Servitut avseende rätt att hålla sjömärke m m för farled i allmän hamn har ansetts genom fastighetsreglering kunna bildas till förmån för fastighet där centrum för hamnverksamheten är belägen.


Lagrum:
14 kap. 1 § jordabalken (1970:994); 7 kap. 1 § fastighetsbildningslagen (1970:988)

(Jfr 1978 s 57)

En allmän farled går genom Pitsundet, omkring 10 km söder om Piteå centrum. Till hjälp för navigeringen finns ett antal sjömärken uppsatta på stränderna, delvis på tomtplatser avsedda för fritidsbebyggelse. Leden medger för närvarande trafik av båtar med ett djupgående av högst 6 m.

Efter ansökan från Piteå kommun genomförde fastighetsbildningsmyndigheten, specialenheten nr 1 i Norrbottens län (FBM) fastighetsreglering för bildande av servitut avseende befintliga sjömärken samt siktgator mot dessa. Vid förrättningen anförde sakägarna att vissa sjömärken, mittmärkena, tillkommit redan på 1920-talet, medan sidomärkena torde ha uppförts på 1950-talet. Några skriftliga överenskommelser hade inte träffats med berörda markägare. - Vissa sjömärken skyms numera av träd som vuxit upp. Vid besiktning under förrättningen noterades vilka träd som måste avverkas. Parterna kunde också - med ett undantag - träffa överenskommelse om ersättningen härför. - Enighet kunde inte uppnås i fråga om eventuella servitutsupplåtelser och ersättningar härför. Markägarna motsatte sig att mark uppläts med servitut, eftersom detta kunde medföra minskade fastighetsvärden och försvårade möjligheter att bebygga fastigheterna. De ifrågasatte möjligheten att säkerställa aktuella rättigheter genom fastighetsreglering.

FBM meddelade härefter fastighetsbildningsbeslut, innebärande upplåtelse av servitutsrätt till förmån för Pitholm 47:13, tillhörig Piteå kommun, att bygga, underhålla och förnya sex stycken sjömärken med tillhörande ledningar m m på Högsböle 3:10, 3:34 och 3:40 och Pitsund 1:1. Servitutet skulle även omfatta rätt att utföra erforderlig röjning av siktlinjer mot dessa sjömärken till 10 m bredd och dessutom rätt till väg m m. Beträffande Högsböle 3:33, 3:38 och 3:42 innebar beslutet rätt till röjning av siktlinjer, att taga väg m m. Servitutsupplåtelserna åskådliggjordes å en till akten hörande kartskiss.

FBM antecknade som skäl för fastighetsbildningsbeslutet bl a: "Ett säkerställande av sjömärkena med tillbehör och siktgator har bedömts lämpligen kunna ske som fastighetsbildningsservitut. Här aktuella ändamålet är av stadigvarande betydelse och direkt nödvändigt för sjöfarten i sundet. Genom servitutsbildningen fås en säkerställd rättighet med klara förhållanderegler mellan parterna. Rättigheten knyts till kommunens fastighet varå hamnen är belägen. Servituten blir i väsentliga delar klart lokaliserade.

Sjömärkena och siktgatorna berör strandskyddsområde och naturvårdsområde enligt 15 och 19 §§ naturvårdslagen. Även område med byggnadsförbud enligt 17 § väglagen (30 m från landsväg 506) berörs.

Samråd har skett med byggnadsnämnden utan erinran.

Bostadsfastigheterna som berörs är alla bebyggda. Sjömärkena är redan till viss mån anpassade till bebyggelsen (lokalisering och utförande i höjd). Tilltänkta servituten bedöms ej strida mot bestämmelserna i 3 kap 3 § FBL.

Servituten är av sådan väsentlig betydelse som avses i 7 kap 1 § FBL.

