Det förhållandet att frågor om prisreglering enligt 2 § 7 mom lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall prövas av administrativ myndighet har inte ansetts hindra att allmän domstol prövar fråga om återbetalning av avgifter som erlagts till leverantör av elektrisk ström.


Lagrum:
2 § 7 mom. Lag (1902:71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar; 10 kap. 17 § första st. 1 rättegångsbalken (1942:740)

Herbert E yrkade vid Solna TR att Ekerö elförening, ekonomisk förening, skulle förpliktas att till honom återbetala 3 000 kr för felaktigt påförda och av honom erlagda avgifter - extra anslutningsavgifter, s k konverteringsavgifter - jämte ränta.

Föreningen bestred Herbert E:s talan och yrkade i första hand att hans talan skulle avvisas. Som grund för yrkandet åberopades att TR:n inte var behörig att pröva tvisten; tvisten skulle prövas av statens energiverks prisregleringsnämnd.

Herbert E bestred att rättegångshinder skulle föreligga.

TR:n (lagmannen Osten-Sacken) anförde i beslut d 20 juni 1988: Herbert E:s talan avser återbetalning av erlagda extra anslutningsavgifter. Statens energiverks prisregleringsnämnds för elektrisk ström avgöranden är inte verkställbara. Frågor om betalning eller återbetalning för elektrisk ström måste sålunda kunna prövas av allmän domstol. TR:n ogillar därför invändningen om rättegångshinder.

Föreningen anförde besvär i Svea HovR. Föreningen yrkade att Herbert E:s talan skulle avvisas, enär energiverket var exklusivt behörigt att besluta i frågan.

HovR:n (hovrättsråden Palmgren och Sederblad samt adj led Lambertz, referent) anförde i beslut d 6 april 1989: Enligt 2 § 7 mom lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, skall frågor om prisreglering avseende leverans, överföring eller inköp av ström prövas av den myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är - enligt 1 § förordningen (1979:466) om prisreglering enligt lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar - statens energiverk. Enligt 6 § nämnda förordning får statens energiverks beslut enligt förordningen inte överklagas. Verkets nämnda befogenhet i prisregleringsfrågor utövas av prisregleringsnämnden för elektrisk ström.

Enligt motivuttalanden (prop 1957:161 s 57) omfattar prisregleringsnämndens prövningrätt alla till beloppet bestämda avgifter som elleverantörer betingar sig av kraftmottagare. Nämnden har vid flera tillfällen prövat frågan om leverantörens rätt att i olika fall uttaga engångsavgifter av abonnenten. Nämnden har också i åtminstone ett beslut fastställt att en elleverantör inte ägt rätt att uppbära en engångsavgift av det slag varom är fråga i detta mål (1985-02-22 Dnr 13/83) samt därvid även uttalat att leverantören till abonnenten skulle återbetala den erlagda avgiften jämte ränta.

I ett annat beslut (1985-12-10, Dnr 226/85 m fl) har nämnden prövat ett flertal av föreningens (klagandens) abonnenters ansökningar om återbetalning av den typ av anslutningsavgifter varom är fråga i detta mål. Nämnden avslog ansökningarna med hänvisning särskilt till att det, innan ansökningarna gjorts, förflutit en avsevärd tid sedan abonnenterna debiterats avgifterna. Herbert E hörde inte till de abonnenter som berördes av beslutet.

Herbert E:s talan avser återbetalning av en avgift som enligt hans mening uttagits felaktigt. Tvisten rör i sak bl a frågan om återbetalningsskyldighet kan åläggas, trots att lång tid förflutit sedan avgiften debiterats. Prisregleringsnämndens befogenhet att pröva prisregleringsfrågor kan inte betaga allmän domstol behörigheten att upptaga en tvist av angivet slag. På grund härav och på det skäl TR:n anfört, skall föreningens invändning om rättegångshinder ogillas.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Föreningen (ombud advokaten Mikael Söderberg) anförde besvär och yrkade att Herbert E:s talan skulle avvisas.

Herbert E (ombud advokaten Carl Axel Wrede) bestred ändring.

