Fråga om påföljd för två ynglingar, som gjort sig skyldiga till försök till rån när de var 17 respektive 18 år gamla.


Lagrum:
8 kap. 5 § brottsbalken (1962:700); 8 kap. 12 § brottsbalken (1962:700); 23 kap. 1 § brottsbalken (1962:700); 30 kap. 5 § brottsbalken (1962:700); NJA 1979 s. 139

Allmän åklagare yrkade vid Stockholms TR ansvar å Roger K, född d 31 maj 1971, och Petter N, född d 29 april 1970, för försök till rån enligt följande gärningsbeskrivning: Roger K och Petter N har i sällskap och samråd natten till d 25 febr 1989 på Regeringsgatan i Stockholm medelst hot som inneburit trängande fara försökt att stjäla pengar från Hans S. Hotet har bestått i att Roger K riktat en stilettliknande kniv mot Hans S och uttalat "hit med dina pengar" under det att Petter N fattat tag i hans arm.

Förverkande yrkades av en beslagtagen kniv.

Hans S yrkade att TR:n skulle fastställa att de tilltalade var skyldiga att utge skadestånd till honom.

TR:n (ordf rådmannen Ljunggren-Thedéen) anförde i dom d 30 maj 1989:

Domskäl. Roger K och Petter N har erkänt vad åklagaren lagt dem till last utom att Petter N uppgett att han inte minns att han fattat tag i Hans S:s arm.

Åtalet i sin helhet är styrkt genom målsägandeförhör med Hans S. Hans S har vidare berättat: Han blev chockad och oerhört rädd vid tillfället. Han har fått sömnsvårigheter och känt sig deprimerad på grund av händelsen. Han går efter händelsen på kontinuerlig läkarkontroll och har troligen på grund av rånförsöket fått akuta astmatiska besvär, vilket tvingar honom till daglig medicinering.

Beträffande Roger K har socialförvaltningen avgett yttrande. Sammanfattningen av yttrandet lyder: Roger verkar vara en vanlig ungdom med intressen som vanliga ungdomar har. Stabila hemförhållanden. Handlingen han har gjort är av mycket allvarligt slag. I övrigt finns det ingenting som tyder på att Rogers situation på något sätt är instabil eller föranleder oro från social förvaltningens sida. Det ligger nära till hands att betrakta händelsen som en engångsföreteelse, enär den avslöjades mycket snabbt och föranledde direkta reaktioner från samhällets sida. - Familjen önskar ingen hjälp från socialförvaltningens sida. - Utredande socialsekreterare föreslår socialnämnden i Vallentuna att inte föreslå någon åtgärd för Roger K:s del. - Socialnämnden anslöt sig härtill.

I personundersökning beträffande Petter N uttalas sammanfattningsvis: Petter N är uppvuxen under bra förhållanden och är alltjämt bosatt i föräldrahemmet. Familjen bodde tidigare i Vallentuna, men bor numera i Strängnäs och då i egen villa. Föräldrarna är egna företagare. Relationen till föräldrarna samt äldre brodern är god, dock framkommer att Petter N:s far ställt höga krav på Petter N och att relationsproblem förekommit, men att familjen i och med aktuellt brott har klarat ut detta och att relationsproblemen nu klarats upp. - Ingen arbetslöshet har förekommit. Petter N gick 9-årig grundskola, arbetade 1 år, varefter han sedan aug 1987 går 3-årig samhällsvetenskaplig gymnasielinje, där han snart går ut 2:a året. Han trivs bra och inget tyder på att han missköter studierna. Petter N har gott om vänner samt intressen, främst då golf, egna hunden samt motion. Inget tyder på att narkotikamissbruk skulle ha förekommit och alkoholvanorna verkar vara helt måttliga. Petter N saknar skulder och är ej aktuell vid socialkontoret. Han extraarbetar vid familjeföretaget och ekonomin bedöms vara helt tillfredsställande. Inga fysiska eller psykiska besvär har framkommit. Hjälpbehov saknas. Petter N är visserligen ej negativ till övervakning, men uttrycker inga behov därav. Påföljdsförslag: Petter N bedöms leva tillräckligt ordnat och något skäl för skyddstillsyn har ej framkommit. Han är ostraffad. Beaktande vad som framkommit samt med hänsyn taget till hans ålder, torde villkorlig dom vara en lämplig påföljd.