Under handläggningens gång har markägarna pekat på att servitutsrätten kommer att begränsa möjligheten för bebyggande. Servituten innebär viss begränsning vid byggande, men då fastigheterna redan är bebyggda torde behovet av ut- eller tillbyggnader endast avse smärre sådana åtgärder. Då erforderlig sikt i enslinjegatorna kan variera i höjd torde i de flesta fall vid till- eller utbyggnader det i servitutet föreskrivna samrådet mellan markägare och servitutshavare klarlägga och lösa hur tilltänkta byggnadsåtgärder bör utformas så att sikt i enslinjerna bibehålles. Markägarnas befarade svårigheter att kunna bygga på tomterna finner förrättningslantmätaren skäl att ytterligare överväga. Han meddelar att i senare delen av sista punkten i servitutstexterna intas ytterligare krav på servitutshavare att han i möjlig mån må jämka och anpassa märkena i höjd för att underlätta skäliga om- och tillbyggnader."

I ersättningsfrågan antecknade FBM bl a att servitutsrättigheterna egentligen inte innebar sådant intrång som leder till sänkning av fastigheternas marknadsvärden med hänsyn bl a till att märkena funnits under lång tid. FBM bestämde att kommunen skulle utge ersättning till ägarna av tjänande fastigheter med följande belopp, innefattande ersättning för avverkning av befintliga träd.FastighetÄgareErsättning, krHögsböle 3:10Märta Å500:-Högsböle 3:33Lars-Ove S2 500:-Högsböle 3:34Siv R6 000:-Högsböle 3:38Ingvar N500:-Högsböle 3:40Axel N6 000:-Högsböle 3:42Naima L2 500:-Karl-Erik L

Förrättningen avslutades d 9 aug 1985.

Lars-Ove S och ytterligare fyra fastighetsägare, i fortsättningen kallade Lars-Ove S och medparter, företrädda av gemensamt ombud, samt Ingvar N, också såsom fastighetsägare men med eget ombud, anförde besvär hos Luleå TR, fastighetsdomstolen, med yrkande att fastighetsdomstolen skulle upphäva beslutet om servitutsupplåtelser.

I andra hand yrkade Lars-Ove S och medparter att de bestämda ersättningarna skulle höjas.

Kommunen bestred ändring.

Klagandena anförde till utveckling av besvären: Kommunens fastighet Pitholm 47:13, som är belägen åtminstone någon kilometer från klagandenas fastigheter, har inte sådan förmån av de aktuella servituten att den omfattas av lagstiftarens intentioner i fråga om servitutsbegreppet. Någon faktisk nytta uppkommer ej för kommunens fastighet. Möjligen kan man tänka sig att servitut skulle kunna bildas till förmån för en staten tillhörig fastighet, eftersom sjömärkenas syfte är att tillgodose sjöfarten i svenska farvatten och detta ligger inom den statliga myndigheten sjöfartsverkets ansvarsområde. I andra hand hävdas att bestämmelserna i 7 kap 1 § FBL om väsentlig betydelse för härskande fastighets ändamålsenliga användning ej är uppfylld. I stället för fastighetsreglering borde man ha använt sig av expropriation.

Ersättningsyrkandet grundar sig på en bedömning av hur stor del av respektive tomtyta som inte kan användas på ett ändamålsenligt sätt. Ersättning för uppkommet intrång borde utgå med det aktuella tomtpriset, nämligen 62 kr 50 öre per kvm.

Kommunen anförde: På Pitholm 47:13 är kommunens hamn Haraholmen belägen. Sjömärkena ingår i ett sjötrafiksystem, för vilket kommunen har ansvaret. Sjöfartsverket har det övergripande ansvaret för sjötrafiken. På andra sidan Pitsundet finns sjömärken avsedda för trafiken i motsatt riktning, ut mot havet. Dessa märken står på Pitholm 47:13. Det är oklart vem som ursprungligen satt upp de ifrågavarande märkena. Någon inskränkning i möjligheten att bebygga fastigheterna uppkommer inte, eftersom de redan är bebyggda. Sjömärkena och siktgatorna har funnits under lång tid och fastigheternas värden är anpassade till rådande förhållanden.

De ersättningar FBM bestämt är väl avvägda.

