Fråga huruvida edgångsskyldigheten enligt 6 kap 5 § 2 st KL kan falla bort eller inskränkas genom en analogisk tillämpning av reglerna i 36 kap 6 § RB om rätt för ett vittne att vägra yttra sig angående omständighet vars yppande skulle röja en brottslig eller vanärande handling.


Lagrum:
6 kap. 5 § andra st. konkurslagen (1987:672); 36 kap. 6 § rättegångsbalken (1942:740); 37 kap. 3 § andra st. rättegångsbalken (1942:740)

Rivsnabben AB försattes i konkurs vid Huddinge TR. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten Örjan Jarvin.

Sedan konkursbouppteckning upprättats och bolagets ställföreträdare beedigat bouppteckningen yrkade konkursförvaltaren att Henrik B skulle åläggas att avlägga ed enligt 6 kap 5 § 2 st KL. Förvaltaren uppgav bl a att Henrik B tidigare hade ägt hälften av bolaget och varit styrelsesuppleant i detta samt att det var Henrik B som hade uppgett boet till bouppteckning. En edgång av honom kunde enligt förvaltaren antas vara av betydelse för boutredningen.

Henrik B bestred yrkandet att han skulle avlägga ed på den grunden att han saknade sådan kännedom om bolaget att en edgång av honom kunde antas ha betydelse för boutredningen. Han anförde vidare: Hans funktion som "bouppgivare" har inskränkt sig till att han transporterat över visst material, som legat till grund för bouppteckningen, till konkursförvaltaren. Hans funktion i företaget har inte varit av styrande eller beslutande art och han har inte sysslat med bolagets ekonomi. Han har fungerat som arbetsledare ute på företagets arbetsplatser.

TR:n (tingsnotarien Rosén) meddelade d 17 jan 1990 följande beslut: Henrik B får anses ha haft sådan ställning i bolaget att det kan antas att det är av betydelse för boutredningen att Henrik B fullgör edgång i konkursen. Henrik B skall därför avlägga ed enligt 6 kap 5 § 2 st KL.

Henrik B anförde besvär i Svea HovR och yrkade undanröjande av beslutet om åläggande för honom att avlägga ed. Som grund för besvären anförde han i första hand att han saknade sådan kännedom om bolaget att edgång kunde antas ha betydelse för boutredningen och i andra hand att hans hörande under ed skulle strida mot grunderna för 36 kap 6 § RB, eftersom han var misstänkt för brott i bolaget.

HovR:n (hovrättslagmannen Wilhelmson samt hovrättsråden Karle, referent, och Sundberg) meddelade d 2 febr 1990 följande beslut: I likhet med TR:n finner HovR:n att det kan antas vara av betydelse för boutredningen att Henrik B avlägger bouppteckningsed. Vad Henrik B i övrigt anfört som hinder för honom att lämna uppgifter under ed kan inte befria honom från skyldighet att fullgöra edgång i konkursen.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Henrik B (ombud advokaten Björn Naeslund) anförde besvär och yrkade att HD skulle undanröja åläggandet för honom att avlägga ed enligt 6 kap 5 § 2 st KL i konkursen.

Konkursförvaltaren lät sig ej avhöra.

Riksåklagaren avgav på begäran av HD yttrande i målet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Eriksson, föreslog i betänkande följande beslut: Henrik B har till grund för sin talan i HD anfört. Han är åtalad vid Huddinge TR för grovt skattebedrägeri m m i Rivsnabben AB. I egenskap av tilltalad kan Henrik B inte förpliktas avge utsaga under ed. De frågor som kan vara aktuella att ställa i konkursmålet avviker inte från de frågor som aktualiseras i anledning av åtalet. Skulle han tvingas beediga bouppteckningen, åtnjuter Henrik B inte den befrielse från edsplikt han är berättigad till som tilltalad i brottmål. Henrik B:s hörande under ed skulle strida mot grunderna för 36 kap 6 § RB.

I målet är upplyst att Svea HovR d 21 juni 1990 genom dom som vunnit laga kraft ogillat åtalet mot Henrik B för grovt skattebedrägeri m m.

