Fråga huruvida ändring enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB av talan om återvinning i konkurs får göras efter utgången av den frist som gäller för sådan talan.


Lagrum:
39 § första st. konkurslagen (1921:225); 39 § tredje st. konkurslagen (1921:225); 40 b § andra st. konkurslagen (1921:225); 13 kap. 3 § första st. 1 rättegångsbalken (1942:740); 13 kap. 3 § första st. 3 rättegångsbalken (1942:740); 13 kap. 4 § rättegångsbalken (1942:740); NJA 1959 s. 659

Bo W försattes i konkurs d 8 maj 1985. Fristdag är d 19 febr 1985.

Konkursboet yrkade i ansökan om stämning vid Göteborgs TR att Ann W skulle förpliktas att till konkursboet utge 100 000 kr jämte ränta. Som grund för yrkandet angav konkursboet att Bo W inom två år från fristdagen i konkursen till Ann W som gåva överlåtit hälften av fastigheten Göteborg Hovås 57:231.

I skrift, som inkom till TR:n d 8 april 1987, yrkade konkursboet därefter i stället att Ann W skulle förpliktas att till konkursboet återbära hälften av fastigheten.

Ann W gjorde gällande att konkursboets talan, såsom den slutligen bestämts, innefattade ett nytt yrkande och var prekluderad jämlikt bestämmelserna i 40 b § KL (1921:225).

TR:n (rådmannen Sjösten) anförde i beslut d 29 juli 1987: Enligt 39 § KL skall vid återvinning den egendom som gäldenären utgivit återbäras eller - i vissa fall - i stället ersättning för dess värde utgå.

Konkursboets nya yrkande stöder sig på samma grund som det ursprungligen framställda och utgör därför en enligt 13 kap 3 § 3 st RB tillåten ändring av talan.

På grund av det anförda finner TR:n att bestämmelserna i 40 b § KL om tid för talans väckande inte utgör hinder för prövning av konkursboets d 8 april 1987 framställda yrkande.

Ann W anförde besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att konkursboets begäran att hon skulle återbära hälften av fastigheten skulle avvisas.

Till stöd för sitt yrkande anförde Ann W: Bestämmelsen i 40 b § 2 st KL att talan om återvinning skall väckas inom ett år från fristdagen innebär att talan skall preciseras i stämningsansökan inom angiven frist. Konkursboet har i sin stämningsansökan preciserat sin talan till att avse förpliktelse att utge 100 000 kr jämte ränta och har först efter fristens utgång yrkat att Ann W skall återbära hälften av fastigheten. Welamson har i sitt arbete Konkursrätt, s 429, beträffande klandertalan enligt 191 § KL, där i en motsvarande regel föreskrivs att talan skall väckas inom viss tid, uttalat att justering men icke ändring av talan får ske efter den angivna tiden. Det måste krävas av konkursboet i en återvinningsprocess att yrkandet då talan anhängiggöres är korrekt utformat. Ett nytt yrkande som väckes efter preklusionstidens utgång skall avvisas, även om ändringen enligt 13 kap 3 § RB i och för sig är tillåten.

HovR:n (hovrättslagmannen Arning samt hovrättsråden Gislev och Lindskog, referent) anförde i beslut d 10 dec 1987: Eftersom det av konkursboet framställda nya yrkandet stöder sig på samma grund som det i stämningsansökningen angivna utgör det en enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB tillåten ändring av talan.

Frågan om tillåtligheten av taleändring enligt ovannämnda lagrum i fall där på grund av särskilda regler talerätten prekluderats synes inte mera ingående ha behandlats i den juridiska litteraturen. Här må dock utöver det av Ann W åberopade uttalandet av Welamson hänvisas till uttalanden av Ekdahl och Söderlund i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1951 s 49 f respektive 266. I rättspraxis har också sådan ändring i några fall ansetts tillåten, se NJA 1964 s 38 och NJA 1966 s 193.

Såsom TR:n anmärkt skall vid återvinning i första hand den egendom som gäldenären utgivit återgå till konkursboet. Under vissa förutsättningar kan i stället ersättning för egendomens värde utgå. Härmed avses då värdet vid tiden för återvinningsmålets avgörande. Preklusionsbestämmelsen i 40 b § KL kan därför inte rimligen ges den innebörden att ett efter fristens utgång väckt yrkande om ett på grund av värdestegring högre belopp än det ursprungligen omstämda skall avvisas. Med hänsyn härtill finner HovR:n i likhet med TR:n hinder ej heller möta att upptaga konkursboets nya yrkande till prövning.

HovR:n lämnar besvären utan bifall.

Ann W (ombud advokaten Lars F Rosengren) anförde besvär med samma yrkande som i HovR:n.

Konkursboet (ombud advokaten Jan Björklund) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Anne-Marie Westerberg, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. Som domstolarna funnit stöder sig konkursförvaltarens nya yrkande på väsentligen samma grund som den tidigare väckta återvinningstalan och utgör därmed en sådan taleändring som i och för sig är tillåten enligt 13 kap 3 § 1 st 3 RB.

Vad frågan i målet gäller är huruvida konkursförvaltaren skall anses ha rätt att framställa denna taleändring efter det att preklusionsfristen enligt 40 b § 2 st äldre konkurslagen (1921:225) - som fortfarande gäller i fråga om förevarande konkurs - har löpt ut.