Brottet har ett högt straffvärde. Rånförsöket har skett nattetid på en gata med hjälp av kniv. Om straff skulle utmätas för en person över 21  år som gjort sig skyldig till likartat brott skulle fängelse omkring 2 år utmätas.

De tilltalade är inte kända hos polisen och förekommer inte i kriminalregistret. På grund av deras ungdom bör båda - om än med tvekan - kunna ådömas villkorlig dom. Den skall förenas med högsta möjliga antal dagsböter.

Domslut. TR:n dömde var och en av Roger K och Petter N jämlikt 8 kap 5 och 12 §§ samt 23 kap 1 § BrB för försök till rån till villkorlig dom jämte 120 dagsböter å 20 kr.

Den beslagtagna kniven förklarades förverkad.

TR:n fastställde att Roger K och Petter N var skadeståndsskyldiga gentemot Hans S.

Nämndemannen Thörngren var skiljaktig i påföljdsdelen och ville döma båda de tilltalade till 2 månaders fängelse på grund av att rånförsöket skett med hjälp av kniv och att Petter N hållit en startpistol i handen. Hon tillade att det visserligen var utrett att Hans S ej sett startpistolen, men att förekomsten av startpistol ändå hade betydelse vid bedömande av påföljd.

Åklagaren fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att påföljden för envar av Roger K och Petter N måtte bestämmas till fängelse.

Roger K och Petter N bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Holmstrand och Röst Andréasson samt adj led Afrell, referent) anförde i dom d 22 aug 1989:

Domskäl. I HovR:n har förutom Roger K och Petter N även målsäganden Hans S hörts på nytt.

Genom de tilltalades erkännande och berättelser sammanställt med Hans S:s utsaga är åtalet styrkt.

Gärningen är av allvarlig beskaffenhet. Rånförsöket, som måste ha föregåtts av viss planering, har skett nattetid på allmän plats gentemot ett utvalt offer. Vid gärningen var Roger K utrustad med kniv medan Petter N höll en startpistol i handen.

Mot bakgrund av de tilltalades personliga omständigheter framstår det inträffade som en svårförklarad engångshändelse, möjligtvis framkallad av ungdomlig omdömeslöshet och oförstånd. Roger K och Petter N har tagit lagföringen hårt och insett det mycket allvarliga i deras gärning. Med hänsyn till det nu anförda samt till Roger K:s och Petter N:s ålder och omogenhet bör påföljden för båda som TR:n funnit bestämmas till villkorlig dom i förening med dagsböter.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Nämndemännen Olofsson och Häggqvist var skiljaktiga och anförde följande: Åtalet för försök till rån är styrkt genom erkännande och målsägandens berättelse. Rånet var sannolikt planerat och i vart fall fanns tidsutrymme för besinning och frivilligt avträdande.

Ur allmänpreventiv synpunkt vore det stötande om denna gärning vore närmast straffri, vilket är konsekvensen av TR:ns dom.

Vi finner dessutom synnerliga skäl föreligga att döma Roger K till fängelse. Med hänsyn till hans ungdom må 2 månaders fängelse räcka.

För Petter N:s del bestämmer vi fängelsestraffet till 6 mån.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD måtte bestämma påföljden för såväl Roger K som Petter N till fängelse.

Roger K (offentlig försvarare advokaten Mario Ashman) och Petter N (offentlig försvarare advokaten Joakim Cederlöf) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Inger Artin).

