En sammanstötning mellan två bilar har föranletts av en grop i en väg. Staten som väghållare har ansetts vållande genom att underlåta att med varningsskyltar eller på annat lämpligt sätt uppmana till särskild försiktighet vid förande av fordon på det berörda vägavsnittet. Statens skyldighet att ersätta uppkommen bilskada har emellertid jämkats enligt 18 § 2 st trafikskadelagen (1975:1410).


Lagrum:
3 kap. 2 § skadeståndslagen (1972:207); 18 § andra st. trafikskadelagen (1975:1410); NJA 1943 s. 171

(Jfr 1977 s 281 med hänvisningar samt 1985 s 309)

Björn A förde efter stämning å staten genom vägverket vid Norrköpings TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (rådmannen Andersson) anförde i dom d 29 april 1987: Yrkanden m m. Björn A har i ansökan om stämning yrkat förpliktande för staten att till honom betala 950 kr jämte ränta därå enligt 6 § 1 räntelagen från dagen för ingivande av stämning till dess betalning sker.

Staten har bestritt yrkandena, vitsordat yrkade beloppet samt räntan från dagen för delgivning av stämningsansökan.

Björn A har anfört: Vid tolvtiden lördagen d 30 aug 1986 färdades han i sin personbil på väg 209 österut från Norrköping mot Arkösund. Under färden kom han i fatt en annan personbil förd av vittnet Kerstin Furebäck. På vägen råder 90 km hastighetsbegränsning. Bilarna höll en hastighet strax därunder. I Kättinge vidtog Björn A förberedelser för att köra om den framförvarande bilen. Denna körde då ner i en vattenfylld grop i vägbanan, slog i bottenplattan och studsade ut till vänster i körbanan. Björn A, som låg 20-30 m efter, körde också han ner i gropen, varvid ratten slogs ur handen på honom. Han försökte köra om till höger om den framförvarande bilen men lyckades ej helt utan sammanstötte med sin bils vänstra framflygel med den framförvarande bilens bakre högra flygel. Omfattande sakskador uppstod på båda bilarna. Det visade sig att det i vägbanan fanns flera gropar. Den grop som bilarna kört ner i var ca en kvadratmeter stor och hade ett djup av 15-20 cm. Tidigare under veckan hade vägbanan brutits upp av vägförvaltningen för borttagande av uppskjutande stenar och hålen fyllts igen med grus. Några varningsskyltar eller skyltar om hastighets. begränsningen sattes ej upp. På grund av ymnigt regnväder, för vilket SMHI varnat, samt tät trafik i samband med veckoslutet, hade det ilagda gruset försvunnit. Hålet i vägbanan gick ej att se på grund av att det var vattenfyllt. Under natten och förmiddagen hade det i Jonsberg - sju - åtta km därifrån - fallit drygt 26 mm regn. Vägverket har genom att trots detta ej se till att vägen var i farbart skick orsakat olyckan och är därför skadeståndsskyldigt för de skador Björn A åsamkats. Yrkade beloppet avser självrisk på vagnskadeförsäkring med 700 kr och avbrottsersättning för tiden d 1 - 10 sept 1986 med 250 kr.

