Tillämpning av det s k ursäktsrekvisitet vid ansökan om resning i ett dispositivt tvistemål.


Lagrum:
58 kap. 1 § andra st. rättegångsbalken (1942:740); 50 kap. 25 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740); 55 kap. 13 § rättegångsbalken (1942:740)

Göta HovR meddelade d 18 febr 1988 dom i mål mellan May L och Alf O angående fordran på grund av försträckning. Sedan Alf O fullföljt talan mot HovR:ns dom, fann HD i beslut d 20 april 1988 ej skäl att meddela prövningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

I ansökan som kom in till HD d 28 mars 1989 sökte Alf O resning. Som grund för sin ansökan anförde han att May L under sanningsförsäkran i målet avgivit falsk utsaga som kan antagas ha inverkat på utgången av målet och att ny bevisning framkommit vars förebringande i HovR:n sannolikt skulle ha lett till en annan utgång.

May L bestred bifall till ansökningen.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr André, hemställde i betänkande att HD måtte meddela beslut som, efter en redogörelse för målet i TR:n och HovR:n (se härom HD:s beslut), upptog följande: Alf O har till stöd för sin ansökan anfört följande. May L har under sanningsförsäkran uppgett att hon är säker på att hon utkvitterade bodelningslikviden d 18 maj 1978 och att hon då överlämnade hela beloppet, 18 975 kr, till Alf O. I dec 1988 fick emellertid Alf O genom PK-banken i Skara kännedom om att bodelningslikviden, som satts in på konto i banken, tagits ut av May L i mindre delposter vid ett flertal tillfällen under en period från maj till sept 1978. Alf O har nu gjort gällande att den utsaga som May L lämnat under sanningsförsäkran varit falsk och att det kan antas att utsagan har inverkat på målets utgång i HovR:n. Alf O har vidare gjort gällande att det framkommit nytt bevis som, om det förebragts i HovR:n, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång. Han har härvid åberopat ett kontoutdrag d 19 dec 1988 från PK-banken i Skara av vilket framgår de transaktioner som, såvitt nu är av intresse, förekommit på May L:s konto.

Av kontoutdraget framgår att beloppet 18 975 kr inte har tagits ut d 18 maj 1978 utan i mindre delposter vid tio olika tillfällen mellan d 26 maj och d 7 sept 1978. May L har i sin förklaring uppgett att hon uppenbarligen haft fel minnesbild av när och hur hon lånat ut dessa pengar till Alf O. Hon har dock vidhållit att beloppet faktiskt har lånats ut till honom och hon har framhållit att detta styrkts av annan utredning i målet.

Det är numera klarlagt att den utsaga som May L lämnat i domstolarna såvitt gäller de närmare omständigheterna kring utkvitteringen av bodelningslikviden var felaktig. Det kan emellertid inte anses styrkt att May L medvetet lämnat oriktiga uppgifter i detta hänseende. Resning kan därför inte beviljas på den grunden att May L skulle ha lämnat falsk utsaga under sanningsförsäkran.

En förutsättning för att resning skall kunna beviljas på den grunden att det framkommit ny omständighet eller nytt bevis är att sökanden gör sannolikt att han inte vid den rätt som meddelat domen eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att  han eljest haft giltig ursäkt att inte göra det. Alf O har inte gjort sannolikt att det nu företedda kontoutdraget inte kunnat åberopas tidigare eller att han haft giltig ursäkt för denna underlåtenhet. Hans ansökan kan således inte heller på denna grund bifallas.

På grund av det anförda och då Alf O inte i övrigt visat någon omständighet som kan föranleda resning avslår HD resningsansökningen.

HD (JustR:n Nyman, Heuman och Lind) fattade följande slutliga beslut: May L yrkade vid Lidköpings TR att Alf O skulle förpliktas att till henne utge 36 975 kr jämte ränta. Som grund för sin talan gjorde hon slutligen gällande bl a att hon d 18 maj 1978 hade lånat Alf O 18 975 kr som hon erhållit som bodelningslikvid från sin förre make. Alf O bestred att han lånat beloppet av May L. TR:n fann att May L inte lyckats styrka att det förekommit något lån och ogillade hennes talan. I HovR:n vann May L däremot bifall till käromålet. HovR:n lade därvid särskild vikt vid att May L lämnat en detaljrik berättelse om de påstådda lånetillfällena, särskilt när det gällde omständigheterna d 18 maj 1978.

