En butikskontrollant har, som påtryckningsmedel mot en snattare som skulle gripas, omhändertagit snattarens handväska. Fråga om åtgärdens laglighet.


Lagrum:
24 kap. 7 § andra st. rättegångsbalken (1942:740); 10 § första st. 2 polislagen (1984:387); 23 § första st. andra meningen polislagen (1984:387)

Allmän åklagare yrkade vid Halmstads TR ansvar å Marianne N, född 1951, för snatteri och våld mot tjänsteman enligt följande:

- Marianne N har d 16 jan 1988 i Maxi i Mellbystrand AB:s butik i Mellbystrand, Laholms kommun, stulit två kassettband till ett sammanlagt värde av 43 kr 50 öre.

- Marianne N har vid samma tillfälle förgripit sig med våld å väktaren Inga-Maja W i hennes tjänst som butikskontrollant genom att uppsåtligen riva Inga-Maja W över hennes händer, så att hon därigenom tillfogats blödande sår och smärta.

TR:n (ordf rådmannen Sandström) anförde i dom d 25 okt 1988:

Domskäl. Marianne N har förnekat snatteri. Beträffande ansvarsyrkandet för våld mot tjänsteman har hon vitsordat de faktiska omständigheterna men gjort gällande att hon klöste butikskontrollanten Inga-Maja W i nödvärn.

På åklagarens begäran har Inga-Maja W hörts som målsägande. Hon har berättat följande: Hon är väktare, anställd av Securitas. Den aktuella dagen arbetade hon som butikskontrollant på Maxi. Hon såg Marianne N ta kassettband från en hylla vid kassorna. Därifrån gick Marianne N till "frukten" och tog en gurka. Hon fortsatte till porslinsavdelningen där det stod en vagn, som hon lade gurkan i. Däremot lade hon inte ned något kassettband i vagnen. Marianne N sammanträffade sedan med en dam på damklädesavdelningen. Båda damerna gick till kassorna och betalade. Marianne N fortsatte sedan till informationen där hon köpte lotter. Inga-Maja W gav sig till känna, visade legitimation och bad Marianne N följa med till kontoret. Det gjorde hon också först. Inga-Maja W fick då se kassettbanden "komma ramlande" från Marianne N:s ficka eller väska ner i vagnen. Vid lagerdörrarna vände Marianne N på klacken och skulle gå sin väg. Inga-Maja W tog först kassettbanden och slet sedan tag i hennes väska för att tvinga henne med in på kontoret. De stod sedan och drog i väskan åt var sitt håll. Marianne N började då riva henne på ovansidan av händerna. Hon "riktigt gnagde in naglarna" i skinnet. Trots att det gjorde ont höll Inga-Maja W kvar greppet om väskan ett tag, men sedan släppte hon och slog i självförsvar till Marianne N med öppen hand över kinden. Hon slutade då riva. En dam kom fram och frågade vad som försiggick. Marianne N skrek då att Inga-Maja W hade tagit hennes väska. En man kom också fram för att hjälpa till, men han ingrep egentligen inte. Marianne N kom sedan in på kontoret men sprang strax efter därifrån. Inga-Maja W plockade upp kassettbanden från golvet och kontrollerade i kassan att de inte var betalda.