Fastighetsdomstolen (lagmannen Brännström, rådmannen Ekman, referent, fastighetsrådet Heijer samt två nämndemän) anförde i utslag d 12 dec 1986:

Skäl.

Överlantmätarmyndigheten har i infordrat yttrande avstyrkt bifall till besvären och anfört:

Det övergripande ansvaret för sjösäkerheten i utprickade farleder åvilar sjöfartsverket. Ansvaret för skötseln av sjömärken och andra säkerhetsanordningar är dock knutet till huvudmannaskapet för de aktuella anordningarna. Enligt 2 kap 3 § förordning om lotsning m m (SFS 1982:569) åligger det den som in rättar eller övertar en säkerhetsanordning att sörja för underhåll, tillsyn och betjäning av anordningen på ett tillfredsställande sätt. Enligt samma paragraf föreskrives vidare att sjöfartsverket utövar tillsyn över säkerhetsanordningar i den mån tillsynen inte ankommer på någon annan. I förevarande fall är det Piteå kommun som är huvudman för sjömärkena och därmed också ansvarig för deras underhåll och tillsyn.

I de fall där sjömärkena är placerade eller måste placeras på mark som inte tillhör Piteå kommun, kan enligt överlantmätaren tre alternativ tänkas för att förfoga över nödvändigt markområde. Dessa är äganderätt, nyttjanderätt och servitut. Av dessa tre former framstår servitut som en mycket lämplig form bl a av följande skäl. Servitut är knutet till fastighet och ej till person. Servitut är inte heller begränsat i tiden. Servitutsformen kan ofta medge ett dubbelutnyttjande av marken och behöver således inte innebära ett totalt ianspråktagande. Detta innebär minskade markkostnader för anläggningen och innebär också hushållning med mark.

Pitholm 47:13 är en exploateringsfastighet om totalt ca 870 ha inom vilken bl a Piteå kommuns hamn och hamnförvaltning är belägen (Haraholmen). För hamnområdet finns en upprättad stadsplan som fastställts d 18 aug 1975. Enligt stadsplanen är området avsett att användas för hamnändamål.

Överlantmätaren anser det klart att en fastighet, inom vilken en hamn är belägen, för sin ändamålsenliga användning är beroende av de säkerhetsanordningar (sjömärken m m) som erfordras för sjöfarten.

Att den aktuella farleden i Pitsundet inte direkt är knuten till sjötrafiken till och från Haraholmen hör inte innebära hinder mot att fastigheten Pitholm 47:13 fungerar som härskande fastighet i servitutsförhållandet. Hamnarna och de olika farlederna med tillhörande säkerhetsanordningar måste ses som ett sammanhängande system av anordningar för att möjliggöra sjöfart. Jämförelser kan göras med rättsfallet NJA 1978 s 57. Servitutsförhållanden liknande det nu aktuella har också behandlats i den juridiska litteraturen, se bl a Hillert, Servitut (1979) s 39-47.

Behovet av säkerhetsanordningarna måste enligt överlantmätaren också anses vara av stadigvarande betydelse. Något hinder mot att inrätta servitut för sjömärken med stöd av fastighetsbildningslagen till förmån för fastighet inom vilken en hamn är belägen kan därför inte anses föreligga.

Beträffande ersättningen gäller att fastighetsägarna skall ersättas för den minskning av fastigheternas marknadsvärde som uppstår genom servitutsåtgärden. I förevarande fall är sjömärkena befintliga. Tidpunkten för de aktuella sjömärkenas tillkomst har inte med säkerhet kunnat fastställas. Vid förrättningssammanträde har dock framkommit att sjömärkena torde ha uppförts någon gång under 1920- och 1950-talet och att markägarna i några fall begärt (sänt räkning) och fått ersättning för att man upplåtit mark för sjömärkena.

