiltigförklaring enligt 17 kap 3 § ÄB kan därför inte vinna bifall.

Av vittnesuppgifter av Gerd Östholm framgår att bostadsrätten år 1981 haft ungefär det försäljningsvärde Ingmar M och Lars M påstått eller ca 140 000 kr. Även med hänsyn tagen till Elvira M:s förbehåll om nyttjanderätt till lägenheten har värdet varit så avsevärt mycket högre än köpeskillingen att överlåtelsen till sin huvudsakliga karaktär är att anse som gåva.

Även om oklarhet råder om när bouppteckningen efter Elvira M avslutats, så måste den i vart fall ha avslutats innan den gavs in för registrering, vilket skedde mer än ett år innan talan väcktes. Ingmar M:s och Lars M:s talan om återbäring enligt 7 kap 4 § ÄB skall därför ogillas.

Eftersom Elvira M inte kan ha varit okunnig om överlåtelsens gåvokaraktär, föreligger förutsättningarna för avräkning enligt 6 kap 1 § ÄB, såvida inte med hänsyn till omständigheterna annat måste antagas ha varit avsett.

I sitt testamente d 9 okt 1981 uteslöt Elvira M Ingmar M från arv utöver laglotten och det kan hållas för visst att hon, som Ingmar M och Lars M framhållit, även genom den i köpets form förklädda gåvan velat missgynna Ingmar M.

Att Elvira M insett att hon genom överlåtelsen av bostadsrätten inte kunde undgå att skada även Lars M torde hon ha varit medveten om. I ett brev d 3 febr 1983 från Göte L till Elvira M anför Göte L "Det är ju helt klart med bostadsrätten, så den deklareras nu på Barbro. Och jag skall och kan kontrollera att det blir bra och går rätt till så att Lars enligt din önskan kommer att få sin rätta andel". Av detta uttalande kan antagas att sidoeffekten till Lars M:s nackdel varit på tal mellan Elvira M och åtminstone Göte L och att Elvira M uttlat en önskan om kompensation i någon form till Lars M för bortfallet på grund av bostadsrättsaffären.

Det får på grund av vad sålunda upptagits anses att Elvira M avsett att gåvan inte skulle betraktas som förskott på arv till Barbro L, till följd varav avräkning inte skall ske.

Käromålet skall således ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Samtidigt meddelade TR:n dom i ett mål mellan Ingmar M, kärande, samt Lars M och dödsboet efter Barbro L, svarande, angående klander av testamente. Testamentet, som hade upprättats av Elvira M under vistelsen hos Barbro L i Luleå d 9 okt 1981, innebar att Ingmar M efter Elvira M:s död skulle erhålla endast sin laglott samt att kvarlåtenskapen i övrigt skulle fördelas lika mellan Lars M och Barbro L. I domen förklarade TR:n, med bifall till Ingmar M:s talan, testamentet ogiltigt. Testamentet hade enligt TR:n föranletts av att Elvria M ansåg att Ingmar M felaktigt förnekat att han hade en skuld till henne. TR:n fann emellertid att Ingmar M till fullo hade återbetalat sin skuld till modern och att hon hade svävat i villfarelse härom när hon upprättade testamentet.

Ingmar M och Lars M fullföljde talan i målet angående bostadsrättsöverlåtelsen i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan

med viss justering beträffande andrahandsyrkandet.

Dödsboet efter Barbro L bestred ändring.

Dödsboet å sin sida fullföljde talan i målet angående testamentet och yrkade ogillande av Ingmar M:s talan.

HovR:n (hovrättslagmannen Hylander, hovrättsråden Palmcrantz och Lagerbielke samt adj led Järvstrand, referent) anförde i dom d 30 sept 1987 i målet angående bostadsrättsöverlåtelsen:

Domskäl. HovR:n anmärker att samtidigt med denna tvist behandlas en tvist mellan dödsboet efter Barbro L och Ingmar M angående klander av testamente.

Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

Förhör under sanningsförsäkran har ägt rum med Ingmar M, Lars M och Göte L. Vittnesförhöret vid TR:n med fastighetsmäklaren Gerd Östholm har förebringats genom uppspelning av bandupptagning. Vidare har nytt vittnesförhör ägt rum med bouppteckningsförrättaren Carl-Gustaf Hallsenius. Den vid TR:n förebringade skriftliga bevisningen har åberopats och genomgåtts också i HovR:n.