Vägverket har anfört: Det vitsordas att det på det aktuella stället fanns en grop i vägbanan av angiven storlek och med ett största djup av 15 cm. Det vitsordas vidare att vägen därigenom var i behov av reparation. I mitten av den vecka olyckan inträffade hade uppskjutande stenar i beläggningen brutits loss av vägmästarområdets personal. Hålen fylldes omedelbart igen med grus. Ovanpå gruset spreds salt för att binda gruset. Permanent lagning skulle utföras nästföljande vecka när alla uppskjutande stenar borttagits. De grusfyllda håligheterna inspekterades varje morgon av den patrull som var avdelad att utföra stenborttagningen och återfyllnad skedde när så erfordrades. Närmast före helgen skedde inspektion av här aktuell vägskada fredagen d 29 aug mellan kl 14.00 och 16.00. Vägen var då utan anmärkning och någon skyltning var därför ej aktuell. Därefter inträdde s k sommarhelgjour innebärande att en man ensam bevakade halva länets vägnät. Detta innebar av naturliga skäl att någon kontinuerlig besiktning inte kunde utföras under helgen utan resurserna inriktades på att reparera skador som rapporterades via allmänheten, polisen, larmcentralen m fl. Några uppgifter om skador på nu aktuell vägsträcka hade vid skadetillfället inte inrapporterats. Som Björn A anfört kan kraftig nederbörd medföra en skada av detta slag på mycket kort tid. Enligt vägverket bedömning har vägmästarpersonalen - genom särskild bevakning när så varit möjligt - väl uppfyllt de krav som rimligen kan ställas på väghållaren. Att uppsätta varningsskyltar för det fall en vägskada eventuellt skulle kunna komma att uppträda strider direkt mot den restriktivitet avseende skyltning som föreskrivs av trafiksäkerhetsverket för att upprätthålla trafikanternas förtroende och respekt för trafikanordningar. Grunden för bestridandet är att någon skadeståndsgrundande försummelse inte kan läggas vägverket till last. Vägverket gör gällande i andra hand - för det fall TR:n skulle finna att vägverket förfarit försumligt beträffande vägunderhållet - att detta i sig inte orsakat olyckan utan att Björn A vid framförandet av sin bil brustit i uppmärksamhet och anpassning av avståndet till framförvarande fordon och att han därigenom vållat olyckan. Till följd av bristande kausalitet skall käromålet därför ogillas. För det fall TR:n skulle finna att vägverkets försumlighet beträffande vägunderhållet direkt orsakat sammanstötningen mellan de två bilarna görs gällande att utgående skadestånd till följd av Björn A:s ovan angivna medvållande skall jämkas helt. Utgående skadestånd skall i vart fall jämkas till 1/3 efter beaktande av såväl Björn A:s medvållande som stadgandet i 18 § 2 st trafikskadelagen. Skulle TR:n finna att Björn A är helt fri från vållande skall utgående skadestånd ändå jämlikt 18 § 2 st trafikskadelagen jämkas till hälften.

Domskäl. På Björn A:s begäran har vittnesförhör hållits med Kerstin F och taxichauffören Yvonne G. På vägverkets begäran har vittnesförhör hållits med biträdande vägmästaren Per-Erik S, vilken hade jour hos vägverket den aktuella helgen. Björn A har därtill åberopat väderrapporter från SMHI.

Av utredningen framgår att hålen i vägbanan på eftermiddagen fredagen d 29 aug var igenfyllda med grus och vägbanan därför i och för sig fullt godtagbar. Det är vidare utrett att det natten mellan d 29 och 30 samt under förmiddagen d 30 föll osedvanligt mycket regn. S har uppgivit att han den aktuella helgen hade jour i hemmet och därvid svarade för östra halvan av Östergötland, att han själv varit ansvarig för arbetena på väg 209 tidigare under veckan och därför efter det myckna regnandet tänkt åka ut och titta på vägen under lördagen, samt att det inte kommit några anmärkningar mot vägens skick före olyckan.

TR:n anser mot bakgrund av den korta tid som förflutit mellan reparationen av vägen och olyckan att det ej kan läggas vägverket till last som oaktsamhet att man ej haft någon ny besiktning av vägsträckan. Inte heller kan det läggas vägverket till last att varningsskyltar eller skyltar om hastighetsbegränsning ej varit uppsatta eftersom det får anses utrett att vägen var fullt farbar på fredagen. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Björn A fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till sin talan, varvid dock ränta yrkades endast från dagen för delgivning av stämningsansökningen.

Staten bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Sundström och Stenberg, referent, samt adj led rådmannen Brusewitz) anförde i dom d 28 april 1988:

HovR:ns domskäl. Parterna har vidhållit de ståndpunkter de intog vid TR:n. Samma muntliga och skriftliga bevisning har åberopats.