När en konkursförvaltare väcker talan om återvinning i konkurs måste han självfallet precisera sitt yrkande och de omständigheter talan grundar sig på i enlighet med allmänna processuella bestämmelser. Det torde emellertid inte sällan förekomma att konkursförvaltaren saknat rimlig möjlighet att, inom den relativt sett begränsade tidrymd som står till buds för detta ändamål, skaffa fram fullständig utredning angående de många gånger komplicerade transaktioner som framstår som motiverade att angripa med en återvinningstalan. I en sådan situation anses konkursförvaltaren också ha rätt att i viss utsträckning komplettera en väckt återvinningstalan i efterhand. Enligt uttalanden i doktrin och praxis bör nämligen en ändring av i vart fall grunden för en återvinningstalan anses tillåten, med de begränsningar som följer av bestämmelserna i 13 kap 3 § RB. (Se t ex Welamson, Konkursrätt 1961, s 312, Lejman, Bidrag till läran om återvinning i konkurs, 1939, s 76 ff, Olivecrona, Rätt och dom, 1960, s 322 och Walin, Materiell konkursrätt, 1987, s 253. Se även NJA 1937 s 351 och SvjT 1979 rf s 13.)

Frågan huruvida rätten att göra en tillåten taleändring skall anses prekluderad på samma sätt som själva talerätten, när särskilda bestämmelser finns om att talan skall väckas inom viss tid, har däremot inte - som också HovR:n framhållit - blivit närmare belyst i vare sig den juridiska litteraturen eller i rättspraxis. De ovan återgivna uttalandena måste dock tolkas så, att en ändring av grunden för en väckt återvinningstalan får godtas, även när en sådan talejustering framställts efter preklusionsfristens utgång.

I förevarande mål innebär konkursförvaltarens taleändring att själva yrkandet för den väckta återvinningstalan korrigerats på så sätt att gåvan skall återbäras till konkursboet i enlighet med vad huvudregeln för verkningarna av återvinning i konkurs föreskriver.

På grund av det anförda och med beaktande av det ändamål preklusionsbestämmelsen har att tillgodose synes rimligt att konkursförvaltarens nya yrkande upptas till prövning i återvinningsmålet. Det slut som HovR:n kommit fram till skall därför fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

HD (JustR:n Bengtsson, Gregow, Freyschuss, Törnell, referent, och Nilsson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Enligt 40 b § 2 stil 921 års konkurslag - vilken lag är tillämplig i förevarande fall - skall talan vid allmän domstol om återvinning i konkurs väckas inom viss tid. Frågan i målet gäller om en konkursförvaltare som i tid har väckt en sådan talan kan framställa nya yrkanden efter utgången av denna tid.

Av 42 kap 2 § 1 st 1 RB framgår att en stämningsansökan skall innehålla bestämt yrkande. Om så inte är fallet kan käranden enligt 3 § i samma kapitel föreläggas att avhjälpa denna brist. Det är uppenbart att en komplettering till följd av ett sådant föreläggande kan göras även efter talefristens utgång (jfr Ekdahl i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1951 s 49). På samma sätt måste en justering av talan i form av nya grunder kunna göras efter denna tid, så länge saken inte därigenom ändras enligt vad som sägs i 13 kap 3 § 3 st RB (jfr Welamson, Konkursrätt, 1961, s 429).

I detta mål har emellertid det nya yrkande som framställts efter talefristens utgång medfört att den väckta talan har ändrats. En förutsättning för att det nya yrkandet skall tillåtas är till en början att taleändringen är medgiven enligt 13 kap 3 § 1 st RB. Som HovR:n har funnit är denna förutsättning uppfylld.

Frågan är då om rätten enligt RB att ändra en väckt talan skall, i fall då särskilda bestämmelser finns om att talan skall väckas inom viss tid, anses prekluderad efter utgången av denna tid på samma sätt som själva rätten att väcka talan. Denna fråga synes, med ett undantag, hittills inte ha prövats i rättspraxis. Undantaget gäller ett fall från arbetsrättens område. I det fallet fann arbetsdomstolen att en part, som inom föreskriven tid hade väckt talan med yrkande om skadestånd på grund av en uppsägning eller ett avskedande, var oförhindrad att efter utgången av denna tid väcka nya skadeståndsyrkanden som grundades på samma påstådda uppsägning eller avskedande (AD 1978 nr 1).

Den nämnda frågan torde få lösas utifrån en tolkning av varje enskild regel om talefrist (jfr Söderlund i Tidskrift för Sveriges advokatsamfund 1951 s 266). En utgångspunkt för tolkningen synes böra vara att en taleändring som är tillåten enligt RB får göras även efter talefristens utgång, om inte särskilda ändamålsskäl talar i annan riktning.

Enligt 39 § i 1921 års konkurslag skall vid återvinning egendom som gäldenären har utgett återbäras till konkursboet (se 1 st). Om egendomen inte finns i behåll skall i stället ersättning utgå för dess värde (se 3 st). Dessa bestämmelser måste anses medföra att en talan av förvaltaren om återbäring av egendomen kan efter utgången av den talefrist som gäller enligt 40 b § i samma lag ändras till att avse förpliktande för återvinningssvaranden att utge ersättning för egendomens värde, om egendomen inte längre finns i behåll.

Anledning saknas att tillämpa bestämmelserna på annat sätt i det motsatta fallet att konkursboets talan från början går ut på ersättning för egendomens värde men efter talefristens utgång ändras till att avse förpliktande för återvinningssvaranden att återbära egendomen. Att en sådan taleändring grundar sig på punkten 3 och inte, som i det förra fallet, på punkten 1 i 13 kap 3 § 1 st RB kan inte leda till en annan bedömning.

På grund härav finner HD hinder inte föreligga mot att förvaltarens nya yrkande i målet tas upp till prövning. Det slut som HovR:n har kommit till skall alltså fastställas.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

NJA 1959 s. 659; NJA 1964 s. 38; NJA 1966 s. 193

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-06-28

Målnummer:
Ö29-88