Ingmar M har i HovR:n berättat bl a följande: Elvira M hade en trevlig och inte särskllt nedsliten lägenhet om två rum jämte matrum, som hon var nöjd med. En del av hennes äldre väninnor hade flyttat in i servicehuset ängaren, som låg i närheten av lägenheten, och det hände någon gång att hon uttalade en önskan om att flytta dit men att hon avstod därifrån främst av kostnadsskäl. Hon var medveten om att hennes lägenhet stigit i värde, vilket hon ibland nämnde för honom. - Ingmar visste intet om överlåtelsen av lägenheten förrän vid bouppteckningen. När han då frågade Barbro L om skuldförbindelse eller pengar, fick han till svar att det inte fanns någon skuldförbindelse och att Barbro ej visste var pengarna fanns. Den aktuella skuldförbindelsen kom i dagen först sju månader senare. - Efter bouppteckningsförrättningen byttes låset till lägenheten och därefter har varken han eller brodern Lars varit där.

Lars M har angående Elvira M:s uppfattning om lägenhetens värde och hennes inställning till inflyttning till servicehuset berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad Ingmar uppgivit. Han har vidare anfört: I okt 1981 blev han uppringd av Barbro L, som frågade om han behövde moderns lägenhet och därefter - vid Lars' nekande svar - berättade att "de tänkte skriva över lägenheten på henne". När Lars invände att det väl inte var så bråttom, sade Barbro att det var moderns vilja men att Lars inte behövde oroa sig, ty han skulle få kompensation. Han tillsades emellertid att inte berätta något för Ingmar. - Vid ett senare tillfälle har Barbro bekräftat för Lars att hon inte betalat något för lägenheten.

Göte L har i denna del i HovR:n uppgivit, att han visste om att hans hustru köpt sin moders lägenhet men ej till vilket pris, att han var närvarande vid bouppteckningen efter Elvira men att han försökte hålla sig utanför, att hans hustru tyckte att bouppteckningsförrättaren Hallsenius verkade partisk samt att det var han själv som efter samtal med boutredningsmannen, advokaten Staffan Strandberg, så småningom tog fram skuldebrevet ur bankfacket och skickade det till Strandberg.

Hallsenius har i sitt vittnesförhör sagt att han vid bouppteckningen, trots frågor i anledning av överlåtelsen av lägenheten, ej erhållit upplysning om att det fanns ett skuldebrev mellan Barbro L och Elvira M.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt svensk rättsuppfattning har en arvlåtare rätt att fritt och självständigt intill dödstimman förfoga över sin kvarlåtenskap. Endast testamentariska förordnanden angående kvarlåtenskap accepteras, däremot ej avtal varigenom arvlåtaren tillförsäkrar annan rätten att taga arv. Förhållandet regleras i 17 kap 3 § ÄB. Meningarna är emellertid delade om hur detta stadgande skall förstås och praxis har inte i alla hänseenden löst frågan. Syftet med bestämmelsen torde emellertid enkelt uttryckt ha varit att göra alla avtal, som med hänsyn till sina faktiska konsekvenser kan sägas kringgå testamentsreglerna, ogiltiga. Vid bedömningen huruvida ett avtal är ett giltigt avtal eller ett otillåtet arvsavtal är de konsekvenser som avtalet får för överlåtaren/givaren av stor betydelse (jfr, bl a, Beekman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, s C II:5 f). Vid prövningen härav måste hänsyn tagas till samtliga omständigheter vid arvsavtalet.

I föreliggande fall har Elvira M, samtidigt som hon upprättat ett testamente, enligt vilket Ingmar M endast skulle erhålla sin laglott, överlåtit sin lägenhet till dottern Barbro L för en köpeskilling långt under marknadsvärdet. Att i vart fall Elvira M var medveten om lägenhetens värde är i målet visat genom Lars och Ingmar M:s utsagor, vilka HovR:n inte finner anledning betvivla. - I överlåtelsehandlingen angavs dels att köpeskillingen kvitteras, dels att Elvira M under sin återstående levnad så länge som önskemål från hennes sida förelåg skulle äga rätt att kvarbo i bostadsrättslägenheten mot en hyra motsvarande månadskostnaden. Det förhållandet att köpeskillingen kvitterades innebar emellertid inte att Elvira M erhöll några pengar, utan endast att Barbro L undertecknade ett räntefritt skuldebrev om 30 000 kr att betalas vid anfordran. Skuldebrevet behöll Barbro L i sin besittning och det kom i dagen först i mars 1984, varvid det antecknades i bouppteckningen efter Elvira M.

Vid bedömningen huruvida överlåtelsen skett för dödsfalls skull och således skall förklaras ogiltig enär den ej företagits i testamentets form är att beakta ej endast omständigheterna i detta mål utan även i viss mån vad som framkommit i målet om klander av Elvira M:s testamente.