Parterna yrkade ersättning för rättegångskostnader.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergkvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Av handlingarna framgår att målet, som är vilandeförklarat vid TR:n i avbidan på att invändningen om rättegångshinder blir rättskraftigt avgjord, handläggs enligt 1 kap 3 d § RB (tidigare 3 a §). Sedan elföreningen gjort gällande att TR:n inte var behörig att handlägga målet och TR:n ogillat denna invändning, anförde elföreningen besvär mot detta beslut.

Enligt 49 kap 12 § RB borde besvären i HovR:n ha blivit föremål för tillståndsprövning (se NJA II 1973 s 786 och 1987 s 270). Någon upplysning härom i enlighet med föreskriften i 49 kap 15 § RB gavs emellertid inte i den fullföljdshänvisning som meddelades av TR:n, och HovR:n prövade besvären i sak utan att först ha meddelat prövningstillstånd. Det rättegångsfel som sålunda förekommit föranleder inte att HovR:ns beslut undanröjs (jfr NJA 1989 s 697).

Enligt 10 kap 17 § 1 st 1 RB är allmän domstol inte behörig att uppta en tvist som skall upptas av annan myndighet. Den fråga som nu föreligger till bedömning avser kompetensfördelningen i visst avseende mellan allmän domstol och statens energiverk såsom förvaltningsmyndighet. Utvecklingen i rättspraxis (se senast NJA 1988 s 552) kan sägas innebära att allmän domstol har ansetts sakna kompetens att uppta och pröva en tvist, när det i ett författningsbemyndigande har anförtrotts åt en förvaltningsmyndighet att allsidigt och slutgiltigt pröva angelägenheten. Avgörande är således om lagstiftaren har avsett att ge förvaltningsmyndigheten definitiv beslutanderätt i saken. Eftersom beslutanderättens innebörd inte alltid tydligt framgår av de författningar som reglerar förvaltningsmyndigheternas verksamhet, har det i rättspraxis uppställts vissa krav på besluts- och besvärsförfarandet för att förvaltningsmyndighetens beslutanderätt skall anses vara exklusiv. Av betydelse är t ex om myndighetsbeslutet kan överklagas till förvaltningsdomstol eller ej. Även beslutets exigibilitet kan tillmätas betydelse.

Lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar - här ellagen - innehöll i sin ursprungliga lydelse inga bestämmelser om prisreglering. Sådana tillkom först genom lagstiftning år 1938. Av förarbetena till denna lagstiftning (prop 1938:137) synes framgå att lagstiftaren närmast tänkt sig att den s k prisregleringsnämndens beslut skulle vara slutliga - departementschefen betecknar t ex på s 49 i propositionen besluten som tvingande - och regler för att trygga efterlevnaden av en beslutad prisreglering övervägdes också. Lagstiftaren stannade emellertid för att avstå ifrån verkställighetsföreskrifter med avseende på nämndens avgöranden och någon sådan föreskrift har inte heller tillkommit vid senare beslutade ändringar i ellagen. Däremot har alltsedan prisregleringsförfarandet infördes förbud rått mot att föra talan mot nämndens beslut. Fullföljdsförbudet mot prisregleringsbesluten återfinns numera i 31 § ellagen.

Frågor om prisreglering enligt ellagen prövas sedan år 1983 av statens energiverk. Någon verkställighetsföreskrift med avseende på verkets beslut i prisregleringsfrågor finns inte i de författningar som vid sidan av ellagen reglerar denna verksamhet; förordningen (1979:466) om prisreglering enligt lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, och förordningen (1988:808) med instruktion för statens energiverk.

Statens energiverks beslut i prisregleringsfrågor är alltså inte exigibla, i vart fall inte med stöd i författning, och besluten kan inte överklagas till förvaltningsdomstol. Även om vissa skäl således talar för att lagstiftaren år 1938 syftat till att prisregleringsnämndens avgöranden skulle bli slutliga, så kan det inte utifrån de författningar som reglerar denna verksamhet anses vara statens energiverk förbehållet att exklusivt pröva en angelägenhet som den i målet aktuella. Allmän domstol är följaktligen behörig att pröva ett krav på återbetalning av erlagda elavgifter.