Hörd över åtalet har Marianne N uppgivit: Hon och hennes syster kom till affären omkring kl 16.30-16.45. De hade sällskap under hela inköpsrundan. Vid kassorna tittade hon på några kassettband för att se om det var extrapris. Det var det inte, och hon lade därför tillbaka banden. När hon och hennes syster hade fått sina varor inslagna och passerat kassorna, gick hon och köpte en lott. Det var då Inga-Maja W ingrep. Marianne N tyckte det var pinsamt men följde ändå först med. Hon bad Inga-Maja W titta i väskan men hon avböjde. När de kom till brödavdelningen, tänkte Marianne N att hon faktiskt inte hade någon anledning att följa med. Hon skulle just vända när Inga-Maja W tog tag i hennes väska. Marianne N försökte dra den tillbaka och bad också butikskontrollanten att ge henne den, men hon vägrade. Båda höll kvar greppet om väskan. Marianne N blev väldigt uppskärrad och kan då ha tillfogat Inga-Maja W ett flertal riv- och klösmärken. Inga-Maja W gav henne då ett slag med knuten näve över kinden och örat. Det var ett rejält slag som ledde till att hon ömmade och hade missfärgningar i ansiktet i minst en vecka. En kvinna kom fram och sade till butikskontrollanten att ge henne väskan tillbaka. Även denna kvinna fick en örfil. Marianne N lyckades återta sin väska och gick sedan mot kontoret och lagret för att söka efter någon som hon sett därinne. På vägen ut mötte hon Inga-Maja W. Hon hade inte snattat några kassettband. Första gången hon såg banden var när de stod vid brödavdelningen. Plötsligt bara låg de på golvet och hon vet inte var de kom ifrån.

Av målsägandens och den tilltalades berättelser finner TR:n styrkt att Marianne N gjort sig skyldig till snatteri. De kassettband, som enligt Marianne N:s egen berättelse plötsligt dök upp på golvet på andra sidan kassorna, kan inte ha kommit dit på annat sätt än att Marianne N medfört dem genom kassorna dolda i väskan eller fickan.

Frågan huruvida Marianne N:s klösande och rivande är att anse som våld mot tjänsteman eller som lagligt nödvärn leder direkt vidare till frågan om Inga-Maja W hade lagenlig rätt att gripa tag i Marianne N:s väska. Marianne N hade tagits på bar gärning och hade begått snatteri. På detta brott kan fängelse följa. Butikskontrollanten hade i den situationen rätt att gripa henne. Då Inga-Maja W tog tag i Marianne N:s väska var detta ett led i ett lagenligt gripande. Marianne N hade därför inte någon rätt att bruka våld, och när hon började riva Inga-Maja W gjorde hon sig således skyldig till våld mot tjänsteman. Våldet, som inskränkte sig till klösningen på ovansidan av händerna, är att betrakta som ringa.

Marianne N förekommer inte i kriminalregistret. I målet har upplysts att hon i mars 1988 godkände ett strafföreläggande för snatteri. Med hänsyn till det tillgripnas begränsade värde och till att det våld som använts varit ringa, finner TR:n att påföljden kan inskränkas till ett bötesstraff.

Domslut. TR:n dömde Marianne N jämlikt 8 kap 2 § samt 17 kap 1 och 5 §§ BrB för snatteri och våld mot tjänsteman till 60 dagsböter å 50 kr.

Marianne N fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att åtalet för våld mot tjänsteman skulle ogillas och bötesstraffet i anledning därav nedsättas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gislev, referent, och Rolfson samt adj led Skarhed) anförde i dom d 15 febr 1989:

Domskäl. I HovR:n har Inga-Maja W och Marianne N hörts på nytt och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som redovisats i TR:ns dom med följande ändringar, tillägg och förtydliganden.

Inga-Maja W: Hon är instruerad att vid ingripanden mot misstänkta snattare uppmana dessa att följa med till kontoret eftersom detta väcker minst uppseende. När Marianne N vid ingången till lagret vände och skulle gå tillbaka försökte Inga-Maja W ta kassettbanden, men dessa föll till golvet. Hon tog också tag i kundvagnen och försökte hålla emot. Hon lyckades inte med detta utan kanade med en sträcka av fyra - fem meter. Hon såg inte till någon bland personalen, som kunde hjälpa henne. För att hindra Marianne N från att avlägsna sig tog hon därför Marianne N:s väska, som låg i kundvagnen. När hon hade kommit ca tre meter bort blev hon upphunnen av Marianne N. Efter en stund blev smärtan av klösningarna så stark att Inga-Maja W släppte väskan med ena handen och slog till Marianne N. Inga-Maja W skrek också på hjälp. Först sedan en man som kommit fram till dem uppmanat Marianne N att gå in på kontoret släppte Inga-Maja W sitt tag i väskan.