Av utredningen i målet framgår att sammanstötningen mellan Björn A:s och Kerstin Furebäcks bilar orsakades av en grop i vägbanan. I målet är ostridigt att vägbanan på grund av gropen inte var i ett för samfärdseln tillfredsställande skick på sätt föreskrivs i 26 § väglagen (1971:948). Frågan är i första hand om vägverket varit försumligt genom att inte åtgärda skadan eller vidta annan åtgärd till förhindrande av trafikolycka.

Genom Björn A:s berättelse och vittnesförhöret med Kerstin Furebäck har framkommit att gropen, som var omkring 15 cm djup, låg nära mitten av vägbanan och att den inte var markerad med varningsmärken och inte heller kunde upptäckas på avstånd, eftersom den var vattenfylld. Gropen utgjorde således en uppenbar fara för trafiksäkerheten. Sandgren har vid vittnesförhör uppgett att vägarbetet på platsen var avslutat på torsdagen, att han vid inspektion på fredagen upptäckte sättningar bl a i den aktuella gropen, att ytterligare fyllning lades i gropen under fredag eftermiddag samt att han på lördagen planerade att åka ut och kontrollera vägsträckan. Vittnet Yvonne G, som kört buss och taxi i många år på den aktuella vägen, har uppgett att hon under körning på vägen fredag eftermiddag och kväll noterade att fyllningen försvunnit ur de gropar som vägverket grävt under veckan. Hon ansåg att skadorna var sådana att de måste åtgärdas. Hon har vidare uppgett att hon på lördagen kontaktade larmtjänst angående vägskadorna, men att detta skedde först efter det att olyckan inträffat.

Med hänsyn till de omständigheter som framkommit i målet har det ålegat vägverket att hålla den aktuella vägsträckan under särskild uppsikt. De gropar som vägverket tidigare under veckan grävt i vägbanan hade således ifyllts endast med tillfällig, lös fyllning. På vägsträckan förekom en inte obetydlig trafik, delvis med tunga fordon. Efter den sista lagningen på fredagen föll ett mycket kraftigt regn, vilket erfarenhetsmässigt tillsammans med tung trafik kan medföra att lös fyllning spolas bort på kort tid. S insåg redan tidigt på lördagen att en inspektion var befogad men vidtog ingen åtgärd förrän olyckan inträffat. På grund av vägverkets underlåtenhet att vidta erforderliga åtgärder är verket att anse som vållande till olyckan. Staten skall därför utge skadestånd till Björn A.

Anledning att ifrågasätta Björn A:s och Kerstin F:s uppgifter om hur olyckan tillgått föreligger inte. Sammanstötningen har således inte orsakats av att Björn A brustit i uppmärksamhet, kört för fort eller för nära bakom Kerstin F:s bil, utan av att sistnämnda bil på grund av gropen plötsligt bromsats upp och kastats åt sidan just då Björn A skulle passera. Någon möjlighet för Björn A att upptäcka gropen i vägbanan eller att undvika sammanstötningen synes inte ha förelegat. Björn A måste på grund härav anses fri från vållande. Någon jämkning av skadeståndet på grund av medvållande skall därför inte ske.

Med hänsyn till omständigheterna, och då särskilt arten och graden av vägverkets försumlighet jämförd med de omständigheter, som åberopats till stöd för att Björn A varit fri från vållande, föreligger ej heller skäl till jämkning enligt 18 § 2 st trafikskadelagen. Om skadeståndsbeloppet i sig råder inte tvist.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n staten att till Björn A utge 950 kr jämte ränta därå enligt 6 § 1 räntelagen från d 22 dec 1986 till dess betalning sker.

Staten sökte genom vägverket (ombud avdelningsdirektören Marie Borgblad) revision och yrkade att Björn A:s talan skulle ogillas eller att i varje fall skadeståndet skulle jämkas.

Björn A (ombud advokaten Lorenz Edelberg) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Rydin, Magnusson, Lind och i, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Staten har i HD frånfallit sin i TR:ns dom antecknade invändning om bristande kausalitet.

