Sveriges riksradio har ansetts behörig att ansöka om resning beträffande ett beslut av HovR att förbjuda viss ljudupptagning i ett mål där riksradion inte var part. Sedan målet avgjorts har emellertid ett beslut om resning ansetts inte fylla någon praktisk funktion. Resningsansökningen har därför avvisats.

(Jfr 1950 s 379, 1980 1982 och 1988 s 429)

Svea HovR meddelade d 2 nov 1989 dom i mål mellan riksåklagaren och Christer P angående mord. Målet avgjordes efter huvudförhandling, vilken påbörjades d 12 sept 1989 och avslutades d 9 okt 1989. I beslut d 7 sept 1989 förbjöd HovR:n annan ljudupptagning än rättens egen av de förhör som skulle hållas i målet med den tilltalade, målsägande och vittnen.

Sveriges Riksradio Aktiebolag ansökte i HD om resning beträffande HovR:ns beslut d 7 sept 1989.

Riksradion anförde, att riksradion borde anses behörig att söka resning med hänsyn till frågans karaktär, som gjorde den till en angelägenhet inte endast för parterna utan också, och i första hand, för riksradion och pressen. Riksradion gjorde vidare gällande, att det förelåg ett stort allmänintresse av att frågan fick en auktoritativ prövning till ledning för rättstillämpningen. Enligt riksradions mening stred HovR:ns tillämpning uppenbart mot lag.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Lindgren, föreslog i betänkande att HD meddelade följande beslut: HovR:ns beslut kan, sedan domen vunnit laga kraft, bli föremål för resning endast i samband med en ansökan om resning beträffande domen. Det ligger i sakens natur att annan än part inte är behörig att ansöka om resning i brottmål. Riksradion är inte part i målet. HD avvisar därför resningsansökningen.

HD (JustR:n Vängby, Rydin, Magnusson, referent, Lind och Munck) fattade följande slutliga beslut: Frågan om riksradion kan anses behörig att ansöka om resning och om HovR:ns beslut i och för sig kan bli föremål för resning bör bedömas enligt följande.

Det har sedan gammalt ansetts vara av stor vikt att domstolarnas handläggning och beslut i största möjliga utsträckning är underkastade offentlig insyn. I enlighet härmed har också grundlagsfästs principen att förhandling vid domstol skall vara offentlig (2 kap 11 § 2 st regeringsformen). Vid tillkomsten av grundlagsstadgandet underströks bl a att regeln utgjorde en värdefull komplettering av den allmänna informationsfriheten (prop 1975/76:209 s 127). I doktrinen har framhållits att principen om rättskipningens offentlighet bör ses mot bakgrund av att det för en demokrati är av fundamental betydelse att allmänheten hålls underkunnig om förhållandena i samhället (Ekelöf, Rättegång I, 7 uppl, s 142 ff). Av det anförde följer att det är viktigt att massmedias representanter inte bara ges rätt till inblick i rättegångsförfarandet utan också får möjlighet att till allmänheten på olika sätt vidarebefordra vad som sker i rättegången.

När det gäller möjligheten att få tillgång till uppgifter som lämnas i en rättegång finns i tryckfrihetsförordningen (2 kap 15 §) och i sekretesslagen (1980:100, 15 kap 7 §) regler som gör det möjligt för var och en, som fått avslag på en begäran om att få ta del av en handling, att föra talan mot beslutet. Mot bakgrund härav och med beaktande av vad som anförts i det föregående står det klart att riksradion hade ett från rättslig synpunkt skyddsvärt intresse av att kunna få till stånd en överprövning av HovR:ns beslut.

Rättegångsbalkens regler om resning torde utgå från att endast part i målet är behörig att ansöka om resning (se SOU 1938:44 s 576, Cars, Om resning i rättegångsmål s 118 ff och Welamson, Domvillobesvär av tredje man s 227 f). Principen är dock inte undantagslös. Även den som på så sätt har berörts av ett domstolsavgörande att han kan sägas inta partsställning bör kunna tillerkännas behörighet (jfr Cars, a a s 123 och NJA 1950 s 379). Angelägenheten av att avgöranden som är behäftade med ett grovt materiellt fel skall kunna ändras talar för att resningsvägen bör stå öppen, även om avgörandet inte kan angripas genom fullföljd i ordinär väg (jfr Petrén-Ragnemalm, Sveriges grundlagar s 294 f).

På grund av det anförda bör riksradion anses ha haft rätt att ansöka om resning beträffande HovR:ns beslut. Detta får också i sig anses ha varit av sådan beskaffenhet att det hade kunnat bli föremål för resning. Den rättsliga betydelsen av beslutet har emellertid varit begränsad till det mål i vilket beslutet meddelades. Målet är numera avgjort. Ett beslut om resning skulle därför inte fylla någon praktisk funktion. Därmed saknas en av de grundläggande förutsättningarna för att en resningsansökan skall kunna tas upp till prövning (se Welamson, Rättegång VI, 2 uppl, s 198;jfr NJA 1980 s 236, 1982 s 674 och 1988 s 429).

Med anledning av vad riksradion anfört i ärendet bör tilläggas att resning inte kan beviljas endast av det skälet att ett avgörande allmänt sett skulle vara av vikt för ledning av rättstillämpningen.

På grund av det anförda avvisar HD resningsansökningen.

NJA 1950 s. 379; NJA 1980 s. 236; NJA 1982 s. 674; NJA 1988 s. 429

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-10-03

Målnummer:
Ö685-90