HD (JustR:n Palm, Heuman och Lind) beslöt följande dom:

Domskäl. Vid huvudförhandling inför HD har målsäganden Hans S och de tilltalade hörts på nytt. Genom berättelserna får följande omständigheter anses klarlagda. Roger K och Petter N sammanträffade på en pub i Stockholms city med en kamrat till Roger. Avsikten var att de skulle gå på bio eller diskotek. Kamraten medförde en startpistol som Petter bett att få titta på. På puben, där Roger och Petter uppehöll sig rätt länge eftersom kamraten var försenad, drack Roger ungefär tre halvliterssejdlar starköl, medan Petter inte tog mer än en sejdel. Vid midnatt lämnade de puben och körde i bil till en plats i närheten av Sergels torg där de parkerade. De gick därefter omkring till fots och hamnade så småningom vid Johannes kyrka och fortsatte nedför trapporna vid Jutas backe. När de närmade sig Regeringsgatan såg de en man, som senare visade sig vara Hans S, gående ungefär mitt för dem. Någon av dem föreslog att de skulle "plocka gubben". När de kommit ifatt Hans S tog Roger tag i hans arm och vände honom så att han kom med ryggen mot väggen samtidigt som någon av dem sade "hit med pengarna" eller något liknande. Hans S som först uppfattade uppmaningen som helt overklig frågade varför. Kravet upprepades då kraftigare samtidigt som Roger tog fram en stilettliknande s k butterflykniv som han fällde upp och höll framför Hans S. Petter hade fått upp startpistolen ur fickan och höll den i handen. Hans S såg inte pistolen. Innan något mer hunnit inträffa stannade en bil med ett kraftigt bromsljud på gatan mitt för dem och en man, som tillhörde gruppen "Non fighting generation", rusade ut och ropade något åt dem. Pojkarna lämnade då platsen springande. Mannen följde efter men återvände och larmade polisen per biltelefon.

De tilltalade har i HD gjort gällande att de frivilligt trädde tillbaka innan brottet fullbordats och att enligt 23 kap 3 § BrB ansvar inte skall ådömas dem. De har därvid uppgett att Petter när han såg kniven lade handen på Rogers arm för att väcka hans uppmärksamhet. De utväxlade då blickar som betydde att det var dags att springa sin väg. Det var möjligen bromsljudet som faktiskt utlöste beslutet att springa därifrån.

Av utredningen kan inte dras annan slutsats än att ett fullbordat rån hade kommit till stånd om Hans S, innan den utomstående mannen anlände, hade gett efter för tillsägelserna och hotet och överlämnat sina pengar. Vad Petter och Roger i denna del har anfört till sitt fredande kan inte föranleda annan bedömning än att de, som domstolarna funnit, gjort sig skyldiga till försök till rån.

Petter har vidare vid huvudförhandling i HD förnekat att han visste att Roger hade en kniv med sig. Han har emellertid samtidigt medgett att han kände till att Roger ägde en kniv och när han åkte in till Stockholm brukade ta med den för att kunna skydda sig om han skulle bli överfallen av något ungdomsgäng. Varken han själv eller försvararen har heller gjort gällande någon annan inställning än den som han intagit i TR:n och HovR:n, nämligen att den åtalade gärningen erkänns. Vad som förekommit i HD ger inte anledning att frångå domstolarnas bedömning att åtalet enligt gärningsbeskrivningen är styrkt i fråga om båda de tilltalade.

Från d 1 jan 1989 gäller nya bestämmelser om straffmätning och om val av påföljd. Bestämmelserna återfinns i 29 och 30 kap BrB. De har inte avsetts innebära någon väsentlig ändring i vad som har gällt tidigare men förutsätter att överväganden av olika omständigheter som kan inverka i motsatta riktningar redovisas i domskälen (jfr prop 1987/88:120 s 40 f och 155). Det kan finnas skäl att redan inledningsvis pröva om vissa påföljder är uteslutna i detta fall.

I målet har förebringats en tämligen omfattande utredning om Roger K:s och Petter N:s personliga förhållanden. Således har personundersökning gjorts beträffande Petter samt socialnämnderna i Vallentuna och Strängnäs lämnat utredningar och avgett yttranden beträffande Roger respektive Petter. Bådas föräldrar har hörts i såväl HovR:n som HD. Beträffande Petter har i HD hörts även skolkuratorn vid den skola där han studerar. Utöver vad som antecknats i TR:ns och HovR:ns domar har härvid framkommit bl a att socialnämndens handläggare anser att Petter är välartad och skötsam och själv har kommit till insikt om vad han ställt till med, att han skäms och djupt oroar sig för vad han och Roger har gjort mot Hans S samt att Petters familj inte behöver några åtgärder från socialnämndens sida. Båda de tilltalade ångrar djupt vad de gjort.

