I dispositivt tvistemål, där A såsom huvudkärande väckt talan mot B och B såsom genkärande väckt talan mot A, meddelades mellandom beträffande huvudkäromålet som därvid ogillades. Sedan mellandomen vunnit laga kraft, träffade parterna under den vidare handläggningen av genkäromålet förlikning i målet. Fråga om skyldighet för A att ersätta staten kostnaderna för B:s rättshjälp i den genom mellandomen avgjorda delen av målet. 31 § 1 st rättshjälpslagen och 18 kap 5 § RB.


Lagrum:
31 § första st. rättshjälpslagen (1972:429); 18 kap. 5 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740)

(Jfr 1976 s 259)

Per Å väckte d 3 maj 1982 vid Sollentuna TR talan mot Lars s, Sollentuna, med yrkande att TR:n skulle fastställa att han hade bättre rätt än Lars S till fastigheten Eternellen 5 i Sollentuna kommun. I ansökan om genstämning yrkade Lars S att Per Å skulle förpliktas att lämna ut två pantbrev i fastigheten till honom. Båda parter åtnjöt allmän rättshjälp i målet.

TR:n ogillade genom mellandom d 17 juni 1985 den av Per Å väckta talan. Svea HovR fastställde i dom d 24 juni 1986 TR:ns dom. I beslut d 6 nov 1986 fann HD inte skäl att meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom skulle stå fast.

I avvaktan på det vid TR:n anhängiga målets slutliga avgörande hade frågan om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättshjälpskostnader inte prövats av TR:n eller HovR:n. Sedan målet såvitt gäller den av Lars S väckta talan återupptagits vid TR:n, träffade parterna förlikning i målet med innehåll bl a att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader i målet. Parterna återkallade därefter sin talan.

TR:n (tingsfiskalen Thorsen) avskrev genom slutligt beslut d 2 nov 1987 målet från vidare handläggning och yttrade i fråga om skyldighet för part att utge ersättning för motparts rättshjälpskostnader: Parterna har träffat en förlikning med innehåll bl a att vardera parten skall stå sin rättegångskostnad. Parterna måste emellertid anses vara förhindrade att träffa överenskommelse såvitt avser Per Å:s skyldighet att ersätta staten för Lars S:s rättshjälpskostnader som uppkommit i den del av målet som avgjorts genom dom. Per Å skall därför ersätta staten för dessa kostnader vid TR:n och i HovR:n med 40 269 kr.

Per Å anförde besvär i Svea HovR och yrkade att han skulle befrias från skyldigheten att utge ersättning till staten för Lars S:s rättshjälpskostnader.

Domstolsverket bestred bifall till besvären.

HovR:n (hovrättsrådet Bremberg, adj led, rådmannen Bexelius, referent, och adj led Werner) lämnade i slutligt beslut d 30 maj 1988 besvären utan bifall.

Per Å (ombud advokaten Lars Perhard) anförde besvär och yrkade bifall till sin i HovR:n förda besvärstalan.

Domstolsverket bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Christiansson, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 31 § 1 st - - - se HD:s beslut - - - talan (NJA 1976 s 259).

Rättegången har utmynnat i en mellandom och Per Å och Lars S har därefter vid målets återupptagande vid TR:n träffat förlikning i målet. Att en mellandom har meddelats föranleder inte att huvudregeln om kvittning av kostnader vid förlikning skall frångås. Med hänsyn härtill och då anledning saknas att i fråga om Per Å:s ersättningsskyldighet mot staten betrakta Per Å:s och Lars S:s uppgörelse som något annat än förlikning, skall Per Å ej åläggas sådan ersättningsskyldighet.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD Per Å från skyldigheten att till staten utge ersättning för Lars S:s rättshjälpskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n.

HD (JustR:n Nyman, Rydin, referent, Heuman, Lars Å Beckman och Munck) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 31 § 1 st rättshjälpslagen (1972:429) skall vad som gäller i fråga om parts rättegångskostnad tillämpas även beträffande kostnader för rättshjälp. Om parterna förliks skall enligt 18 kap 5 § 3 st RB vardera parten bära sin rättegångskostnad, om inte annat har avtalats. Av dessa bestämmelser har ansetts följa att en part i ett dispositivt tvistemål vid förlikning inte är skyldig att ersätta staten kostnaderna för motpartens rättshjälp, även om förlikningen inneburit att parten i själva saken har eftergivit sin talan (se NJA 1976 s 259).

Det synsätt som kommit till uttryck i 1976 års rättsfall har enligt rättshjälpskommittén (SOU 1984:66 s 161 f) medfört att det blivit allt vanligare att parterna i tvister där någon av dem har rättshjälp ger en uppgörelse formen av förlikning, trots att uppgörelsen innebär att den ena parten helt efterger sin talan. Härigenom uppnår man att den förlorande parten undgår den skyldighet att ersätta staten motpartens rättshjälpskostnader som annars skulle föreligga. Kommittén har försökt hitta en lösning på detta problem och därvid undersökt, om det går att lägga förlikningens verkliga innebörd till grund för beslutet om ersättningsskyldighet.