I målet är utrett att Elvira vid tidpunkten för de aktuella dispositionerna ville göra Ingmar arvlös, eftersom hon levde i den föreställningen, att han ej betalat tillbaka ett lån från henne, och att hon därför var förargad på honom. Genom överlåtelse av lägenheten skulle hon kunna undandraga honom mer än som var möjligt enligt testamentet. Att hon dock inte ville att Lars' arvslott skulle minskas framgår av dels vad Barbro L sagt om kompensation till Lars, dels Göte L:s uttalanden i brevet till Elvira av d 3 febr 1983, i vilket han försäkrar att Lars enligt Elviras önskemål skall "komma att få sin rätta andel" och att Elvira skall vara lugn, "jag lovar Dig, Elvira, att din vilja skall respekteras och att som Du vill skall ske!" Vid bedömningen av överlåtelseavtalet är vidare att beakta att det egentligen inte innebar någon som helst uppoffring för Elvira utan enbart för hennes dödsbo. Visserligen inskränktes hennes befogenhet över lägenheten såtillvida att hon ej kunde överlåta den till annan eller belåna den, men dessa inskränkningar torde ha varit försumbara för Elvira och innebar i praktiken inte någon som helst förändring för henne. Att en flyttning till servicehus skulle ha varit nära förestående, såsom antytts från dödsboet, har motsagts av de uppgifter Ingmar och Lars M lämnat. Inte heller medförde överlåtelsen någon fördel för Elvira i form av exempelvis pengar som hon kunde haft glädje av under sin livstid.

Vid en samlad bedömning finner HovR:n att övervägande skäl talar för att överlåtelseavtalet av d 9 okt 1981 är att anse som ett otillåtet förfogande över kvarlåtenskap och således ogiltigt enligt 17 kap 3 § ÄB.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut förklarar HovR:n att avtalet av d 9 okt 1981 mellan Elvira M och Barbro L angående överlåtelse av bostadsrätten i bostadsrättsföreningen Jagaren skall vara ogiltigt.

I dom samma dag i testamentsmålet fastställde HovR:n TR:ns domslut.

Dödsboet efter Barbro L (ombud advokaten Ulf Dahlberg) sökte revision och yrkade ogillande av Ingmar M:s och Lars M:s talan i målet om bostadsrättsöverlåtelsen.

Ingmar M och Lars M (ombud för båda advokaten Bengt Hasselrot) bestred ändring.

Dödsboet sökte revision även i testamentsmålet, men HD fann ej skäl att meddela prövningstillstånd.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande följande dom:

Domskäl. Den skriftliga överlåtelsen d 9 okt 1981 av bostadsrätten har genom anteckning i bostadsrättsföreningens lägenhetsförteckning d 6 sept 1982 blivit sakrättsligt bindande (31 § skuldebrevslagen, NJA 1971 s 66). Föreningen har bekräftat denuntiationen genom att godkänna överlåtelsen och ta upp Barbro L som medlem.

Detta hindrar emellertid inte att bostadsrättsöverlåtelsen, som rättsligt inte kan jämställas med äganderätt utan bör betraktas som en fordringsrätt gentemot bostadsrättsföreningen, kan vara ogiltig på andra grunder, exempelvis, som Ingmar M och Lars M gjort gällande, med tillämpning av 17 kap 3 § ÄB.

Det adkvisitiva arvsavtalet, som det här skulle kunna vara fråga om, innebär att arvlåtaren tillförsäkrar annan rätten att taga arv (NJA II 1930 s 402). Frågan om dylika arvsavtals giltighet regleras i 17 kap 3 § ÄB. Sådana frånkänns redan genom lagtexten giltighet. Av förarbetena till lagstiftningen (NJA II 1930 s 429 ff) framgår följande. Motiven för stadgandet var att dylika avtal innebar ett hot mot testators frihet att intill dödstimman fritt och obundet förfoga över sin kvarlåtenskap. Vidare skulle en sådan möjlighet kunna föranleda missbruk, nämligen att arvlåtaren kunde vidtaga ett dylikt förfogande för att obehörigen utesluta sina bröstarvingar från laglottsrätt. Det framhålls också följande. Att avtalet är ogiltigt innebär, att den, som har intresse därav, kan yrka på dess undanröjande. Angrepp, som kan riktas mot arvlåtarens avtalsvis träffade förfoganden över kvarlåtenskapen, är inte underkastat inskränkande bestämmelser beträffande tid inom vilken klander skall anställas.