Enligt 16 kap 2 § 1 st KL gäller i konkursärenden RB:s bestämmelser om tvistemål i tillämpliga delar om inte annat sägs i KL. Bestämmelsen saknar motsvarighet i tidigare lagstiftning liksom i det utredningsförslag som ligger till grund för nu gällande lag. I det till lagrådet remitterade förslaget föreslogs såsom kodifiering av praxis en regel innebärande att RB:s bestämmelser om handläggning av tvistemål i tillämpliga delar skulle gälla TR:ns handläggning av konkursärenden. Sin nu gällande lydelse fick bestämmelsen på förslag av lagrådet som anförde (prop 1986/87:90 bil s 225 f): Medan remissförslagets 1 § 2 st tar sikte bara på att TR:ns handläggning i princip skall följa RB:s regler i tillämpliga delar, har lagrådet i sin 2 § velat markera att i förfarandefrågor RB:s tvistemålsbestämmelser slår till i tillämpliga delar inte bara när det gäller TR:ns handläggning utan även när det gäller förhållanden på partssidan (t ex 12 kap och 33 kap 1 § i RB). Detta får anses klargjort genom lagrådets ovan redovisade formulering "I konkursärenden gäller - - -". När det i lagrådets 2 § hänvisas till RB:s tvistemålsregler "i tillämpliga delar" resp. för förhandlingsfallen, RB:s regler om huvudförhandling i tvistemål "om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån", ligger det i reservationerna att det i konkursärenden får förutsättas kunna förekomma ganska många avsteg från eller modifikationer av RB:s bestämmelser. Detta framgår direkt eller indirekt av remissförslagets bestämmelser eller också följer det av konkursförfarandets natur.

Varken lagförarbetena i övrigt, doktrin eller refererad praxis ger ytterligare ledning i fråga om regelns tillämpningsområde. Även om omfattningen härav utöver rena handläggningsregler icke är alldeles klar talar lagtextens utformning närmast för att i princip låta regeln i 6 kap 5 § 2 st KL omfattas av hänvisningsregeln i 16 kap 2 § 1 st samma lag. Enligt 6 kap 2 § KL skall gäldenär i konkurs ge rätten, tillsynsmyndigheten, förvaltaren och granskningsmännen de upplysningar om boet som de begär. Gäldenären skall vidare för förvaltaren redogöra för boet. Enligt 6 kap 3 § nämnda lag skall gäldenären avlägga ed. Det ligger i sakens natur att konkursgäldenärens förfarande av betydelse i konkursutredningen kan föranleda misstanke om brott, varvid, i brottmålsprocessen, misstänkt varken kan avlägga ed eller har någon skyldighet att yttra sig. Den krets som med stöd av 6 kap 5 § 2 st KL kan åläggas edgång är visserligen mer omfattande och svåravgränsad än den som avses i 6 kap 2 §. Inom kretsen faller dock, såsom i förevarande fall, den som kan ha utövat ställföreträdarfunktion i juridisk person och beträffande vilken någon principiell skillnad i fråga om misstanke om brott inte föreligger jämfört med dem som avses i 6 kap 2 §.

Mot varandra svarande situationer har alltså fått olika lösningar i KL och RB varvid i förevarande fall KL:s regler enligt ordalydelsen i 16 kap 2 § 1 st gäller.

HD lämnar på grund av det anförda Henrik B:s besvär utan bifall.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Solerud, Lars Å Beckman och Nilsson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Henrik B har till stöd för sin talan i HD anfört att en skyldighet för honom att avlägga ed skulle strida mot grunderna för 36 kap 6 § RB. Han har särskilt pekat på att han har stått under åtal för vissa brott, bl a grovt skattebedrägeri, som han skulle ha begått i egenskap av företrädare för Rivsnabben AB.

Det kan anmärkas att Svea HovR genom lagakraftvunnen dom d 21 juni 1990 har ogillat åtalet i de ifrågavarande delarna.

Enligt 36 kap 6 § RB får ett vittne vägra att yttra sig angående omständigheter vars yppande skulle röja att vittnet eller någon närstående har förövat en brottslig eller vanärande handling. Bestämmelsen är enligt 37 kap 3 § 2 st RB tillämplig även beträffande part som hörs under sanningsförsäkran.

KL innehåller inte någon hänvisning till de berörda bestämmelserna i RB. I 16 kap 2 § 1 st KL föreskrivs emellertid att RB:s bestämmelser om tvistemål skall gälla i konkursärenden i tillämpliga delar, om inte något annat sägs i lagen. Sker handläggningen vid förhandling, skall enligt samma lagrum bestämmelserna om huvudförhandling i tvistemål tillämpas, om inte sakens beskaffenhet motiverar avsteg därifrån.

