Brottmålsdoms rättskraft har ansetts omfatta även frågan om förverkande på grund av brottet, frånsett alldeles speciella fall av förverkande. 30 kap 9 § och 45 kap 1 § 3 st RB samt 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott.


Lagrum:
30 kap. 9 § rättegångsbalken (1942:740); 45 kap. 1 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740); 7 § trafikbrottslagen (1951:664)

Jan B dömdes av Stockholms TR för bl a olovlig körning avseende brukande av personbilen EJK 404 vid tillhopa tio tillfällen genom domar d 7 okt 1987 och d 9 dec samma år. Den förra domen vann laga kraft. Sedan Jan B överklagat den senare domen fastställdes denna av Svea HovR genom dom d 14 april 1988. HovR:ns dom vann laga kraft. I dessa mål - vari åklagaren inte hade framställt yrkande om förverkande av nämnda bil - meddelades inte något förordnande om förverkande av bilen. Denna hade tagits i beslag d 3 dec 1987 i samband med en olovlig körning den dagen, vilken körning omfattades av det åtal som behandlades i den nyssnämnda hovrättsdomen. Efter särskild talan vid TR:n med stöd av lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m m, vilken väcktes d 18 dec 1987, yrkade åklagaren att nämnda bil skulle förverkas enligt 7 § trafikbrottslagen. Denna talan prövades av Stockholms TR i samband med åtal för olovlig körning avseende brukande av andra bilar. TR:n (ordf rådmannen Forsström) fann i dom d 1 juni 1988 åtalet för olovlig körning i fem olika fall med andra bilar styrkt och uttalade som uppenbart att förverkande av Jan B tillhöriga bilar behövdes för att förebygga fortsatt brottslighet av i målet ifrågavarande slag. I vad angår förverkandeyrkandet beträffande bilen EJK 404 anförde TR:n i sina domskäl bl a: Vad gäller EJK 404 finner TR:n sig kunna utgå från det värde fordonet åsatts av värderingsmannen. Värdet skall således anses vara 23000 kr. Restskulden uppgår till knappt 13 000 kr. Det värde som således förverkas för Jan B beräknas till drygt 10 000 kr. Enligt HD:s bedömning (DB 5/88) kan ett förverkande med hänsyn till värdet inte anses oskäligt. Annan grund för att ett förverkande skulle vara oskäligt har inte påståtts. Jämväl förverkandeyrkandet beträffande EJK 404 skall därför bifallas. I sitt domslut förklarade TR:n bl a bilen EJK 404 förverkad.

Jan B fullföljde talan mot TR:ns nämnda dom i Svea HovR med yrkande, såvitt nu är i fråga, att förverkandet av bilen EJK 404 skulle upphävas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Bremberg och Ljungkvist, adj led Sigstam, referent, samt nämndemännen Björkman och Högel) fastställde i dom d 24 jan 1989 TR:ns dom.

Jan B (offentlig försvarare advokaten Gunilla Fallenius) sökte revision och yrkade att talan om förverkande av bilen EJK 404 skulle, i första hand, avvisas eller, i andra hand, lämnas utan bifall.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Edling, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande dom, ur vilken här uteslutits en redogörelse för sakförhållandena motsvarande i allt väsentligt innehållet i referatets första stycke: Domskäl. - - - Riksåklagaren har hävdat, att hinder inte förelegat att i den ordning som skett uppta frågan om förverkande av bilen, eftersom ett förverkande enligt trafikbrottslagen i första hand har ett brottsförebyggande och inte ett bestraffande syfte och förverkandefrågan följaktligen inte omfattats av de tidigare domarnas rättskraft.

Regeln om brottmålsdomens rättskraft återfinns i 30 kap 9 § RB. Frågan om rättskraftens omfattning såvitt avser förverkande har behandlats i lagkommentarer och doktrin. Allmänt uttalas den uppfattningen att sedan åtal för brott som kan medföra förverkande slutgiltigt prövats, utan att förverkandeförklaring meddelats, frågan om förverkande inte därefter kan upptas till omprövning på ny talan mot den tilltalade (se bl a justitieombudsmannens ämbetsberättelse 1964 s 191 f och där anförd litteratur). Uttalandena i litteraturen avser i allmänhet förverkande överhuvudtaget på grund av brott utan att man gått in på de olika formerna av förverkande. Emellertid har också den åsikten framförts (se Welamson, Om brottmålsdomens rättskraft, s 78 - 82; jfr justitieombudsmannens nyssnämnda ämbetsberättelse) att någon generell regel inte kan uppställas utan att frågan om förverkande av egendom på grund av brott kan upptas i en senare rättegång mot den tilltalade är beroende av om förverkandet helt eller delvis i så övervägande grad har repressiv eller straffrättslig karaktär att det ur de synpunkter som motiverar rättskraftsinstitutet i brottmål bör jämställas med straff.