De befintliga sjömärkena har alltså funnits sedan lång tid tillbaka. Överlantmätaren anser därför i likhet med förrättningsmannen att marknadsvärdena för de berörda fastigheterna redan är anpassade till rådande förhållanden. Det torde också vara uteslutet att markägarna skulle kunna få bort anordningarna även om servitutsbildning ej skett. Någon förändring av marknadsvärdena till följd av att formella servitutsrättigheter skapas för sjömärkena torde således inte kunna påvisas.

För att bedöma skäligheten av de yrkanden som framförts i besvärsskrivelserna har en jämförelse gjorts med det fall att sjömärkena skulle nyuppföras och förfogande till nödvändig mark med siktgator skulle ske med äganderätt.

I fråga om ersättningarna söks då fastigheternas värdeförändring dvs minskningen av fastigheternas marknadsvärde till följd av att viss areal tomtmark avstås. Differensen mellan fastigheternas marknadsvärden före och efter regleringen kan då uttryckas som ett marginalvärde per kvm tomtmark som avstås. Erfarenheter från frivilliga överenskommelser vid fastighetsregleringar och domstolsutslag tyder på att detta s k marginalvärde motsvarar ca 60% av tomtmarkens genomsnittsvärde per kvm.

Enligt lantmäteriets värderingsenhet kan marknadsvärdet för en strandtomt i det nu aktuella läget uppskattas till ca 50 000-60 000 kr. En tomtstorlek om ca 2 000 kvm medför ett genomsnittsvärde per kvm tomtmark om ca 30 kr. Marginalvärdet i den tänkta situationen torde därmed uppgå till ca 18 kr/kvm.

Om man i stället för avskiljande av marken använder sig av servitut för att säkra rätten vid nyuppförande av sjömärken bör ersättningsbeloppet väsentligt understiga ovan nämnda marginalvärde. Servitutet är en begränsad sakrätt till fastighet som endast innebär rätt för härskande fastighet att nyttja tjänande fastighet i visst hänseende. Äganderätten till marken inom servitutsområdet utsläcks ej och tomterna kan i allt väsentligt nyttjas som tidigare även om servitutsrätt formellt belastar delar av tomterna. I det aktuella ärendet har sjömärken och siktgator funnits sedan lång tid varför minskningen i marknadsvärdet måste vara marginell. Ersättningsbeloppen för fastigheternas marknadsvärdeförändring kan därför rimligen inte uppgå till de belopp som klagandena yrkat.

De ersättningsbelopp som i förrättningen utdömts till fastighetsägarna för servitutsupplåtelsen varierar mellan 500-3 500 kr. Därutöver har ersättning utgått för de fall man tvingas avverka befintliga gårdsträd.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts anser överlantmätaren att de ersättningsbelopp som beslutats vid förrättningen kompenserar fastighetsägarna för servitutsåtgärden.

Fastighetsdomstolen gör följande bedömning.

Klagandena har gjort gällande att det servitut FBM beslutat om inte har sådan anknytning till kommunens fastighet att servitut får bildas med denna fastighet såsom härskande. Domstolen konstaterar att Pitholm 47:13 till viss del används för hamnändamål i enlighet med fastställd plan. För en sådan fastighet måste det vara av väsentlig betydelse att sjötrafiken säkras genom sjömärken. De aktuella sjömärkena måste anses ingå i ett sammanhängande system av farleder inom kommunen på motsvarande sätt som olika delar i ett tunnelbanenät i rättsfallet NJA 1978 s 57 ansågs utgöra en enhet. Kommunen har underhållsansvaret för sjömärkena och behöver för detta ändamål rätt att bibehålla och förnya sjömärkena på Högsböle 3:10, 3:34 och 3:40. För att säkerställa erforderlig sikt mot märkena behöver kommunen rada över klagandenas fastigheter vad gäller bebyggelse och trädhöjd samt rätt att taga väg. Eftersom den härskande fastigheten sträcker sig fram till norra sidan Pitsundet är kravet på grannskap mellan den och fastigheter uppfyllt. Servitutet avser stadigvarande ändamål.