Bestämmelserna i 16 kap 2 § 1 st KL fick sin lydelse efter förslag av lagrådet. Genom lydelsen markerades enligt lagrådet att RB:s tvistemålsbestämmelser slår till i tillämpliga delar inte bara när det gäller TR:s handläggning utan även när det gäller förhållanden på partssidan. Lagrådet uttalade emellertid också att det i konkursärenden får förutsättas kunna förekomma ganska många avsteg från eller modifikationer av RB:s bestämmelser. Detta framgår, påpekade lagrådet, direkt eller indirekt av KL eller också följer det av konkursförfarandets natur (Prop 1986/87:90 s 401 och bil s 225 f.)

En edgång i konkurs kan i en del fall medföra att en brottslig eller vanärande handling avslöjas. Den som skall avlägga ed kan då ställas inför en intressekollision liknande den som kan uppkomma för ett vittne i en rättegång. Detta talar för att grunderna för 36 kap 6 § RB tillämpas vid edgång i konkurs. Det kan hävdas att den rättsprincip som har kommit till uttryck i det angivna lagrummet är av så grundläggande betydelse att principen bör slå igenom även på konkursområdet. (Se Lars Heuman, Specialprocess - utsökning och konkurs, 2 uppl s 194 f och Madeleine Löfmarck, Brotten mot borgenärer, 2 uppl s 225 f; jfr norska Høyesteretts avgörande Rt 1983 s 430.)

Frågan om tillämpligheten av 36 kap 6 § RB i samband med edgång i konkurs har inte berörts i förarbetena till KL. Avsaknaden av förarbetsuttalanden kan i och för sig tolkas på olika sätt. Det kan dock med fog göras gällande att, om en inskränkning i edgångsskyldigheten hade varit avsedd, detta skulle ha kommit till uttryck i förarbetena.

Bestämmelserna i 36 kap 6 § RB kan inte utan svårigheter tillämpas vid edgång i konkurs. Svårigheterna hänger samman med att vittnesbestämmelserna har en annan konstruktion än reglerna om edgång enligt KL. Den som skall vittna kan i princip inte undandra sig att avlägga ed. Däremot kan vittnet, sedan ed har avlagts, vägra att yttra sig angående vissa omständigheter. När ed avläggs enligt 6 kap 5 § 2 st KL betygas genom själva eden att konkursbouppteckningen eller vissa uppgifter i den är riktiga. En motsvarande ordning gäller när konkursgäldenären avlägger ed enligt 6 kap 3 § KL.

En tillämpning av grunderna för 36 kap 6 § RB kan inte gärna innebära att - som Henrik B har hävdat - skyldigheten att avlägga ed helt skulle falla bort. Värdet av edgångsinstitutet skulle då försvagas i långt större mån än vad som kan anses erforderligt för att tillgodose den princip som har kommit till uttryck i detta lagrum.

Det torde i stället bli nödvändigt att begränsa beedigandet så att vissa uppgifter undantas eller vissa förbehåll görs av den som skall avlägga eden. Därmed uppnås också parallellitet med vad som gäller vittnen och parter. I avsaknad av lagbestämmelser är det emellertid osäkert hur en edgång med förbehåll skall gå till i praktiken. Det är osäkert hur förfarandet skall utformas även när edgång har begärts endast beträffande en enstaka uppgift i bouppteckningen. Problemen är av sådan art att de inte lämpligen bör lösas i rättstillämpningen.

Det bör också beaktas att en tillämpning av principen i 36 kap 6 § RB inte rimligtvis skulle kunna begränsas till edgång enligt 6 kap 5 § 2 st KL utan skulle få omfatta även edgång av konkursgäldenären själv. Vidare skulle motsvarande undantag få göras från konkursgäldenärens upplysningsskyldighet enligt 6 kap 2 § samma lag. Bestämmelser om edgång av likartat slag finns för övrigt även i annan lagstiftning.

Med hänsyn till det hänförda finner HD övervägande skäl tala mot att genom en analogisk tillämpning av reglerna i 36 kap 6 § RB låta edgångsskyldigheten enligt 6 kap 5 § 2 st KL falla bort eller inskränkas. Henrik B:s talan skall således lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar Henrik B:s besvär utan bifall.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1991-02-20

Målnummer:
Ö283-90