Marianne N: När Inga-Maja W kom fram till henne visade hon sin legitimation och bad Marianne N att följa med. När Inga-Maja W senare tog handväskan försökte Marianne N att ta den tillbaka genom att bända upp Inga-Maja Ws fingrar. Inga-Maja W sa aj, men släppte inte sitt tag i väskan.

HovR:n finner i målet visat att Marianne N på sätt åklagaren påstått förgripit sig med våld å Inga-Maja W, som därvid tillfogats angivna skador.

Som TR:n funnit hade Inga-Maja W rätt att i egenskap av butikskontrollant gripa Marianne N. Det ligger i sakens natur att för att en sådan rätt skall kunna utövas visst tvång eller våld måste få tillgripas om den brottslige ej medföljer frivilligt. Även om det i efterhand kan synas ha varit lämpligare att hindra Marianne N från att avvika på annat sätt än som skedde, finner HovR:n att Inga-Maja Ws tillvägagångssätt måste anses försvarligt i den uppkomna situationen. Marianne N har vid detta förhållande inte ägt rätt till nödvärn. I likhet med TR:n finner därför HovR:n Marianne N skyldig till våld mot tjänsteman, som är att betrakta som ringa.

Enligt TR:ns i den delen laga kraftvunna dom har Marianne N därjämte gjort sig skyldig till snatteri.

HovR:n ansluter sig till TR:ns bedömning vad avser påföljden för brotten.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Marianne N (offentlig försvarare advokaten Michael Rapp) sökte revision och yrkade att HD måtte ogilla åtalet för våld mot tjänsteman och sätta ned bötesstraffet.

Riksåklagaren bestred ändring.

I revisionsgenmäle anförde riksåklagaren bl a: Det särskilda straffrättsliga skydd som enligt 17 kap 1 § BrB tillkommer utövare av myndighet gäller enligt 5 § samma kapitel och 7 § lagen (1971:191) om bevakningsföretag också väktare, dvs den som är godkänd för anställning i bevakningsföretag och har till uppgift att utföra bevakningstjänst. Vid sin tjänstgöring har en väktare emellertid inte andra befogenheter än vilken enskild person som helst att ingripa mot någon annan eller att använda våld för att genomföra sina arbetsuppgifter. Sålunda har väktare som alla andra enligt 24 kap 7 § 2 st RB rätt att gripa bl a den som ertappas på bar gärning eller flyende fot när det är fråga om brott som kan bestraffas med fängelse. För väktare gäller dessutom, liksom för andra medborgare, reglerna om nödvärn i BrB (se t ex prop 1979/80:122 om ordningsvakter och bevakningsföretag, s 19).

Av 24 kap 2 § 1 st BrB följer vidare att om den som gripits med stöd av bestämmelsen i 24 kap 7 § 2 st RB rymmer eller gör motstånd mot den som gripit honom, denne får bruka det våld som med hänsyn till omständigheterna kan anses försvarligt. Den som med laga rätt griper en misstänkt får också enligt 27 kap 4 § 1 st RB lägga beslag på föremål som därvid påträffas. En av de i 1 § samma kapitel angivna förutsättningarna för beslag är att föremålet skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott. Därmed avses inte bara sådant som kan komma att senare åberopas som bevis i målet utan även föremål, vars omhändertagande kan vara av värde såsom utgångspunkt för förundersökningens bedrivande eller som ledtråd för spaningarna efter förövaren av brottet (Gärde, Nya rättegångsbalken s 363). Rätt att kroppsvisitera en misstänkt kan emellertid aldrig tillkomma en enskild person. I begreppet kroppsvisitation torde ingå bl a undersökning av väska som någon har med sig (se t ex JO:s ämbetsberättelse 1985-86 s 244 f och där redovisad rättsutredning). - - -