Enligt trafikbrottslagen är en förutsättning för förverkande av fordon som har använts vid brott enligt den lagen att det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet. I förarbetena till lagen (prop 1986/87:81, Juu 24) betonas också, att möjligheten till förverkande tar sikte endast på fall då det är påkallat för att förebygga brott enligt lagen. Å andra sidan finns uttalanden som tyder på att ett sådant förverkande också kan innefatta ett visst bestraffande moment. Departementschefen anför sålunda att möjligheten till förverkande skulle fylla ett omedelbart trafiksäkerhetsintresse och att den samtidigt skulle vara ägnad att öka respekten för gällande regler. Vidare framhåller departementschefen, i anledning av ett påpekande av lagrådet, att ett beslut om förverkande - vilket kan bli mycket kännbart för gärningsmannen - enligt allmänna principer bör beaktas vid bestämmande av påföljd för brottet.

Bestämmelsen om brottmålsdomens rättskraft är av stor betydelse för den enskildes rättssäkerhet. Starka skäl måste föreligga för att anse att en sådan rättsverkan av brott som förverkande av egendom inte omfattas av rättskraften och därmed kan tas upp till fristående prövning i en senare rättegång mot den redan lagförde. Förverkande av fordon enligt trafikbrottslagen förutsätter visserligen att åtgärden behövs för att förebygga fortsatt brottslighet enligt lagen men detta hindrar inte - vilket också synes ha förutsatts i förarbetena - att en förverkandeförklaring även får en bestraffande innebörd.

HD finner att förverkande av fordon enligt trafikbrottslagen är en sådan rättsverkan av brott som - på det sätt som gäller ansvar för brottslig gärning - omfattas av rättskraftsregeln i 30 kap 9 § RB. Frågan om förverkande av bilen EJK 404 skulle alltså inte ha tagits upp till prövning i målet. Domstolarnas domar skall därför undanröjas i den del därigenom bilen EJK 404 förklarats förverkad.

Domslut. HD undanröjer domstolarnas domar i den del därigenom bilen EJK 404 förklarats förverkad och förklarar den mot Jan B i den delen förda talan inte kunna upptas till prövning.

HD (JustR:n Nyman, Gregow, referent, Freyschuss, Svensson och Törnell) beslöt följande dom, varur här uteslutits andra stycket av domskälen, vilket i allt väsentligt motsvarar den i referatets första stycke lämnade redogörelsen för sakförhållandena:

Domskäl. Jan B har som grund för sitt avvisningsyrkande åberopat att hinder förelegat mot att pröva förverkandefrågan, eftersom han tidigare dömts för sitt brukande av den ifrågavarande bilen genom domar, som har vunnit laga kraft.

- - -

Enligt 7 § trafikbrottslagen får fordon som har använts vid brott enligt samma lag förklaras förverkat, om det är uppenbart att detta behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkande inte är oskäligt.

Behandlingen vid domstolarna av frågan om förverkande av bilen EJK 404 aktualiserar spörsmålet huruvida förverkande av egendom på grund av brott efter särskild talan därom kan ske hos gärningsmannen, oaktat denne tidigare har lagförts för brottet, dvs huruvida den rättskraft som domen i brottmålet medför även omfattar frågan om förverkande. Vid bedömande härav torde kunna bortses från sådant förverkande av egendom som inte förutsätter att något brott har begåtts. Endast förverkande till det allmänna åsyftas.

Det torde inte råda någon tvekan om att domstolen skall i brottmålet självmant pröva frågan om förverkande av egendom, om inte annat är föreskrivet. När domstolen förordnar om förverkande som är kännbart för gärningsmannen, bör förverkandet i princip beaktas vid bestämmande av påföljd för brottet. Ett sådant hänsynstagande kan emellertid enligt sakens natur inte ske, om förverkande beslutas i ett särskilt förfarande efter handläggningen av brottmålet.

Det anförda talar med styrka för att fråga om förverkande av egendom hos gärningsmannen inte kan upptas till prövning efter det att åtal för brottet har prövats utan omfattas av brottmålsdomens rättskraft. Att så måste vara förhållandet i fråga om förverkande som har ett straffliknande syfte är utan vidare klart. Mot att göra skillnad mellan å ena sidan förverkande med övervägande sådant syfte och å andra sidan förverkande som främst har ett annat syfte, t ex att förebygga fortsatt brottslighet, kan anföras - utöver de skäl av mera allmängiltig natur som angetts i det föregående - att det i vart fall numera ofta torde vara mycket svårt att avgöra vad som är en förverkanderegels främsta syfte, särskilt som en förverkandebestämmelse ej sällan har flera syften (se t ex SOU 1960:28 s 22 f och 36 samt prop 1960:115 s 156 f); förverkande torde för övrigt i de flesta fall ha en straffliknande effekt. Det kan därför inte anses vara tillräckligt befogat att göra sådan skillnad som nu berörts, frånsett möjligen i alldeles speciella fall.

Av det anförda följer att frågan om förverkande av bilen EJK 404, såvitt nu är i fråga, omfattas av den rättskraft som följer av Stockholms TR:s dom d 7 okt 1987 och Svea HovR:s dom d 14 april 1988. Åklagarens talan om förverkande, som anhängiggjordes i TR:n d 18 dec 1987,har därför på grund av 30 kap 9 § 1 st och 45 kap 1 § 3 st RB inte kunnat tas upp till prövning.

Domslut. Med undanröjande av domstolarnas domar såvitt bilen EJK 404 förklarats förverkad avvisar HD åklagarens talan om förverkande därav.

Beslaget av nämnda bil hävs.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-07-03

Målnummer:
B156-89