Det kan till en början konstateras att någon anledning att överväga ett överlämnande till sådan särskild vård som avses i 31 kap BrB inte finns. Förutsättning för att villkorlig dom skall kunna ådömas är enligt 30 kap 7 § BrB att det saknas särskild anledning att befara att den tilltalade kommer att göra sig skyldig till fortsatt brottslighet. Som skäl för skyddstillsyn skall å andra sidan enligt 30 kap 9 § beaktas, förutom vissa uppräknade särskilda omständigheter, om det finns anledning anta att denna påföljd kan bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Den sammanfattande bild som getts av både Rogers och Petters hemförhållanden och personliga omständigheter i övrigt är utan tvivel sådan att det inte finns skäl att som påföljd överväga skyddstillsyn. Utredningen talar däremot klart för att det brott de begått varit en engångsföreteelse och att den i 30 kap 7 § BrB uppställda förutsättningen för villkorlig dom är för handen för bådas del. Valet står alltså mellan påföljderna villkorlig dom och fängelse.

Enligt 30 kap 4 § 1 st BrB skall vid val av påföljd särskilt avseende fästas vid omständigheter som talar för en lindrigare påföljd än fängelse. Med andra ord skall fängelse, såsom den svåraste påföljden, väljas i  sista hand (a prop s 99). Av 2 st följer - när som i detta fall någon tidigare brottslighet inte föreligger - att utgångspunkt för bedömningen av huruvida skäl för fängelsepåföljd föreligger skall vara vad som benämns brottets straffvärde samt brottets art. Begreppet straffvärde är av central betydelse även för straffmätningen. Enligt 29 kap 1 § 1 st skall nämligen straffet, med beaktande av intresset av en enhetlig rättstillämpning, bestämmas inom ramen för den tillämpliga straffskalan efter brottets straffvärde.

För rån är stadgat fängelse i lägst ett och högst sex år (8 kap 5 § 1 st BrB). Med stöd av bestämmelserna i 23 kap 1 § 2 st BrB kan straff för försök visserligen sättas under straffet för fullbordat brott. Såsom riksåklagaren gjort gällande får det emellertid anses ha berott på närmast en slump att brottet inte fullbordades. Med hänsyn härtill kan inte det förhållandet att brottet stannade vid försök nämnvärt påverka straffvärdebedömningen.

För straffvärdebedömningen skall omständigheterna vid brottet alltid vara avgörande. Vissa omständigheter av särskild betydelse har uppräknats i 2 st av 29 kap 1 § och mera konkreta exempel har angetts i 2 och 3 §§. I förarbetena betonas att endast de viktigaste inslagen har angetts och nämns särskilt att vid sidan av dessa bl a allmänpreventiva hänsyn kan påverka utfallet av en straffvärdebedömning. (A prop s 80.) Tillämpade i detta mål leder bestämmelserna till följande överväganden.

Rånförsöket begicks på natten och på ett sätt som var ägnat att få rånoffret att frukta för sitt liv. Det förefaller visserligen, med hänsyn till vad som kommit fram om de tilltalade personligen, inte troligt att någon av dem avsåg att Hans S skulle skadas med kniven. Hotet med den måste emellertid ha framstått för honom som allvarligt menat och detta har båda de tilltalade säkerligen insett.

Hans S har i HD lämnat uppgifter om händelsens inverkan på hans hälsa som överensstämmer med vad som antecknats i TR:ns dom. Han har tillagt att han fortfarande medicinerar dagligen och att han fått och får sådan psykologhjälp som tillhandahålls brottsoffer. Av utredningen framgår att såväl Roger som Petter måste ha varit på det klara med att vad de utsatte Hans S för kunde leda till men för dennes hälsa.