Omedelbart efter det att Marianne N gjort sig skyldig till snatteri ingrep Inga-Maja W på så sätt att hon visade sin legitimation och sade åt Marianne N att följa med. Straffskalan för snatteri är böter eller fängelse i högst sex månader. Enligt min bedömning innebar dessa Inga-Maja Ws åtgärder att hon med stöd av 24 kap 7 § 2 st RB genomförde ett gripande av Marianne N. För att hindra Marianne N när hon försökte avlägsna sig hade Inga-Maja W därför rätt att tillgripa våld, något hon till en början också säger sig ha gjort när hon höll emot i kundvagnen. Av Inga-Maja Ws berättelse framgår att hon sedan, när hon inte såg någon som kunde bistå henne, ur kundvagnen tog Marianne N:s väska och började förflytta sig i motsatt riktning.

Tagandet av väskan innebar inte något våld. Inga-Maja W har själv uppgett att det var en tvångsåtgärd i avsikt att hindra Marianne N att avvika. Att åtgärden skulle få denna effekt fanns det nog också skäl att anta. Såvitt jag kan finna var emellertid i realiteten tagandet av väskan ett beslag av den. Objektivt sett företogs beslaget enligt min mening inte utan fog. Inga-Maja W torde ha bedömt att hon inte med våld kunnat hålla kvar Marianne N och dennas identitet var då ännu okänd. Beslaget av väskan får anses som en adekvat åtgärd (se ovan återgivna uttalande av Gärde). Inga-Maja W företog inte någon undersökning av väskan. Frågan om kroppsvisitation har därför inte uppkommit.

I försöken att få tillbaka sin väska började Marianne N riva Inga-Maja W på ovansidan av händerna.

Marianne N hävdar att hon i denna situation haft rätt att tillgripa visst våld och att det våld hon faktiskt brukat varit befogat. Hon synes därvid åberopa allmänna grunder om ansvars- och straffrihet enligt vad som i doktrinen kallas intressekollision (se härom tex Strahl, Allmän straffrätt i vad angår brotten, 1976, s 403 ff, Jareborg, Brotten 1, 1984, s 140 ff och fängelsestraffkommitténs slutbetänkande SOU 1988:7, Frihet från ansvar s 127 ff).

Som konstaterats av JO i det tidigare anmärkta uttalandet är enligt regeringsformen varje medborgare skyddad mot bl a påtvingat kroppsligt ingrepp, kroppsvisitation och liknande intrång men får detta skydd begränsas genom lag, dock endast för att tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt samhälle (2 kap 6 § och 12 § regeringsformen). De ovan anförda bestämmelserna om gripande, om laga befogenhet att bruka våld och om beslag är exempel på sådana begränsningar genom lag.

Min bedömning av Inga-Maja Ws åtgärder mot Marianne N har lett till slutsatsen att Inga-Maja Ws handlande var lagenligt. Med hänsyn till omständigheterna anser jag också att åtgärderna var befogade och stod i rimlig proportion till vad som stod att vinna med dem, med andra ord att åtgärderna inte stred mot de allmänna och sedermera lagfästa behovs- och proportionalitetsprinciperna (jfr prop 1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor s 26 f). Jag kan därför inte finna att Marianne N kan undgå ansvar för det våld hon utövat mot Inga-Maja W.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom t f byråchefen Sten Falkner).

HD (JustR:n Bengtsson, Svensson, referent, och Törnell) beslöt följande dom:

Domskäl. I HD har Inga-Maja W och Marianne N hörts på nytt och därvid berättat i huvudsaklig överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar. Härav framgår följande.

Ingripandet mot Marianne N inleddes med att Inga-Maja W legitimerade sig. Att Marianne N härigenom fick klart för sig att hon var misstänkt för snatteri framgår bl a av att hon på väg mot kontoret erbjöd Inga-Maja W att titta i hennes handväska, ett erbjudande som Inga-Maja W emellertid avböjde med hänsyn till sina instruktioner att inte föra några diskussioner med misstänkta ute i butikslokalen.