Sammanstötningen mellan Björn A:s och Kerstin F:s bilar, som ägde rum lördagen d 30 aug 1986, får antas ha föranletts av att det i vägen fanns en grop ur vilken fyllningen av grus till stor del hade försvunnit, sannolikt till följd av det kraftiga regn som hade fallit under natten till lördagen. För bedömningen av statens skadeståndsansvar är det av vikt att först ta ställning till om vägverket, som i egenskap av väghållare svarade för de på platsen pågående vägarbetena, underlåtit att vidtaga tillräckliga åtgärder till förebyggande av olyckor av detta slag och härigenom förfarit oaktsamt.

Utredningen i målet visar att vägarbetena hade pågått under den vecka som föregick olyckshändelsen, att uppskjutande stenar därvid hade avlägsnats ur vägen samt att groparna hade fyllts igen med grus innan arbetena avbröts under fredagen d 29 aug 1986 inför den kommande veckohelgen. Vidare har i målet upplysts att arbetena skulle fortsätta under den följande veckan då de reparerade vägpartierna skulle förses med permanent beläggning.

Även om det material som användes för fyllning av groparna inför veckohelgen får antas ha varit sådant att det normalt inte skulle uppkomma några problem för trafiken, är det tydligt att materialet inte hade samma fasthet som den omgivande vägbeläggningen och att det därför var mera sårbart för yttre påverkan, t ex genom häftigt regn. Om fyllningen helt eller till stor del spolades bort av regn eller avlägsnades på annat sätt, kunde detta uppenbart medföra betydande risker för trafiken under den tid då arbetena låg nere och vägavsnittet i fråga inte stod under kontinuerlig tillsyn. En sådan händelseutveckling kunde ingalunda uteslutas, särskilt som de väderprognoser som upplästes i radio under fredagen gav vid handen att det kunde komma att regna kraftigt. Detta borde ha varit tillräckligt skäl för att varna de vägtrafikanter som under arbetsuppehållet skulle komma att passera platsen. Genom att underlåta att med varningsskyltar eller på annat lämpligt sätt uppmana förare av passerande fordon att iakttaga särskild försiktighet på detta vägavsnitt får vägverket anses ha förfarit oaktsamt och härigenom ha vållat de skador som uppkommit på Björn A:s bil.

Det har i målet inte visats att Björn A varit medvållande till sammanstötningen.

I 18 § 2 st trafikskadelagen (1975:1410) anges att skadestånd med anledning av skada på motordrivet fördon i trafik jämkas efter vad som är skäligt med hänsyn till omständigheterna. I ett tidigare avgörande (NJA 1985 s 309) har HD gjort vissa allmänna uttalanden om hur jämkning av skadestånd enligt detta lagrum bör ske. Den princip som där fastlagts innebär att, när en utomstående ensam har vållat en skada på ett motorfordon, skadeståndet som regel bör jämkas till hälften men att undantag härifrån bör göras när det föreligger särskilda omständigheter såsom att vållandet varit ringa eller mera allvarligt.

I förevarande fall kan vägverkets vållande inte anses ha varit vare sig ringa eller mera allvarligt. Inte heller föreligger några andra särskilda omständigheter som bör föranleda att huvudregeln om jämkning av skadeståndet till hälften frångås.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förpliktar HD staten att till Björn A utge 475 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 22 dec 1986 tills betalning sker.

JustR Munck var av skiljaktig mening och anförde: Sammanstötningen mellan Björn A:s - - - se HD:s dom - - - med permanent beläggning.

Som TR:n antecknat tillämpades under veckohelgen d 30-31 aug inom vägförvaltningen s k sommarhelgjour, vilket innebar att en tjänsteman ansvarade för halva länets vägnät, att kontinuerliga inspektioner inte kunde utföras och att resurserna inriktades på att reparera skador som inrapporterades genom bl a allmänheten, polisen och larmcentralen. Den aktuella skadan på vägen hade inte före olyckstillfället inrapporterats till verket.

Utformningen av joursystemet i sig kan inte innebära någon försummelse på vägverkets sida, och det kan inte heller anses ha ålegat verket att i vidare omfattning än som skett sörja för att rapporter om skador skulle komma in till vägförvaltningen från utomstående (jfr NJA 1977 s 281).