Domstolen finner på grund av det anförda att servitutsbeslutet står i överensstämmelse med de allmänna kriterierna som brukar uppställas för bildande av servitut och som delvis kommer till uttryck i 14 kap 1 § JB. Domstolen anser även att förutsättningarna för att inrätta servitut genom fastighetsreglering enligt 5 kap och 7 kap 1 § FBL är uppfyllda. Besvären beträffande servitutsupplåtelserna skall alltså lämnas utan bifall.

I fråga om besvären mot ersättningsbeslutet är det uppenbart att de tjänande fastigheterna inte genom servitutsbeslutet nedgått i värde med de belopp klagandena yrkat. Den ersättning som kan komma i fråga måste bestämmas med utgångspunkt från att servitutet endast innebär viss begränsning av markägarens rätt att nyttja marken och den kan aldrig överstiga marginalvärdet av den mark som ianspråktas.

Någon utredning om vilken inskränkning i de enskilda fastigheternas nyttjande som servitutet innebär har inte förebringats och någon anledning anta att fastigheternas värde nedgått mer än motsvarande den ersättning FBM bestämt föreligger inte. Klagandenas yrkanden i ersättningsdelen kan därför inte i någon utsträckning bifallas.

Fastighetsdomstolens avgörande. Besvären lämnades, såvitt nu är i fråga, utan bifall.

Lars-Ove S och medparter samt Ingvar N fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade bifall till sin vid fastighetsdomstolen förda talan.

Kommunen bestred ändring.

Statens lantmäteriverk avgav efter HovR:ns förordnande yttrande i målet d 30 juni 1988, varefter HovR:n inhämtade förklaring från kommunen och de enskilda parterna bereddes tillfälle att slutföra sin talan.

HovR:n (hovrättsrådet Meurling, fastighetsrådet Huldtin, hovrättsassessorn Eriksson, referent, och adj led Nilsson) anförde i utslag d 16 juni 1989: Utredningen i HovR:n.

Parterna har i HovR:n i huvudsak hänfört sig till vad de anförde vid fastighetsdomstolen.

Lantmäteriverket har avstyrkt bifall till besvären och anfört i huvudsak följande.

Lantmäteriverket har under hand haft samråd med sjöfartsverket och därvid fått följande upplysningar: När sjöfartsverket behöver ta i anspråk mark på land för sjömärken brukar i allmänhet nyttjanderättskontrakt upprättas på 25 år mot en engångsersättning. Upplåtelse i form av servitut har - såvitt känt - aldrig använts. För enkla sjömärken i vattenområdet brukar något avtal inte upprättas. - För fyrar och andra säkerhetsanordningar gäller 2 kap förordningen (1982:569) om lotsning m m. Enligt dessa bestämmelser håller staten fyrar, sjömärken och andra säkerhetsanordningar i den utsträckning som sjöfartsverket bestämmer. Säkerhetsanordningar får inrättas av andra men inte utan sjöfartsverkets tillstånd och sjöfartsverket utövar tillsyn i den mån tillsynen inte ankommer på någon annan. - Enligt lagen (1983:293) om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled eller en allmän hamn får en allmän farled eller allmän hamn inrättas om farleden eller hamnen är av väsentlig betydelse för den allmänna samfärdseln. Om det är påkallat med hänsyn till det ändamål som en allmän farled skall tillgodose, säkerheten i farleden eller i övrigt med hänsyn till allmän eller enskild rätt, får särskilda föreskrifter meddelas om hur den allmänna farleden skall ordnas och begagnas. Det är sjöfartsverket som beslutar i de nämnda frågorna. - Sjöfartsverket för sedan d 1 jan 1988 ett register över allmänna farleder och allmänna hamnar. Av registret framgår att farleden in mot Piteå är allmän från Nygrån. Den allmänna hamnen vid Piteå innefattar såväl Haraholmens hamn och hamnarna vid Piteå tätort (Skuthamn m fl) som mellanliggande farvatten, dvs bl a Pitsundet. Piteå kommun svarar för farleden och hamnen. Några särskilda föreskrifter har inte meddelats för farleden. - Enligt sjöfartsverkets uppfattning är det inte lämpligt att upplåtelse av mark för de aktuella sjömärkena sker i servitutets form, främst därför att trafikförhållandena ändras och medför nya behov av säkerhetsanordningar. Enligt verkets mening är tjugofemåriga nyttjanderättskontrakt att föredra.