Omedelbart utanför ingången till lagret där kontoret fanns vägrade Marianne N att längre följa med Inga-Maja W och drog i stället sin kundvagn tillbaka i riktning mot utgången. Kundvagnen innehöll varor, som Marianne N hade betalt i butikens kassa, samt - i kundvagnens barnsits - en ca 30x40 cm stor handväska som innehöll bl a plånbok och andra personliga tillhörigheter. Inga-Maja W försökte förmå Marianne N att följa med genom att dra kundvagnen i motsatt riktning. När det stod klart att Marianne N var den starkare av de två, ryckte Inga-Maja W till sig de tillgripna kassettbanden, som fallit ned i kundvagnen, samt Marianne N:s handväska. Inga-Maja W tryckte väskan mot kroppen och vände för att springa mot lagret och kontoret. Marianne N lyckades emellertid få tag i sin handväska och kunde ta tillbaka den genom att klösa Inga-Maja W på händerna.

Tillfrågad om sina avsikter med att ta Marianne N:s väska har Inga-Maja W förklarat att hon räknat med att Marianne N skulle komma efter sin handväska och att hon inte vet hur hon skulle förfarit om Marianne N i stället avlägsnat sig från butiken; Inga-Maja W hade i varje fall inte för avsikt att "lägga beslag på väskan".

Frågan i målet gäller om Inga-Maja W överskridit sina befogenheter vid ingripandet mot Marianne N och om Marianne N därför haft rätt att värja sig och sin egendom på sätt som skett.

Inga-Maj W har enligt 24 kap 7 § 2 st RB haft rätt att gripa Marianne N, som gjort sig skyldig till snatteri - ett brott med fängelse i straffskalan - och som tagits på bar gärning. Inga-Maja W har därvid haft rätt att bruka visst våld för att genomföra gripandet. Av 23 § 1 st andra meningen polislagen (1984:374) jämförd med 10 § 1 st 2 samma lag följer nämligen att varje medborgare som med laga stöd skall gripa någon får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra åtgärden, om den som skall berövas friheten försöker undkomma eller gör motstånd. I sammanhanget skall nämnas att 27 kap 4 § 1 st RB ger den som med laga rätt griper en misstänkt rätt att lägga beslag på vissa föremål som därvid anträffas. Det gäller enligt 1 § 1 st samma kapitel bl a föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott. Som exempel på sådana föremål som kan tas i beslag kan nämnas en väska som skäligen kan antas innehålla legitimationshandlingar varigenom identiteten beträffande en för brott misstänkt person kan fastställas (jfr Gärde, Nya rättegångsbalken s 363). - Emellertid är genom Inga-Maja Ws egna uppgifter utrett att hon omhändertagit väskan enbart i syfte att förmå Marianne N att följa med in på kontoret. Bestämmelserna i 27 kap RB om beslag av föremål som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott är därför inte tillämpliga.

Frågan är då om 10 § polislagen ger rätt att från den som skall gripas som påtryckningsmedel omhänderta egendom som han bär med sig. För att så skulle vara fallet talar till att börja med att bestämmelsen ger rätt till våld mot person, något som alltid är allvarligare än åtgärder mot egendom. I samma riktning pekar att bestämmelsen ger rätt till våld mot egendom och därmed rimligen också rätt till den mindre ingripande åtgärden att omhänderta egendom, även här under förutsättning att åtgärden är försvarlig. När en person grips i en situation som den i målet aktuella omhändertas för övrigt regelmässigt också den egendom han bär med sig - oftast torde det vara direkt olämpligt att lämna t ex den gripnes handbagage på platsen för gripandet. Ett omhändertagande bara av den misstänktes egendom inger vidare mindre betänkligheter när som i förevarande fall åtgärden avser egendom som i och för sig kunnat tas i beslag enligt RB.