Alf O har till stöd för sin ansökan anfört följande. Under rättegången uppgav May L under sanningsförsäkran att hon var säker på att hon kvitterade ut bodelningslikviden d 18 maj 1978 och att hon samma dag överlämnade hela beloppet, 18 975 kr, till Alf O. I dec 1988 fick emellertid Alf O genom PK-banken i Skara tillgång till ett kontoutdrag från det konto på vilket bodelningslikviden sattes in. Detta utdrag utvisar att beloppet tagits ut av May L i mindre delposter vid ett flertal tillfällen under en period från maj till sept 1978. Den utsaga som May L lämnat under sanningsförsäkran var falsk. Det kan antas att utsagan har inverkat på målets utgång i HovR:n. Kontoutdraget utgör ett nytt bevis som, om det förebragts i HovR:n, sannolikt skulle ha lett till en annan utgång.

Det åberopade kontoutdraget, som är dagtecknat d 19 dec 1988, visar att ett belopp om 18 975 kr insatts på kontot d 19 maj 1978 och - frånsett ett kvarstående belopp om fem kr - tagits ut i delposter om vanligen 1 000 eller 2 000 kr vid tio olika tillfällen mellan d 26 maj och d 7 sept 1978. Enligt utdraget fanns inga andra medel på kontot under perioden.

May L har i resningsärendet uppgett att hon uppenbarligen haft fel minnesbild av när och hur hon lånat ut beloppet 18 975 kr till Alf O. Hon har dock vidhållit att beloppet faktiskt har lånats ut till honom.

Det är numera klarlagt att den utsaga som May L lämnat i domstolarna såvitt gäller de närmare omständigheterna kring utbetalningen av det omtvistade beloppet var felaktig. Det kan emellertid inte anses styrkt att May L medvetet lämnat oriktiga uppgifter i detta hänseende. Resning kan därför inte beviljas på den grunden att May L skulle ha lämnat falsk utsaga under sanningsförsäkran.

En förutsättning för att resning skall kunna beviljas på den grunden att det framkommit ny omständighet eller nytt bevis är att sökanden gör sannolikt att han inte vid den rätt, som meddelat domen, eller genom fullföljd från denna kunnat åberopa omständigheten eller beviset eller att han eljest haft "giltig ursäkt" att inte göra det; Alf O har inte berört denna fråga i sin ansökan.

Begreppet "giltig ursäkt" återfinns i flera bestämmelser i RB. Av motivuttalanden till 50 kap 25 § resp 55 kap 13 § framgår att begreppet - som används i båda dessa bestämmelser - har ett vidare utrymme för sin tillämpning i HovR än vad det har inom den ordinära processen i HD (prop 1971:45 s 99). Överhuvudtaget gäller att tolkningen av begreppet skiftar beroende på i vilket sakligt sammanhang det blir relevant (jfr Welamson, Rättegång VI 2 uppl s 87 ff, 177 f, 189 ff och 220 f). När det är fråga om resning i ett dispositivt tvistemål finns det anledning att ge begreppet en sträng tillämpning, eftersom det i sådana mål är parternas sak att bestämma ramen för processen. Det måste med andra ord finnas starka skäl för att det skall tillåtas en part i ett dispositivt tvistemål att, efter lagakraftvunnen dom, i det extraordinära förfarande som resning utgör åberopa bevis som i och för sig hade kunnat åberopas i det ordinära förfarandet.

Av handlingarna framgår att May L under förberedelsen i TR:n angav att hon d 18 eller d 19 maj 1978 tagit ut beloppet 18 975 kr från ett konto hos PK-banken och i samma månad överlämnat beloppet till Alf O.