Lantmäteriverket har härefter för egen del anfört följande: Det råder enligt lantmäteriverkets mening inte någon tvekan om att det ändamål som upplåtelsen skall tillgodose som sådant är av stadigvarande betydelse och utgör ett godtagbart servitutsändamål, förutsatt att anknytningen till den härskande fastigheten kan godtas. När det gäller denna förutsättning finns anledning att överväga om förhållandet mellan den härskande fastigheten och upplåtelsens lokalisering och innehåll är sådant att upplåtelsen kan utgöra servitut. Frågan är i viss mån tveksam med hänsyn till att den härskande fastigheten har ett läge och ett användningssätt som har ett relativt svagt omedelbart samband med sjötrafiken i Pitsundet. - Såvitt framgår av handlingarna går farleden från öppna havet in mot Piteå, där den i Bondöfjärden delar sig i en led som fortsätter in mot Piteå tätort genom Pitsundet och en led som slutar vid Haraholmens djuphamn vid Bondöfjärdens norra strand. Den härskande fastigheten sträcker sig från hamnområdet fram till Pitsundet, omkring en halv mil från hamnen, men synes i det området närmast vara använd för friluftsliv (bl a Pite havsbad). - Det får anses vara fastighetens användning som hamn som skall utgöra grunden för fastighetens behov av servitutet. Behovet av sjömärken i Pitsundet torde emellertid närmast vara föranlett av den sjötrafik som från havet går direkt till Piteå tätort och hamnarna närmast intill (Munksund, Skuthamn). Hamnfastighetens behov torde främst vara inriktat på en säker farled från hamnen direkt ut mot öppna havet. Det skulle ligga närmare till hands att se upplåtelsen som servitut om den i stället knöts till någon av hamnfastigheterna invid Piteå tätort. Dessa har ju ett klart behov av en säker farled genom Pitsundet ut mot öppet vatten. Det har emellertid i målet framhållits att farlederna in mot Piteå bör ses som ett sammanhängande trafiksystem. Genom sjöfarts. verkets bestämning av området för den allmänna hamnen har det argumentet fått ökad styrka. Från den synpunkten bör det alltså inte spela någon roll var i farledssystemet som säkerhetsanordningarna behövs. Stöd för ett sådant resonemang kan man också finna i det av fastighetsdomstolen refererade rättsfallet NJA 1978 s 57. Det var där fråga om anläggningar (tunnlar m m) som utförts för tunnelbanetrafikens behov och som sågs såsom av varandra beroende delar i ett sammanhängande trafiksystem och därför ansågs kunna säkras genom servitut till förmån för en fastighet som utgjorde ett hisschakt. Enligt lantmäteriverkets uppfattning är det med utgångspunkt härifrån rimligt att anlägga ett motsvarande synsätt beträffande en hamns behov av säkerhetsanordningar i det farledssystem som hamnen är knuten till och att därför godta anknytningen som servitut. - Nästa fråga är om servitutet uppfyller kravet på väsentlig betydelse i 7 kap 1 § FBL. I det nyss relaterade tunnelbanefallet fann HD att alla delar av tunnelbanenätet rimligen måste vara väsentliga för hisschaktsfastigheten. Det tillmättes i den bedömningen ingen betydelse att vissa grenar av nätet tillhörde andra tunnelbanelinjer som inte trafikerade den härskande fastigheten. - Väsentlighetsvillkoret har i lagens förarbeten motiverats med att den enskilde inte skall behöva tvingas in i det gemensamhetsförhållande som en servitutsbildning ger upphov till om inte åtgärden är av mera väsentlig betydelse för en annan fastighet. Väsentlighetsvillkoret har konstruerats som en tvingande regel främst till följd av en strävan att onödiga och tämligen betydelselösa servitut skall undvikas (prop 1969:128 s B 545). I förevarande fall är det enligt lantmäteriverkets mening inte fråga om ett servitut av sådant slag som väsentlighetsvillkoret avser att utestänga. Väsentlighetsvillkoret bör därför inte anses utgöra hinder för att bilda ett servitut av det aktuella slaget. - På motsvarande sätt som är fallet när det gäller rekvisitet stadigvarande betydelse, uppkommer också när det gäller väsentlighetsvillkoret frågan huruvida tillräcklig anknytning till den till tänkta härskande fastigheten kan anses vara för handen. Enligt lantmäteriverkets mening ger det förut berörda HD-avgörandet grund för att betrakta farledssystemet på platsen som ett sammanhängande system också vid denna bedömning. Prövningen av frågan om anknytningen på härskande-sidan bör med hänsyn till de föreliggande förhållandena utfalla på samma sätt med avseende på väsentlighetsvillkoret som med avseende på villkoret stadigvarande betydelse. Slutsatsen blir att övervägande skäl talar för att väsentlighetsvillkoret kan anses vara uppfyllt i det föreliggande servitutsförhållandet. - Det förhållandet att det ytterst ankommer på staten att ha ansvaret för sjöfartens säkerhet behöver enligt lantmäteriverkets uppfattning inte innebära någon annan inställning till servitutsbildningen. Den befattning som kommunen såsom huvudman för farlederna vid Piteå har är tillräcklig för att rättigheten skall kunna knytas till en kommunal fastighet.