HovR:n har funnit att rånförsöket måste ha föregåtts av viss planering. Att så skulle ha varit fallet har förnekats av båda de tilltalade. Det kan inte anses klarlagt genom utredningen i målet att någon egentlig planläggning legat bakom brottet, som i stället snarast framstår som en impulshandling föranledd av en ungdomlig ingivelse att företa sig någonting spännande. Ett sådant syfte kan inte anses mindre straffvärt än en ren tillägnelseavsikt.

Vidare måste beaktas vissa uppgifter om en ökad utbredning av denna brottstyp som riksåklagaren åberopat och lagt till grund för sitt beslut att fullfölja målet till HD. Riksåklagaren har hänvisat till en publikation av brottsförebyggande rådet (Brå Forskning, Brottsutveckling 1988:2) i vilken uttalas bl a att år 1987 av sammanlagt 726 personer  misstänkta för rån 13 % var under 18 år och 16 % mellan 18 och 20 år. Rån som begåtts av yngre gärningsmän var ofta personrån förövade utomhus. Riksåklagaren har vidare upplyst att enligt stockholmspolisens gaturegister anmälda rån inom distriktet var 696 år 1988 och 411 år 1989 t o m augusti, att rånen var koncentrerade till Stockholms centrum samt att åldrarna 15-20 år var starkt överrepresenterade bland gärningsmännen. Det kan också anmärkas att en ökning av ungdomars andel i bl a utomhusrån särskilt uppmärksammats av statsmakterna och föranlett uttalanden bl a i budgetpropositionerna under de senaste åren (se prop 1987/88:100 bil 11 s 104 f och prop 1988/ 89:100 bil 15 s 122; jfr också prop 1987/88:98 s 6 ff och JuU 1987/ 88:40 s 4).

Vad som har upptagits här måste leda till att rånförsöket skall anses ha ett betydande straffvärde. TR:n har uttalat att straffet för ett likartat brott begånget av en person över 21 år skulle ha blivit fängelse omkring två år. HD finner inte anledning till annan bedömning. Det skall här anmärkas att, enligt ett uttalande i förarbetena till de nya bestämmelserna om påföljdsval, som riktvärde bör gälla att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer en presumtion föreligger för att fängelse skall ådömas (prop 1987/88:120 s 100).

Av bestämmelsen i 2 st i 30 kap 4 § framgår som förut sagts att rätten som omständighet som talar för fängelse får beakta, utöver straffvärdet, också brottslighetens art. Enligt förarbetena anknyter bestämmelsen i denna del till redan tidigare gällande praxis, enligt vilken vissa brott ansågs motivera fängelse trots att de inte hade särskilt högt straffvärde. Det skulle således enligt motiven röra sig om brott, som exempelvis rattfylleri, som normalt anses skola medföra ett kort fängelsestraff. (A prop s 100.) Det är tydligt att förevarande rånförsök inte kan tillhöra någon art som svarar mot en dylik beskrivning. förarbetena har vidare uttalats att bestämmelsen om brottslighetens art skulle kunna komma till användning även i fall där det av allmänpreventiva skäl borde beaktas vid påföljdsbestämningen att en brottslighet blivit mer utbredd eller antagit mer elakartade former; för allmänpreventiva överväganden finns emellertid som framgår av det föregående utrymme redan vid bestämmande av straffvärdet.

Bland omständigheter enligt 29 kap som skall beaktas också vid valet av påföljd ingår att den tilltalade "frivilligt angett sig" (5 § p 3). Petter N har med hänvisning härtill gjort gällande att han angett sig frivilligt och har berättat följande. När de hade sprungit från platsen för rånförsöket och nått Kungsgatan kom Roger ifrån Petter och kamraten. De två senare gick ner i tunnelbanenedgången vid hörnet Kungsgatan-Sveavägen. När Roger inte kom efter gick Petter upp på Kungsgatan och såg en polisbil, i vilken Roger satt. Petter bestämde sig då för att anmäla sig och gick runt till olika polisstationer för att fråga efter Roger. Genom telefonsamtal med Rogers föräldrar fick Petter senare  klart för sig att Roger fanns på Kronobergshäktet. Petter och kamraten åkte då till häktet. På vägen slängde de pistolen i vattnet.