Eftersom de s k småmålsreglerna är tillämpliga i målet och då parterna inte kommit överens om annat, gäller med avseende på rättegångskostnaderna 18 kap 8 a § RB. Elföreningen skall därför ersätta Herbert E för dennes kostnader i HD) med 625 kr, motsvarande en timmes rådgivning enligt 46 § rättshjälpslagen. - Någon ränta på rättegångskostnaderna skall inte utgå.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Ekerö elförening skall ersätta Herbert E för rättegångskostnader i HD med 625 kr.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Gregow, Törnell och Danelius, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl.

I förevarande mål är tvisteföremålets värde sådant att målet vid TR:n handläggs enligt 1 kap 3 d § 1 st (före d 1 sept 1989 3 a § 1 st) RB. Med hänsyn härtill borde enligt 49 kap 12 § samma balk besvären över TR:ns beslut ha blivit föremål för tillståndsprövning i HovR:n (se NJA II 1973 s 786 och 1987 s 270). Någon upplysning härom i enlighet med föreskriften i 49 kap 15 § RB gavs emellertid inte i den fullföljdshänvisning som meddelades av TR:n, och HovR:n prövade besvären i sak utan att först ha meddelat prövningstillstånd. De rättegångsfel som sålunda förekommit är emellertid inte av sådant slag att HovR:ns beslut bör undanröjas.

Den fråga som nu föreligger till bedömning är om allmän domstol är behörig att i sak behandla tvisten mellan parterna eller om Herbert E:s talan skall avvisas enligt 10 kap 17 § 1 st 1 RB på grund av att prövning av tvistefrågan är förbehållen annan myndighet än domstol.

Enligt lagen (1902:71 s 1), innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar, föreligger koncessionstvång med avseende på utnyttjande av vissa elektriska anläggningar. Av 2 § 7 mom i lagen framgår att koncessionshavare som levererar elektrisk ström är skyldig att underkasta sig reglering av pris och övriga leveransvillkor. Frågor om prisreglering enligt denna bestämmelse skall prövas av statens energiverk, och inom denna myndighet har uppgiften anförtrotts en särskild nämnd, kallad prisregleringsnämnden för elektrisk ström.

Prisregleringsnämndens beslut är inte verkställbara. Om en part inte godvilligt efterkommer nämndens beslut, kan därför motparten tvingas vända sig till allmän domstol för att utverka en exekutionstitel, och i ett sådant mål ankommer det på domstolen att, på grundval av det beslut som fattats av nämnden, pröva parternas anspråk och invändningar.

När det, som i förevarande fall, inte föreligger något av prisregleringsnämnden meddelat beslut i saken, blir allmän domstols behörighet beroende av om tvistefrågan faller inom eller utanför det område där nämnden fått beslutanderätt i enlighet med den grundläggande lagbestämmelsen i 2 § 7 mom i 1902 års lag. Det gäller alltså att bedöma om tvistefrågan avser regleringen av priser eller övriga leveransvillkor, och denna prövning bör ske med beaktande av att, enligt vad som sägs i ingressen till sistnämnda lagrum, den skyldighet som koncessionshavaren ålagts underkasta sig har till syfte att åstadkomma en skälig prissättning. Utanför denna ram faller en rad frågor som kan föranleda tvister mellan leverantör och köpare av elektrisk ström, framför allt sådana som gäller tolkning eller tillämpning av det mellan dem ingångna avtalet. Sådana frågor faller klart inom allmän domstols behörighet.

I förevarande fall har Herbert E i huvudsak grundat sin talan på att vissa av honom betalade avgifter pålagts honom och hans hyresgäst felaktigt och att återbetalning av dem inte kunde vägras enbart därför att viss tid förflutit sedan betalning erlades. De rättsfrågor som härigenom aktualiseras faller utanför det område inom vilket beslutanderätt är förbehållen prisregleringsnämnden. Herbert E:s talan skall därför inte avvisas med tillämpning av 10 kap 17 § 1 st 1 RB.

Eftersom målet handläggs enligt 1 kap 3 d § 1 st RB, gäller med avseende på rättegångskostnaderna 18 kap 8 a § samma balk. Föreningen skall därför ersätta Herbert E dennes kostnader i HD med endast 625 kr, motsvarande en timmes rådgivning enligt 46 § rättshjälpslagen.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

Föreningen skall ersätta Herbert E dennes rättegångskostnader i HD med 625 kr.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-10-09

Målnummer:
Ö613-89