Vid nu angivna förhållanden kan det inte anses att vägverket varit vållande till olyckshändelsen genom att den skada på vägen som hade uppkommit natten till d 30 aug ej hade upptäckts och blivit föremål för åtgärder före olyckstillfället. Fråga uppstår emellertid om, som Björn A gjort gällande, risken för att skador skulle uppkomma på vägbanan var sådan att det hade ålegat verket att fästa trafikanternas uppmärksamhet på denna. Detta hade i så fall kunnat ske genom att de varningsmärken för vägarbete som var uppsatta under själva arbetets bedrivande hade lämnats kvar efter arbetets slut på fredagen eller genom någon annan varningsmärkning eller trafikanordning.

Vägverket har hänvisat till att varningsskyltning i det nu aktuella fallet skulle ha stått i strid med den restriktivitet avseende sådan skyltning som anbefallts av trafiksäkerhetsverket i syfte att trafikanternas förtroende och respekt för trafikanordningar skall upprätthållas. Även om sådana synpunkter måste vägas in i bedömningen innan varningsmärkning beslutas (se bl a trafiksäkerhetsverkets föreskrifter Regler om vägmärken och trafik, del 1, Kommentarer), kan de dock inte frita väghållaren från ansvar för underlåten märkning vid en beaktansvärd risk för vägskada som kan ge upphov till trafikolycka.

När det gäller att bedöma om det i förevarande fall skall anses ha Förelegat någon sådan risk kan först konstateras att någon närmare utredning angående hållbarheten av provisorisk Fyllning av det slag som här är i fråga inte har förebragts från någondera sidan. Med hänsyn till att denna metod för reparationer är allmänt tillämpad saknas underlag för antagande att varningsmärkning, avstängningsanordning eller liknande markering generellt sett skulle vara påkallad under tiden mellan det att sådan fyllning anbringas och att permanent lagning sker genom asfaltering eller annan metod. Det synes också vara utan betydelse för bedömningen att sättningar i de aktuella fyllningarna hade uppmärksammats under fredagen; att sättningar uppträder måste i enlighet med vad vägverket har uppgett vara normalt vid grusfyllning och torde inte i sig, sedan sättningarna avhjälpts, utgöra någon indikation på risk för vägskada.

Klart är emellertid att det material som användes för fyllningarna inte hade samma fasthet som den omgivande vägbeläggningen och därför var mera sårbart för yttre påverkan, t ex genom häftigt regn. Av utredningen framgår att det på morgonen lördagen d 30 aug vid den av SMHI:s observationsstationer som ligger närmast olycksplatsen uppmättes nära 27 mm regn och att det inte vid något annat tillfälle under aug hade uppmätts mer än 7,6 mm. I de väderprognoser som lästes upp i radio fredagen d 29 aug hade också varnats för regn i nordöstra Götaland. Det kan dock inte läggas vägverket till last som försummelse att den ansvariga personalen ej räknade med att regn skulle falla med sådan häftighet som uppenbarligen blev fallet natten till d 30 aug, något som för övrigt kan ge upphov till många andra trafikrisker än den som det är fråga om i målet. Förhållandena kan såvitt framkommit i målet inte antas ha varit sådana att en avstängning av vägbanan vid reparationerna tedde sig påkallad, och någon annan trafikmarkering hade knappast kunnat ge någon fullt adekvat upplysning om den tämligen osannolika trafikrisk som kunde vara aktuell. Med beaktande härav finner jag inte att vägverket varit vållande till skadan på den grunden att reparationerna av vägbanan inte var utmärkta genom varningsmärken eller på annat sätt.

Det finns alltså enligt min mening inte grund för att staten skall åläggas skadeståndsskyldighet gentemot Björn A. Jag fastställer därför, med ändring av HovR:ns dom, TR:ns domslut.

NJA 1943 s. 171; NJA 1953 s. 144; NJA 1953 s. 417; NJA 1957 s. 150; NJA 1960 s. 270; NJA 1977 s. 281; NJA 1985 s. 309

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-10-01

Målnummer:
T245-88