Alf O:s inställning var att han aldrig hade lånat beloppet 18 975 kr från May L. Han kunde i och för sig räkna med att May L hade bevisbördan för att hon lånat ut beloppet. I och med att hon under rättegången i allt väsentligt vidhöll de ganska preciserade uppgifter hon lämnat redan i sin stämningsansökan om hur lånetransaktionen hade skett fick emellertid Alf O - som biträddes av en biträdande jurist vid en advokatbyrå - anledning att försöka göra åtminstone troligt att May L hade lämnat felaktiga uppgifter i fråga om de närmare omständigheterna kring den påstådda lånetransaktionen. Så länge rättegången pågick vidtog han emellertid inte någon åtgärd för att försöka kontrollera de faktiska uppgifter May L lämnat i angivet hänseende. Först efter det att HD vägrat honom prövningstillstånd började han närmare undersöka saken, vilket så småningom ledde till att PK-banken med May L:s medgivande tillhandahöll kontoutdraget. Alf O har inte anfört något skäl varför han först i resningsärendet åberopat kontoutdraget.

Det anförda innebär att Alf O inte har gjort sannolikt att han haft giltig ursäkt för sin underlåtenhet att åberopa kontoutdraget. Hans ansökan kan således inte bifallas på den grunden att nytt bevis framkommit.

På grund av det anförda och då Alf O inte heller i övrigt visat någon omständighet som kan föranleda resning avslår HD resningsansökningen.

JustR:n Palm, referent, och Danelius var av skiljaktig mening och anförde: May L yrkade vid - - - se HD:s beslut - - - lånats ut till honom.

De detaljerade uppgifter May L lämnade i tvistemålet är inte väl förenliga  med påståendet att hennes felaktiga utsaga berodde på minnesförlust. Utredningen i resningsärendet ger ändå inte ett tillräckligt underlag för att slå fast att uppgifterna var medvetet oriktiga. Även om utsagan var i vart fall grovt ovarsam måste det därför, för att resning skall kunna beviljas, dels kunna antas att den nya utredningen skulle ha lett till en annan utgång om den hade förebragts i målet, dels ha gjorts sannolikt att giltig ursäkt förelegat för att utredningen inte lades fram under rättegången. Den första förutsättningen är utan tvivel uppfylld beträffande May L:s talan i dess helhet. I frågan om giltig ursäkt förelegat gör vi följande bedömning.

Det s k ursäktsrekvisitet skall när det gäller resning i dispositiva tvistemål tillämpas strängt. En särskild anledning att se allvarligt på rekvisitet föreligger när, som i detta fall, resningssökanden har haft juridiskt biträde i det mål ansökningen gäller. En avvägning måste emellertid ske så att kravet på bevisning blir rimligt från processekonomisk synpunkt. Den som framställer ett betalningsanspråk under påstående om försträckning har enligt vedertagen rättsuppfattning bevisbördan för att det yrkade beloppet har lånats ut. May L har, mot Alf O:s bestämda förnekande under sanningsförsäkran, inte kunnat förebringa någon annan bevisning än sin egen utsaga under sanningsförsäkran jämte vittnesmål av dottern, som enbart lämnat uppgifter om vad May L sagt till henne angående lånet. Alf O måste anses ha haft visst fog för antagande att denna bevisning inte skulle vara tillräcklig för bifall till hennes talan. Han har ändå i TR:n införskaffat en relativt omfattande skriftlig dokumentation för att visa att May L själv måste ha använt pengarna samt att han för sin del finansierat sina utgifter på annat sätt. Eftersom han kände till att May L skulle erhålla ifrågavarande bodelningslikvid från den tidigare maken hade han däremot ingen anledning ifrågasätta uppgiften att hon hade mottagit beloppet. Därtill kommer att May L vid skilda tillfällen under rättegången lämnade motstridiga besked om var pengarna betalats ut till henne. Att varken han själv eller ombudet under rättegången vidtog åtgärder som kunde ha skapat klarhet om insättningen och uttagen på kontot i PK-banken har därför enligt vår uppfattning varit ursäktligt.

Vi finner alltså att förutsättningarna för resning enligt 58 kap 1 § 1 st 3 RB är uppfyllda och att Alf O:s resningsanökan skall bifallas.

Rättsfall från Högsta domstolen
Publicerat med tillstånd
av Sveriges Domstolar

Avgörandedatum:
1989-12-22

Målnummer:
Ö424-89