HovR:ns skäl. Enligt 14 kap 1 § 2 st JB får servitut endast avse ändamål som är av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten. Vidare framgår av 7 kap 1 § FBL att servitut som bildas genom fastighetsreglering skall vara av väsentlig betydelse för fastighetens ändamålsenliga användning.

Vid denna prövning är det av betydelse vem som har ansvaret för sjöfarten inom det ifrågavarande området. HovR:n antecknar härvid följande.

Enligt 2 kap 1 § förordningen om lotsning m m (1982:569) ansvarar staten för fyrar, sjömärken och andra säkerhetsanordningar i den utsträckning som sjöfartsverket bestämmer. Enligt 2 § nämnda förordning får inte säkerhetsanordningar inrättas inom Sveriges sjöterritorium utan tillstånd. Frågor om tillstånd prövas av sjöfartsverket. Den som inrättar eller övertar säkerhetsanordningar skall enligt 3 § underhålla och betjäna anordningen. Enligt 5 § lagen om inrättande, utvidgning och avlysning av allmän farled och allmän hamn (1983:293) för sjöfartsverket register över allmänna farleder. I registret anges vem som svarar för farleden och hamnen. Som framgår av yttrandet från lantmäteriverket anges det i sjöfartsverkets register att farleden in mot Piteå omfattar såväl Haraholmens hamn och hamnarna vid Piteå tätort som mellanliggande farvatten. Det framgår vidare av sjöfartsverkets register att Piteå kommun svarar för farleden och hamnen.