Omständigheterna vid överlåtelsen av bostadsrätten, såsom Elvira M:s kvarboenderätt i förening med att köpeskillingsreversen, som var räntefri, behållits av Barbro L och med det av Lars M omvittnade telefonsamtalet, visar att överlåtelsen rätteligen bör ses som en komplettering av det samtidigt upprättade testamentet. Genom testamentet begränsades Ingmar M:s arv till laglotten och genom bostadsrättsöverlåtelsen överfördes merparten av kvarlåtenskapens värde till dottern Barbro L, som i sin tur senare skulle kompensera brodern Lars M. Det är också mellan parterna ostridigt, att Elvira M vid tidpunkten för de aktuella dispositionerna ville göra Ingmar M arvlös, eftersom hon - rätt eller fel - levde i den föreställningen att han inte betalat tillbaka ett lån på 30 000 kr till henne.

På grund av det anförda och genom vad i övrigt förekommit i målet är det klarlagt att bostadsrättsöverlåtelsen inte primärt tillkommit för att sälja bostadsrätten till Barbro L utan därför att Elvira M velat förfoga över sin kvarlåtenskap för att obehörigen minimera den Ingmar M tillkommande laglotten. Bostadsrättsöverlåtelsen är alltså egentligen ett adkvisitivt arvsavtal som enligt 17 kap 3 § ÄB på talan av den som har intresse av saken bör frånkännas giltighet.

HD finner, liksom HovR:n, att Ingmar M:s och Lars M:s förstahandsyrkande bör bifallas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Gregow och Lars K Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Ifrågavarande bostadsrätt överläts d 9 okt 1981 av Elvira M till dottern Barbro L. Barbro L antogs till medlem i bostadsrättsföreningen och hennes förvärv antecknades i föreningens lägenhetsförteckning d 6 sept 1982. Överlåtelsen erhöll alltså sakrättslig verkan genom att föreningen denuntierades om den (se NJA 1971 s 66). Med hänsyn härtill kan Elvira M:s överlåtelse av bostadsrätten inte anses utgöra ett sådant förfogande över kvarlåtenskap som avses i 17 kap 3 § första meningen ÄB. Denna bedömning påverkas inte av att Elvira M enligt överlåtelseavtalet hade rätt att bo kvar i bostadsrättslägenheten under sin återstående livstid mot en hyra motsvarande månadskostnaden för bostadsrättens bibehållande.

På de av TR:n anförda skälen finner HD att Ingmar M:s och Lars M:s talan om återbäring enligt 7 kap 4 § ÄB och deras talan om avräkning enligt 6 kap 1 § ÄB skall ogillas.

På grund av det anförda skall käromålet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

Referenten, Just R Jermsten, med vilken Just R Sterzel instämde, var skiljaktig och anförde: Genom denuntiation i sept 1982 till bostadsrättsföreningen vann Barbro L sakrättsligt skydd för sitt förvärv enligt överlåtelseavtalet d 9 okt 1981. Detta förhållande utgör otvivelaktigt ett starkt stöd för att avtalet utgjorde en sk "livsrättshandling" (se Nial, Dödsrättshandlingar och livsrättshandlingar, SvJT 1937 s 277). Varken lagtexten i 17 kap 3 § ÄB eller i sammanhanget aktuella förarbeten ger emellertid belägg för att så alltid måste vara fallet (jfr Beckman-Höglund, Svensk familjerättspraxis, C 11:5 f).

Det är i målet ostridigt att överlåtelseavtalet upprättades i omedelbar anslutning till att Elvira M genom sitt testamentariska förordnande inskränkte Ingmar M:s rätt att få del av hennes kvarlåtenskap så långt det var lagligen möjligt. Den i avtalet intagna särskilda överenskommelsen får anses ha tillkommit för att Elvira M under sin återstående livstid skulle ha kvar sin rätt till lägenheten. För detta talar vidare de förhållandena att det samtidigt av Barbro L utfärdade och sedan också omhändertagna skuldebrevet skulle infrias först vid anfordran samt att någon ränta inte skulle beräknas på det angivna beloppet. Att parterna vid avtalets tillkomst betraktat detta som en "dödsrättshandling" vinner också ett betydande stöd av övrig utredning i målet. Jag tänker här särskilt på uppgifterna om att Lars M sedermera skulle få kompensation - eller enligt Göte L:s brev till Elvira M "sin rätta andel" - liksom makarna L:s önskan att Ingmar M inte skulle få vetskap om överlåtelsen.

På grund av det anförda finner jag att omständigheterna i detta fall är så speciella att den aktuella överenskommelsen bör anses utgöra ett sådant avtal som avses i 17 kap 3 § första meningen ÄB.

Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Rättsfall: NJA 1971 s. 66; NJA 1972 s. 487