En lösning som kommittén har övervägt är om regeln i 1 8 kap 4 § RB skulle kunna tillämpas. Den bestämmelsen gäller i mål där det finns flera yrkanden och parterna ömsom vinner och förlorar eller i mål där en parts yrkande endast delvis bifalls. I sådana fall skall vardera parten bära sin kostnad eller jämkad ersättning tilläggas endera parten eller också, om kostnaderna för olika delar av målet kan särskiljas, ersättningsskyldigheten bestämmas efter utgången i de olika delarna. En annan lösning som kommittén har varit inne på är att den särskilda regeln om kostnaderna vid förlikning skulle tillämpas bara i sådana fall då parternas överenskommelse innebär inte helt obetydliga eftergifter från båda parterna.

Kommittén har funnit att båda de beskrivna lösningarna innebär problem vid tillämpningen av följande skäl. I alla de fall där parterna inte begär rättens stadfästelse av förlikningen känner rätten inte förlikningens innehåll. Att införa en ordning där den som har beviljats rättshjälp måste uppge innehållet i parternas överenskommelse skulle förmodligen i många fall motverka även seriösa förlikningsavtal. Även i de fall rätten får kännedom om innebörden av parternas överenskommelse skulle det uppstå svårigheter vid tillämpningen. I mål där processföremålet kan skattas i pengar skulle det gå att bedöma resultatet av överenskommelsen men i andra fall skulle det vara svårare. Många förlikningar innehåller också s k supplerande moment som inte tidigare har funnits med i processen.

Det är emellertid enligt kommittén inte tillämpningssvårigheterna som är det stora problemet utan den osäkerhet för parterna som utfallet av rättens prövning innebär. Denna synpunkt utvecklas på följande sätt. I den förlikning som parterna träffar ingår fördelningen av rättegångskostnaderna som ett väsentligt moment. Det skulle finnas en risk för att rätten kommer till en annan slutsats vid sin bedömning och därmed kastas grunden för förlikningen omkull. En regel där rätten skulle lägga förlikningens verkliga innebörd till grund för fördelningen av kostnaderna skulle därför minska förlikningsmöjligheterna. Med hänsyn till både samhällsekonomiska och processekonomiska intressen vore det synnerligen olyckligt om så skulle bli fallet. Därför har kommittén inte föreslagit någon sådan regel.

I anslutning till rättshjälpskommitténs synpunkter har i prop 1987/88:73 (s 71 f) uttalats att gällande ordning i det berörda avseendet borde bibehållas.

När det gäller förevarande mål kan till en början slås fast att det belopp om 40 269 kr, som Per Å har förpliktats att utge till staten, avser Lars S:s rättshjälpskostnader i den del av tvistemålet som har blivit slutligt avgjord genom mellandomen.

Per Å har framhållit att avsikten med förlikningsavtalet, inbegripet överenskommelsen att vardera parten skulle stå sina rättegångskostnader, var att det skulle omfatta hela målet.

Domstolsverket har anfört bl a att, eftersom en domstol i mål med allmän rättshjälp ex officio och oberoende av parternas yrkanden skall pröva återbetalningsskyldigheten, det får antas att parterna i vart fall inte kan disponera över kostnadernas fördelning i sådan del av målet som har vunnit laga kraft. Som förlorande part i mellandomsdelen skall därför Per Å enligt verkets mening stå kostnaderna för motpartens rättshjälp, oavsett vad parterna kan ha kommit överens om i den disponibla delen av målet.

Av grundläggande betydelse vid bedömningen av föreliggande fråga om återbetalningsskyldighet är att den av Lars S väckta talan, som utgör genkäromål, avser samma sak som Per Å:s talan eller har gemenskap med denna (jfr 14 kap 3 § RB). Det rör sig alltså inte om skilda, ehuru gemensamt handlagda, tvistefrågor utan inre samband med varandra.

Bestämmelserna om mellandom finns i 17 kap 5 § RB. Där sägs att, ifall i en rättegång handläggs talan om fastställelse huruvida visst rättsförhållande består eller ej och tillika talan vars prövning beror därav, särskild dom kan ges beträffande fastställelsetalan. Om prövningen av viss talan eljest beror av annan talan som handläggs i samma rättegång, kan också särskild dom ges i fråga om den talan.

En mellandom kan innebära att den tvist som skall prövas blir avgjord i sin helhet. Som exempel kan nämnas det fallet att en part väcker skadeståndstalan med yrkande, att motparten skall utge ersättning med närmare angivna belopp, och såväl frågan huruvida skadeståndsskyldighet över huvud föreligger som frågan om beloppens storlek i sig är tvistig. Om det genom lagakraftvunnen mellandom blir fastslaget att någon skadeståndsskyldighet inte är för handen, är målet därmed slutligt avgjort i sak och frågan om de yrkade beloppens storlek skall inte prövas. I det läget kan parterna uppenbarligen inte förlikas med verkan att kostnadsansvaret enligt rättshjälpslagen undgås.

Något fall av sådant slag är det inte fråga om i detta mål. Sedan mellandomsdelen blivit slutligt avgjord har det i målet återstått att pröva Lars S:s genstämningsvis väckta talan. Detta innebär att det fortfarande har funnits utrymme för parterna att - såsom också har skett - träffa förlikning i målet. I betraktande av sambandet mellan Per Å:s genom mellandomen prövade talan och Lars S:s talan kan vid prövningen av föreliggande kostnadsfråga mellandomsdelen inte anses ligga utanför den ingångna förlikningen.

Mot bakgrund av det anförda finner HD att Per Å inte skall åläggas ersättningsskyldighet mot staten.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut befriar HD Per Å från skyldigheten att till staten utge ersättning för Lars S:s rättshjälpskostnader såväl vid TR:n som i HovR:n.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-12-13

Målnummer:
Ö956-90