HovR:n kan, liksom lantmäteriverket enligt verkets yttrande, acceptera att upplåtelse avseende byggande, underhåll och förnyelse av sex sjömärken med tillhörande ledningar m m på de ifrågavarande fastigheterna vid Pitsundet innefattar sådant ändamål som i och för sig kan tillgodoses genom instiftande av servitut genom fastighetsreglering. Däremot framstår enligt HovR:ns mening som i hög grad tveksamt om det till tänkta servitutets ändamål verkligen har sådan anknytning till den härskande fastigheten Pitholm 47:13 - som inte har något geografiskt samband med tjänande fastigheter - att servitut kan godtas; frågan är alltså om ändamålet att bygga sjömärken etc på de avsedda platserna uppfyller kravet på betydelse för Pitholm 47:13 enligt det förut citerade lagrummet i JB. Mot bakgrund av den redogörelse som förut lämnats för vad som gäller för ansvaret för sjöfarten m m i dessa vatten har emellertid HovR:n - om än med viss tvekan - kommit fram till att det får anses att servitutets ändamål har en sådan anknytning till Pitholm 47:13, att servitutet av den anledningen kan tillåtas. Härvid har alltså särskilt beaktats att Pitsundet såsom inseglingsled till hamnar vid Piteå tätort och Haraholmens hamn, i vilken ingår Pitholm 47:13, utgör delar av den allmänna hamnen i Piteå kommun. Det väsentlighetsrekvisit som finns i 7 kap 1 § FBL är något annorlunda utformat genom att där talas om väsentlig betydelse. I detta sammanhang kan vara lämpligt att beröra det av lantmäteriverket citerade rättsfallet NJA 1978 s 57. Ehuru det avgörandet förvisso avser förhållanden som är mycket väsensskilda från det mål HovR:n nu har att pröva, kan inte förnekas att HD-avgörandet ger visst stöd för uppfattningen att fastighetsdomstolens förordnande inte strider mot det nämnda lagrummet i FBL.

För att en servitutsrättighet skall kunna bildas tvångsvis fordras icke blott att servitutet skall vara av väsentlig betydelse för den tjänande fastigheten, såsom HovR:n kommit fram till enligt det förut anförda, utan det fordras även att betydelsen skall vara av stadigvarande karaktär. Det har i målet upplysts att de ifrågavarande sjömärkena funnits på de tjänande fastigheterna sedan lång tid tillbaka. Det är därför uppenbart att servitutet skulle vara av stadigvarande betydelse för den härskande fastigheten, och någon ytterligare bedömning i detta hänseende torde inte erfordras.

Vad som återstår att behandla när det gäller servitutsbildningen är de allmänna bestämmelserna om fastighetsreglering i 5 kap FBL. I målet har inte förekommit något som enligt HovR:ns mening kan utgöra hinder mot servitutsbildningen i nu berört avseende.

På grund av det anförda finner HovR:n att fastighetsdomstolens beslut i fråga om servitutsbildning skall fastställas.

Slutligen har HovR:n att behandla frågan om ersättning till de tjänande fastigheternas ägare för den tvångsmässiga servitutsbildning som HovR:n nu har fastställt. I denna del har enskilda parter inte anfört något som skulle vara ägnat att ändra fastighetsdomstolens bedömning.

HovR:ns avgörande. HovR:n fastställer fastighetsdomstolens utslag i de delar som utslaget har överklagats.

Lars-Ove S och medparter (ombud advokaten Åke Thunholm) samt Ingvar N (ombud advokaten Gunnar Granström) anförde besvär och yrkade bifall till sin i målet förda talan.

Kommunen (ombud advokaten Lars Rosén) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hedgårdh, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande utslag:

Skäl. I det ansvar som åvilar Piteå kommun, i egenskap av huvudman för farleden in till Piteå och den allmänna hamnen där, ingår skyldighet att sörja för att sjömärken och andra säkerhetsanordningar fungerar tillfredsställande.

På fastigheten Pitholm 47:13 är belägen bl a Haraholmens hamn, som i likhet med Pitsundet och hamnarna innanför sundet är en del av den allmänna hamnen och utgör centrum för hamnverksamheten. Fastigheten ingår i område som enligt fastställd stadsplan är avsett för hamnändamål. Det måste anses vara av väsentlig betydelse för verksamheten, att säkerheten för sjöfarten genom Pitsundet är tillfredsställande anordnad. Att de rättigheter som den begärda servitutsbildningen är avsedd att säkerställa knyts till fastigheten Pitholm 47:13 framstår därför som naturligt.

HD delar alltså underinstansernas bedömning att några hinder mot den begärda fastighetsbildningen ej föreligger.

I ersättningsfrågan är HD också ense med underinstanserna.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut HovR:ns utslag innehåller.

HD (JustR:n Vängby, Bengtsson, referent, Heuman, Freyschuss och Törnell) beslöt utslag i enlighet med betänkandet.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1991-03-01

Målnummer:
Ö948-89