De uppgifter Petter N sålunda lämnat kan inte ges innebörden att han frivilligt angett sig på ett sätt som kan tillmätas betydelse enligt nämnda bestämmelse. Inte heller i övrigt ger utredningen stöd för att det föreligger någon sådan omständighet som vid påföljdsvalet skall beaktas enligt 29 kap 5 §.

Den analys som hittills gjorts utifrån innehållet i de bestämmelser som skall tillämpas leder till slutsatsen att brottet förskyller ett fängelsestraff av ansenlig längd. I 30 kap 5 § 1 och 2 st BrB ges emellertid särskilda regler för valet av påföljd när det gäller unga lagöverträdare. Enligt 1 st får den som begått brottet innan han fyllt 18 år dömas till fängelse endast om det finns synnerliga skäl till detta. Denna bestämmelse är tillämplig på Roger K. I 2 st, som är tillämpligt på Petter N, anges att till fängelse får dömas för brott, som någon begått efter det att han fyllt 18 men innan han fyllt 21 år, endast om det med hänsyn till gärningens straffvärde eller annars finns särskilda skäl för det. Bestämmelserna i de båda styckena hade före lagändring som trädde i kraft d 1 jan 1989 sina motsvarigheter i 26 kap 4 § 1 och 2 st BrB. Enligt dessa var åldern vid domen och inte som nu åldern vid brottet avgörande. Förarbetena (a prop s 102 f) förmedlar intrycket att avsikten inte har varit att ändringarna av lagtexten i övrigt skall leda till någon förändrad praxis.

Den särbehandling i påföljdshänseende som sedan länge gäller för ungdomar mellan 15 och 21 år - och framför allt ungdomar som inte nått myndighetsåldern - har vid flera tillfällen föranlett HD att betona, att i vart fall för den senare kategorin fängelse skall komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. En bärande tanke är att unga lagöverträdare främst skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och inte bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. En viktig synpunkt är att särskilt för unga människor frihetsstraff kan få en starkt nedbrytande effekt.

Vad som förut har anförts i samband med bedömningen av brottets straffvärde - bl a om utbredningen av den brottstyp det är fråga om samt att gärningen skett med knivhot - leder emellertid till att villkorlig dom, även i förening med ett bötesstraff, måste anses vara en inte tillräckligt ingripande påföljd. Med beaktande av att Roger var närmare 18 år när han begick brottet får synnerliga skäl anses föreligga för att döma honom till fängelse. Sådana särskilda skäl som krävs för att Petter skall dömas till fängelse måste därmed också anses vara för handen. Med stöd av 29 kap 7 § BrB bör straffet begränsas till en förhållandevis kort tid. HD bestämmer straffet till sex månaders fängelse för var och en av de tilltalade.

Domslut. HD ändrar på det sättet HovR:ns dom att påföljden för var och en av Roger K och Petter N bestäms till fängelse 6 mån.

Referenten, JustR Solerud och JustR Törnell var av skiljaktig mening enligt följande: Vid huvudförhandling inför - - - se HD:s dom - - - men för dennes hälsa.

HovR:n har funnit att rånförsöket måste ha föregåtts av viss planering. Att så skulle ha varit fallet har förnekats av båda de tilltalade och kan inte heller anses klarlagt genom utredningen. Brottet framstår snarast såsom en impulshandling framkallad av omdömeslöshet och oförstånd som haft sin grund i de tilltalades ungdom.

Vad som har upptagits här måste leda till att rånförsöket skall anses ha ett betydande straffvärde. TR:n har uttalat att straffet för ett likartat brott begånget av en person över 21 år skulle ha blivit fängelse omkring två år. HD bedömer straffvärdet i sig motsvara i vart fall betydligt mer än ett års fängelse. Det skall här anmärkas att, enligt ett uttalande i förarbetena till de nya bestämmelserna om påföljdsval, som riktvärde bör gälla att om ett brott vid straffvärdebedömningen anses böra medföra ett års fängelse eller mer en presumtion föreligger för att fängelse skall ådömas (prop 1987/88:120 s 100).

Av bestämmelsen i - - - se HD:s dom - - - någon förändrad praxis.