Med hänsyn till det anförda finner HD att Inga-Maja W fått som påtryckningsmedel ta hand om Marianne N:s handväska och att åtgärden inte överskridit vad som med hänsyn till omständigheterna varit försvarligt. Marianne N har därför inte haft rätt till nödvärn. På grund härav skall hon dömas även för våld mot tjänsteman. Brottet är ringa.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR:n Gregow och Freyschuss var skiljaktiga i fråga om motiveringen och yttrade: På grund av det snatteribrott som Marianne N begått har Inga-Maja W enligt 24 kap 7 § 2 st RB varit berättigad att gripa Marianne N. Hennes förfarande måste också anses som ett sådant gripande, oaktat Marianne N till en början följde med utan protester.

Vid verkställande av gripandet har Inga-Maja W haft befogenhet att utöva tvång enligt vad som anges i 10 § 1 st 2 polislagen (jfr 23 § 1 st andra meningen samma lag). Där föreskrivs att en polisman får, i den mån andra medel är otillräckliga och det med hänsyn till omständigheterna är försvarligt, använda våld för att genomföra en tjänsteåtgärd, om någon som med laga stöd skall berövas friheten försöker undkomma eller polismannen eljest möts av motstånd när han skall verkställa ett sådant frihetsberövande. Bestämmelsen avser inte bara våld mot person utan också våld mot egendom. Den får emellertid anses vara begränsad till ingripanden som åsyftar att mera direkt bryta ett motstånd. Omhändertagande av egendom enbart i syfte att utöva påtryckning på den som skall berövas friheten måste anses falla utanför vad bestämmelsen innehåller om rätt att använda våld mot egendom. En sådan befogenhet kan enligt vår mening inte heller på annan grund stödjas på nämnda bestämmelse. Om bestämmelsen har denna innebörd, skulle den som verkställer ett gripande - när den som är föremål för åtgärden inte utan vidare medföljer - kunna fråntaga denne portfölj, päls, smycke eller annan egendom som denne bär på sig eller eljest för med sig. Det förhållandet att åtgärder riktade mot egendom i princip är mindre ingripande än våld mot person kan inte föranleda annan bedömning än nu gjorts.

Av utredningen i målet framgår att Inga-Maja W omhändertog Marianne N:s handväska, sedan Marianne N strax utanför kontoret bestämt sig för att inte längre följa med Inga-Maja W och därför gått mot utgången. Omhändertagandet av handväskan utgjorde inte ett led i ett omedelbart brytande av motstånd från Marianne N:s sida utan syftade, enligt Inga-Maja Ws egna uppgifter, till att indirekt förmå Marianne N att följa med in på kontoret; omhändertagandet av handväskan skulle alltså utgöra ett påtryckningsmedel mot Marianne N. Av vad som sagts i det föregående följer att nyssnämnda tvångsbestämmelse inte medfört sådan befogenhet.

Vid bedömande av lagligheten av Inga-Maja Ws omhändertagande av Marianne N:s handväska måste emellertid även beaktas följande. Enligt 27 kap 1 § RB får bl a föremål, som skäligen kan antas äga betydelse för utredning om brott, tas i beslag. Den som med laga rätt griper misstänkt får enligt 4 § i samma kapitel lägga beslag på föremål som därvid påträffas; vid sådant gripande som det nu är fråga om skall anmälan om beslaget skyndsamt göras hos undersökningsledaren eller åklagaren, som har att omedelbart pröva om beslaget skall bestå. Eftersom det kunde antas att Marianne N:s handväska innehöll legitimationshandling eller annan uppgift om hennes identitet, får Inga-Maja W anses ha varit berättigad att verkställa beslag på handväskan. Att hennes omhändertagande av väskan hade annat syfte bör inte inverka på åtgärdens laglighet.

Av det sagda följer att Marianne N inte haft rätt till nödvärn med anledning av Inga-Maja Ws omhändertagande av handväskan. Hon skall därför dömas för våld mot tjänsteman, vilket brott är ringa.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1990-06-13

Målnummer:
B248-89