Riksåklagaren har i sin revisionsinlaga hänvisat till en publikation av brottsförebyggande rådet (Brå Forskning, Brottsutvecklingen 1988:2) i vilken uttalas bl a att år 1987 av sammanlagt 726 personer misstänkta för rån 13 % var under 18 år och 16 % mellan 18 och 20 år. Rån som begåtts av yngre gärningsmän var ofta personrån förövade utomhus. I publikationen anges också att analyser som gjorts av gaturånen i Stockholms polisdistrikt år 1982 har visat att närmare en tredjedel av samtliga gaturån förövades av ungdomar i gäng. Riksåklagaren har vidare upplyst att enligt stockholmspolisens gaturegister anmälda rån inom distriktet var 696 år 1988 och 411 år 1989 t o m augusti, att rånen var koncentrerade till Stockholms centrum samt att åldrarna 15-20 år var starkt överrepresenterade bland gärningsmännen.

Av intresse i sammanhanget är även vissa uppgifter som fängelsestraffkommittén redovisade i sitt huvudbetänkande (SOU 1986:14 s 435). Enligt dessa noterade antalet ungdomar under 18 år som dömts till fängelse - sett under en längre period, åren 1972-1984 - en topp 1981 och 1982, då antalet uppgick till 39 respektive 40. Sedan antalet därefter sjunkit till 9 under 1984 torde det visserligen åter ha stigit men fram till och med år 1988 inte alls nått upp till nämnda toppnivå.

Omfattningen av ungdomsbrottsligheten såsom den speglas av nu anförda och andra uppgifter inger självfallet en berättigad oro. Frågan om åtgärder mot denna brottslighet har stått i fokus under lång tid. Den har dessutom på den allra senaste tiden kommit i blickpunkten i den allmänna debatten samt blivit föremål för förnyad, intensiv uppmärksamhet av riksdag, regering och de politiska partierna. (Jfr också t ex prop 1987/88:135 om åtgärder mot unga lagöverträdare och prop 1989/90:7 om försöksverksamhet med samhällstjänst).

Hur angeläget det än måste anses vara att sådana åtgärder vidtas att samhället kommer till rätta med dessa ungdomsproblem, kan emellertid berörda uppgifter och förhållanden inte påverka valet av påföljd i förevarande fall.

Den särbehandling i påföljdshänseende som sedan länge gäller för ungdomar mellan 15 och 21 år - och framför allt ungdomar som inte nått myndighetsåldern - har vid flera tillfällen föranlett HD att betona, att i vart fall för den senare kategorin fängelse skall komma i fråga endast i sällsynta undantagsfall. En bärande tanke är att unga lagöverträdare främst  skall uppmärksammas av de sociala myndigheterna och inte bli föremål för åtgärder inom kriminalvården. En viktig synpunkt är att särskilt för unga människor frihetsstraff kan få en starkt nedbrytande effekt.

Visserligen är det begångna rånförsöket ett mycket allvarligt brott med högt straffvärde. Det överensstämmer emellertid bäst med den restriktiva inställning till fängelsepåföljd för gärningsmän under 18 år som genomsyrar både de nyligen företagna ändringarna av BrB, vilka trädde i kraft så sent som d 1 jan 1989, och tidigare avgöranden av HD att anse att det inte föreligger synnerliga skäl att döma Roger K till fängelse. (Jfr t ex NJA 1979 s 139, 1983 s 500, 1985 s 452 och 1988 s 55.)

I fråga om Petter N lämnar lagstiftningen större utrymme att döma till fängelse. Med hänsyn till det anförda, och då utredningen i målet närmast ger vid handen att Petter N var den mindre aktive av de två, får det emellertid anses att det inte föreligger särskilda skäl att döma honom till fängelse.

HovR:ns domslut skall fastställas.

NJA 1979 s. 139; NJA 1981 s. 335; NJA 1981 s. 523; NJA 1982 s. 675; NJA 1983 s. 500; NJA 1985 s. 452; NJA 1987 s. 520; NJA 1987 s. 704; NJA 1988 s. 55

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-11-28

Målnummer:
B798-89